En dag i storstan

Publicerat: 12 augusti, 2018 i Uncategorized

20180810_1029062329738945170205890.jpg

Det ser ju så nära ut….

Vikingen och jag var som ni såg i det förra inlägget i Stockholm fredags. Målet var Fotografiska men då vädret utlovats bli fint valde vi att boka hemresen många timmar efter att vi sett klart på utställningen. Och eftersom jag är en idiot så ville jag se gamla stan igen. 

Som ni kanske vet ligger Fotografiska på gångavstånd från gamla stan. Man ser dit och det ser så himla nära och bra ut. Vilket det faktiskt är också. Om man har fungerande fötter. Och om de inte håller på att bygga om slussen så att man får promenera upp för trappor och runt och på lutande mark en bra bit innan man kommer upp på själva bron över till gamla stan. Fast i ärlighetens namn så gick det bra det också. Det var mitt nästa idiotiska val som kajkade till det för mig. Att tro att Vikingen skulle förstå att jag menade att vi ska gå in på någon krog eller restaurang längst vägen med ganska täta mellanrum för att jag ska få vila fötterna efter att ha gått på kullerstenar var inte mitt skarpaste läge. Han trodde ju i sin tur att jag var nöjd med att struppla fram och ta kort till höger och vänster. Vi gick alltså alldeles för långt innan vi kom till ett ställe där jag fick nog av att han inte ”kunde välja ställe” och han var trött på att jag inte slutade fota så att han kunde få den där ölen jag lovat bjuda på. 

20180810_1300061249901323793443319.jpg

Med det sagt vill jag även säga att vi hade en riktigt, riktigt bra dag i storstan. Jag älskar att strosa omkring i gamla stan och kan inte säga att det var annorlunda i fredags. För en gångs skull gick vi inte längst Västerlångsgatan utan valde att följa Skeppsbron en bit och sedan gå längst Österlångsgatan till Slottet och sedan fick Vikingen visa mig vart han gått högvakt och bodde i slottet för en si så där 30 år sedan (vilket han till min stora förtrytelse hade ganska diffusa minnen av!) innan vi gick ner till Stora Nygatan och äntligen satte oss ner. Uteserveringarna avlöser varandra där men vi gick ändå förbi en del innan vi hittade en som lockade. Något mexikanskt ställe hade plastkaktusar och bastparasoll, det räckte med att se Vikingens min för att förstå att det inte var ett alternativ. Så här i efterhand är jag nästan lite ledsen på mig själv över att inte ha låtsats vara eld och lågor över upplägget bara för att se hans min men det är ju så gott att komma på det när det redan är försent. *haha*

IMG_0812

 

Vi pratade, tittade, undvek de mest turistiga gångvägarna och satte oss sedan regelbundet ner och njöt av storstadspulsen omkring oss. Det är rätt intressant att bara sitta och titta på folk ibland och nu gjorde vi det tillsammans. Eller ja, jag tittade nog mer men det är svårt att undgå att titta när folk i princip går förbi intill en när man sitter där på uteserveringarna. När det sedan blev dags att röra oss mot tåget hade vi gått förbi Hötorget och var en bit upp på Drottninggatan. Det var lättare att gå där men mina fötter kändes som om de blivit överkörda av ett ångvält, så jag såg nog rätt rolig ut där jag i sakta mak tog mig fram. Inte för att vi hade behövt hålla tiden, det gjorde nämligen inte SJ. Jag har haft tur när jag rest med tåg de senaste åren och enligt mer resvana vänner så hade jag det i fredags också när tåget bara var 45 minuter försenat. Ja, ja, vi kom ju hem i alla fall.

IMG_0806

Väl hemma gick vi och åt på Bishops Arms. Jag älskar deras ceasarsallad! Den är så himla god och jag skulle nog kunna äta den fem dagar i veckan utan att tröttna på den. Vikingen tog fish and chips, som vanligt. Han tar hamburgaren ibland men fyra gånger utav fem så tar han fish and chips. Det var en bra dag i Stockholm, det kan ingen säga något om, men det där de säger om hemma bäst stämmer ganska bra ändå. Det är en speciell känsla att kliva in på ett välkänt ställe och få sin dryck till bordet utan att ens behöva beställa den på annat vis än att nicka jakande när bartendern frågar om du ska ha det vanliga. Nu låter det som att vi är där helt tiden, men så är det förstås inte. Vi har däremot gått dit i många år nu och känner oss rätt hemma där. 

