selena-gomez-red-dress-american-music-awards-2016-2

Jag hade tänkt sätta mig ner och dela lite semesterminnen och några bilder därifrån men så fångade något annat min uppmärksamhet. Något jag hade hoppats att vi vore förbi vid det här laget. 

Jag läser otroligt sällan skvallerpress av något slag men som ni vet så översköljs man av det i både sociala medier och i världspressen. Gud förbjude att vår nyhetspress skildrar verkligheten och det som händer i världen mer än de skildrar vad som händer i kändisarnas bubblor. Ta till exempel Västerås Tidning, som faktiskt varit trevligt förskonat från sådant dravel, som skrev en artikel om att han den där nissen som hade en sådan populär pod tillsammans med en annan nisse. Jag glömmer alltid vad han heter, speciellt som jag undviker honom som pesten om han råkar vara på tv eller radio. Schulman. Ja, så heter han. Alex Schulman. Eller Schylman, kanske? Strunt samma. Ni vet vem jag menar. Hur som helst gick artikeln ut på att han varit i Västerås och ätit och druckit på Kajplats 9, som är en restaurang nere vid hamnen. Verkligen? Och mer då? För vet ni, alla människor som frekventerar där äter eller dricker eller gör båda sakerna medan de är där…. 

Hur som helst, i förrgår råkade jag på en sådan där historia som knappt gick att klicka ner. Ni vet, sådan där pop up nyheter om kändisar som man får leta efter krysset för att kunna ignorera? Ibland syns inte krysset förrän videon spelat ett tag, vilket bara är ännu mer irriterande. Den här gången valde jag dock att lyssna klart. Det handlade förstås om superkändisar men i en sådan vinkel att jag mest blev ledsen och bedrövad. Det började så fint med en liten uppvisning av Selena Gomez i fyra eller fem röda klänningar av olika slag. Mycket fina, allihopa. Positiva kommentarer haglade. Sen kom en kommentar av Stefano Gabbana, ni vet modeskaparen… Helt galet. 

Han, vuxna karln på 55 år, kände tydligen ett behov av att tala om att Selena Gomez är ful. Modeskaparen hade inget behov av att kommentera klänningarna alls, vilket hade varit mer förståeligt, utan klankade ner på stjärnans utseende. Som ni kan förstå har Selanas fans, vänner, familj och andra kritiserat Gabbana samtidigt som de protesterar mot kropps- och utseendemobbingen som finns överallt och som oftast inte döljs eftersom kulturen gällande det är så vrickad. 

Man kan ju tycka att en vuxen, inflytelserik och ansedd man av Stefano Gabbanas rang skulle ta till sig kritiken och göra en pudel, men den italienska modeskaparen tycker tydligen tvärt om. Istället för att ta till sig något av vad folk säger har han istället gjort fler uttalanden där hans åsikt om Selena Gomez utseende framgår tydligt och i vilka han även tydliggör att han tycker att folk är överkänsliga och löjliga som gör en sak av det här. 

Jag anser absolut att man har rätt till sin åsikt. Han får tycka att hon är den fulaste varelsen som gått på denna jord. Det är hans val. Det innebär dock inte att han har rätt att  använda sin åsikt som ett medel till att trycka ner någon. Inte heller ger det honom eller någon annan odelad rätt till att säga sin åsikt utan att bli motsagd eller att folk automatiskt ska ha samma åsikt som denne. Jag blir så förbannad när jag ser sådant här. Har vi inte kommit längre? Hur kan vi som ras anse oss vara så otroligt intelligenta när vi inte gör annat än hetsar mot varandra, orsakar varandra stor skada, beter oss som idioter och skadar vår egen sort så hårt att många mår dåligt i hela sitt liv på grund av det? Hur kan vi klappa oss på axeln över alla våra framgångar i utvecklingen när vi fortfarande är så primitiva att vår osäkerhet tvingar oss att hävda oss på andras bekostnad? Mänskligheten borde skämmas. 

Tror man att ens ord och handlingar inte spelar någon roll? Se då till självmordsstatistiken och tänk igenom saken igen. Allt för många av de som begår självmord är offer för andras elakheter i form av mobbing eller uteslutning. Att känna att man inte duger, hör till eller är värd något är bland det värsta känsla som finns och om man då får kommentarer om hur ful man är eller annat man verkligen inte kan påverka utan en massa pengar (som för övrigt ofta leder till ännu fler problem när man opererat sig och ändå inte känner att man duger) kan vara spiken i kistan. Det spelar ingen roll hur populär, känd, rik man är eller att man har en kärleksfull familj runt omkring sig. Omgivningens åsikter och handlingar spelar roll. Stor roll. 

Därför blir jag så ledsen, bedrövad och arg då framgångsrika och ledande personer som Stefano Gabbana gör sådana här korkade och löjliga uttalanden, vilka egentligen bara visar vilken låg människa han verkligen är men som tyvärr troligen drabbar alla utom han själv. Om jag inte redan vore fattig skulle jag tveklöst bojkotta Dolce & Gabbana efter hur han väljer att bete sig. Hoppas Dole-delen av företaget tar honom i örat och ser till att han skärper sig. 

Annonser

Vardagspessimism

Publicerat: 29 maj, 2018 i Uncategorized

sol blink

Maj månad 2018 måste ju vara den varmaste vårmånaden i mannaminne eller till och med längre tillbaka. Det har varit en sagolik sommarmånad redan nu på senvåren och människor runt omkring mig och, till synes, överallt i hela landet har jublat, skrattat, njutit och mått bra över hur makalöst skönt det varit. Den där tunga, tråkiga vinterattityden försvann i och för sig redan i april, men det är ändå nu i maj som folk har klivit ut ur stugorna och återvänt till att leva!

