Det gör ont i själen

Den 20 augusti 2016 hände något i som förändrade mitt liv.
Jag fick en matförgiftning som gjorde att några latenta inflammationerna som kanske aldrig hade manifesterats i min kropp betedde sig som om jag skickat i dem steroider deluxe och som därefter valde att dansa tango i stilettklackar över hela mitt ledsystem. Vad nu ett ledsystem är, undrar ni. Nja, det är alla ställen i en kropp där olika delar möts och där en led behövs för att kroppen ska fungera.

Jag fattade faktiskt inte riktigt hur många leder i kroppen vi har förrän min högra fotled, min vänstra stortåled, min vänstra axelled, min vänstra tumled, min högra stortåled, min vänstra långtåled, min högra långfingerled, min vänstra bröstkorgsled och min högra bröstkorgsled bestämde sig för att kasta in handduken och helt enkelt vägra ta del i att få min kropp att fungera. Råknade ni? En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, och nio. Nio leder har gett upp för mig och har antingen konspirerat ihop med en eller fler av mina andra leder för att göra mitt liv till ett levande helvete. Då blev jag väldigt medveten om hur många leder en människa har och jag blev omåttligt och irrationellt glad över att det ”bara” var nio leder som bråkade med mig. Att det ”bara” är nio leder som vill förstöra mitt liv.

Tro inget annat. Att ha reumatism är precis det. Ett levande helvete. Åh, jag skriver ibland inlägg på facebook där jag klagar och tycker synd om mig själv men de är inget annat än att lätta på trycket när situationen egentligen är femton gånger värre och jag skulle vilja lägga mig i fosterställning och självdö. Ja. Självdö. Så jävla ont gör det. Så jävla hemskt känns det. Så värdelöst är det. För en sådan person som jag, som biter ihop och kör på oavsett vad livet slänger åt en så är det här det absolut värsta jag varit med om. Det säger inte lite. Utan att gå djupare in på min barndom eller mitt vuxenliv ska jag bara nämna att de ta mig fan inte var någon promenad i parken och alla som känner mig sedan länge vet att jag är en överlevare av hög rang. Ändå är det här det absolut värsta jag någonsin varit med om.

En av anledningarna är förstås att jag själv inte kan påverka detta. Jag gör vad de säger och motionerar varje dag. Går, cyklar, jobbar heltid, använder trapporna hellre än hissen, lyfter, använder de övningar jag fått av fysioterapeuten, motionerar trots att jag redan uppnått dagens kvot och så vidare. Trots det så finns mina besvär kvar och sparkar mig i magen vid första bästa tidpunkt. För den, alltså. Det finns ingen bästa tidpunkt för mig. Jag önskar mig aldrig den smärtan det medför. Jag önskar mig aldrig mer få uppleva det elände och de svårigheter reumatismen drar med sig. Nej tack. Om jag visste att det skulle komma skulle jag kunna förbereda mig för det och även om smärtan är vidrig skulle jag kunna ha planerat för det genom att ha lagat matlådor, ha sett till att tvätten är gjord och ha fixat alla de där vardagliga sakerna man nästan tar för givet när kroppen funkar som den ska. Istället kommer det som en jävla lönnmördare från ingenstans och skapar ett kaos i plötslig smärta, oorganiserat kaos och en känsla av att man inte räcker till. Men var så god då, din djävul. Rikta in dig på fysisk smärta, psykiskt kaos och en emotionell känsla av att inte räcka till. Ta alltihopa, vettja!

Nå, hur som haver så är det snart 5 år sedan jag blev sjuk. Förra året skrev jag ironiskt på facebook att jag hade 4-årsjubileum den 20 augusti, men på den tiden levde jag fortfarande på forthoppningen om att läkarnas förhoppning om att det skulle gå över inom 4 år stämde. I år är jag inte lika förhoppningsfull. Jag kommer med största sannolikhet att få leva med det här resten av livet. Frågan är bara till vilken grad?

Den 1 juni träffade jag en annan läkare än den jag vanligtvis går till. Han ställde en massa frågor, klämde lite på mig, ställde fler frågor, dubbelkollade vilken läkare jag har och när jag träffade henne senast, hummade lite om att det ju ar corona och att allt är framskjutet, klämde lite till, gav mig en spruta och bad mig be om honom nästa gång jag behöver en kortisonspruta eftersom han gärna träffar mig igen. Hmmmm. Ok. Han var trevlig, intresserad, nyfiken och hade faktiskt läst min journal. Plus delux, i mina ögon med tanke på att jag träffat läkare som verkligen bara tagit reda på det viktigaste innan de gett mig kortisonsprutor.

Sen hände saker snabbt. Måndagen efter får jag ett telefonsamtal från en sjuksköterska som säger att min läkare är upptagen fram tills efter sommaren men att hon bokat in mig på ett online läkarbesök med en läkare jag aldrig hört talas om om tre dagar och att jag behöver boka in en tid för blodprov minst ett dygn innan. Jag erkänner, jag blev rejält irriterad. Jag har inte hört av min läkare på svinlänge och i ärlighetens namn så har hon visat mindre och mindre intresse för mig sedan i oktober och november 2016, innan vilket det funnits en handfull experter på avdelningen som såg mig som ett väldigt intressant fall. Hon blev därefter väldigt nonchalant och vid flera besök läste hon journalen när jag redan satt där intill henne. Hon var inte speciellt intresserad, faktiskt. Från att ha provat några mediciner som verkligen inte fungerade på mig valde jag att inte ta annat än det nödvändigaste i smärtstillande på omkring ett år och när jag till sist blev desperat och frågade henne om olika mediciner och undrade vad biologisk medicin är så valde hon att prova ytterligare en antiinflammatorisk i kombination med de mediciner jag har istället för att ens svara på min fråga eller diskutera alternativ med mig.

Det här är ett och ett halvt år sedan. Jag informerade henne om att jag inte tycker att den nya medicinen gör någon skillnad när jag pratade med henne i maj förra året. Jag skulle ändå fortsätta att ta den och sen skulle vi höras. Jo. Men visst. I mars 2021. Senast. Då skulle vi ha ett nytt möte. Hon satte in en medicin i februari 2020 och hade ett telefonsamtal med mig i början av maj 2020, sedan skulle vi inte höras alls förrän i mars 20201. Jag har ännu inte hört av henne. Är det bara jag eller känns det aningen ointresserat?

Hur som helst. Läkaren jag träffade 1 juni var nog inte superimponerad av min läkare ändå, med tanke på att han kontaktat en annan läkare som i sin tur fick sköterskorna att boka in ett telefonmöte inom en vecka. Jag försökte förhala det, i tron om att det var ytterligare ett onödigt möte då vi bara tragglade samma gamla vanliga. Fanns inte på kartan att sköterskan gick med på det, så det var bara att pallra mig iväg och ta blodprover direkt och sedan ha ett möte med en läkare jag aldrig träffat. Ett möte där jag helt oh fullt förväntade mig att jag skulle bli tvungen att rapa upp allt som hänt sedan den 20 augusti 2016 och hur de många turerna gått. En ny läkare = en satans massa upprepning utan någon känsla av att ha kommit någonstan.

Döm om min förvåning när läkaren öppnade vårt onlinemöte med meningen; ”Jag har läst hela din journal sedan du först kom till reumatologen, jag ser att du haft en ihållande inflammations i kroppen sedan dess och undrar om jag kan få ställa några kompletterande frågor?” Va? Va?? Har du på riktigt läst hela min journal? Så du behöver inte en summering av allt som varit? Va? Men ja! Fråga på!

För att korta ner det här lite kan jag konstatera att den här läkaren är inne på en annan linje än min vanliga läkare, att han tror att jag är en perfekt kandidat till att använda biologisk medicin och att den medicinen i kombination med en annan av de mediciner jag äter skulle kunna 1) dra ner medicinförbrukningen jag ha med hälften eller mer per vecka, och 2) under de bästa förhållanden reducera mina sjukdomssymtom med upp till 70%.