20180810_2025304067725283644551955.jpg

När klockan började närma sig halv nio blev Vikingen allt mer orolig. Jag hade beställt en Eton mess till efterrätt och bad dem skynda sig med att ta ut den, sen kastade jag i princip i mig den för att vi skulle hinna hem till kl nio. Det vore ju liksom hemskt om Vikingen missar en fotbollsmatch på tv, eller vad säger ni? 😉 Nej då, det var faktiskt väldigt skönt att komma hem. Jag varken såg eller hörde något av matchen alls, för jag gick och la mig direkt när vi kommit hem och måste ha somnat bums. Nästa sak jag minns är att klockan är halv fem på morgonen och jag måste upp på toa, sen somnade jag om direkt och vaknade inte förrän klockan var runt 10. Jag tror nog att man kan påstå att jag var helt slut efter vår fina dag i Stockholm. Men det var det värt! 

Annonser

Fotografiska

Publicerat: 11 augusti, 2018 i Uncategorized

20180810_1204275188311504502847280.jpg

Just nu och fram till den 19 augusti är det en utställning på Fotografiska som jag så otroligt gärna ville se. Jag hade otroligt gärna velat vara där vid invigningen och träffat Paul Nicklen och Cristina Mittermeier, vilka är de som tagit bilderna till utställningen, men jag jobbade just då och så här mitt i semesterperioden så finns det ingen chans att få ut någon extra semesterdag. Jag fick istället sikta in mig på igår, då jag dessutom kunde få med mig Vikingen som sällskap. Win-win, tänkte jag.

När jag sedan fick sprutor i bland annat fötterna i tisdags kändes det däremot kört. Jag kunde knappt gå i flera dagar och att ge sig ut på en sådan utflykt där det ändå är en bit att gå mellan tunnelbanan och Fotografiska så såg det oöverstigligt ut. Men skam den som ger sig! Jag vilade massor och igår satte vi av med tåg tidigt på morgonen, trots att Vikingen jobbat sent dagen innan. Jag promenerade glatt mellan tunnelbanan och Fotografiska och var så där superglad som man blir när något man trott varit omöjligt visar sig vara möjligt ändå. 

20180810_1106196100839496910212306.jpg

Utställningen jag ville se var den av SeaLegacy, en organisation grundad av just Christina Mittermeier och Paul Nicklen och som jobbar för att bevara havet och dess fauna och flora. Organisationen är en vinstfri organisation och jobbar med att bevara haven och folk som lever av hav och vattenleder genom att fotografering av dem och sedan visa världen vad som finns och vad som sker med det som finns. De är en blandning av anställda och volontärer och arbetet finansieras till stor del av sponsorer och bidrag, vilket de är väldigt tacksamma för att motta. Om ni vill läsa mer om dem och det fantastiska arbete de gör så finns de på http://www.sealegacy.org .

20180810_1102281190557108373233026.jpg

 

Utställningen är helt makalös. Vilka fotografier. Vilket engagemang. Deras

IMG_0749

 hjärtan finns med i varje bild och varje video de visade och man känner verkligen hur de älskar sitt jobb och det de jobbar för. Jag har följt dessa båda otroliga fotografer på instagram ganska länge nu och har sett en hel del av deras bilder därigenom, men det var ändå väldigt mäktigt att se dem ”på riktigt” så att säga. De fångade in mig med dess färger, ljus, djup och budskap. Jag var lite orolig över att Vikingen skulle bli uttråkad men som tur var gillade han också utställningen och var glatt överraskad över hur bra den var. Han har varken följt någon av fotograferna eller kollat upp dem innan vi åkte, så för honom var det ett blankt blad. Tur att det passade honom också. 😀

20180810_1111044333152324736646792.jpg

Eftersom Fotografiska har fler utställningar samtidigt fick vi även se andra utställningar än SeaLegacy, turning the tide. Den var den bästa enligt mig, men jag är lite partisk i frågan. 😛 Den första utställningen vi såg handlade om modefotografering av Cathleen Nauendorf. Som ni kan tänka er nästan sprang Vikingen igen dem. Själv tyckte jag den var intressant men även jag gick igenom den ganska fort. Därefter följde en mycket intressant utställning av Linda och Mary McCartney, fru och äldsta dotter till Paul McCartney. Linda, som  gick bort 1998, var redan en etablerad fotograf då hon gifte sig med Paul och blev framröstad som årets kvinnliga fotograf 1967. Hon är den första kvinnliga fotografen att fota ett omslag till tidningen The Rolling Stone Magazine och blev 1974 den enda kvinna som både gjort omslaget och varit med på omslaget. Hennes dotter har följt i hennes fotsteg och är även hon etablerad fotograf som hyllas för sina utställningar världen om. Det är hon som skapat denna utställning, kallad ”Mor och Dotter”, i vilken vi får se bilder av och med dem själva, människor i deras närhet och vad jag upplevde som mer personliga och avslappnade bilder av människor i kändisvärlden. 

