Förvirrande tider

Vi lever i oroliga tider. Tider som vi egentligen vetat skulle kunna komma men som vi aldrig verkligen trott skulle komma. Att vi haft svåra sjukdomar som härjat i världen känns ju som något som bara finns i historieböckerna. Eller ja, vi hade ju SARS och Ebola och några till för ett tag sen och kanske till och med regelbundet, men eftersom de inte spred sig som digerdöden, spanska flugan, om vi nu ska nämna några av de mest kända som funnits, kändes det ju ändå till slut som att det var mindre utbrott och inte den stora pandemin folk beskrivit i böckerna. De kan vara det och de kan fortfarande bli det, men de har ännu inte varit det. Alltså rationaliserar vi bort dem och lever våra liv som om de trots allt ändå inte är så farliga. 

Vi har inte kunnat göra så med coronaviruset som fått namnet Covid-19. Åh, nog gjorde vi vårt bästa för att förpassa det till ett litet skitvirus som drabbade dem där borta i Kina, men viruset hade andra planer. Snabba planer. Planer som innefattade att visa precis hur oförberedda och obetydliga vi är när naturen eller något i naturen bestämmer sig för att leka lite. Eller leka och leka, vem vet av vilken anledning detta händer? Kanske ingen alls. Troligen ingen alls. Sen får folk fortsätta spekulera i om det handlar om naturens sätt att reducera oss och vår skadliga verkan på världen eller något annat lika obskyrt som ingen någonsin kommer att kunna vare sig få reda på eller bekräfta om så är fallet, om de vill men sådana spekulationer är ganska lönlösa. Det vi som kollektivt samhälle behöver inse är att det här är ett mycket smittsamt luftburet virus som har en mycket större dödligthet än den vanliga influensan och som vi inte har ett vaccin till. Vi kan alla dö av det här. 

Viruset går bärsärkagång i världen i detta nu. Ingen går säker, ingen vet hur länge det kommer att pågå och ingen vet i vilken utsträckning det kommer att drabba oss i slutändan. Sannolika gissningar säger dock att siffrorna blir förödande höga. Shit, de är redan riktigt höga. Sanslöst höga. Ändå är vi långt ifrån slutet av det här, enligt de beräkningar och gissningar jag läst om och hört förklaras. Detta kommer att drabba oss alla i slutändan, antingen direkt eller genom de konsekvenser som kommer sig av virusets framfart. 

De ekonomiska konsekvenserna kommer att få oss att gå på knäna under lång tid, vare sig det gäller regional eller global ekonomi. Så otroligt många småföretagare har fått lägga ner eller nära på fått lägga ner, så många arbetare har fått gå och så många familjer har förlorat sin inkomst på ett eller annat vis. Stora företag har också drabbats och har fått lägga ner eller avskeda sina anställda och även om staten gör vad de kan för att hjälpa alla eller iaf så många som möjligt med olika krispaket och liknande så kommer det inte att räcka till. 

Ändå kanske vi i Sverige klarar oss bäst i slutändan ändå? Det är inget vi vet ännu. Men kanske. Jag menar så klart inte att vi klarar oss bättre än någon annan gällande själva virusets framfart. Mot det är vi lika chanslösa allihopa, även om vissa länder eventuellt lyckas lindra dess framfart genom motåtgärder, som till exempel social distansering och restriktioner. Kanske. Om vi har tur. Eller så är viruset rent överjävligt och kommer tillbaka i flera vågor och sveper igenom dem de inte hunnit med i de första vågorna. Ödelägger vårt samhälle. Vi vet helt enkelt inte. 

Coronaviruset finns omkring oss och har funnits där länge. Coronaviruset i sig är inte farligt. Eller jo, farligt är det. Vissa delar. Det är nämligen ett samlingsnamn på en massa olika virus som finns naturligt i naturen och som inte nödvändigtvis smittar till människan. Liksom alla virus så sprider det sig men det hittar värdar som inte dör av att ha viruset inom sig. Det är själva poängen, liksom. Att leva i symbios. Eller att ta över, som i vissa fall. Inte att döda. Det gynnar knappast viruset att de som bär på det dör, för då dör i slutändan själva viruset också. Covid-19 vill troligen vara hos oss lika lite som vi vill att det ska vara det, så något måste ha gått fel i hanteringen och nu måste vi frigöra oss från det på något vis. 