70%.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. 5%. 10%. 20%. 30%: 40%. 50%. Allt det är så mycket bättre än det som är idag. 70% är helt makalöst mycket bättre än vad jag än kan föreställa mig. Det är förstås inte garanterat, men vad fan spelar det för roll? Om jag upplever en förbättring mot det jag har idag så är det en enorm bonus. Om det blir 30% eller 50% så är det för stort för att uttryckas i ord. Jag kan inte ens föreställa mig hur fantastiskt 70% skulle vara. Läkaren hoppas på det och jag är nästan för rädd för att hoppas på det. 70% bättre än idag. Tänk bara vilket liv jag skulle få. Vad jag skulle kunna göra utan att vara medveten om mina kroppsdelar och veta att de strax skulle sätta igång värsta revolten för att jag använt dem.

Jag är så in i själen glad över den här utvecklingen att jag inte har ord nog att uttrycka det. Tänk om jag blir hälften så mycket bättre än läkaren uttrycker att prognosen baserat på provsvaren från alla prover sedan 2016 borde kunna bli. Tänk att få slippa kortisonsprutorna. Tänk att slippa smärtan.

Samtidigt blir jag så oerhört ledsen. Jag fick höra om biologisk medicin av en slump och frågade om det i februari 2020. Min läkare viftade bort det. Konsekvent och utan misskund. Läkaren jag träffade 1 juni i år beskrev det däremot som väldigt effektivt. Läkaren jag pratade med i torsdags förklarade att den metoden är väldigt, väldigt effektiv för fall som mitt, där patienten ofrånkomligt uppvisat en inflammation i alla kontrollprover de gör och att biologisk medicin kan göra dessa patienter så gott som symtomfria efter en viss inkörningsperiod. Det innebär i praktiken att min läkare, oavsett anledning, valde att sätta mig på ytterligare en tablett om dagen, vilket gjorde att jag ätit minst 78 tabletter i veckan och ändå haft kronisk värk, hellre än att undersöka möjligheterna till biologisk medicin som i längden skulle dra ner värken med upp till 70% och medicinåtgången per vecka med minst hälften. Vad fan?!?

Jag vet inte varför läkarna tänker så olika. Oftast har jag varit glad över att de två läkare jag pratat med senare har en uttryckt plan som går ut på att prova mediciner som kan göra mig symtomfri och som i längden leder till att medincinkonsumtionen jag har just nu skulle halveras eller till och med minskas ännu mer än så men ibland blir jag så satans ledsen över att jag tydligen kunnat må bättre för minst ett år sedan, om min läkare bara valt annorlunda. Lika glad som jag är över att de här två andra läkarna valt att gå igenom min journal så noggrant och vill hjälpa mig, lika ledsen, djupt inombords, är jag att min läkare sedan nästan fem år tillbaka tappade intresset när experterna som intresserade sig för mig från början åkte hem till sina vanliga jobb. Att hon sedan dess knappt läst min journal inför våra möten genom åren som varit. Det fan inte en speciellt trevlig känsla; att vara oviktig eller ointressant. Det gör verkligen ont i själven; speciellt när det är så viktigt för en själv. Det gör jävligt ont inombords just nu och samtidigt är jag väldigt glad över att det äntligen går framåt. En konstig, dubbel känsla.

Håll tummarna för att den här nya läkaren fortsätter att vara intresserad.

Aktiv och reaktiv

Idag bestämde jag mig för att ta en längre cykeltur. Allt här hemma hade liksom gått åt pipsvängen sedan igår kväll, så jag ville mest bara komma hemifrån och slippa tänka på dålig sömn, onda leder, ryckiga ben och den misslyckade sovmorgonen som blivit på grund av att de tydligen alla husets stuprör just idag. Det sitter tre stycken intill vad som är våra fönster och för att nå dem behöver de använda sig av en skylift som brummar för varje gång de åker upp eller ner minsta centimeter. Dessutom bestod deras kommunikation av att det stod en gubbe nedanför och ropade upp till den gubben som stod i korgen där uppe och vise versa. Så nej, efter att ha somnat runt kl 4 var jag på mindre bra humör när de började riva ner de gamla stuprören, brumma med maskinerna och ropa kors och tvärs över hela gården kl 8 på morgonen. En cykeltur i solskenet kändes som en ypperlig idé.

Ni vet hur det blir med planer. De faller oftast platt om man inte är supernoga med dem. Eller när man av rent önsketänkande ”glömmer bort” anledningen till att man inte kunnat somna natten innan. Nu var inte ryckningarna i benen något speciellt orosmoment, men den där jäkla reumatismen jag dras med är ju ett satans elände som förstör ganska många av mina planer. Idag var inget undantag. Från att ha tänkt åka hemifrån, cykla till Tillberga kyrka för att strosa omkring där och kanske kunna gå in i den (jag har aldrig varit där inne och är alltid nyfiken på hur kyrkor ser ut inifrån) och sedan ta mig till Anundshög och därefter svischa förbi Irsta på vägen hem så fick jag korta ner turen rejält. Jag tog mig till Hökåsen och cyklade liksom runt bebyggelsen, längst Bergslagsleden och därefter längst en gata som jag lärde mig namnet på idag, Klimatgatan. Där den tar slut är det inte långt kvar till Hubbo kyrka och därifrån ser man Tillberga. Jag hade tänkt följa vägen den här gången eftersom Tillberga ligger lite utanför själva samhället, på bortre sidan från där cykelbanan går. Men tji fick jag.

Området kring Hökåsen, som i sin tur ligger längst Badelundaåsen, är som ni förstår av namnet knappast platt. Jag är bra på platt. Och nedförsbackar, iofs. Men uppför är svårt. Inte för att jag inte orkar utan för att det blir en annan belastning på fötterna när jag cyklar uppför. Det gör helt enkelt skitont att cykla i uppförsbacke och även om jag inte trampar med tårna så trampar jag så pass långt fram på trampdynan att den nedre tåleden också påverkas. Alltså har jag en huggande och brännande smärta i höger fotled och en pulserande och stel (tänk sendrag delux upphögt i tio) i vänster stortå när jag cyklar i uppförsbacke. Självklart är detta inte något som händer direkt när jag kliver på och bara ska en kort bit inom stan, men när man redan cyklat en halvmil eller mer och terrängen blir kuperad så infaller det ganska snart.

Sammantaget så avgjorde dessa faktorer att jag skulle slopa min plan. Eller ja, till Anundshög skulle jag givetvis ändå. Fanns inte på kartan att jag inte skulle ta mig dit idag. Solsken, värme, vårgrönska och det faktum att jag inte varit där på över en månad avgjord i sin tur den frågan. Men att först ta mig till Tillberga kyrka och sedan ta omvägen till Irsta efteråt fanns inte på kartan. Det var bara att slopa den tanken. Istället cyklade jag till Tillbergaleden och svängde bort från samhället och mot Badelundaåsen istället. Det kändes surt. Jag är övertygad om att jag har 3,5-4 mil i kroppen redan nu, så här tidigt på säsongen. Jag har varit aktiv och gått och cyklat mycket under vintern också och även om jag blivit stelare i lederna på sistone så upptäckte jag idag att jag inte är i så dålig kondition som jag befarat.

Nåja, det blev en skön cykeltur ändå. Jag fick ihop 2,6 mil på min lojala stålhäst till slut men då stannade jag till och åt lite medhavd lunch på Anundshög i mellan. Jag fick ihop 8000 steg när jag gick omkring där också, vilket är helt otroligt med tanka på att jag var väldigt försiktig när jag tog mig omkring där. Jag antar att jag inte är så duktig på att vila som jag vill tro, speciellt om det finns saker att fotografera. *haha* Nåja, ingen kan säga att jag inte är aktiv i alla fall, även om folk som inte känner mig gärna gör det antagandet baserat på hur jag ser ut.