IMG_0741

IMG_0743

20180810_1126556121954554068185271.jpg

20180810_1128333056784751995774803.jpg

IMG_0762

20180810_112734-17596524879888164140.jpg

Marie Hald har gjort en utställning om ett viktminskningsläger som ligger mitt ute i ingenstans. I utställningen ”A new me” fotar människor som kämpar med sin övervikt och träning för att få ett nytt liv. Dessa klättrar upp för klippor, tar långa promenader, har vattengympa och allt annat man tänker sig ska finnas på ett sk Fat Camp. Intressanta och fina bilder med en blandning av sorgsenhet och hopp. 

IMG_0760

Där fanns även andra utställningar, förstås. De fångade mig inte speciellt. Jag såg och förstod hur tekniskt avancerade de var men fann inget intresse för dem utöver det. Visst tycker jag att minimalism kan vara intressant men jag förstår inte den formen av konst som visades i en utställning. Inte heller är jag intresserad av att eller hur man klipper och klistrar i sina bilder för att skapa något som inte finns där på riktigt. Åh, jag tycker att vissa bilder är fantastiska, helt vansinnigt intressanta, men ändå finns det något i mig som känner att det är något annat än fotografering. Grunden är självklart det och man måste dessutom vara oerhört skicklig på det för att få ihop det, men resten är en annan form av konst och den lockar inte mig särdeles. 

20180810_1112265945044400079425761.jpg

Jag hade en oerhört trevlig stund på fotografiska och mina fötter höll hela tiden, så det blev den där win – win situationen jag hade hoppats på. 😀 

 

Bilderna är av; Paul Nicklen, Cristina Mittermeier, Marie Hald, Mary McCartney, Linda McCartney och Cathleen Nauendorf.

Så var det med det

Publicerat: 1 augusti, 2018 i Uncategorized

the missing piece

 

Den senaste månaden har jag tvingats omvärdera mitt beslut om att endast ta kortisoninjektioner i mina leder samt ta antiinflammatoriskt för att behandla den reaktiva reumatismen jag har sedan magsjukan för två år sen. Eller ja, två år minus 26 dagar. De första symptomen, de som gjorde att jag inte kunde använda min högra arm alls de första tre veckorna kom inte förrän den 26 augusti, sex dagar efter att jag blev sjuk i vad de då trodde var magsjuka men som de nu tror var campylobakter. För de övriga lederna handlar det istället om 30 augusti för min högra fotled och 1 september för min vänstra stortåled och därefter inte förrän i april året efter för att min vänstra tumme skulle ge sig in i dansen. 

Hur som helst så är det två år sen jag drog på mig den här hemska åkomman. Jag minns tydligt hur förfasad jag var när läkaren pratade om att det kunde ta flera månader innan det läkt ut. Idag småskrattar jag lite åt hur ovetande och naiv jag var. Inte för att jag är glad över att veta bättre idag utan för att jag saknar lyxen av att vara så oupplyst i den här frågan. 

Jag provade en medicin som skulle vara superbra på lederna redan förra året, efter att ha fått några kortisoninjektioner som bara hjälpte ta udden av det värsta. Jag minns vemodigt hur glad jag var över att det fanns hjälp att få. Jag minns med fasa hur dåligt jag mådde av medicinen och hur den transformerade mig till en urlakad disktrasa med kronisk migrän som inte kunde uttala orden som skulle berätta om det hemska alzheimersliknande tillstånd jag hamnade i. Vidrigt. Och skrämmande. Fan vad rädd jag var över hur jag inte längre kände igen mig själv. Jag var ännu räddare för att det skulle vara något som blev kroniskt. När läkaren förstod hur situationen var tog hon genast bort medicinen. Från en sekund till den andra gick hon på om hur allvarliga mina biverkningar var och skrev av mig från medicinen med omedelbar verkan. Den tid jag gått på medicinen, tre månader, var ändå tillräcklig för att jag därefter hållit mig till kortisoninjektioner. 

De har inte varit ultimata men jag har hellre ont än blir ett skal av mig själv. Ett skal utan ork men fullt av mush och slippriga tankar. Det tog flera månader innan afasin försvann och jag återfick mitt vanliga ordförråd. Alzheimern, astman, migränen och utmattningen försvann tack och lov mycket snabbare. Allt det är borta, allt utom att jag av någon anledning säger fel på höger och vänster efter att jag började med medicinen. Det gjorde jag aldrig innan men nu är det som om tungan konspirerar mot mig och säger tvärt om varje gång jag tänker antingen höger eller vänster. Mycket irriterande!

Det är borta men jag minns fortfarande de där fasansfulla månaderna. Det är anledningen till att jag dragit mig för att göra det jag till sist ändå gjorde idag. Ringa min läkare för att erkänna att jag inte orkar gå med värk precis hela tiden. Att sprutorna bara hjälper till en viss nivå och att resten vilat på min egen beslutsamhet. Beslutsamheten finns kvar i full styrka men orken är till dagens datum ganska sliten. Att ha haft så här ont i två fulla år (minus 26 dagar, om man vill vara petig) tar hårt på orken. Ändå vägrar jag låta det besegra mig. Jag har visserligen prioriterat om och dragit ner på en del aktiviteter, men jag gör det jag kan och orkar och i ärlighetens namn är det rätt mycket ändå. 