Jag är fortfarande lite ambivalent gällande värmen. Den är svår. På riktigt, jag svettas så att det lackar redan vid 17 grader och tycker generellt att 22 grader är mer än tillräckligt för att ha en varm sommar. Allt över det är hyfsat jobbigt, faktiskt. I det mesta, vill säga. Mina leder älskar  nämligen detta, de förrädarna. Där resten av kroppen söker svalka och lisa för värmen vill de inget annat än att vara i värmen och suga in den i kapslarna som förenar lederna. Det är som silikon blandat med såpa. Det blir ett sådant satans glid i lederna att de till och med glömmer att göra ont. Vilket är bra. Synd bara att det är en sådan svår kombination. 

Något jag finner mycket intressant i denna härliga vårmånad som troligen kommer att konkurrera ut många tidigare sommarmånader gällande medeltemperatur är hur svårt vi, vi som deltagare av den stora massan, har att leva i nuet. Jag kan på rak arm nämna åtta personer som uttryckt att det är otroligt härligt med denna värme och oj! så skönt livet är…. men…. och sedan kommer den där domedagsprofetian om att sommaren troligen är förstörd nu och att det säkert kommer att regna och vara kallt nu när vi haft det så fint i maj. För inte kan vi få både en fin senvår och en fin sommar, det vore ju som ett smärre mirakel och mirakel händer som bekant inte särskilt ofta. 

Jag har ingen aning om hur vädret blir framöver. Jag kollar oerhört sällan några prognoser. De få gånger jag gör det beror det på att jag ska göra något särskilt en specifik dag och behöver veta lite vad jag ska ha på mig. I övrigt klär jag mig utifrån hur det ser ut utanför fönstret när jag kliver upp på morgonen eller just när jag ska iväg. Jag misstror dessutom prognoser rätt mycket. De är ju mer eller mindre kvalificerade gissningar och vi är ganska vana vid att det inte blir som meteorologerna sagt. Livet är ganska skönt på det här viset, när man helt enkelt tar det som det kommer. 

Men när man tar det som det kommer och mest ser prognoser på löpsedlar – på tal om det, vilka intressanta begrepp det finns för väder egentligen! Ryssvinter, brittsommar, polsk värme och allt vad de hittat på… – blir det nästan fascinerande att höra andra som är mer intresserade av att följa dessa gissningar prata om dem. Det undras och spekuleras, det upprepas prognoser och det läses olika prognoser från olika källor och jämförs och det dubbelkollas och beslutas om att kolla igen nästa morgon. Det är som om det bor en kronisk vardagspessimism i vädret och att vi är experter på att hitta den. Är det fint den här dagen eller veckan kan vi ge oss på att det kommer att vara riktigt ruggigt i nästa veckan. Vänta bara så får ni se!

Jag förstår faktiskt inte det här. Jo, självklart fattar jag att vi har väldigt skiftande väder och som ett nordiskt land kan vi utgå från att vi ibland har riktigt kalla somrar. Inte alla. Inte ens hälften. Men när det varit en kall sommar pratas det om den länge. Väldigt länge. Den används som riktlinje för de kommande somrarna, ända tills det kommer en till kall sommar, då klumpas de ihop och man minns minsann att det var samma temperatur på midsommar som på julafton (eftersom det var en ovanligt varm vinter det året, något som det däremot väldigt sällan reflekteras över) och att det regnade… som vanligt… Somrarna mellan dessa kalla somrar glöms liksom av. De blir mindre viktiga än de där kalla månaderna för tre år sen. Värmen blir inte kvar i minnet lika bra som kylan. 

Tja. Sverige har omväxlande väder. Vi är ett av världens mest nordliga länder. Både värme och kyla är i skiftande nivåer en stor faktor i vår del av världen. Att vår natur är så trolskt och magiskt vacker beror till viss del på dessa faktorer. På årstiderna. Vi kommer med all sannolikhet att få uppleva riktigt varma somrar och svinkalla vintrar framöver också. Där i mellan kommer det att regna friskt, kallt, ruggigt och överjävligt, precis som vanligt. Men nu, just nu, tycker jag att alla som gillar värme och sol ska slappna av och sluta oroa er för hur sommaren kommer att bli. Det blir som det blir utan att ni tar ut något i förskott och att slappna av och bara njuta är rätt skönt. Prova, så får ni se. 🙂 

Onödiga fakta

Publicerat: 6 maj, 2018 i Uncategorized

2016-august-calendar-to-print-august-2016-calendar-editable-2016-august-calendar-pdf-doc-a4-2016-august-calendar-Favim.com-4565090

 

Ni som känner mig vet att jag har huvudet fullt av onödiga fakta. Jag spar på dem, som om de vore små juveler som ger mig nöje att äga. Som stjärnor i skyn som blinkar i mitt inre. Jag älskar att kolla upp saker och att förvara kunskapen som de allra flesta inte skulle ge två vitten för att veta som om de vore skatter som förgyller mitt liv. Och det gör de. I alla fall oftast.