Vad händer nu då? Tja, jag antar att folk fortsätter att iaktta försiktighet och följa restriktionerna och de direktiv som ges från regeringen, som i sin tur lyssnat till vetenskapen och vad experter på olika områden kommit fram till. Sverige är inte unika genom att lyssna på experter, men vi är antagligen unika i och med att våra politiker inte står och bröstar upp sig bredvid dem och försöker ta över från de som faktiskt har en aning om vad som pågår. Att det är experterna som informerar allmänheten om vad som görs och varför. Det känns lite udda att vara det land hela världen tittar på och spekulerar om ifall sansen helt lämnat det lilla, reserverade och logiskstyrda landet i norr. De grubblar på hur många som kommer att dö för att vi inte stänger ner mer. Samtidigt undrar de ifall de själva reagerat för snabbt och för hårt, vilket i slutändan skulle innebära att de skapat en hel rad ekonomiska svårigheter för dem själva ”i onödan”. 

Vem som har rätt eller fel kommer vi inte veta förrän allt det här är över. Har vi otur kan det dröja flera år tills dess. Och om det visar sig att vi här i Sverige hamnar någonstans i mitten av kurvan kommer vi egentligen inte att heller att veta någonting om ifall vår strategi funkade eller inte. Eller jo, det kan ha funkat här och hållit ner kurvan men det innebär på intet vis att det är en strategi som fungerar för resten av världen. I Sverige – Norden, till och med – är vi naturligt reserverade och vi håller oss på naturligt avstånd från varandra bara för att. Det där med kramar har väl blivit lite mer vanligt men det finns ändå en rätt stor, naturlig reservation mot det och det är vanligare att det sker på krogen när vi fått i oss lite alkoholhaltig dryck än något som sker till vardags. Kindpussar är något några få ungdomar eller pantertanter ägnar sig åt.

För att generalisera stort så anses vi svenskar vara ganska kalla och reserverade personligheter av folk i andra länder ute i världen. Folk som ser kramar, kindpussar, stora sammankomster, generationsboenden, att främlingar sitter intill varandra på bussen och pratar och att främmande sällskap börjar prata med varandra och sedan beblandar sig med varandra på restauranger eller vad det nu kan vara som något helt naturligt. Deras vardag. Det där med personlig sfär är något vi är väldigt bra på och något de inte förstår alls. Eller jo, naturligtvis gör de det, men det verkar ha en annan mening för folk med en annan kultur och annat slags samhälle än vi. 

Det jag säger är att Sverige kan ses på som ett skräckexempel eller ett föredöme, men att det oavsett resultat kanske ändå beror på oss själva i slutändan. Att vi tar oss i kragen och lyssnar på restriktionerna och gör som experterna, med hälp av regeringen, säger. Inte följa som en blind fårskock, men som människor som rationellt tar in det som sägs, tänker igenom det och sedan gör som de säger för att vi inser att de vet mer än vi och faktiskt gör vad de kan för att rädda våra liv och vårt samhälle. 

Vi behöver hålla huvudet kallt, se till att ha behörigt avstånd till så många vi rimligen kan, socialt distansera oss om vi tillhör riskgrupp, att som icke riskgruppsmedlem speciellt distansera oss till de vi vet är i den gruppen och ha rena händer. Att vara hemma och ha tråkigt är så otroligt mycket bättre än att vara väldigt och plågsamt sjuk eller – i värsta fall – död.

Vikt vs Vikt

 

Det har nog inte gått någon förbi att vikt är något oerhört viktigt i vårt samhälle. 
Om det inte direkt skrivs ut att det handla om vikt så skrivs det om kroppsformer och att äta rätt för att se bäst ut eller så bombas vi med bilder med det aktuella idealet. Jag passar inte in i idealet och lika nöjd är jag för det, men jag ser människor omkring mig som kämpar som galningar för att komma dit. För att nå ända fram. För att få den där kroppen som lyckas bära upp kläderna som hänger i butikerna och som på sin höjd ser bra ut på en skyltdocka eller ung flicka som ännu inte vuxit i sina former. Nu menar jag inte att det inte finns vuxna kvinnor med en sådan slank kropp, jag säger att det i stor utsträckning är den kroppsformen som är idealet och att det generellt är unga människor som har en del kvar att växa och utvecklas som har den. 