Nu behöver jag däremot få hjälp med värken. Om medicinen min läkare pratat om sedan i april förra året kan hjälpa mig med det är jag (äntligen?) redo att ge den ett försök. Jag vill inte behöva gå ner i arbetstid eller bli sjukskriven, vilket är de enda andra alternativen jag kan se, och därför blir det ett nytt försök med mediciner. Den här gången tänker jag dock ha superkoll på hur jag reagerar på den och ifall det uppstår några biverkningar som jag känner är för knepiga för att jag ska vilja fortsätta. Jag ringde som sagt läkaren idag och fick en tid redan på tisdag. Håll tummarna för att allt går vägen….

Korkad

Publicerat: 31 juli, 2018 i Uncategorized

20180721_0954337104757739121377099.jpg

 

Just nu känner jag mig mer än lovligt korkad. Hur jag än vänder och vrider på det så lyckas jag inte få till det. Jag försöker memorera det. Jag skriver upp det på små lappar att ta med mig. Jag tar med mig ett skrivhäfte där jag gjort ordentligt noteringar angående det hela. Jag försöker på måfå. Jag tittar på videon där allt beskrivs i detalj. Jag skriver upp det igen, utifall jag skrev fel sist. Ändå går det inte. Jag får inte till det.

Det är så himla tråkigt. Inte bara det att jag inte är van vid att misslyckas på det här viset och att jag för det mesta brukar lyckas klura ut saker, utan även att hela den här situationen orsakat frustration inom ett område där jag trots allt var rätt nöjd. Jag kunde inte några finesser med det hela men jag lyckades ändå få till det. Det var inte förrän jag ville försöka mig på att förstå de där finesserna som avgrunden öppnade sig. Från att glatt ha tagit med mig kameran överallt och klickat som en galning på LSD så drar jag mig nästan för att ens ta med den. 

Som ni förstår så pratar jag om den där online kamerakursen jag går. Missförstå mig rätt, den är på intet vis svår. Jag förstår precis vad som sägs och menas och jag följer modulerna utan problem. När jag sitter framför datorn. När jag sedan ska försöka få till det medan jag är ute med kameran är det som om någon raderat mitt minne och lämnat mig åt mitt öde. Jag lyckas inte få till inställningarna och bilderna blir skit. Jag tog mycket bättre bilder i auto-läget än vad jag någonsin gjort i någon av de andra inställningsvalen. Och då har jag ändå lyssnat, skrivit ner, funderat och tagit till mig det som sagts i kursen om de olika inställningarna, hur de påverkar varandra och vad som händer när man gör si eller så. Själva kursen är skitbra! Det är jag som helt enkelt inte fattar. Jag ser i den slutna gruppen på facebook hur än den ena, än den andra och typ varenda annan medlem än jag får eureka moments medan jag kommer att slita av mig allt hår jag har under mina försök att få min hjärna att greppa detta. Och jag tar kort. Så många kort. Men….

Näpp. Bilderna blir skit. Så där riktigt dåliga att jag raderar dem så fort jag ser dem i datorn. Ibland redan när jag ser dem i kameran. Jag försöker och försöker. Tar bilder i en inställning och studerar dem för att se hur den inställningen blir. Gör sedan likadant i en annan. Det går fan inte. Just nu vill jag sätta mig i hörnet med en dumstrut på skallen. Ett riktigt stort L som i LOSER skulle få pryda den där struten utan att jag skulle opponera mig. Jag har inte gjort klart kursen ännu och ämnar göra det, trots att jag just nu känner för att kasta både dator och kamera i väggen. Sen tänker jag gå igenom den igen, till fullo. När jag gjort det – inklusive alla uppgifter vi får att träna på – så ska jag göra om det igen och igen och igen tills jag fattar hur fan det hela funkar. 

Det är inte ofta jag går bet när jag väl ställt in mig på att klara något. Det är heller inte ofta jag funderar på om jag nog inte är riktigt dum i huvudet, ändå. Eller känner att jag skiter i något jag bestämt mig för. Nu gör jag dock det. Frustrationen är hemsk. Jag fattar ju att det här inte är någon raketforskning eller ens speciellt svårt, det handlar om att förstå kombinationen av inställningar för att få bäst bild under olika situationer och med olika förutsättningar. I ärlighetens namn så är det inte så himla många olika kombinationer man behöver förstå eller kunna, utan det handlar mest om sunt förnuft…. när man lärt sig förstå vad kombinationerna står för. Ändå rattar jag på den där kameran och önskar den åt pipsvängen oftare än inte. 