Visste ni till exempel att ordet Jeep är en förkortning av General Purpose Vehicle? Jepp. Vem sjutton gick omkring och sa hela det, liksom? Speciellt som den utvecklades under andra världskriget och allt behövde gå snabbt, snabbt, snabbt. Alltså drog man ihop det och skapade ordet jeep. Nu är det så använt att ingen ens tänker på vart det kommer ifrån och vad det betyder. Men jag ville veta och därför kollade jag upp det för några år sedan. Nu vet jag. Och nu vet ni, vare sig ni tänkt ta reda på det eller inte. *haha*

Ett till fakta jag råkat på under mina slösurfningar på nätet är att 1 av 10 européer beräkna ha blivit till i en IKEA-säng. Statistiken omfattar bara sängar och inte till exempel soffor av olika slag, så jag tror att IKEA haft ännu högra del i många européers liv än vi någonsin kunnat tro, men det som gått att mäta på något vis är i alla fall att mer än 75 miljoner människor skapats i en IKEA-säng. Troligen har Sverige mycket högre statistik än så, men vi är så små i jämförelse att det ändå är ganska hissnande vilken spridning det där företaget har. 

När kassörskan scannar eankoderna i kassan är det inte de svarta linjerna som scannas utan de vita. Det är de som innehåller all information som behövs för att varan ska registreras för att butiken ska kunna ta betalt för den. Jag har alltid trott tvärt om, tills för ganska nyligen. Är jag ensam om det? Jag antar att alla som jobbat i kassa vet om detta, men gör även andra det?

Vi har blivit riktiga globetrotters numera. Vi som i människor i allmänhet, alltså. Vi går, cyklar, bilar, åker tåg, tar en båt eller flyger kors och tvärs över hela jorden. Än hit, än dit. Det avverkas enorma avstånd, tusentals kilometer och hundratals mil. Avstånd som känns överkomliga eftersom vi har fortskaffningsmedel som kan ta oss dit vi vill relativt snabbt. Som när jag ska till Australien i december. Det är riktigt långt dit, ändå är jag där på ungefär ett dygn efter att planet lämnat Arlanda. Som jag skrev tidigare; hissnande. Speciellt med tanke på att vi här på jorden bara har 1 mil – ja, ni läste rätt, 10 km – till rymden. Hur många av oss reflekterar ens över att rymden är ungefär en mil ovanför våra huvuden? 

2004 deltog Mark Thatcher, son till förre premiärministern Margaret Thatcher, i en kupp för att störta regimen i Ekvatorialguinea. Han bistod kuppmakarna med pengar och sades ha drivits av girighet och hoppats få inflytande och mer pengar efter kuppen men blev dömd till fängelse och dryga böter. Jag minns ingenting om detta från tidningar eller nyhetsuppläsningar och blev därför lite förvånad över att stöta på detta när jag surfade runt. Man kan ju tycka att det faktum att en av världens mest ledande länders tidigare ledares son deltar i något sådant borde ha basunerats ut högre i media (jag instämmer, det blev en jobbig mening men jag orkar inte formulera om den). Eller gjorde det kanske det och jag helt enkelt bara missade det? 2004 var ett turbulent år för mig, vill jag minnas. Eller inte minnas. 

Kossor bildar starka band sins i mellan. Det kom som en överraskning när jag läste om det. Men det är tydligen forskat ordentligt om det och resultaten säger att kossor bildar starka band och blir bästa vänner med andra kor. De upplever större frid och förnöjsamhet när de vistas med sina vänner än om de blir separerade och får stå med andra kor. 

När en blåval fiser är bubblan så stor att den kan innesluta en häst. 

Oxforduniversitetet är äldre än Aztekernas rike. Ingen vet exakt när Oxford bildades men det finns bevis för att det funnits någon form av skola där sedan 1096 och det finns tydliga bevis för att skolan utökades rejält år 1167, när kung Henrik II förbjöd engelsmän att läsa vid universitetet i Paris. Aztekernas rike bildades inte förrän år 1300, flera hundra år efter att undervisningen i Oxford påbörjades. 

Så här fortsätter det i min hjärna. Onödigt vetande blandas med sådant som händer idag och jag sitter här och tänker på saker som ingen bryr sig speciellt mycket om. Kanske några få, men gemene man struntar i sådant som fångar mitt intresse. De allra flesta saker jag läser om, tar reda på eller helt enkelt stöter på någonstans stannar kvar hos mig. Kanske inte i detalj, men tillräckligt för att jag med lite möda kan fånga upp kontentan av det och använda mig av det när – om – jag råkar på en situation där det krävs. Det hör inte till vanligheten. Ändå fortsätter jag. Jag hör något som pockar på mitt intresse och frågar, googlar, läser och tar reda på. Jag åker sällan någonstans utan att ha kollat upp än det ena, än det andra för att få ut så mycket som möjligt utav besöket. Jag behöver inte veta men jag vill. Eller så kanske jag behöver det ändå, för att få lite sinnesro. För att hjärnan ska må bra. 

Något jag däremot skulle ha låtit bli att kolla upp var ett datum. Idag är det 624 dagar sedan jag blev sjuk i det läkarna tror var campylobacter, dvs matförgiftning. 624 dagar senare är jag ännu långt ifrån att vara frisk. Snart två år. Det låter långt. 624 dagar känns av någon anledning ännu längre. 