Jag förstår inte hur det kunde bli fult eller fel att se normal ut. 

Normalt är att kroppen fortsätter att förändras genom hela livet. Att näsan och öronen växer tills vi dör vet de flesta om, men faktum är att resten av kroppen också genomgår förändringar hela livet. Det finns en anledning till att vi har uttryck som ”ungdomligt slank” och ”ungdomligt smärt”. Nu betyder de i princip samma sak, men ni förstår min tankegång… 

Man ser inte ut som en ungdom hela livet och det gör inte. Höfterna blir bredare, det blir svårare att inte få lite hull på magen, hakan blir lite slappare och man har generellt lättare att gå upp i vikt när man kommit förbi en viss ålder. Jag säger inte vilken ålder eftersom det skiljer sig från person till person, men min gissning är att det börjar ske mellan 35-45-års åldern. Ungefär samtidigt som när förskolebarn anser att man är gammal nog att vara någons mormor/far eller farmor/far alltså. Vissa barn tror ju att man kan vara det när man är 25 år redan, men de elakingarna ska man inte lyssna på. 

Vikt är konstigt. Eller snarare, vår syn på vikt är konstig. Vad är det som gör att vi anser att en smal person är och ser bättre ut än en med lite hull? Vad är det med volangerna runt magen eller låren som stjäl vår intelligens? Hur kommer det sig att vi lättare dömer ut en person som har mer vikt att bära runt på än andra även i situationer där vikten inte ens är en faktor? Varför klankar vi ner lättare ner på en person som behöver köpa XXL i klädstorlek än den som ledigt klämmer in sig i en M? 

Någon jag också funderar över är varför detta till viss mån även gäller killar medan det i väldigt hög grad gäller kvinnor. Kom inte med något skitsnack om att männen skapat den här bilden genom sitt idealiserande av en specifik typ av kvinnokropp eller liknande dravel. Nu menar jag inte att det kanske inte spelar någon roll alls, men den rollen är i så fall ganska marginell med tanke på att det är vi kvinnor som manglar och sliter varandra till bitar så fort det gäller vikt. Jag gjorde det själv senast igår, kommenterade till en vän om en kvinnas val av kläder i förhållande till hennes vikt. Alltså, va?!? Jag ska väl för fan inte snacka! Jag har volanger så det räcker och blir över och är övertygad om att jag också väljer kläder som är missklädsamma för min kroppsform ibland. Jag skämdes över mig själv efteråt, men var för jävla korkad för att förklara det för min väninna. Istället skämdes jag i tysthet och bidrog ännu mer till den hemska kultur vi kvinnor har mot varandra. 

För så är det. Vi är riktiga jävla kossor mot varandra och om det sen sker i det tysta, bakom ryggen på varandra, eller om vi säger det till personen i fråga spelar ingen roll. Det är lika fel vilket som. Att säga det rätt ut till personen kanske upplevs som hemskare och kan ge någon stackare svåra men och trauman i livet, så många tycker att det är värre. Det gör inte jag. Självklart har du rätt att tycka, men det finns inget som ger dig rätt att döma. Lika lite som jag har. Och ändå gör jag det ibland. Det är en mänsklig egenskap som jag kämpar hårt med att överkomma. Jag misslyckas oftare än jag vill erkänna och jag avskyr den delen av mig själv. Jag hoppas att det faktum att jag är medveten om det gör att jag trots allt lyckas bättre och har kommit längre med mitt arbete med mig själv än om jag varit omedveten om det. 