Jag har bestämt mig för att anta utmaningen. Innan hösten är slut ska jag ta mig fan förstå vad det går ut på. Jag ska kunna ställa in kameran för att ta bilder på det sätt jag vill. Jag ska kunna ta bilder som kräver minimalt med redigering (mest för att jag inte kan redigera annat än ljus och skärpa, men ändå) och jag ska känna mig trygg och säker i mitt hanterande av kameran. Jag ska dessutom överkomma en starka känslan av att skita i allt och återgå till att ta rätt hyfsade bilder på auto-läget. Jag vill ju kunna. Jag vill kunna!

En dag tillsammans

Publicerat: 16 juli, 2018 i Uncategorized

Jag har tänkt skriva flera blogginlägg på sistone men sedan har livet slagit till och jag har gjort annat istället. Eller inte gjort något alls. Båda är precis lika sanna, även om anledningarna är väldigt olika. 

Det blogginlägg jag tänkt skriva längst handlar om Benidorm. Precis som tidigare anser jag att det förtjänar ett eget inlägg och därför tänker jag göra mitt bästa att få ut ett inlägg om det inom en dag eller två. Helst idag, men det visar sig. Skyskraporna, barerna, strandpromenaden och gamla stan behöver hur som helst belysas ordentligt för att jag ska få fram det jag vill säga om den gamla fiskestaden vars utveckling eskalerat sedan britterna hittade stället för en si då där 40 år sedan. 

20180714_1150443868720058187292414.jpg

Vikingen har jobbat hela sommaren. I alla fall sedan vi kom hem från Spanien. Han har inte haft speciellt många dagar då han antingen inte är trött efter jobbet och kvällen börjar närma sig eller han åker till jobbet mitt på dagen och således inte får en lugn och skön eftermiddag i solen. På helgerna har det sedan funnit saker att göra och som ni vet så jobbar jag varannan helg så det blir inte så mycket tid ihop alls just nu. Med det i tanke bad han mig att överväga en cykeltur med tillhörande picknick nu i lördags. Anledningen till att han ber mig överväga saker återkommer jag till senare, just nu är det lördagen som är viktig. 

Jag övervägde och cykelturen och picknicken vann. Vi packade med en kylväska med det vi ville ha och tog oss ner till Öster Mälarstrand. Jag var mycket i det området när jag var barn. Vi hade våra två första småbåtar där, i området som var ett lummigt skogsområde med småbåtshamnen och en stor hangarliknande båtverkstad intill. Jag minns väldigt väl trädkojan jag och min bror byggde i skogen medan vi väntade på att morsan och hennes gubbe skulle bli klara med det tradiga jobbet som hör till att var småbåtsägare. Skrubba här, silikona där, måtta för att sy nytt tyg på dynorna, se till att bojarna har nog med luft, kolla alla rep och vad det nu kan vara. Ni kan ju tänka er att skogen lockande oss barn mer.

20180714_1339127283395609799997372.jpg

Hur som helst så ser det inte riktigt ut så längre. De senaste femton eller så åren har det byggts bostäder längst vattnet runt om hela Västerås. Nog för att det alltid funnits bostäder vid vattnet också, men de senaste årtiondena har t ex hamnområdet och ett gammalt verkstadsområde som råkade ligga på en udde intill hamnen och som mest tänktes på som en soptipp samt området kring det gamla ångkraftverket, i folkmun kallat skitviken, förvandlats till nya, exklusiva bostadsområden som folk köar för att få tillgång till. I Östra Hamnen och på Öster Mälarpark, där vi var, finns restauranger, kaféer, blomsterhandlare, frisörer och allt möjligt annat nu. 

Det är fint, det kan jag inte sticka under stol med. Inte nödvändigtvis Östra hamnen eller Lillåudden, de husen är skamligt fula och den som godkände dem borde få gängpisk, men helheten blir ändå fin. Att staden lever upp på det där viset och att vattenbrynet inte längre är nedlusat med fula verkstadsbyggnader, soptippar, risiga skogsbryn och annat bråte är i slutänden inte något dåligt alls. Jag skulle personligen aldrig, någonsin bosätta mig längst vattenbrynet så där. Speciellt inte på Lillåudden, det gamla verkstads/soptippsområdet på udden intill hamnen. En promenad där avslöjar att spindlarna använder husen som sina egna privata slott. Tre, fyra våningar uppåt så är balkongerna övertäckta av spindelväv och jag ryser så snart jag kommer i närheten. Nej, nej och åter nej. Jag har panikattacker av att se en enda spindel. Där skulle jag nog dö av en hjärtattack femtioelva gånger om dagen. 