Att åka kollektivt

Publicerat: 11 april, 2018 i Uncategorized

Thomas-the-Tank-En_2773439b

 

Det är väldigt bra kollektivtrafik i min del av landet och då jag inte har vare sig körkort eller bil använder jag mig ofta av det om jag ska längre sträckor än någon eller några mil. Inom stan cyklar jag ofta och gärna, men om jag ska iväg till någon fest och inte vill ha hjälmfrisyr eller om jag ska iväg till ett annat samhälle eller stad så brukar jag välja att åka kollektivt. Välja och välja, förresten… det är inte mycket jag har att välja mellan.  Gå, cykla, åka buss eller ta tåget. Punkt. *haha* Men jag gillar att åka kollektivt. Oftast. På en buss blir det ibland lite tråkigt om man ska långt men på tåg är det lättare att observera folk och man både ser och hör bättre. 

I lördags var jag iväg på just en sådan där kollektiv resa. Det handlade om en tågresa tur och retur till huvudstaden den här gången, en resa på drygt en timme åt vardera håll. Nu blev själva stunden på tåget till Stockholm lite längre på vägen dit eftersom vi satt på tåget som stod still vid perrongen i en halvtimme innan vi kom iväg, det var något vajsing med att koppla på två vagnar till och till slut fick de besluta att inte koppla på vagnarna och åka ändå. Av min vana trogen hade jag gått ganska långt fram på perrongen innan tåget kom, vilket gjorde att jag inte drabbades av hur trångt det sedan blev på tåget när det saknades två vagnar eftersom jag redan fått en plats att sitta på medan väldigt många människor väntat in de nya vagnarna längre bak och suttit sig ner där i väntan på att de skulle kopplas på tåget för vidare färd mot Stockholm. 

Den där halvtimmen på tåget vid perrongen gav mig och alla andra en extra halvtimme att slappna av på. Det gör lite skillnad för resten av resan, förstår ni. Inte nödvändigtvis så att jag själv behöver det för att slappna av och prata med folk direkt. Nä, jag hade börjat prata med en kvinna redan vid busshållplatsen och när det sedan visade sig att hon skulle med samma tåg blev det en liten sådan där knepig situation efter att vi klivit av bussen. OK, så vi hade pratat hela vägen ner och skulle med samma buss men skulle vi vänta tillsammans inne på stationen eller skulle vi stå lite var för sig? Jag bestämde mig för att göra en liten halvvariant. Jag hängde med in på stationshuset men gick sedan mitt eget håll och köpte tvättservetter inne på pressbyrån (jag tog med mig soppåsen när jag gick och min kära sambo hade lagt en ölburk överst och ni kan ju gissa vad som rann ner för armen på mig när jag lyfte upp soppåsen för att trycka in den i soptunnan *suck*) och sedan en kopp te att ta med på fiket på stationen. Därefter gick jag ut och ställde mig så att jag fullt synlig och hon valde att komma och ställa sig med mig tills tåget kom och hängde på och satte sig intill mig på tåget när det väl stod på plats. 

Det är lite skönt när det funkar så där enkelt men som den väldigt sociala människan jag är så pratar jag med allt och alla men kan ändå känna att det blir lite obekvämt när jag inte riktigt kan pejla hur den andra personen vill ha det. Visst, vi skulle till samma ställe med samma transportmedel men jag vill  ju inte att den andra ska känna sig trängd och tvungen att umgås med mig bara för det men när den personen inte ger tydliga signaler kan jag känna mig osäker på nästa steg och därför var jag oerhört glad över att det fanns möjlighet att låta den andra välja själv. Det hade varit annat om vi stått vid en busshållplats i de värmländska skogarna kanske, men som det var i lördags så kunde jag backa och låta personen själv avgöra. 

De första tio minuterna på tåget var tysta. Jag och min nyvunna väninna pratade visserligen lite mellan oss själva och med ett par som satte sig mitt emot oss på fyrplatsen på tåget men det var ändå relativt tyst i vagnen. Därefter hände det något, det kändes som om det kommit en signal av något slag, som gjorde att folk började prata mer. Låga röster mumlade till varandra och människor slappnade av mer och mer. Kanske var det bara den där insikten om att vi var fast på tåget i minst en timme och lika gärna kunde göra oss bekväma eller så var det något annat. Ingen aning, men det var hur som helst väldigt påfallande. 

På fyrplatsen på andra sidan gången satt det tre män som kände varandra och en kvinna som inte kände någon av männen. Männen var i min ålder eller kanske några år yngre och kvinnan var i ungefär samma ålder eller kanske något år yngre än dem. Till en början sa männen inte så mycket alls, men när de märkte att kvinnan valde att inte titta på dem utan helst blundade eller tittade ner i en bok hon hade med sig blev de mer och mer talförda. Jag fick intrycket av att två av männen kände varandra bra medan den tredje var lite ny i sällskapet. Inte helt ny, men ändå så pass ny att det ibland kändes tvunget att förklara saker för denne innan de fortsatte med samtalet. Männen såg helt olika ut, ändå var de väldigt lika varandra. Lite som det är numera och som det kanske alltid varit? Mode och trender för med sig att folk påminner om varandra utifrån den tid de lever i.