Idag, när jag cyklade uppför en av de många backarna, kom en äldre man på cykel och susade förbi mig. Jag pinnade på på låg växel och tog det varligt som fan medan han cyklade på i ganska god fart. Av någon anledning ansåg han sig behöva småflina och säga ”dagens ungdom” i ett i mitt tycke nedlåtande tonläge. Han såg ut att vara en si så där 15-20 år äldre än jag och är troligen en vital i sina bästa år som tyckte att man kunde flina lite åt den yngre tjockismockan som kämpade sig uppför backen på cykel. Nu råkar jag strunta helt i sådant och trampade på i min egen takt medan han svischade över krönet. Det gubben däremot inte hade någon möjlighet att veta är att jag är en jäkel på nedförsbackar och på platt terräng. I ärlighetens namn så försökte jag inte komma ifatt honom, men när jag har mer än 200m platt cykelbana framför mig växlar jag automatiskt upp till högsta växeln, slappnar av och bara trampar. Det tog inte så lång stund innan jag var förbi gubben och jag småskrattade lite när jag hörde honom växla upp och bli andfådd medan han försökte hålla tempo med mig. 100 m till så lät han som en blåsbälg. Han trodde nog att jag gav allt och skulle krokna inom kort, men efter ytterligare 100 meter hörde jag hur han stönade högt och gav upp. När jag kom fram till Anundshög låg han långt, långt bakom mig. Det tog honom nästan 5 minuter längre än jag att komma till parkeringen där. Stackare. Hur skulle han kunna veta att den här tjockismockan inte är någon soffpotatis utan bara har reaktiv artrit? 😉

Förvirrande tider

Vi lever i oroliga tider. Tider som vi egentligen vetat skulle kunna komma men som vi aldrig verkligen trott skulle komma. Att vi haft svåra sjukdomar som härjat i världen känns ju som något som bara finns i historieböckerna. Eller ja, vi hade ju SARS och Ebola och några till för ett tag sen och kanske till och med regelbundet, men eftersom de inte spred sig som digerdöden, spanska flugan, om vi nu ska nämna några av de mest kända som funnits, kändes det ju ändå till slut som att det var mindre utbrott och inte den stora pandemin folk beskrivit i böckerna. De kan vara det och de kan fortfarande bli det, men de har ännu inte varit det. Alltså rationaliserar vi bort dem och lever våra liv som om de trots allt ändå inte är så farliga. 

Vi har inte kunnat göra så med coronaviruset som fått namnet Covid-19. Åh, nog gjorde vi vårt bästa för att förpassa det till ett litet skitvirus som drabbade dem där borta i Kina, men viruset hade andra planer. Snabba planer. Planer som innefattade att visa precis hur oförberedda och obetydliga vi är när naturen eller något i naturen bestämmer sig för att leka lite. Eller leka och leka, vem vet av vilken anledning detta händer? Kanske ingen alls. Troligen ingen alls. Sen får folk fortsätta spekulera i om det handlar om naturens sätt att reducera oss och vår skadliga verkan på världen eller något annat lika obskyrt som ingen någonsin kommer att kunna vare sig få reda på eller bekräfta om så är fallet, om de vill men sådana spekulationer är ganska lönlösa. Det vi som kollektivt samhälle behöver inse är att det här är ett mycket smittsamt luftburet virus som har en mycket större dödligthet än den vanliga influensan och som vi inte har ett vaccin till. Vi kan alla dö av det här. 

Viruset går bärsärkagång i världen i detta nu. Ingen går säker, ingen vet hur länge det kommer att pågå och ingen vet i vilken utsträckning det kommer att drabba oss i slutändan. Sannolika gissningar säger dock att siffrorna blir förödande höga. Shit, de är redan riktigt höga. Sanslöst höga. Ändå är vi långt ifrån slutet av det här, enligt de beräkningar och gissningar jag läst om och hört förklaras. Detta kommer att drabba oss alla i slutändan, antingen direkt eller genom de konsekvenser som kommer sig av virusets framfart. 

De ekonomiska konsekvenserna kommer att få oss att gå på knäna under lång tid, vare sig det gäller regional eller global ekonomi. Så otroligt många småföretagare har fått lägga ner eller nära på fått lägga ner, så många arbetare har fått gå och så många familjer har förlorat sin inkomst på ett eller annat vis. Stora företag har också drabbats och har fått lägga ner eller avskeda sina anställda och även om staten gör vad de kan för att hjälpa alla eller iaf så många som möjligt med olika krispaket och liknande så kommer det inte att räcka till. 

Ändå kanske vi i Sverige klarar oss bäst i slutändan ändå? Det är inget vi vet ännu. Men kanske. Jag menar så klart inte att vi klarar oss bättre än någon annan gällande själva virusets framfart. Mot det är vi lika chanslösa allihopa, även om vissa länder eventuellt lyckas lindra dess framfart genom motåtgärder, som till exempel social distansering och restriktioner. Kanske. Om vi har tur. Eller så är viruset rent överjävligt och kommer tillbaka i flera vågor och sveper igenom dem de inte hunnit med i de första vågorna. Ödelägger vårt samhälle. Vi vet helt enkelt inte. 

Coronaviruset finns omkring oss och har funnits där länge. Coronaviruset i sig är inte farligt. Eller jo, farligt är det. Vissa delar. Det är nämligen ett samlingsnamn på en massa olika virus som finns naturligt i naturen och som inte nödvändigtvis smittar till människan. Liksom alla virus så sprider det sig men det hittar värdar som inte dör av att ha viruset inom sig. Det är själva poängen, liksom. Att leva i symbios. Eller att ta över, som i vissa fall. Inte att döda. Det gynnar knappast viruset att de som bär på det dör, för då dör i slutändan själva viruset också. Covid-19 vill troligen vara hos oss lika lite som vi vill att det ska vara det, så något måste ha gått fel i hanteringen och nu måste vi frigöra oss från det på något vis. 

Vad händer nu då? Tja, jag antar att folk fortsätter att iaktta försiktighet och följa restriktionerna och de direktiv som ges från regeringen, som i sin tur lyssnat till vetenskapen och vad experter på olika områden kommit fram till. Sverige är inte unika genom att lyssna på experter, men vi är antagligen unika i och med att våra politiker inte står och bröstar upp sig bredvid dem och försöker ta över från de som faktiskt har en aning om vad som pågår. Att det är experterna som informerar allmänheten om vad som görs och varför. Det känns lite udda att vara det land hela världen tittar på och spekulerar om ifall sansen helt lämnat det lilla, reserverade och logiskstyrda landet i norr. De grubblar på hur många som kommer att dö för att vi inte stänger ner mer. Samtidigt undrar de ifall de själva reagerat för snabbt och för hårt, vilket i slutändan skulle innebära att de skapat en hel rad ekonomiska svårigheter för dem själva ”i onödan”. 

Vem som har rätt eller fel kommer vi inte veta förrän allt det här är över. Har vi otur kan det dröja flera år tills dess. Och om det visar sig att vi här i Sverige hamnar någonstans i mitten av kurvan kommer vi egentligen inte att heller att veta någonting om ifall vår strategi funkade eller inte. Eller jo, det kan ha funkat här och hållit ner kurvan men det innebär på intet vis att det är en strategi som fungerar för resten av världen. I Sverige – Norden, till och med – är vi naturligt reserverade och vi håller oss på naturligt avstånd från varandra bara för att. Det där med kramar har väl blivit lite mer vanligt men det finns ändå en rätt stor, naturlig reservation mot det och det är vanligare att det sker på krogen när vi fått i oss lite alkoholhaltig dryck än något som sker till vardags. Kindpussar är något några få ungdomar eller pantertanter ägnar sig åt.

För att generalisera stort så anses vi svenskar vara ganska kalla och reserverade personligheter av folk i andra länder ute i världen. Folk som ser kramar, kindpussar, stora sammankomster, generationsboenden, att främlingar sitter intill varandra på bussen och pratar och att främmande sällskap börjar prata med varandra och sedan beblandar sig med varandra på restauranger eller vad det nu kan vara som något helt naturligt. Deras vardag. Det där med personlig sfär är något vi är väldigt bra på och något de inte förstår alls. Eller jo, naturligtvis gör de det, men det verkar ha en annan mening för folk med en annan kultur och annat slags samhälle än vi. 

Det jag säger är att Sverige kan ses på som ett skräckexempel eller ett föredöme, men att det oavsett resultat kanske ändå beror på oss själva i slutändan. Att vi tar oss i kragen och lyssnar på restriktionerna och gör som experterna, med hälp av regeringen, säger. Inte följa som en blind fårskock, men som människor som rationellt tar in det som sägs, tänker igenom det och sedan gör som de säger för att vi inser att de vet mer än vi och faktiskt gör vad de kan för att rädda våra liv och vårt samhälle. 

Vi behöver hålla huvudet kallt, se till att ha behörigt avstånd till så många vi rimligen kan, socialt distansera oss om vi tillhör riskgrupp, att som icke riskgruppsmedlem speciellt distansera oss till de vi vet är i den gruppen och ha rena händer. Att vara hemma och ha tråkigt är så otroligt mycket bättre än att vara väldigt och plågsamt sjuk eller – i värsta fall – död.