20180714_1200317745697189533520740.jpg

Hur som helst så byggs det fortfarande och ett av de nya byggnadsverken är Första Vågholmen. Det är en konstgjord liten ö som är tänkt att vara den första av tre. De ligger intill färjekajen vid Öster Mälarstrand och eftersom vi inte varit dit och sett det färdiga resultatet kändes det rätt att inspektera och fälla ett omdöme, så där som man ju gärna gör när man är en människa som anser sig ha bra åsikter. *haha* Det är en söt, liten ö som omgärdas av bryggor. Bryggorna är nya och plankorna lyste nästan färska i solen. Vikingen kommenterade att brädorna var så nya att kanterna på dem kändes hårda, trots att de ligger mot varandra med väldigt lite mellanrum. Jag reflekterade inte över något sådant utan tänkte mer att det vara skönt med en brygga där man inte riskerar att få stickor. 

20180714_1329068871182612214299263.jpg

Mitten av ön är uppbyggd utav jord. Där har man färdigställt ett utegym som utnyttjades av killar i övre tonåren när vi var där. Det finns även en vedeldad grill samt ett bord med en stenplatta där man kan ställa sin engångsgrill. Det finns även gott om soptunnor och en uppsamlingsplats för engångsgrillar. Solstolar i trä i både en- och tvåpersonersmodeller, vanliga bänkar men med hög rygg och bord med vanliga bänkar står uppställda med jämna mellanrum. Medan vi var där åkte Elbafärjan fram och tillbaka regelbundet, som den gör på sommaren. Vi såg den utgå från hamnen, göra sitt stopp vid Öster Mälarstrand och sedan angöra Östra Holmen innan den fortsatte runt Elba för att angöra bryggan där och sedan försvinna mot Västra Holmen och Johannisberg. Det är en väldigt fin tur, om man vill få en dag på vattnet. Bäst är ju förstås att kliva på i hamnen eller vid Öster Mälarstrand, kliva av på Östra Holmen för att bada och sola lite och sedan ta ett stopp på Elba och restaurangen där innan man njuter av att känna vinden i håret medan man tuffar tillbaka mot stan igen med stopp på Västra Holmen och Jo-berg på vägen. 

20180714_1227481411854930337437424.jpg

Vi satt en stund på några bänkar men sedan bredde vi ut en filt och åt vår picknick på den. Utsikten gick inte att klaga på. Nog för att man ser Västerås Kraftvärmeverk från typ alla vinklar om man tittar ut mot sjön, men tack och lov är det inte groteskt fult och eftersom det är vitt så flyter det liksom mest in i omgivningen när man är en bit ifrån. Det gamla ångkraftverket syns också, men det är så pass lågt att det mest skymtas mellan träden och eftersom det numera är ett snitsigt hotel med tillhörande spa och skybar så har den k-märkta byggnaden i allmänhetens ögon transformerats från en ohyggligt ful byggnad till ett intressant minnesmärke med karaktär. Det har varit en fascinerande process att följa och även om jag är superimponerad över hur de fått till det så ser huset faktiskt inte så annorlunda ut nu än vad det gjorde förr, så jag ställer mig lite frågande till hur denna folkliga förvandling gått till. 

20180714_1204145295237130354701335.jpg

 

Vi tillbringade några timmar där utan att egentligen göra något alls. Jo, vi pratade, slappnade av och bara njöt förstås. Det är mycket värt, även om det inte var så ansträngande. *haha* Men att vara ute i naturen, med kluckande vatten nedanför, folk som strosade förbi och log, god mat, god dryck, varandras sällskap och att helt enkelt bara andas in och vara är så himla mycket värt. Jag tar mig alldeles för sällan tid för sådant numera. Jag önskar att det stod högst på prioriteringslistan men det är en sådan enkel grej att skjuta ifrån sig, att tänka att man hinner och att rationalisera bort när man har så mycket annat som pressar på. Dumt, dumt, dumt!

20180714_1347178167380244829150829.jpg

På tal om gamla ångkraftverket, numera känt som Steam Hotel, så finns det småbåtar precis utanför där också. Jag stannade ju förstås till för att fota medan Vikingen var redigt trött på alla mina småstopp och därför fortsatte framåt i sakta mak. Jag tyckte inte själv att jag var kvar så länge men då jag vet hur uppslukad jag kan bli av att få till en bild så var jag inte säker. Därför var jag inte förvånad när jag såg en bar överkropp på cykel svänga runt en krök och försvinna i fjärran. Jag skrattade lite och tänkte att ”vad fan, han lämnade mig!” innan jag satte full fart efter honom. Jag tog i allt jag kunde och borde rimligen ha hunnit ifatt honom ganska fort, speciellt med tanke på att Vikingen har en förkärlek för att cykla på tvåans växel och får trampa som en tok för att komma någonvart istället för att välja treans växel och bara behöva trampa en tredjedel så mycket för att komma fram i samma hastighet. Jag är en treans växel-tjej, jag. Jag såg ett skalligt huvud försvinna i en nedförsbacke som slutar i en fyrvägstunnel och tänkte att nu jäklar så kommer jag ifatt! Hahaha. Eller hur. Efter tunneln inser jag att detta verkligen inte kan stämma, så jag stannar och ringer honom. Han förklarar att jag susat förbi honom som skjuten ur en kanon redan vid Steam Hotel och att han minsann inte tänker försöka komma ifatt så jag får lugnt vänta in honom eller cykla hem själv. 