På sjuttiotalet var det platådojjor och utsvängda jeans, runda glasögon och pottfrissor. Idag är det mer eller mindre välansat helskägg (dessa tre hade kort, ansat skägg), kort hår eller rakade skallar och jeans och överrockar. I alla fall i en viss ålder och inom vissa grupperingar. Jag har funderat på hur jag ska bäst beskriva dessa män och kommit fram till att hipsters är den närmsta generella beskrivningen jag kommer på. Jag studerade männen under lugg och kom fram till att det fanns väldigt många likheter mellan dem, även om de till viss del såg väldigt olika ut. Den ena var rakad medan de två andra hade kort hår, alla hade skägg, alla pratade på samma vis och på dialekten och att de alla tre kallade sina fruar för hustrur fick jag för mig att de var från Hufvudstaden och var på väg hem. Ingen av männen pratade något om religion men utifrån vad de sa fick jag för mig att ingen av dem var aktivt religiös. Ändå hade den mörkhåriga mannen med hår ett kabbala-band kring handleden. Där ser man vad man får för att man antar saker. 

Deras samtalsämnen skiftade ganska friskt. Till en början lite oskyldigt, med skillnaden mellan bostadsrätter i stora versus små städer och rally. Missförstå mig rätt, de pratade ganska tyst men då man faktiskt sitter bara någon eller några meter ifrån dem uppfattar man ändå tydligt vad de pratade om. Än så länge såg kvinnan intill dem avslappnad av. Tyvärr (?) kom det sedan fram en väska innehållandes oöppnade ölburkar fram. Dessa burkar öppnades därefter och till ingens förvåning blev samtalen sedan lite mer oskyldiga. Rally i alla ära, men rally medför ju avgaser och avgaser fick männen att tänka på öststaterna och Polen i synnerhet. Är ni med?

I Polen finns det tydligen en oerhörd mängd horor av bättre eller sämre kvalitet och det är viktigt att man väljer rätt för vem vill väl ha ett dåligt ligg när man nu betalar för det, även om betalningen är en spottstyver? Polska horor är dessutom mycket billigare än de i Berlin, trots att de kan ha lika bra klass som dem. Visste ni det? Kvinnan vid samma fyrplats som dem höll nu stramt upp sin bok framför sig samtidigt som jag såg att hon fipplade med ljudkontrollen på sin telefon. Hon såg inte så avslappnad ut längre men försökte ändå låtsas oberörd. Grabbarna – ja, de hade gått från att vara män till att vara grabbar utan att för den skull ha passerat gå – märkte ingenting utan pratade glatt vidare och ju mer avslappnade de blev desto mer släppte de på hämningarna. Nu slapp vi tack och lov höra några detaljer om vilka tjänster dessa kvinnor som säljer sina kroppar för att överleva utförde och grabbarna pratade sedan om annat, mer eller mindre privat, under resan. Jag funderade på att säga något när kvinnan såg så där obekväm ut men eftersom de inte gick in på detaljer och och hon sedan märkbart slappade av när de sedan lämnade ämnet valde jag att låta bli. 

Där fanns även en familj som inte fått sittplatser ihop. Ett föräldrapar och tre barn försökte under resans gång hitta platser så att de satt nära varandra. Jag bevittnade fyra platsbyten men det kan ha varit fler eftersom de tidvis satt bakom mig. Pappan försökte hålla uppsikt på barnen medan mamman till slut gav upp och tog en tupplur. Jag försökte att inte stirra på henne (hon satt då snett framför och vänd mot mig) men när hon somnade hade hon munnen stängd utom en liten glipa mitt i mellan läpparna. Hon såg ut som en sådan där docka med medföljande napp där man trycker in nappen i ett litet hål. Jag försökte verkligen att inte föreställa mig en sådan där plastnapp intryckt där, jag lovar. Jag misslyckades dock och för att inte skratta högt tvingade jag mig själv att inte titta dit mer än de gånger då ögonen automatiskt och omedvetet drogs dit. 

Det satt en annan familj bakom mig. Jag vet inte hur gammal barnet var men min gissning av vad jag såg när jag sedan gick förbi dem på väg ut är att flickan var ungefär 7-8 år gammal. Hon hade ställt en hel massa frågor om tåget och vilka ställen tåget stannar på under resan. Frågor som pappan försökt svara på utifrån bästa förmåga, något som inte var helt lätt eftersom det kom både en och femton följdfrågor till varje fråga. Rätt vad det är frågar flickan hur gammal hon måste vara för att åka tåg själv. Pappan blev lite överrumplad och svarade att runt 15 nog var en bra ålder för det. Jag såg inte hennes ansikte men hörde bestämdheten i hennes röst när hon sedan deklarerade att ”Bra. När jag är femton ska jag åka tåg till Linköping helt själv.” Pappa lät enbart förvånad när han frågade vad hon skulle där att göra. Tydligen har de inga kopplingar alls till Linköping med flickan hade hört att Linköping är en trevlig stad. *haha*

Det satt även ett äldre par med på tåget. De pratade inte så mycket men var oerhört fina att titta på. Hon dukade upp lite fika åt dem och såg till att han inte hade några smulor kvar på sig när de ätit upp. Han hällde upp mer kaffe till henne och erbjöd henne en våtservett när hon druckit ur, något hon tackade nej till. När de sedan reste sig för att kliva av någon station innan mig hjälpte han henne med kappan och hon tog sedan väskan så att han kunde gå ordentligt med sin käpp utan att tyngas ner av den. Nu såg väskan inte särdeles tung ut men det var så uppenbart att hon tog den först, att hon skyndade sig så mycket som en äldre person som har lite långsamma rörelser kan skynda, för att underlätta för honom. I min fantasi såg jag hur de hållit ihop i en si så där 60 år, hur de idag känner varandra utan och innan och hur måna de var om den personen de visste alltid skulle finnas där för dem. 