Vikt vs Vikt

 

Det har nog inte gått någon förbi att vikt är något oerhört viktigt i vårt samhälle. 
Om det inte direkt skrivs ut att det handla om vikt så skrivs det om kroppsformer och att äta rätt för att se bäst ut eller så bombas vi med bilder med det aktuella idealet. Jag passar inte in i idealet och lika nöjd är jag för det, men jag ser människor omkring mig som kämpar som galningar för att komma dit. För att nå ända fram. För att få den där kroppen som lyckas bära upp kläderna som hänger i butikerna och som på sin höjd ser bra ut på en skyltdocka eller ung flicka som ännu inte vuxit i sina former. Nu menar jag inte att det inte finns vuxna kvinnor med en sådan slank kropp, jag säger att det i stor utsträckning är den kroppsformen som är idealet och att det generellt är unga människor som har en del kvar att växa och utvecklas som har den. 

Jag förstår inte hur det kunde bli fult eller fel att se normal ut. 

Normalt är att kroppen fortsätter att förändras genom hela livet. Att näsan och öronen växer tills vi dör vet de flesta om, men faktum är att resten av kroppen också genomgår förändringar hela livet. Det finns en anledning till att vi har uttryck som ”ungdomligt slank” och ”ungdomligt smärt”. Nu betyder de i princip samma sak, men ni förstår min tankegång… 

Man ser inte ut som en ungdom hela livet och det gör inte. Höfterna blir bredare, det blir svårare att inte få lite hull på magen, hakan blir lite slappare och man har generellt lättare att gå upp i vikt när man kommit förbi en viss ålder. Jag säger inte vilken ålder eftersom det skiljer sig från person till person, men min gissning är att det börjar ske mellan 35-45-års åldern. Ungefär samtidigt som när förskolebarn anser att man är gammal nog att vara någons mormor/far eller farmor/far alltså. Vissa barn tror ju att man kan vara det när man är 25 år redan, men de elakingarna ska man inte lyssna på. 

Vikt är konstigt. Eller snarare, vår syn på vikt är konstig. Vad är det som gör att vi anser att en smal person är och ser bättre ut än en med lite hull? Vad är det med volangerna runt magen eller låren som stjäl vår intelligens? Hur kommer det sig att vi lättare dömer ut en person som har mer vikt att bära runt på än andra även i situationer där vikten inte ens är en faktor? Varför klankar vi ner lättare ner på en person som behöver köpa XXL i klädstorlek än den som ledigt klämmer in sig i en M? 

Någon jag också funderar över är varför detta till viss mån även gäller killar medan det i väldigt hög grad gäller kvinnor. Kom inte med något skitsnack om att männen skapat den här bilden genom sitt idealiserande av en specifik typ av kvinnokropp eller liknande dravel. Nu menar jag inte att det kanske inte spelar någon roll alls, men den rollen är i så fall ganska marginell med tanke på att det är vi kvinnor som manglar och sliter varandra till bitar så fort det gäller vikt. Jag gjorde det själv senast igår, kommenterade till en vän om en kvinnas val av kläder i förhållande till hennes vikt. Alltså, va?!? Jag ska väl för fan inte snacka! Jag har volanger så det räcker och blir över och är övertygad om att jag också väljer kläder som är missklädsamma för min kroppsform ibland. Jag skämdes över mig själv efteråt, men var för jävla korkad för att förklara det för min väninna. Istället skämdes jag i tysthet och bidrog ännu mer till den hemska kultur vi kvinnor har mot varandra. 

För så är det. Vi är riktiga jävla kossor mot varandra och om det sen sker i det tysta, bakom ryggen på varandra, eller om vi säger det till personen i fråga spelar ingen roll. Det är lika fel vilket som. Att säga det rätt ut till personen kanske upplevs som hemskare och kan ge någon stackare svåra men och trauman i livet, så många tycker att det är värre. Det gör inte jag. Självklart har du rätt att tycka, men det finns inget som ger dig rätt att döma. Lika lite som jag har. Och ändå gör jag det ibland. Det är en mänsklig egenskap som jag kämpar hårt med att överkomma. Jag misslyckas oftare än jag vill erkänna och jag avskyr den delen av mig själv. Jag hoppas att det faktum att jag är medveten om det gör att jag trots allt lyckas bättre och har kommit längre med mitt arbete med mig själv än om jag varit omedveten om det. 

Ser man till samhället i sin helhet märks det där med viktens vikt tydligt. Man ser även att det betraktas olika beroende på kön. Precis som jag sa tidigare finns det definitivt hos både män och kvinnor, det är ingen som försöker förringa detta. Men det är i mångt och mycket kvinnor som får kritik och negativa kommentarer om sin vikt. Män som går upp i vikt får pondus, kvinnor som går upp i vikt måste verkligen lära sig att ta bättre hand om sig själv. Titta bara på vilken kändisgala som helst…

Kvinnor som gått upp i vikt sedan senaste galan får det kommenterat, ofta negativt, och jag har sett och hört artiklar och reportrar som frågat gravida kvinnor om hur mycket de gått upp eller spekulerat i om kvinnan som ännu inte ens fött sitt barn någonsin kommer att få tillbaka sin timglasfigur. Om man inte ens har det dåliga omdömet av att vara gravid och har det att skylla på är det näst intill en dödssynd att ha lagt på sig några kilon. Men sen…. oj, oj, oj, sen…. OM man lyckas skala av sig de där kilona igen, DÅ blir man hyllad och älskad som om man hittat botemedlet till cancer. Vilken bedrift och wow! så vacker hon blivit igen! 

Vad då, vacker hon blivit igen?!? Hon var väl alltid vacker? Det är ju inte som att hon gick från vacker till tält och soppåse över huvudet och sedan tillbaka till vacker för att hon pendlat i vikt? Det är ett så tröttsamt koncept. Om man ska återgå till kändisvärlden, som ju synliggör detta allra bäst, så finns det många kvinnor med fullt normal vikt och storlek S eller M som ändå blir hyllade som gudinnor om de går ner i vikt. Från normalviktig till väldigt smal, ibland så att nyckelbenen hotar att sticka ut genom huden smal, och världen hyllar dem. Inte undra på att kvinnor med storlek M och uppåt känner sig otillräckliga. 

Om man är väldigt smal upplevs även det som en fråga man har rätt att kommentera, trots att man inte har någon aning om ifall det är ett naturligt tillstånd för den personen eller om den kämpar med någon svårighet som orsakar undervikten. Oro från ens närmsta omgivning är en sak, men när en total främling ifrågasätter ens vikt handlar det oftast om ren och skär nyfikenhet och intrånget i ens personliga sfär och ensak kan upplevas som oerhört jobbigt.  

Vikt är viktigt. Inte för att världens ska acceptera dig, utan för att din hälsa behöver vissa saker. Det innebär dock inte att du måste se ut som idealet eller att din smalhet eller tjocklek är fel, det är galet att tro det. Din vikt är viktigt för den du är som person och vad din kropp klarar av. Om du har en vikt som på något vis är skadlig för dig bör du göra något åt det snarast. Om du däremot är smalare  eller tjockare än den av läkarna rekommenderade vikten men har bra värden och mår bra så finns det ingen anledning att kämpa som en tok för att göra något åt det förrän det förändras till det sämre, om det någonsin gör det. 

Det är inte min eller din sak att avgöra hur någon ska se ut. Jag försöker att efterleva det och tycker att det går bättre och bättre, trots bakslag av den typen jag berättade om tidigare. Strunta i om den kvinnan eller mannen bär på lite under- eller övervikt. Om fler också försöker kommer den här världen bli en bättre plats att leva i. Må bra i din vikt och låt andra också göra det.

 

* Kläderna passar oftast kändisarna så bra för att de köper den storlek som passar deras största kroppsdel bäst och syr sedan in resten så att det sitter bra överallt. 

Jag bara är sån

Jag har oerhört svårt för de fyra orden i följd, speciellt när de efterföljs av en axelryckning. 

Nu menar jag inte att inte folk ska få vara den de är. Inte alls. Det har ingenting med vem de faktiskt är att göra, om jag ska vara ärlig. Jag bryr mig inte om ifall de är klumpiga, graciösa, gåpåiga, blyga, omständliga eller rakt på sak, liksom. Det handlar inte om det. Var gärna den du är. Var dig själv till hundra procent. Hemma, på jobbet, med kompisar, inne, ute, på uteställen, i gamla situationer, i nya situationer, på bussen eller vad det nu kan vara. Var dig själv. 