Ser man till samhället i sin helhet märks det där med viktens vikt tydligt. Man ser även att det betraktas olika beroende på kön. Precis som jag sa tidigare finns det definitivt hos både män och kvinnor, det är ingen som försöker förringa detta. Men det är i mångt och mycket kvinnor som får kritik och negativa kommentarer om sin vikt. Män som går upp i vikt får pondus, kvinnor som går upp i vikt måste verkligen lära sig att ta bättre hand om sig själv. Titta bara på vilken kändisgala som helst…

Kvinnor som gått upp i vikt sedan senaste galan får det kommenterat, ofta negativt, och jag har sett och hört artiklar och reportrar som frågat gravida kvinnor om hur mycket de gått upp eller spekulerat i om kvinnan som ännu inte ens fött sitt barn någonsin kommer att få tillbaka sin timglasfigur. Om man inte ens har det dåliga omdömet av att vara gravid och har det att skylla på är det näst intill en dödssynd att ha lagt på sig några kilon. Men sen…. oj, oj, oj, sen…. OM man lyckas skala av sig de där kilona igen, DÅ blir man hyllad och älskad som om man hittat botemedlet till cancer. Vilken bedrift och wow! så vacker hon blivit igen! 

Vad då, vacker hon blivit igen?!? Hon var väl alltid vacker? Det är ju inte som att hon gick från vacker till tält och soppåse över huvudet och sedan tillbaka till vacker för att hon pendlat i vikt? Det är ett så tröttsamt koncept. Om man ska återgå till kändisvärlden, som ju synliggör detta allra bäst, så finns det många kvinnor med fullt normal vikt och storlek S eller M som ändå blir hyllade som gudinnor om de går ner i vikt. Från normalviktig till väldigt smal, ibland så att nyckelbenen hotar att sticka ut genom huden smal, och världen hyllar dem. Inte undra på att kvinnor med storlek M och uppåt känner sig otillräckliga. 

Om man är väldigt smal upplevs även det som en fråga man har rätt att kommentera, trots att man inte har någon aning om ifall det är ett naturligt tillstånd för den personen eller om den kämpar med någon svårighet som orsakar undervikten. Oro från ens närmsta omgivning är en sak, men när en total främling ifrågasätter ens vikt handlar det oftast om ren och skär nyfikenhet och intrånget i ens personliga sfär och ensak kan upplevas som oerhört jobbigt.  

Vikt är viktigt. Inte för att världens ska acceptera dig, utan för att din hälsa behöver vissa saker. Det innebär dock inte att du måste se ut som idealet eller att din smalhet eller tjocklek är fel, det är galet att tro det. Din vikt är viktigt för den du är som person och vad din kropp klarar av. Om du har en vikt som på något vis är skadlig för dig bör du göra något åt det snarast. Om du däremot är smalare  eller tjockare än den av läkarna rekommenderade vikten men har bra värden och mår bra så finns det ingen anledning att kämpa som en tok för att göra något åt det förrän det förändras till det sämre, om det någonsin gör det. 

Det är inte min eller din sak att avgöra hur någon ska se ut. Jag försöker att efterleva det och tycker att det går bättre och bättre, trots bakslag av den typen jag berättade om tidigare. Strunta i om den kvinnan eller mannen bär på lite under- eller övervikt. Om fler också försöker kommer den här världen bli en bättre plats att leva i. Må bra i din vikt och låt andra också göra det.

 

* Kläderna passar oftast kändisarna så bra för att de köper den storlek som passar deras största kroppsdel bäst och syr sedan in resten så att det sitter bra överallt. 

Jag bara är sån

Jag har oerhört svårt för de fyra orden i följd, speciellt när de efterföljs av en axelryckning. 

Nu menar jag inte att inte folk ska få vara den de är. Inte alls. Det har ingenting med vem de faktiskt är att göra, om jag ska vara ärlig. Jag bryr mig inte om ifall de är klumpiga, graciösa, gåpåiga, blyga, omständliga eller rakt på sak, liksom. Det handlar inte om det. Var gärna den du är. Var dig själv till hundra procent. Hemma, på jobbet, med kompisar, inne, ute, på uteställen, i gamla situationer, i nya situationer, på bussen eller vad det nu kan vara. Var dig själv. 

Men….

Ge fan i att använda ”dig själv” som en ursäkt för att vara respektlös eller för att slippa göra en förändring. 