Paret som satt framför oss berättade förresten att de skulle på en upplevelsemiddag på kvällen, något han fått i födelsedagspresent och som nu äntligen skulle bli av. Jag hade aldrig hört talas om fenomenet men tydligen finns det en restaurang i Stockholm som specialiserar sig på att servera mat i mörker. Becksvart, ska det till och med vara. Man blir ledd fram till sitt bord och placeras ihop med ett annat sällskap, de själva skulle tydligen placeras ihop med ett annat par och bli fyra vid bordet, och sedan äter och pratar man i mörkret utan att ha någon som helst aning om vilka man sitter och äter med. Man får välja maten innan man går in på restaurangdelen, så den blir inte en lika stor överraskning även om det måste bli en rejält häftig upplevelse att avnjuta den utan att se den. För någon som ser i vanliga fall, menar jag. Undrar hur de andra sinnena anpassar sig eller tar över när man tar bort ett av dem så där? Enligt mannen i sällskapet var många av de som jobbar på restaurangen synskadade på något vis och kunde på så vis navigera sig även i mörker. Det låter som ett intressant koncept och något jag gärna provar någon gång. 

Jag älskar verkligen att titta på folk. Jag gör det ibland utan att ens vara medveten om att jag gör det, men om man frågar så har jag både sett, hört och tolkat något de gjort medan vi vistades i samma rum eller på samma ställe. Ibland funderar jag på hur de uppfattar mig, vad de tänker och hur de tolkar det jag säger och gör men det är en fundering jag troligen aldrig kommer att få svar på. Inte för att det är viktigt heller. Det är mest en fundering eftersom jag själv gärna spinner vidare på vad jag ser och hör när jag är bland andra människor. Undrar om de förstår att de kan ha ett helt liv till, i min fantasi? 

 

Småstadsfolk i storstan

Publicerat: 8 april, 2018 i Uncategorized

20180407_1254481341486398.jpg

Igår pallrade jag mig iväg till storstan. Det är egentligen lite underligt att jag inte är i Stockholm oftare än jag är med tanke på att jag verkligen tycker om stan, den är otroligt vacker och det finns så ofantligt mycket att göra där även när man inte känner för att göra något speciellt, och det ligger så nära att man kan åka över en dag men så är det. Jag är av någon outgrundlig anledning alldeles för sällan i vår fina huvudstad. 

Igår var det dock dags. Just Sayin´ pallrade sig ner från landskapet med den djupa snön för att få lite försmak av vårens varma vindar. Det måste ju rimligen bli en chock för kroppen att komma ner från de norra delarna av landet till Stockholm, som ändå ligger ganska långt söder om landsgränsen där uppe. Hon fixade det med bravur, måste jag ju ändå säga. Det kan i och för sig bero på att galningen bilat ner till storstan och på så vis acklimatiserade sig under färden. Eller att hon hunnit vara där i nästan en vecka innan jag åkte dit. Oavsett så såg hon pigg och fräsch ut och hade samma glimt i ögat som jag minns från tidigare möten. 

20180407_124114440416549.jpg

Vi strosade igenom Gamla Stan och hon hade enormt tålamod med mig och alla de mikrostopp jag gör för att fota i tid och otid. Jag vet inte hur många gånger jag kan ta bild på samma hus, gränd eller vad det är utan att bli less på utsikten och om det fortsätter så här kommer jag nog aldrig få någon insikt i det utan fortsätter helt enkelt att ta bild efter bild efter bild efter bild… ja, ni fattar… på samma sak. Det är ok för mig, faktiskt. Men tillbaka till ämnet. Just Sayin´s tålamod. Hon höjde visserligen ett ögonbryn när jag avbröt turister i deras försök att ta en selfie eller groupie och få med lite bakgrund också och erbjöd mig att ta ett kort på dem åt dem, men hon sa inget och väntade snällt tills jag var klar med att hjälpa dessa främlingar att få ett bra minne av deras besök i vår fina huvudstad. Jag tog kort med deras egna kameror förstås. Jag har inget behov av att ha en massa random selfies eller groupies på folk jag inte vet vilka de är på min telefon. 

Det är störtskönt med människor man känner att man inte behöver ägna sig åt kallprat med trots att man inte setts på flera år och att onlinekontakten varit lite si och så under tiden där i mellan. Vi pratar mer i perioder och mindre eller faktiskt inte alls under andra perioder, men sedan när vi träffas så är det som att vi pratar varje dag och dyker in på intressanta och roliga ämnen direkt. Att prata väder för att värma upp behövs inte och det blir inga obekväma tystnader alls när vi ses. Underbart!

20180407_131422404009720.jpg

Vi åt och drack lunch på Ebenist vid Stortorget, vilket på intet vis var billigt men det var så trevligt att priset ändå inte sattes i halsen. Jag blev lite förvånad när servitören satte sig på en stol intill mig när han tog våra beställningar men sedan såg jag att han helt enkelt gör så med alla och jag upptäckte att jag tycker att det var väldigt trevligt. Familjärt utan att vara påträngande. Jag kan inte svara för hur Just Sayin´kände men jag tyckte att det kändes som att han hade all fokus på oss och valde att ha det på vår egen (sittande) nivå. 