Men….

Ge fan i att använda ”dig själv” som en ursäkt för att vara respektlös eller för att slippa göra en förändring. 

Ja, det är så jag ser de orden. Jag ser även ”jag kan inte hjälpa det”, ”jag är den jag är” och ”sån har jag alltid varit” som ett sätt att inte behöva tänka efter eller bry sig. Nu finns det visserligen en del människor som faktiskt tänkt efter och kommit fram till att i just vissa lägen så ”är de bara såna”, men majoriteten av människorna jag träffat har sagt just dessa ord i samband med att någon uttryckt förvåning, bestörtning, besvikelse, missnöje eller något annat som visar att de inte är helt nöjda med personens beteende. Istället för att tänka igenom varför det kan vara så eller bry sig om hur den andra personen upplever det så rycks det på axlarna och meddelas att ”jag bara är sån” och sedan skiter man i att fundera vidare. Någon behov av att förändra sig eller sitt beteende finns inte, för ”det är ju sån jag är”. Alla runt omkring ska bara acceptera det eftersom det ju bara är så. Att det beteendet påverkar någon annan negativt är tydligen enbart den andra partens problem.

Det är den vanligaste undanflykten från att ta ansvar för sitt beteende jag upplevt. 

Allt är relativt

Tidningarna visar ofta reportage om kändisar och deras extravaganta liv.  De bor flott, kör flådiga bilar, äter gott på dyra restauranger, åker på semester till exotiska resmål och köper saker många av oss andra inte ens kan drömma om. Kvällstidningar, skvallerblaskor, sociala medier och tv flödar av inslag om detta. Det fixas med kläder, hår, smink, mat, smycken och allt vad det är. 

Det är en värld jag inte ens kan tänka mig in i, att inte behöva bekymra mig över pengar och att kunna lägga en förmögenhet på sådant som egentligen inte borde kosta mycket alls, bara för att jag kan. Visst drömmer jag om att bli ekonomiskt oberoende och kunna planera mitt liv utifrån vad jag vill göra istället för vad jag måste göra för att klara mig i vardagen, men i grund och botten är ett sådant liv ändå bara en dröm för mig. Naturligtvis skulle jag inte gnälla – alls – om den slog in men det är inget jag kämpar för. Istället försöker jag få min chef att förstå att jag är värd en rejäl löneökning varje år och sen planerar jag min tillvaro utifrån det. 

Jag är nöjd med mitt liv. Visst skulle jag vilja kunna resa mer, slippa oroa mig om det kommer någon större oväntad utgift eller liknande, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag och Vikingen har inom rimliga gränser möjlighet att göra sådant vi vill och i ärlighetens namn har ingen av oss några orimliga önskemål, i alla fall inte just nu. Nog sjutton vore det skönt att kunna pensionera oss i Spanien redan nu, men om sanningen ska fram så skrämmer den utsikten mig medan Vikingen rullar i drömmen om den. Att inte kunna göra det sparar oss en hel massa gräl. *haha* Hur som helst så lever vi helt enkelt inom våra egna gränser. 

Saken är den; Det gör kändisarna också. De lever precis som de har råd med. Om man tittar procentuellt så kanske de inte alls spenderar mer på saker än vad jag gör. För det är ju så man måste se på det. Procentuellt. Jag lever utifrån mina förutsättningar och de lever utifrån sina. Jag gör det jag har råd med och de gör vad de har råd med. Jag överväger ifall jag har råd innan jag gör något, de väljer den standard de har vill ha och har råd med innan de gör något. Jag ser på dem och får intrycket av att de har ett sådant lätt liv. Sen inser jag att de endast har ett ekonomiskt lättare liv än jag. Allt annat i livet är samma för oss alla. Jag tänkte skriva samma slit, men allt är inte slit. Kärlek och vänskap kan visserligen göra väldigt ont om det skiter sig, men när det är bra så är det ju oftast väldigt bra. Alla turer vi har med barn finns ju oavsett om man har mycket pengar eller inte. Barn på glid kommer från alla samhällsklasser. Sjukdomar har ingen urskillning. 

Ni förstår? Allt är relativt. Vi kan se på någon annan tro att deras liv är så mycket bättre än vårt, att gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, men egentligen vet vi ingenting och vad vi ser är inte ens en bråkdel om vad som pågår, vi ser inte eventuella svårigheter, bråk, sjukdomar, ångest eller vad det nu kan vara. Kanske de å sin sida ser på en annan och önskar att deras liv var mer som ditt, utan att för den skull veta om det är bättre eller inte, utan utgår från att en annan inte har synliga tecken på att ha det svårt. Som jag sa, allt är relativt. Vi vet så otroligt lite om andras liv. 

 

Så klart

Till alla som skyr inlägg där man gnäller och/eller pratar om sjukdomar; Ni kan sluta läsa nu.

Som ni vet har jag en liten åkomma jag dras med. Det är nu över tre år sedan (jag firade bokstavligen jubileum den 20 augusti, till min närmsta omgivnings stora misstro. Om man inte ser till att få ut något gott ut eländet kan man lika gärna gräva ner sig nu) jag fick matförgiftning, som i sin tur ledde till de mångtaliga reumatismer jag har i kroppen nu. Det är ett riktigt helvete att leva med, speciellt när flera är aktiva samtidigt. Som tur är har jag bara tre som är aktiva nu, medan de andra fem ligger lite vilande och bara gör sig påminda ibland. Det skiftar lite från vecka till vecka (ibland dag till dag, men nu ska vi inte vara pessimistiska) och jag har som rutin att gå igenom kroppen lite snabbt och känna efter vilket som bara är morgonsvullet och vilket som faktiskt kommer att orsaka mig rejäl smärta under dagen. När jag konstaterat läget lägger jag upp strategin för dagen. De bästa dagarna är då det inte gör svinont i vare sig bröstkorg eller fötter, livet är liksom lättare att ta sig igenom om man kan både sträcka på sig utan att det spränger sönder bröstet och stå på fötterna utan att vilka amputera dem med en smörkniv. 

Jag har regelbundet fått och kommer att fortsätta behöva kortisonsprutor. Nu senast behövde jag det bara i en led, vilket jag till en början trodde var en välsignelse jämfört med de tre eller fyra jag fått samtidigt tidigare. Gissa om jag hade fel. Den sprutan var den mest smärtsamma av de 15-20 st jag fått sedan jag blev sjuk. Herre jävlars, alltså. Kanske berodde det på att det var i en ny led eller så var den inflammationen värre än de andra, men oavsett anledning så vill jag aldrig behöva spruta den leden igen. Någonsin.

Eftersom jag så regelbundet måste ta sprutor pratade jag med min läkare om att eventuellt byta medicin till en som fungerar bättre. Jag har fått tips om biologisk medicin som gör att reumatiker är näst intill smärtfria och tänkte att hon skulle rekommendera en sådan. Icke sa Nicke. Hon ville att vi skulle prova ytterligare en antiinflammatorisk innan vi ger oss på att byta ut metotrexatet. Alltså, visst. Varför inte. Jag är inte läkare och tänker att jag måste lita på att hon vet vad hon gör. Därför äter jag antiinflammatoriskt x 2 tillsammans med metotrexat och de nödvändigt tabletterna folsyra som ska förhindra att metotrexatet sabbar min kropp inifrån. Utöver det äter jag så klart värktabletter, hur ska jag annars ta mig igenom dagarna? 

Nå, när hon gjorde sin rutinundersökning blev hon ganska bekymrad över mitt blodtryck. Jag viftade bort det eftersom jag ju alltid legat i överkant. Visserligen har jag lyckats sänka det en del genom att promenera mellan 7 och 14 km om dagen sedan i början av juli – med undantag för de senaste två veckorna, då jag jobbat en hel del och varit för trött för att orka gå ut och traska –  men jag tänkte att det nog låg som det brukar göra, precis vid gränsen till för högt och viftade därför det. Jag var nog lite nonchalant. Hon såg inte imponerad ut. Alls.