Ja, det är så jag ser de orden. Jag ser även ”jag kan inte hjälpa det”, ”jag är den jag är” och ”sån har jag alltid varit” som ett sätt att inte behöva tänka efter eller bry sig. Nu finns det visserligen en del människor som faktiskt tänkt efter och kommit fram till att i just vissa lägen så ”är de bara såna”, men majoriteten av människorna jag träffat har sagt just dessa ord i samband med att någon uttryckt förvåning, bestörtning, besvikelse, missnöje eller något annat som visar att de inte är helt nöjda med personens beteende. Istället för att tänka igenom varför det kan vara så eller bry sig om hur den andra personen upplever det så rycks det på axlarna och meddelas att ”jag bara är sån” och sedan skiter man i att fundera vidare. Någon behov av att förändra sig eller sitt beteende finns inte, för ”det är ju sån jag är”. Alla runt omkring ska bara acceptera det eftersom det ju bara är så. Att det beteendet påverkar någon annan negativt är tydligen enbart den andra partens problem.

Det är den vanligaste undanflykten från att ta ansvar för sitt beteende jag upplevt. 

Allt är relativt

Tidningarna visar ofta reportage om kändisar och deras extravaganta liv.  De bor flott, kör flådiga bilar, äter gott på dyra restauranger, åker på semester till exotiska resmål och köper saker många av oss andra inte ens kan drömma om. Kvällstidningar, skvallerblaskor, sociala medier och tv flödar av inslag om detta. Det fixas med kläder, hår, smink, mat, smycken och allt vad det är. 

Det är en värld jag inte ens kan tänka mig in i, att inte behöva bekymra mig över pengar och att kunna lägga en förmögenhet på sådant som egentligen inte borde kosta mycket alls, bara för att jag kan. Visst drömmer jag om att bli ekonomiskt oberoende och kunna planera mitt liv utifrån vad jag vill göra istället för vad jag måste göra för att klara mig i vardagen, men i grund och botten är ett sådant liv ändå bara en dröm för mig. Naturligtvis skulle jag inte gnälla – alls – om den slog in men det är inget jag kämpar för. Istället försöker jag få min chef att förstå att jag är värd en rejäl löneökning varje år och sen planerar jag min tillvaro utifrån det. 

Jag är nöjd med mitt liv. Visst skulle jag vilja kunna resa mer, slippa oroa mig om det kommer någon större oväntad utgift eller liknande, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag och Vikingen har inom rimliga gränser möjlighet att göra sådant vi vill och i ärlighetens namn har ingen av oss några orimliga önskemål, i alla fall inte just nu. Nog sjutton vore det skönt att kunna pensionera oss i Spanien redan nu, men om sanningen ska fram så skrämmer den utsikten mig medan Vikingen rullar i drömmen om den. Att inte kunna göra det sparar oss en hel massa gräl. *haha* Hur som helst så lever vi helt enkelt inom våra egna gränser. 

Saken är den; Det gör kändisarna också. De lever precis som de har råd med. Om man tittar procentuellt så kanske de inte alls spenderar mer på saker än vad jag gör. För det är ju så man måste se på det. Procentuellt. Jag lever utifrån mina förutsättningar och de lever utifrån sina. Jag gör det jag har råd med och de gör vad de har råd med. Jag överväger ifall jag har råd innan jag gör något, de väljer den standard de har vill ha och har råd med innan de gör något. Jag ser på dem och får intrycket av att de har ett sådant lätt liv. Sen inser jag att de endast har ett ekonomiskt lättare liv än jag. Allt annat i livet är samma för oss alla. Jag tänkte skriva samma slit, men allt är inte slit. Kärlek och vänskap kan visserligen göra väldigt ont om det skiter sig, men när det är bra så är det ju oftast väldigt bra. Alla turer vi har med barn finns ju oavsett om man har mycket pengar eller inte. Barn på glid kommer från alla samhällsklasser. Sjukdomar har ingen urskillning. 

Ni förstår? Allt är relativt. Vi kan se på någon annan tro att deras liv är så mycket bättre än vårt, att gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, men egentligen vet vi ingenting och vad vi ser är inte ens en bråkdel om vad som pågår, vi ser inte eventuella svårigheter, bråk, sjukdomar, ångest eller vad det nu kan vara. Kanske de å sin sida ser på en annan och önskar att deras liv var mer som ditt, utan att för den skull veta om det är bättre eller inte, utan utgår från att en annan inte har synliga tecken på att ha det svårt. Som jag sa, allt är relativt. Vi vet så otroligt lite om andras liv. 