20180714_1257485514832315179663017.jpg

Hur som helst, vi hade en fantastisk dag ihop. Inte bara på vår picknick utan även senare när vi åkte förbi några vänner en kort stund och sedan några andra vänner en längre stund. Ändå är det just picknicken som gjorde dagen speciell. Vi jobbar om varandra så ofta och måste därefter anpassa oss så mycket efter hur jag mår och orkar att de här stunderna när vi gör saker bara för oss och med bara varandra är ännu viktigare nu än de var tidigare. De har alltid varit viktiga, tro inget annat, och vi har alltid varit ganska duktiga på att göra tid för det. Det kan handla om en lunch ihop på en dag då vi egentligen inte har tid, en picknick någonstans, en promenad i närområdet för att bara få tillfälle att prata utan att bli distraherade eller att någon av oss har dukat upp något gott tills den andra kommer hem. Småsaker som gör att vi tar oss tid att se och höra varandra ordentligt mitt i vardagsrushen. Saker som får i alla fall mig att minnas hur viktiga vi är för varandra. Och nej, vi har inte glömt det innan heller men vardagen har en tendens att göra att man glömmer att visa varandra det. Vi tar oss tid att visa varandra. Hade vi inte gjort det hade vi inte hållit ihop, för i ärlighetens namn skulle jag inte orka med honom om det bara var vardag och han skulle med all säkerhet ha toktröttnat på mig för flera år sedan. *haha*

Förunderligt

Publicerat: 20 juni, 2018 i Uncategorized

Jag vet inte om det jag hört stämmer men om det gör det så har Spanien lånat en hel massa pengar av Kina och därför får kineser starta företag av olika slag i Spanien utan att behöva skatta. Med tanke på hur många olika kinesiska etablissemang det finns runt om där vi håller till på semester så är jag väldigt benägen att tro på det. Om någon undrar över sanningshalten så får ni gärna googla det, jag tänker nämligen inte lägga ner mer krut på det än att nämna det här för att betona antalet butiker och restauranger med kinesiskt ursprung i Spanien.

I minsta lilla hål i väggen finns det antingen en restaurang eller en butik som säljer…. allt…! Just precis allt! Utom mat, förstås. Allt annat. Toapapper, pennor, solglajjor, skor, hattar, väskor, köksgeråd, kontorsartiklar, mattor, plåster, prydnadsaker, smink, plånböcker, kläder, städgrejer, klockor, skyltar, drömfångare, leksaker, konstnärsgrejer, scrapbookinggrejer, lås, verktyg, handdukar… ja, behöver du något så finns det nog där. Jag är helt förstummad över hur mycket man kan trycka in på hyllor, väggar och golv. Vissa etablissemang är större än dessa hål i väggen och då är det oftast snyggt uppställt och upphängt, precis som i de flesta lågprisbutikerna här i Sverige. Hålen i väggen däremot…

Det är imponerande. Och lite skrämmande. Det ligger en sådan där kinesisk butik i anslutning till centret där vi brukar hålla till mest. Jag har varit in där ganska många gånger och är lika rädd för att riva ner stället var gång. Minsta lilla snedsteg skulle troligen få hela butiken att rasa som dominobrickor på fall. Om jag vill lyfta på något för att titta på det ser jag till att först kontrollera att det inte sitter fast i något annat, sedan lyfter jag rätt upp i luften och ser till att det verkligen är fritt innan jag för det närmare mig. Allt annat är otänkbart. 

Jag tänker inkludera några bilder för att ni ska få en bättre bild av fenomenet.
Det är rätt fascinerande, eller vad säger ni….? 

20180614_1618431194943077770829237.jpg

20180614_1620143384203503315501716.jpg

20180614_1620281416316589501941727.jpg

20180614_1623314427739998175869866.jpg

selena-gomez-red-dress-american-music-awards-2016-2

Jag hade tänkt sätta mig ner och dela lite semesterminnen och några bilder därifrån men så fångade något annat min uppmärksamhet. Något jag hade hoppats att vi vore förbi vid det här laget. 