Med bestämd order om att kolla upp mitt blodtryck undrade jag om medicinerna är anledningen till att jag känner mig så trött och har ont i huvudet hela tiden. Det avfärdade hon lika bestämt som hon beordrat mig till familjeläkaren för blodtrycket. Huvudvärken kunde bero på att jag biter ihop när jag sover. Jag får helt enkelt ta den högsta dosen värktabletter och hoppas på det bästa. Tröttheten kunde bero på vad som helst, men troligen mest höstvädret. 

Say what?!? Jag är en höst- och vintermänniska deluxe! Finns inte en chans att hösten skulle göra mig trött. Forget och förglöm! Jag tänkte att både det och huvudvärken nog troligare är ett resultat av att alltid spänna mig på grund av den kroniska värken jag dras med och lämnade det sedan här hän för att koncentrera mig på det hon berättade om den nya medicinen jag ska äta. Förvånansvärt nog gjordes även en enklare ögonkoll inför att jag skulle få börja med den. Tydligen kan den tabletten påverka synen och förändra/ta bort färgseendet. Nåja, det känns som ett mindre problem om det resulterar i att jag inte har ont längre. Tror jag. Jag tänkte inte så mycket på det, speciellt som läkaren och sköterskan båda försäkrade mig om att det var väldigt ovanligt. Jag har fått en remiss till ett ögonläkarbesök inom tre månader, så har jag något att bekymra mig om gällande det så får jag veta det då. Just där och då oroade jag mig mer över att de också båda sa att det kan ta flera månader innan den nya tabletten nått maxeffekt. 

Nå, idag var jag och kollade blodtrycket. En enkel koll bara, där man sköter allt själv och sedan lämnar in resultaten vid provtagningen. Trodde jag. Jag råkade på sköterskan när jag var klar och skulle lämna lappen i lådan när hon bad om att få titta på den. Hon frågade om jag tagit vilat innan jag tagit trycket. Check på den. Hon frågade om jag tagit provet flera gånger med fem minuter i mellan. Check på den också. Det finns en väldigt bra och enkel beskrivning av hur man använder apparaten och tar trycket så jag kände att hennes frågar var lite onödiga men var på bra humör och svarade ändå utan att krångla. Hon dubbelkollade om jag skrivit det lägsta av de två tryck jag tagit och såg fundersam ut när jag berättade att det varit exakt lika båda gångerna, så ja, det var det lägsta. Och högsta. 

Med bekymrad min bad hon mig sätta mig ner och vänta en stund. Hon skulle bara skriva in resultaten, sen skulle hon komma tillbaka. Eeeehhh, ok. Jag såg ju att trycket var högt men jag har hört talas om mycket högre än så och folk har knappt märkt av det, så jag blev inte orolig förrän då. Jag blev lite oroligare ändå när en sjuksköterska sökte upp mig med en läkartid till i morgon förmiddag i handen. Jag kunde inte gå ifrån jobbet då så jag fick en ny tid så snart det fanns en lucka hos en av de många läkarna där, vilket är på måndag förmiddag. Oj då. Det är nog lite allvarligare än jag trodde. Det är allt jag vet. Jag ska alltså till läkaren på måndag och får reda på mer då. 

Väl hemma kände jag mig lite nedslagen. Less. Ledsen. Kände att det får räcka med skit nu. Undrade vad all det där promenerandet gjort för nytta annat än att slita ut skosulorna. Att krypa ihop under en filt i soffan och ligga kvar där hela dagen var ett mycket lockande alternativ. Mest av allt ville jag dock bli av med huvudvärken som spränger i tinningen och bakom ögonen. 

Jag har undvikit att googla. Mest för att jag inte vill ”göra mig sjukare” än vad jag faktiskt är. Jag vill inte veta hur illa det kan vara. Vill inte känna efter ifall jag inte känner av det eller det symptomet, ens lite grann. Jag har gissat att utslagen jag fått i ansiktet, på bröstkorgen, armar och rygg är en biverkning av den nya medicinen eftersom de uppstod inom en dag eller två efter att jag började ta den, men lite kliande utslag känns inte som en stor grej så jag har bara nämnt det till Vikingen och retat mig på att det kliar på kvällen, när jag försöker slappna av och sova. Idag googlade Vikingen. Han som aldrig brukar googla något alls utan bara gissa hej vilt kollade upp det åt mig. Tyckte att jag behövde veta. Medicinen hade bland annat klåda och hudutslag som biverkningar, så det var som jag trodde. Gemensamma symptom för både medicinen och högt blodtryck är huvudvärk, trötthet och yrsel.

Inte undra på att jag är genomtrött och har kronisk huvudvärk, om jag har två saker som orsakar just det. Utöver kronisk värk och andra symptom på reumatism, alltså. Hur kommer det sig att min reumatismläkare inte nämnde det när hon var så bekymrad över mitt blodtryck, speciellt som jag frågade om både huvudvärk och trötthet. Nu plötsligt vet jag inte om jag litar så jättemycket på henne längre. Men hon skickade mig ju i alla fall till familjeläkaren för att kolla upp trycket, så det är ju bra. Men jag är nog allt lite besviken på henne för att hon avfärdade mina frågor på det där viset. Jag ska göra en lista av frågor att ta med mig till min familjeläkare på måndag. 

Och bara så ni vet; Jag är skitless på sjukdomar, symptom, biverkningar, läkarbesök och provtagningar. 

Nu har jag gnällt klart. 

Relationer

 

Genom mina år har jag kommit till insikt i att jag genom åren mest haft killkompisar. Att de relationerna oftast är enklast att vidhålla och att jag slipper fundera så mycket när jag umgås med killar jämfört med när jag umgås med tjejer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra utan bara att killar och tjejer interagerar olika. Att killarna tenderar att inte ta illa vid sig av saker på samma vis som tjejer. Med tjejer behöver man tänka ett varv till för att veta att man är på samma plan, på samma ställe, liksom. De har en förmåga att analysera och överanalysera. Jag har ändå alltid trott att jag är ganska bra på det där med mänskliga relationer. Att jag interagerar och kommunicerar väl med mina medmänniskor. Att jag har ett ganska bra hum om hur man är och beter sig mot folk runt omkring. Jag har även trott att jag uppfattar och inser hur de reagerar och interagerar med mig.

Personligen finner jag det enklare med att vara rakt på sak och ta saker om och när de kommer hellre än att undvika något jag anser är jobbigt eller att grubbla, oroa mig eller undvika att ta det innan jag till slut måste ta ställning och göra något åt det. Jag är väl medveten om att jag därför kan upplevas som kritisk och svår som är så direkt. Jag jobbar på det, försöker att inte vara konfronterande när jag ber om en förklaring eller säger min mening, men det är ett pågående projekt som jag vet att jag ibland går två steg framåt och ett eller tre steg bakåt i. Det är en ständig kamp. Ändå är det en enorm skillnad nu mot när jag var yngre. Kanterna har slipats av genom aktivt arbete med det, tidens gång, erfarenhet och en växande vilja av att mest bara leva mitt liv utan en massa onödig drama.

Som person är jag oerhört snäll. För snäll, enligt vissa i min närmsta omgivning. Jag engagerar mig och ställer upp till 110%, även om det är människor jag inte känner. Jag har en benägenhet att ge folk två, tre och sju chanser att visa att de är bra människor. För att jag vill att de ska vara det. Det ska mycket till att jag ger upp på någon. Jag hjälper okända jag möter på gatan med deras kassar. Jag går ut och hjälper människor att fånga in sin hund om de tappat dem, även då hunden i fråga gör utfall och skäller som en bandhund åt mig. Jag skulle ge vilken som helst av mina vänner mina sista kronor om jag visste att jag har mat i skafferiet och att jag får pengar inom en vecka. Ring mig mitt i natten så kommer jag, om det så är att du behöver någon som lyssnar eller någon som leder dig hem. Hur många gånger har jag inte lagat mat – dag som natt – till vänner som ringt och varit hungriga? Hur många gånger har jag inte bäddat på soffan för att någon behöver någonstans att sova? Jag ger okända människor som inte har vantar på vintern mina tunna extravantar jag alltid har i fickan. Ibland har jag enbart extravantarna med mig men de får dem ändå. Jag kan inte svara på eller göra allt men jag kan stötta dig när du behöver det, finnas där om du behöver ett bollplank. Jag må bara gå på 70% själv men jag ger dig 110% utan att blinka.

