Vi lever i oroliga tider. Tider som vi egentligen vetat skulle kunna komma men som vi aldrig verkligen trott skulle komma. Att vi haft svåra sjukdomar som härjat i världen känns ju som något som bara finns i historieböckerna. Eller ja, vi hade ju SARS och Ebola och några till för ett tag sen och kanske till och med regelbundet, men eftersom de inte spred sig som digerdöden, spanska flugan, om vi nu ska nämna några av de mest kända som funnits, kändes det ju ändå till slut som att det var mindre utbrott och inte den stora pandemin folk beskrivit i böckerna. De kan vara det och de kan fortfarande bli det, men de har ännu inte varit det. Alltså rationaliserar vi bort dem och lever våra liv som om de trots allt ändå inte är så farliga.
Vi har inte kunnat göra så med coronaviruset som fått namnet Covid-19. Åh, nog gjorde vi vårt bästa för att förpassa det till ett litet skitvirus som drabbade dem där borta i Kina, men viruset hade andra planer. Snabba planer. Planer som innefattade att visa precis hur oförberedda och obetydliga vi är när naturen eller något i naturen bestämmer sig för att leka lite. Eller leka och leka, vem vet av vilken anledning detta händer? Kanske ingen alls. Troligen ingen alls. Sen får folk fortsätta spekulera i om det handlar om naturens sätt att reducera oss och vår skadliga verkan på världen eller något annat lika obskyrt som ingen någonsin kommer att kunna vare sig få reda på eller bekräfta om så är fallet, om de vill men sådana spekulationer är ganska lönlösa. Det vi som kollektivt samhälle behöver inse är att det här är ett mycket smittsamt luftburet virus som har en mycket större dödligthet än den vanliga influensan och som vi inte har ett vaccin till. Vi kan alla dö av det här.
Viruset går bärsärkagång i världen i detta nu. Ingen går säker, ingen vet hur länge det kommer att pågå och ingen vet i vilken utsträckning det kommer att drabba oss i slutändan. Sannolika gissningar säger dock att siffrorna blir förödande höga. Shit, de är redan riktigt höga. Sanslöst höga. Ändå är vi långt ifrån slutet av det här, enligt de beräkningar och gissningar jag läst om och hört förklaras. Detta kommer att drabba oss alla i slutändan, antingen direkt eller genom de konsekvenser som kommer sig av virusets framfart.
De ekonomiska konsekvenserna kommer att få oss att gå på knäna under lång tid, vare sig det gäller regional eller global ekonomi. Så otroligt många småföretagare har fått lägga ner eller nära på fått lägga ner, så många arbetare har fått gå och så många familjer har förlorat sin inkomst på ett eller annat vis. Stora företag har också drabbats och har fått lägga ner eller avskeda sina anställda och även om staten gör vad de kan för att hjälpa alla eller iaf så många som möjligt med olika krispaket och liknande så kommer det inte att räcka till.
Ändå kanske vi i Sverige klarar oss bäst i slutändan ändå? Det är inget vi vet ännu. Men kanske. Jag menar så klart inte att vi klarar oss bättre än någon annan gällande själva virusets framfart. Mot det är vi lika chanslösa allihopa, även om vissa länder eventuellt lyckas lindra dess framfart genom motåtgärder, som till exempel social distansering och restriktioner. Kanske. Om vi har tur. Eller så är viruset rent överjävligt och kommer tillbaka i flera vågor och sveper igenom dem de inte hunnit med i de första vågorna. Ödelägger vårt samhälle. Vi vet helt enkelt inte.
Coronaviruset finns omkring oss och har funnits där länge. Coronaviruset i sig är inte farligt. Eller jo, farligt är det. Vissa delar. Det är nämligen ett samlingsnamn på en massa olika virus som finns naturligt i naturen och som inte nödvändigtvis smittar till människan. Liksom alla virus så sprider det sig men det hittar värdar som inte dör av att ha viruset inom sig. Det är själva poängen, liksom. Att leva i symbios. Eller att ta över, som i vissa fall. Inte att döda. Det gynnar knappast viruset att de som bär på det dör, för då dör i slutändan själva viruset också. Covid-19 vill troligen vara hos oss lika lite som vi vill att det ska vara det, så något måste ha gått fel i hanteringen och nu måste vi frigöra oss från det på något vis.
Vad händer nu då? Tja, jag antar att folk fortsätter att iaktta försiktighet och följa restriktionerna och de direktiv som ges från regeringen, som i sin tur lyssnat till vetenskapen och vad experter på olika områden kommit fram till. Sverige är inte unika genom att lyssna på experter, men vi är antagligen unika i och med att våra politiker inte står och bröstar upp sig bredvid dem och försöker ta över från de som faktiskt har en aning om vad som pågår. Att det är experterna som informerar allmänheten om vad som görs och varför. Det känns lite udda att vara det land hela världen tittar på och spekulerar om ifall sansen helt lämnat det lilla, reserverade och logiskstyrda landet i norr. De grubblar på hur många som kommer att dö för att vi inte stänger ner mer. Samtidigt undrar de ifall de själva reagerat för snabbt och för hårt, vilket i slutändan skulle innebära att de skapat en hel rad ekonomiska svårigheter för dem själva ”i onödan”.
Vem som har rätt eller fel kommer vi inte veta förrän allt det här är över. Har vi otur kan det dröja flera år tills dess. Och om det visar sig att vi här i Sverige hamnar någonstans i mitten av kurvan kommer vi egentligen inte att heller att veta någonting om ifall vår strategi funkade eller inte. Eller jo, det kan ha funkat här och hållit ner kurvan men det innebär på intet vis att det är en strategi som fungerar för resten av världen. I Sverige – Norden, till och med – är vi naturligt reserverade och vi håller oss på naturligt avstånd från varandra bara för att. Det där med kramar har väl blivit lite mer vanligt men det finns ändå en rätt stor, naturlig reservation mot det och det är vanligare att det sker på krogen när vi fått i oss lite alkoholhaltig dryck än något som sker till vardags. Kindpussar är något några få ungdomar eller pantertanter ägnar sig åt.
För att generalisera stort så anses vi svenskar vara ganska kalla och reserverade personligheter av folk i andra länder ute i världen. Folk som ser kramar, kindpussar, stora sammankomster, generationsboenden, att främlingar sitter intill varandra på bussen och pratar och att främmande sällskap börjar prata med varandra och sedan beblandar sig med varandra på restauranger eller vad det nu kan vara som något helt naturligt. Deras vardag. Det där med personlig sfär är något vi är väldigt bra på och något de inte förstår alls. Eller jo, naturligtvis gör de det, men det verkar ha en annan mening för folk med en annan kultur och annat slags samhälle än vi.
Det jag säger är att Sverige kan ses på som ett skräckexempel eller ett föredöme, men att det oavsett resultat kanske ändå beror på oss själva i slutändan. Att vi tar oss i kragen och lyssnar på restriktionerna och gör som experterna, med hälp av regeringen, säger. Inte följa som en blind fårskock, men som människor som rationellt tar in det som sägs, tänker igenom det och sedan gör som de säger för att vi inser att de vet mer än vi och faktiskt gör vad de kan för att rädda våra liv och vårt samhälle.
Vi behöver hålla huvudet kallt, se till att ha behörigt avstånd till så många vi rimligen kan, socialt distansera oss om vi tillhör riskgrupp, att som icke riskgruppsmedlem speciellt distansera oss till de vi vet är i den gruppen och ha rena händer. Att vara hemma och ha tråkigt är så otroligt mycket bättre än att vara väldigt och plågsamt sjuk eller – i värsta fall – död.