 

Så klart

Till alla som skyr inlägg där man gnäller och/eller pratar om sjukdomar; Ni kan sluta läsa nu.

Som ni vet har jag en liten åkomma jag dras med. Det är nu över tre år sedan (jag firade bokstavligen jubileum den 20 augusti, till min närmsta omgivnings stora misstro. Om man inte ser till att få ut något gott ut eländet kan man lika gärna gräva ner sig nu) jag fick matförgiftning, som i sin tur ledde till de mångtaliga reumatismer jag har i kroppen nu. Det är ett riktigt helvete att leva med, speciellt när flera är aktiva samtidigt. Som tur är har jag bara tre som är aktiva nu, medan de andra fem ligger lite vilande och bara gör sig påminda ibland. Det skiftar lite från vecka till vecka (ibland dag till dag, men nu ska vi inte vara pessimistiska) och jag har som rutin att gå igenom kroppen lite snabbt och känna efter vilket som bara är morgonsvullet och vilket som faktiskt kommer att orsaka mig rejäl smärta under dagen. När jag konstaterat läget lägger jag upp strategin för dagen. De bästa dagarna är då det inte gör svinont i vare sig bröstkorg eller fötter, livet är liksom lättare att ta sig igenom om man kan både sträcka på sig utan att det spränger sönder bröstet och stå på fötterna utan att vilka amputera dem med en smörkniv. 

Jag har regelbundet fått och kommer att fortsätta behöva kortisonsprutor. Nu senast behövde jag det bara i en led, vilket jag till en början trodde var en välsignelse jämfört med de tre eller fyra jag fått samtidigt tidigare. Gissa om jag hade fel. Den sprutan var den mest smärtsamma av de 15-20 st jag fått sedan jag blev sjuk. Herre jävlars, alltså. Kanske berodde det på att det var i en ny led eller så var den inflammationen värre än de andra, men oavsett anledning så vill jag aldrig behöva spruta den leden igen. Någonsin.

Eftersom jag så regelbundet måste ta sprutor pratade jag med min läkare om att eventuellt byta medicin till en som fungerar bättre. Jag har fått tips om biologisk medicin som gör att reumatiker är näst intill smärtfria och tänkte att hon skulle rekommendera en sådan. Icke sa Nicke. Hon ville att vi skulle prova ytterligare en antiinflammatorisk innan vi ger oss på att byta ut metotrexatet. Alltså, visst. Varför inte. Jag är inte läkare och tänker att jag måste lita på att hon vet vad hon gör. Därför äter jag antiinflammatoriskt x 2 tillsammans med metotrexat och de nödvändigt tabletterna folsyra som ska förhindra att metotrexatet sabbar min kropp inifrån. Utöver det äter jag så klart värktabletter, hur ska jag annars ta mig igenom dagarna? 

Nå, när hon gjorde sin rutinundersökning blev hon ganska bekymrad över mitt blodtryck. Jag viftade bort det eftersom jag ju alltid legat i överkant. Visserligen har jag lyckats sänka det en del genom att promenera mellan 7 och 14 km om dagen sedan i början av juli – med undantag för de senaste två veckorna, då jag jobbat en hel del och varit för trött för att orka gå ut och traska –  men jag tänkte att det nog låg som det brukar göra, precis vid gränsen till för högt och viftade därför det. Jag var nog lite nonchalant. Hon såg inte imponerad ut. Alls.

Med bestämd order om att kolla upp mitt blodtryck undrade jag om medicinerna är anledningen till att jag känner mig så trött och har ont i huvudet hela tiden. Det avfärdade hon lika bestämt som hon beordrat mig till familjeläkaren för blodtrycket. Huvudvärken kunde bero på att jag biter ihop när jag sover. Jag får helt enkelt ta den högsta dosen värktabletter och hoppas på det bästa. Tröttheten kunde bero på vad som helst, men troligen mest höstvädret. 