Något som också definierar mig som person är att jag är en väldigt ärlig person. Fler än en person har sagt om mig att ”fråga inte henne om du inte är beredd på ett ärligt svar” och det stämmer till fullo. Fråga mig något så svarar jag. Punkt. Ofta får du min åsikt utan att jag lägger en värdering i det, det blir mest ett konstaterande, men det är något jag genom åren upptäckt ändå tolkas som att jag kan vara kritisk. Jag har som sagt lärt mig att slipa ner kanterna men det innebär inte att jag inte ger dig min åsikt om du ber om den. Brutalt ärlig är en definition som följt mig genom åren, på gott och ont. Något jag själv är glad över att jag numera har slipat ner en hel del är min sedan tidigare alldeles för frekventa förmåga att vräka ur mig min åsikt oombedd. Det händer naturligtvis fortfarande och jag klampar ibland i klaveret utan att ens vara medveten om det. Tyvärr förstår jag då inte bättre än att jag inte fattar att det jag sagt kan ha sårat. För mig var det inget speciellt, bara en kommentar i en konversation. Det är då jag behöver uppmärksammas om det, gärna rakt på sak och så snart som möjligt efter att det hänt. Jag fattar inte alltid att jag trampat någon på tårna men jag är inte en person som menar att såra. Eller ja. Jo. Det händer väl tyvärr det också, men då märks det väldigt tydligt att jag menat att göra det.

Jag antar att man även kan kalla mig principfast, även om jag mest vill kalla det att jag står upp för det jag tror på. Att jag hjälper människor som av olika anledningar inte kan hjälpa sig själva. Att jag inte klarar av att se orättvisor. Efter eller kanske på grund av en brokig och turbulent uppväxt har jag utvecklat ett starkt rättspatos. För länge sen, i grundskolan, var det ofta mig mina klasskompisar och andra vänner på skolan kom till om de behövde någon som kämpade för deras sak, om det sedan var med rösten eller med knytnävarna spelade ingen större roll. Idag använder jag inte knytnävarna, men jag är definitivt inte mindre engagerad i att hjälpa de som av olika anledningar och på olika sätt blir orättvist eller felaktigt behandlade. Det gör mig inte bättre än någon annan. Det gör mig däremot till en bättre version av mig själv.

Under det senaste halvåret har jag tvingats omvärdera min uppfattning och tro på min förmåga att uppfatta hur omgivningen ser på mig. Det är inte så att jag varit helt ute och cyklat, utan mest att jag varit blind. Eller helt enkelt för benägen att tro det bästa om folk. Ibland går dessa två ihop, så jag tror att jag slår ihop dem och konstaterar att jag varit ett naivt blindstyre. Eller något liknande i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det just nu varit ett flertal fall där jag antingen fått höra att jag är för på, knepig och annorlunda, en besserwisser, konfliktsökande, kritisk eller helt enkelt konstig. Att man inte tycker om mig. I de flesta fallen är det av människor jag aldrig skulle ha gissat skulle säga eller känns så om mig så eftersom det är de som sökt upp mig, som frågat mig om min åsikt och som i grund och botten aldrig visat minsta lilla av att de känner så. Alla dessa personer är tjejer. Jag vet inte om det är relevant, men det känns så. De gånger jag haft trassliga relationer med killkompisar (något som inte skett på väldigt länge) så har vi löst det direkt och sen är allt bra. Antingen är vi fortfarande vänner eller så är vi inte det.

En del av det hela har tydligen varit att jag inte är lika delaktig nu som jag varit tidigare. Att jag inte träffat dem lika ofta som tidigare eller att jag tackat nej till fler saker nu än förr. En annan har varit att jag inte har lika mycket tålamod nu som jag uppvisat förr. Lustigt nog har ett flertal av de som sagt detta till mig varit några av de mest förstående och empatiska gällande den åkomma jag dragits med de senaste tre åren. De har uttryckt att jag behöver ta hand om mig själv ordentligt, att jag inte ska överanstränga mig och att jag måste tänka på att vila så att jag orkar med mig själv. Jag vet inte, jag. Det hela känns som ett enormt hyckleri.

I vissa fall skiter jag totalt i det. Vissa människor känner jag inte ett sådant starkt band med att deras åsikt berör mig. Andra gånger sårar det mig. I vissa fall djupt. Mest får det mig dock att fundera och undra vad jag gjort för att förtjäna epitet som ”för på”, ”knepig”, ”annorlunda”, ”besserwissrig”, ”konfliktsökande”, ”kritisk” eller ”konstig”. För att vara helt ärlig så kan jag förstå en del av dem. Andra inte. Det handlar om att vi är olika. Att vi inte tänker eller ser saker på samma vis. Vi har olika intressen som gör att vi inte riktigt förstår hur den andra funkar. Att jag är så rakt på sak kan som sagt såra utan att jag förstår det, även om jag idag lindar in en del av det jag säger i bomull. De gånger jag inte gör det försöker jag tänka på att det kan såra, speciellt om man inte känner mig väl, men jag orkar faktiskt inte tänka på hur det jag säger kan tolkas av folk precis hela tiden. Inte heller orkar jag fundera på om det faktum att min hjärna samlar på sig en sjujävla mängd onödigt vetande utan att jag ens försöker minnas dem gör att någon tycker att jag är en besserwisser. Jag trycker inte upp fakta i ansiktet på dig, jag tycker helt enkelt att det är roligt att berätta saker.

Efter att ha rannsakat mig själv så kan jag säga att jag faktiskt gillar den jag är, även om det finns en del saker jag skulle vilja, behöva eller kunna ändra på. Jag är inte mer än människa. Hur kommer det sig att det är ok att slänga ur sig sådana saker till  eller mot mig (alla har inte kunnat/valt att säga det till  mig direkt utan har plötsligt börjat undvika mig och sedan har jag fått höra det av andra den pratat med) och tycka det är enbart jag som ska vara perfekt i den här relationen? För naturligtvis är ingen av de personer som orsakat att jag tvingats rannsaka mig själv perfekt. Det är det ju ingen som är. Tro mig, de har också sina svaga sidor. Men tydligen är det enbart jag som ska bli någon annan än den de valde att bli vän med, den de många gånger sagt tycker är så himla bra för man vet vart man har mig och som man sökt upp så många gånger, för att det ska passa dem när det kniper.

Mest av allt undrar jag varför man gör så mot sig själv? Varför umgås med någon man inte gillar? Varför söka upp den personen? Varför be om råd eller en åsikt? Att man ber om hjälp är väl en sak, vissa gånger i livet behöver man hjälp och om man då känner någon som kan hjälpa en spelar det ingen roll vad man själv tycker om personen i fråga så länge de kan hjälpa en, just här och nu. Inom rimliga gränser, förstås. När jag var yngre fanns det element i min bekantskapskrets som jag helst av allt inte träffade men som jag ändå stod ut med om det blev en situation där vi råkade vara på samma ställe. Så är det fortfarande. Det som däremot är annorlunda nu är att jag själv väljer vem jag umgås med, vem jag bjuder in i mitt liv och vem jag vill vara vän med. Detta baserar jag inte på deras utbildning, utseende, ekonomi eller något annat ytligt utan på deras personlighet. På den de är. De har sidor jag gillar som fan och sidor jag ibland vill kräkas på, men helheten gör att de ändå är väl värda att känna. De är människor, med styrkor och brister. Det är jag också.

Nytt efternamn

 

Vi visste inte ens att vi ville gifta oss och ingen av oss har hyst några hemliga drömmar om det. Vikingen för att han varit gift tidigare och kände att man inte behöver det för att ha ett bra förhållande och jag för att jag aldrig känt ett behov eller en vilja av att göra det. Om förhållandet funkar så funkar det, vare sig man gifter sig eller inte liksom. Vi förlovade oss visserligen men så där som man gör i Sverige, att man förlovar sig som ett tecken på sin kärlek men det sedan inte nödvändigtvis leder till ett bröllop. Istället är man förlovade i femtioelva år och mår bra med det. 