Maten var supergod! Eftersom det var en fin restaurang (tack och lov fanns där bara en uppsättning bestick så jag slapp att känna mig tafatt) var portionerna lite i underkant men de hade ett väldigt gott bröd som servitören dessutom kom med mera av när vi bad om det. Jag brukar inte välja fisk när jag är ute och äter eftersom jag är lite rädd för att de ska använda hummerfond eller något annat med skaldjur i för att förhöja smaken av antingen fisken eller såsen, men nu stod det väldigt tydligt på menyn vad som serverades och därför valde jag torskrygg med aubergine, gurka och gurkskum. Den var så vacker att jag inte ville börja äta men när jag väl smakade (efter att ha tagit otaliga kort förstås) ångrade jag absolut inte att jag förstörde konstverket med mina bestick. 

20180407_133114204029826.jpg

Vinlistan var kanske inte så lång men de hade ändå ett bra urval. Vi delade på en flaska rosé och njöt storligen av det. Jag tog kort på etiketten för att försöka hitta vinet på bolaget sen. Hoppas det finns. Och att det inte kostar som på restaurangen. *haha* Det är så sällan jag träffar Just Sayin´att det var väl spenderade pengar igår, vi två småstadsmänniskor som frotterade oss med de stiliga storstadsmänniskorna. Och turister. Det fanns en miljard turister. Inklusive oss, kan tilläggas. 

20180407_122815748412437.jpg

Det blev ett relativt kort möte igår, bara fyra timmar, men det var timmar fulla av skratt och intressanta samtalsämnen och det gör att jag ändå känner att det var ett kvalitativt möte. Vi är bra på sånt, hon och jag. Kvalitet. I alla fall om vi får säga det själva. *haha* Jag har återigen lovat att åka upp på vintern men den här gången är ambitionen att göra det näst nästa vinter eftersom jag kommer att vara borta så pass mycket av den kommande vintern. Men jag ska upp dit! Jag vill verkligen uppleva en riktig vinter som den de har där uppe i norr. Jag hoppas dock att vi träffas både en och flera gånger till innan dess, vilket innebär att hon får höra av sig om hon ska ner och leka turist i storstan igen så att vi kan planera in en träff igen. 😀 

Våren

Publicerat: 10 mars, 2018 i Uncategorized

våren.jpg

Människor omkring mig svär över vintern som ännu ligger kvar runt omkring oss och suktar efter våren. Längtar, drömmer och trånar efter den. Våren är någon form av förlösning som ska rädda mänskligheten från den isiga och kalla vintern. Det pratas som om vintern är döden själv, med sina isiga vindar och karga landskap. Den elaka häxan i Narnia var en bringare av vintern och all världens hemskheter. Hon var en Isdrottning av det värsta slag. 

Nu anser jag visserligen också att hon var en Isdrottning av dess värsta slag, men inte för att hon föredrog vinter mot alla andra årstider utan för att hon vägrade släppa sitt grepp om den och låta naturen gå sin gilla gång. Det finns en anledning till varför naturen gör som den gör och den – och vi – mår bäst i att naturen får sköta det där själv. Att sedan människan sedan länge gör vad den kan för att styra naturen är något jag tror kommer att slå bakut. Kanske inte nu, kanske inte på väldigt länge men sen…. Naturen sköter sig själv bäst. 

Hur som helst så har vi haft en konstig vinter. Den kom, försvann, kom, försvann och sedan kom den med råge. Det var länge sedan det var så kallt i slutet av februari som det var i år och det var nog lika länge sen vi hade så mycket snö och fortfarande fick snö så här långt in i mars. Nu lutar jag mig inte alls mot någon statistik utan på mitt eget minne, så pekpinnar undanbedes. Det känns hur som helst som om mars inte varit en vintermånad de senaste åren och av kommentarerna jag hör från gemene man samt kommentarerna jag ser på sociala medier är jag inte den enda som känner så. Vintern kom sent och stannar långt in i en månad som allmänt anses vara vårens början. 

Det finns inget att vara orolig över. Våren är på väg. Vi har visserligen ganska mycket mer snö än brukligt men naturen har börjat kämpa emot. Ljuset håller sakta med säkert på att övervinna mörkret, häggen har skickat ut sina allergener ett tag och även om det blev lite lindrigare när den där köldknäppen kom så avstannade det inte helt, snön som faller nu blir till sörja på gatorna och min lindriga vårdepression knackade lite försiktigt på dörren för flera veckor sen. Den senaste veckan har den däremot bultat och bankat samtidigt som den skrikit om att bli insläppt. Jodå, våren är på väg.

Jag tänker inte påstå att jag blir deprimerad, så illa är det inte. Däremot blir jag låg som fan och får stora problem med orken och att motivera mig själv att göra sådant jag inte verkligen måste. Inte blir det bättre av att jag börjat få rejält ont i lederna igen men det är bara en bisak. Hade det varit juni, september eller januari nu hade jag hanterat den smärtan bättre istället för som nu, när jag kom på mig själv här om dagen med att tycka riktigt synd om mig själv. För att jag kände efter. Alltså, va? Vad håller jag på med? Det finns ingen mening med att känna efter när man har mer eller mindre kronisk värk och jag la av med det ganska omgående efter att jag börjat kunna gå igen. Innan dess var jag lite tvungen att känna efter för att veta om jag skulle klara av att ta mig dit jag ville eller behövde, men efter det har det mest varit när det gör utihelveteöverjävligtont som jag känt efter lite extra. 