Say what?!? Jag är en höst- och vintermänniska deluxe! Finns inte en chans att hösten skulle göra mig trött. Forget och förglöm! Jag tänkte att både det och huvudvärken nog troligare är ett resultat av att alltid spänna mig på grund av den kroniska värken jag dras med och lämnade det sedan här hän för att koncentrera mig på det hon berättade om den nya medicinen jag ska äta. Förvånansvärt nog gjordes även en enklare ögonkoll inför att jag skulle få börja med den. Tydligen kan den tabletten påverka synen och förändra/ta bort färgseendet. Nåja, det känns som ett mindre problem om det resulterar i att jag inte har ont längre. Tror jag. Jag tänkte inte så mycket på det, speciellt som läkaren och sköterskan båda försäkrade mig om att det var väldigt ovanligt. Jag har fått en remiss till ett ögonläkarbesök inom tre månader, så har jag något att bekymra mig om gällande det så får jag veta det då. Just där och då oroade jag mig mer över att de också båda sa att det kan ta flera månader innan den nya tabletten nått maxeffekt. 

Nå, idag var jag och kollade blodtrycket. En enkel koll bara, där man sköter allt själv och sedan lämnar in resultaten vid provtagningen. Trodde jag. Jag råkade på sköterskan när jag var klar och skulle lämna lappen i lådan när hon bad om att få titta på den. Hon frågade om jag tagit vilat innan jag tagit trycket. Check på den. Hon frågade om jag tagit provet flera gånger med fem minuter i mellan. Check på den också. Det finns en väldigt bra och enkel beskrivning av hur man använder apparaten och tar trycket så jag kände att hennes frågar var lite onödiga men var på bra humör och svarade ändå utan att krångla. Hon dubbelkollade om jag skrivit det lägsta av de två tryck jag tagit och såg fundersam ut när jag berättade att det varit exakt lika båda gångerna, så ja, det var det lägsta. Och högsta. 

Med bekymrad min bad hon mig sätta mig ner och vänta en stund. Hon skulle bara skriva in resultaten, sen skulle hon komma tillbaka. Eeeehhh, ok. Jag såg ju att trycket var högt men jag har hört talas om mycket högre än så och folk har knappt märkt av det, så jag blev inte orolig förrän då. Jag blev lite oroligare ändå när en sjuksköterska sökte upp mig med en läkartid till i morgon förmiddag i handen. Jag kunde inte gå ifrån jobbet då så jag fick en ny tid så snart det fanns en lucka hos en av de många läkarna där, vilket är på måndag förmiddag. Oj då. Det är nog lite allvarligare än jag trodde. Det är allt jag vet. Jag ska alltså till läkaren på måndag och får reda på mer då. 

Väl hemma kände jag mig lite nedslagen. Less. Ledsen. Kände att det får räcka med skit nu. Undrade vad all det där promenerandet gjort för nytta annat än att slita ut skosulorna. Att krypa ihop under en filt i soffan och ligga kvar där hela dagen var ett mycket lockande alternativ. Mest av allt ville jag dock bli av med huvudvärken som spränger i tinningen och bakom ögonen. 

Jag har undvikit att googla. Mest för att jag inte vill ”göra mig sjukare” än vad jag faktiskt är. Jag vill inte veta hur illa det kan vara. Vill inte känna efter ifall jag inte känner av det eller det symptomet, ens lite grann. Jag har gissat att utslagen jag fått i ansiktet, på bröstkorgen, armar och rygg är en biverkning av den nya medicinen eftersom de uppstod inom en dag eller två efter att jag började ta den, men lite kliande utslag känns inte som en stor grej så jag har bara nämnt det till Vikingen och retat mig på att det kliar på kvällen, när jag försöker slappna av och sova. Idag googlade Vikingen. Han som aldrig brukar googla något alls utan bara gissa hej vilt kollade upp det åt mig. Tyckte att jag behövde veta. Medicinen hade bland annat klåda och hudutslag som biverkningar, så det var som jag trodde. Gemensamma symptom för både medicinen och högt blodtryck är huvudvärk, trötthet och yrsel.