Jag läser otroligt sällan skvallerpress av något slag men som ni vet så översköljs man av det i både sociala medier och i världspressen. Gud förbjude att vår nyhetspress skildrar verkligheten och det som händer i världen mer än de skildrar vad som händer i kändisarnas bubblor. Ta till exempel Västerås Tidning, som faktiskt varit trevligt förskonat från sådant dravel, som skrev en artikel om att han den där nissen som hade en sådan populär pod tillsammans med en annan nisse. Jag glömmer alltid vad han heter, speciellt som jag undviker honom som pesten om han råkar vara på tv eller radio. Schulman. Ja, så heter han. Alex Schulman. Eller Schylman, kanske? Strunt samma. Ni vet vem jag menar. Hur som helst gick artikeln ut på att han varit i Västerås och ätit och druckit på Kajplats 9, som är en restaurang nere vid hamnen. Verkligen? Och mer då? För vet ni, alla människor som frekventerar där äter eller dricker eller gör båda sakerna medan de är där…. 

Hur som helst, i förrgår råkade jag på en sådan där historia som knappt gick att klicka ner. Ni vet, sådan där pop up nyheter om kändisar som man får leta efter krysset för att kunna ignorera? Ibland syns inte krysset förrän videon spelat ett tag, vilket bara är ännu mer irriterande. Den här gången valde jag dock att lyssna klart. Det handlade förstås om superkändisar men i en sådan vinkel att jag mest blev ledsen och bedrövad. Det började så fint med en liten uppvisning av Selena Gomez i fyra eller fem röda klänningar av olika slag. Mycket fina, allihopa. Positiva kommentarer haglade. Sen kom en kommentar av Stefano Gabbana, ni vet modeskaparen… Helt galet. 

Han, vuxna karln på 55 år, kände tydligen ett behov av att tala om att Selena Gomez är ful. Modeskaparen hade inget behov av att kommentera klänningarna alls, vilket hade varit mer förståeligt, utan klankade ner på stjärnans utseende. Som ni kan förstå har Selanas fans, vänner, familj och andra kritiserat Gabbana samtidigt som de protesterar mot kropps- och utseendemobbingen som finns överallt och som oftast inte döljs eftersom kulturen gällande det är så vrickad. 

Man kan ju tycka att en vuxen, inflytelserik och ansedd man av Stefano Gabbanas rang skulle ta till sig kritiken och göra en pudel, men den italienska modeskaparen tycker tydligen tvärt om. Istället för att ta till sig något av vad folk säger har han istället gjort fler uttalanden där hans åsikt om Selena Gomez utseende framgår tydligt och i vilka han även tydliggör att han tycker att folk är överkänsliga och löjliga som gör en sak av det här. 

Jag anser absolut att man har rätt till sin åsikt. Han får tycka att hon är den fulaste varelsen som gått på denna jord. Det är hans val. Det innebär dock inte att han har rätt att  använda sin åsikt som ett medel till att trycka ner någon. Inte heller ger det honom eller någon annan odelad rätt till att säga sin åsikt utan att bli motsagd eller att folk automatiskt ska ha samma åsikt som denne. Jag blir så förbannad när jag ser sådant här. Har vi inte kommit längre? Hur kan vi som ras anse oss vara så otroligt intelligenta när vi inte gör annat än hetsar mot varandra, orsakar varandra stor skada, beter oss som idioter och skadar vår egen sort så hårt att många mår dåligt i hela sitt liv på grund av det? Hur kan vi klappa oss på axeln över alla våra framgångar i utvecklingen när vi fortfarande är så primitiva att vår osäkerhet tvingar oss att hävda oss på andras bekostnad? Mänskligheten borde skämmas. 

Tror man att ens ord och handlingar inte spelar någon roll? Se då till självmordsstatistiken och tänk igenom saken igen. Allt för många av de som begår självmord är offer för andras elakheter i form av mobbing eller uteslutning. Att känna att man inte duger, hör till eller är värd något är bland det värsta känsla som finns och om man då får kommentarer om hur ful man är eller annat man verkligen inte kan påverka utan en massa pengar (som för övrigt ofta leder till ännu fler problem när man opererat sig och ändå inte känner att man duger) kan vara spiken i kistan. Det spelar ingen roll hur populär, känd, rik man är eller att man har en kärleksfull familj runt omkring sig. Omgivningens åsikter och handlingar spelar roll. Stor roll. 

Därför blir jag så ledsen, bedrövad och arg då framgångsrika och ledande personer som Stefano Gabbana gör sådana här korkade och löjliga uttalanden, vilka egentligen bara visar vilken låg människa han verkligen är men som tyvärr troligen drabbar alla utom han själv. Om jag inte redan vore fattig skulle jag tveklöst bojkotta Dolce & Gabbana efter hur han väljer att bete sig. Hoppas Dole-delen av företaget tar honom i örat och ser till att han skärper sig.