När jag var i Australien saknade Vikingen mig så pass mycket att han plötsligt funderade på om inte det där lilla extrasteget ingen av oss känt nödvändigt inte var något vi ändå skulle ta. Han funderade men hade inte kommit hela vägen fram till att föreslå det till mig. Därför förvånade han oss båda när han redan kvällen efter jag kommit hem började stamma om efternamn och vilket jag skulle vilja använda om jag fick välja fritt. Jag var ju inte beredd och hade i ärlighetens namn druckit några glas vin så jag fattade inte vad han svamlade om, vilket är anledningen till att jag frågade vad det är för fel på det efternamn jag haft hela mitt liv. Efter lite förvirring förstod vi vad den andra menade och jag kände plötsligt att ”Ja! Jag vill verkligen göra detta”. Ingen var mer förvånad än jag själv. 

Eftersom vi hade bokat en Spanienresa i maj beslutade vi att kolla om det gick att vigas helgen innan vi åker, vilket hela vår fantastiska dag igår visar att det gjorde så i morgon åker vi på bröllopsresa. Vi är numera Herr och Fru Soliga Vikingen och ingen kan vara gladare än vi, även om vi insett att väldigt, väldigt många vänner som är oerhört glada för vår skull. Förvånade och glada. Vi är lyckligt lottade. 

Tung månad

Jag har varit lite sänkt sedan jag kom hem från Australien. Inte så att jag gått ner mig eller inte velat vara med på något men så där så att jag inte riktigt orkat ta mig för sådant jag annars gillar att göra. Om vi säger så; jag har tagit ungefär 50 bilder sedan jag kom hem för en månad sen och då bara med telefonen. Ni som känner mig höjer nog på ögonbrynen nu, jag som tar minst tio kort om dagen även om jag inte använder majoriteten till något alls. Min instagram uppdateras eventuellt en gång om dagen istället för de vanliga tre. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med bilder som jag är nöjd med att välja i mellan och oroas inte nämnvärt av det. Jag har hellre inte varit iväg till Vallby Museum trots att jag många gånger tänkt att det varit perfekta dagar för det och jag haft tiden till det. Jag har helt enkelt inte orkat. 

Anledningarna till det är flera. Jag har bland annat känt av min jävla åkomma mer sedan jag kom hem, något som retar mig till vansinne. Jag gör allt min läkare ber mig om, jag rör på mig trots att jag har ont, jag äter de där medicinerna som jag måste äta mediciner för att min kropp ska klara av den, jag har fått så många kortisonsprutor att det kunnat fälla en hel hord hästar och jag vilar så mycket jag bara kan. Och mer. Ändå vill det inte ge sig. Ändå bråkar mina leder. Jag som var så glad över att fötterna mått så mycket bättre sedan jag började äta medicinen och även om jag valde att göra en hel massa i Australien såg jag även till att vila så mycket det fanns tillfälle till. Visst har reumatismen i bröstkorgen gjort sig påmind och nog fan har fötterna svällt lite medan jag varit borta men det förberedde mig ändå inte på att jag skulle få mer ont, ondare än jag haft på över ett år (bortsett från i bröstkorgen då den reumatismen inte visade sig förrän i juli i förra året) och jag känner att jag dras ner mentalt av det likväl som fysiskt. 

En annan anledning är jobbet. Det visade sig ha uppkommit en situation medan jag varit borta och även om det nu rett upp sig så tog det ändå en hel massa tid och energi jag gärna lagt på annat. Som att hålla humöret uppe gällande hälsan hellre än att bli ännu tröttare av att behöva tänka på sådant också. Nu säger jag inte att jobbet är tungt eller svårt, utan situationen som rådde var både onödig, trist, krävande och bekymmersam. Precis sådant vi aldrig behöver i våra liv men som vi allt som oftast måste hantera ändå. Nå, det är hanterat och jag har kunnat släppa den delen, men tyvärr hann jag dras ner i oron och ledsamheten som fördjupades av att jag var trött, bekymrad och fundersam över både jobbet och hälsan. 

Inte hade vi något badrum när jag kom hem heller. Nu hade vi visserligen det efter bara en vecka efter min hemkomst och det var en otrolig lättnad. Enorm, till och med. Tyvärr hindrar det inte att jag är genomless på att det dragit ut på tiden med att göra klart hallen och köket. Nu är hallgolvet lagt och köksgolvet ska rivas och läggas i nästa vecka, vilket känns skönt. Det ändrar dock inte att det tagit fem månader innan det finns utsikter för att det ska bli klart. 

Semestern var den bästa jag någonsin varit på. Upplevelserna där var alla superlativ du kan komma på och mer därtill. Herregud, så underbart och fantastiskt det var. Intressant, fascinerande, roligt, spännande, makalöst, andlöst, enastående, oförglömligt och häpnadsväckande är också ord som passar som beskrivning, alla på en gång. Under de dagar då jag mer eller mindre tvingat mig själv att vara hemma och vila istället för att ta mig ut och njuta av de härliga vinterdagarna vi ändå haft (även om vintern försvann alldeles för snabbt) har jag återvänt till semestern i tankarna och njutit av den igen och igen. 

Det räcker tyvärr inte för att jag ska ha ork nog att bara köra på. Inte hjälper det att våren är här heller, för tidigt också för den delen. Jag märker redan av den där tunga känslan i kroppen som jag alltid får på våren. Jag hade lätt kunnat hoppa våren helt och gått direkt på sommaren. Men nej, nu börjar det klia i ögonen, jag har nyst så pass många gånger under de senaste dagarna för att förstå att hasseln är på gång igen och jag är så där övertrött och vill inte göra något utöver det jag måste. Om ens det. Tack och lov vet jag att det går över. Jag lägger till en tablett per dag i min redan överfulla dosett så hålls allergin stången och den vanliga vårtröttheten har alltid gått över efter tre-fyra veckor, så det finns ingen anledning att tro något annat i år heller. 

Ekonomin är lite tung just nu också, men det har jag räknat med och det är inget jag oroar mig särdeles över. Jag har för sjutton precis varit på semester i Australien och levt som en drottning medan jag varit där. Har jag velat göra något så har jag gjort det. Punkt. Väl värt att vara fattig under våren för. Utan tvekan! Men visst är det lite trist att behöva vända på kronorna, det är det ju alltid. 

Vad behöver jag göra då för att få till en förändring då? 

Tja… låta det gå över av sig självt, kanske? Ta mig i kragen och rycka upp mig? Mer än gärna! Men hur? Jag borde väl kontakta läkaren och fråga om smärtan men den envisa delen av mig säger att det kan ha berott på kylan, eller snarare den stora skiftningen på temperaturen (39 grader) jag upplevde när jag kom hem, och att det blir bättre när det blir varmare och att jag kan lugna mig innan jag stör läkaren. Vad kan hon göra förresten? Ge mig sprutor? Absolut. Men de gör så satans ont att jag faktiskt hellre väntar en stund till innan jag tar det steget. 

Jag har dock haft himla roligt sedan jag kom hem också, tro inget annat. Jag har umgåtts med Vikingen, Mini och vår familj och våra vänner, varit på bandy både i Västerås och Uppsala, sovit på hotell, varit på krogen, njutit av både en och fyra böcker, gått på promenader i snön (dock utan att ta en miljard bilder), gjort snöänglar och har tillbringat en hel del tid med en plattläggare som anser mig vara schystast i hela stan eftersom jag valt att bjussa på kaffe samt att jag bjöd på lunch en gång så att han inte behövde åka iväg på eftermiddagen och sedan jobba över för att hinna klart. Att det berodde på att jag ville att han skulle bli klar spelar ingen roll, han anser mig vara en underbar människa och jag tänker knappast säga emot honom. 

Som ni förstår så är jag inte på något vis deprimerad. Jag är mest less på att livet valt att stapla en hel massa skit på mig samtidigt. I förlängning till det är jag urless på att ha ont och att vad som än händer i livet staplas uppe på det, vilket i sin tur innebär att det alltid finns något att staplas på. Jag kommer att rycka upp mig snart, om inte annat så blir det så snart den där jävla vårtröttheten och känslan av att mest vilja dra täcket över huvudet och inte ens titta på världen i några veckor går över. Jag behövde mest skriva av mig och lista ner allt som hänt för att överbevisa mig själv om att det faktiskt varit en tung månad. Min skalle har försökt tala om för mina känslor att de är irrationella och att jag är en veckling som behöver en rejäl spark i arslet för att jag våpar mig så här. Nu ser jag ju att känslorna inte alls överdrivit. Jag ser samtidigt att det är saker som jag vet kommer att gå över. I alla fall det mesta. 😛