Jag tackar nej till saker just nu. Roliga saker. Saker jag annars gärna gjort. För att vila. Jag måste vila för att orka med mig själv. För att få vardagen att funka. Ursäkterna är genomskinliga och trista men det skiter jag i. Våren är verkligen inte min tid och jag gör vad jag måste för att ta mig igenom den. Som tur är vet jag redan nu att det har gått över om några veckor. Jag är ännu bara i inledningsfasen och erfarenhet säger att det blir värre, men det är ändå en relativt kort djupdykning och sedan kommer jag att kunna njuta av resten av året. Våren får gärna komma hit nu, på en gång, och sedan försvinna lika snabbt så att jag slipper vänta på att energin ska återvända. Kan vi får senvår eller början av sommaren nu, tack. 

Internationella kvinnodagen

Publicerat: 8 mars, 2018 i Uncategorized

8 mars

 

Idag är det den 8 mars och över hela världen firas den internationella kvinnodagen. Nu tycker jag inte att det är fel att fira kvinnor men ska det verkligen vara så att vi låter världen fira oss samtidigt som vi kräver den jämlikhet vi har rätt till men ändå får se manliga privilegier gå före i form av lön och andra förmåner inom jobbsektorn, där kvinnor inte alls får ta den plats det utåt sett anses att de ska ha, där en kvinna kan säga en sak femtioelva gånger utan att hörsammas medan en man ryggdunkas när han för första gången upprepar det hon sagt , där #metoo avslöjat hur kränkta kvinnor blir varje dag, när män anses macho och duktiga när de tar hand om sina egna barn medan kvinnor ses ner på om de jobbar mycket medan de har småbarn och hur man ser på manligt och kvinnligt? 

Vad visar det för signaler? Jag tycker personligen att det visar att vi är nöjda. Det är vi inte. I alla fall inte jag. Jag vill leva i en värld där Internationella kvinnodagen är en påminnelse om kampen som tog oss till vår rättmätiga plats i samhället och inte i en värld där man firar kvinnor varje år men där man sedan återgår till gamla vanor redan innan dagen är slut. 

Jag tycker att kvinnan absolut förtjänas att firas. Varje dag. Utan att det behövs en speciell dag då man gör det. Kvinnan är fantastisk! Varje dag. 

Jag har full förståelse för att en sådan här dag finns och jag ser inte det negativa i att det skapades en sådan dag. Men numera borde dagen vara förlegad förlegad, i alla fall här i Sverige. Anledningen till att jag känner så är att vi ska ha kommit längre än så och att det jämställda samhälle vi säger oss ha i så fall ska ha både en mans- och en kvinnodag som firas. Inte för att det är orättvist mot männen att de inte har en sådan dag utan för att vi borde ha kommit så långt att kvinnor är en självklar del i samhället. En del som respekteras, ses, värderas och uppskattas lika mycket som män. Om man sedan firas lika mycket är det helt ok. 

Jag inser naturligtvis att det är annorlunda runt om i världen och att många kvinnor fortfarande kämpar för det vi idag anser vara självklara rättigheter, men det innebär inte att vi är så bra som det låter om man lyssnar på regering, företagsledare och andra ”auktoritärer”. Istället kämpar kvinnor i Sverige idag fortfarande för lika lön, lika värde, rätten till sin egen kropp, respekt och att anses vara en fullvärdig medlem av samhället. Vi är inte där vi borde vara. Vi har en bra bit kvar att gå. Missförstå mig rätt, jag anser att vi ska fortsätta vara aktiva och kämpa för kvinnors rätt runt om i världen även om vi går i mål här. Men inte genom att gratulera kvinnor på den internationella kvinnodagen utan genom att vägra acceptera de orättvisor som tvingas på oss som kvinnor. 

Vi behöver fira både män och kvinnor, bara för att vi kan. Men vi ska inte fira att vi är mindre värda, är vara mans leksak, där könens olikheter gör att kvinnan anses svagare och av någon anledning förtjänar lägre lön för samma arbete.  

Därför väljer jag att celebrera kvinnan för den hon är utan att säga Grattis på internationella kvinnodagen. Jag känner nämligen att ett Grattis till att vi kommit dit vi är idag innebär att vi nedvärderar vad vi faktiskt är värda eftersom vi idag har alla faktorer som behövs för att ha kommit i mål. Världen omkring oss (läs; i västvärlden och speciellt Sverige där jag bor) uppmärksammar olikheterna och orättvisorna, inlusive arbetsgivare, skillnaderna belyses, män har börjat inse att feminism inte är att skrika på gatan om våra rättigheter utan att det handlar om att båda könen behövs för att vårt samhälle ska fungera och att kvinnans insatser är lika mycket värda som männens och att man inte behöver vara rabiat eller ens kvinna för att vara feminist. Man behöver bara tro på människors lika värde och agera därefter. Detta vet vi. Detta pratas det mycket om. Företag går ut och pratar om sin värdegrund. Vi kan. Vi vet. Vi ser. 

Ändå är det få, om någon (?), som går i bräschen för att korrigera de orättvisor i form av olika lön och olika erkännande för det man utför vi möter i arbetslivet. Som ser en mammas insats lika viktig som en pappas. Där en kvinna anses lika kompetent och intelligent som en man. Där kvinnor ges rättvisa förutsättningar. Internationella kvinnodagen är därför inte som en födelsedag som ska firas, även om vi absolut ska fira kvinnor för vad de är, utan en påminnelse om att vi trots allt är alldeles för långt ifrån där vi ska vara än vi borde vara. 

Därför uppmärksammar jag den Internationella Kvinnodagen för vad den är; ett tecken på att världen och Sverige fortfarande har mycket jobb kvar att göra i frågan om kvinnors lika värde.