Inte undra på att jag är genomtrött och har kronisk huvudvärk, om jag har två saker som orsakar just det. Utöver kronisk värk och andra symptom på reumatism, alltså. Hur kommer det sig att min reumatismläkare inte nämnde det när hon var så bekymrad över mitt blodtryck, speciellt som jag frågade om både huvudvärk och trötthet. Nu plötsligt vet jag inte om jag litar så jättemycket på henne längre. Men hon skickade mig ju i alla fall till familjeläkaren för att kolla upp trycket, så det är ju bra. Men jag är nog allt lite besviken på henne för att hon avfärdade mina frågor på det där viset. Jag ska göra en lista av frågor att ta med mig till min familjeläkare på måndag. 

Och bara så ni vet; Jag är skitless på sjukdomar, symptom, biverkningar, läkarbesök och provtagningar. 

Nu har jag gnällt klart. 

Relationer

 

Genom mina år har jag kommit till insikt i att jag genom åren mest haft killkompisar. Att de relationerna oftast är enklast att vidhålla och att jag slipper fundera så mycket när jag umgås med killar jämfört med när jag umgås med tjejer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra utan bara att killar och tjejer interagerar olika. Att killarna tenderar att inte ta illa vid sig av saker på samma vis som tjejer. Med tjejer behöver man tänka ett varv till för att veta att man är på samma plan, på samma ställe, liksom. De har en förmåga att analysera och överanalysera. Jag har ändå alltid trott att jag är ganska bra på det där med mänskliga relationer. Att jag interagerar och kommunicerar väl med mina medmänniskor. Att jag har ett ganska bra hum om hur man är och beter sig mot folk runt omkring. Jag har även trott att jag uppfattar och inser hur de reagerar och interagerar med mig.

Personligen finner jag det enklare med att vara rakt på sak och ta saker om och när de kommer hellre än att undvika något jag anser är jobbigt eller att grubbla, oroa mig eller undvika att ta det innan jag till slut måste ta ställning och göra något åt det. Jag är väl medveten om att jag därför kan upplevas som kritisk och svår som är så direkt. Jag jobbar på det, försöker att inte vara konfronterande när jag ber om en förklaring eller säger min mening, men det är ett pågående projekt som jag vet att jag ibland går två steg framåt och ett eller tre steg bakåt i. Det är en ständig kamp. Ändå är det en enorm skillnad nu mot när jag var yngre. Kanterna har slipats av genom aktivt arbete med det, tidens gång, erfarenhet och en växande vilja av att mest bara leva mitt liv utan en massa onödig drama.

Som person är jag oerhört snäll. För snäll, enligt vissa i min närmsta omgivning. Jag engagerar mig och ställer upp till 110%, även om det är människor jag inte känner. Jag har en benägenhet att ge folk två, tre och sju chanser att visa att de är bra människor. För att jag vill att de ska vara det. Det ska mycket till att jag ger upp på någon. Jag hjälper okända jag möter på gatan med deras kassar. Jag går ut och hjälper människor att fånga in sin hund om de tappat dem, även då hunden i fråga gör utfall och skäller som en bandhund åt mig. Jag skulle ge vilken som helst av mina vänner mina sista kronor om jag visste att jag har mat i skafferiet och att jag får pengar inom en vecka. Ring mig mitt i natten så kommer jag, om det så är att du behöver någon som lyssnar eller någon som leder dig hem. Hur många gånger har jag inte lagat mat – dag som natt – till vänner som ringt och varit hungriga? Hur många gånger har jag inte bäddat på soffan för att någon behöver någonstans att sova? Jag ger okända människor som inte har vantar på vintern mina tunna extravantar jag alltid har i fickan. Ibland har jag enbart extravantarna med mig men de får dem ändå. Jag kan inte svara på eller göra allt men jag kan stötta dig när du behöver det, finnas där om du behöver ett bollplank. Jag må bara gå på 70% själv men jag ger dig 110% utan att blinka.

Något som också definierar mig som person är att jag är en väldigt ärlig person. Fler än en person har sagt om mig att ”fråga inte henne om du inte är beredd på ett ärligt svar” och det stämmer till fullo. Fråga mig något så svarar jag. Punkt. Ofta får du min åsikt utan att jag lägger en värdering i det, det blir mest ett konstaterande, men det är något jag genom åren upptäckt ändå tolkas som att jag kan vara kritisk. Jag har som sagt lärt mig att slipa ner kanterna men det innebär inte att jag inte ger dig min åsikt om du ber om den. Brutalt ärlig är en definition som följt mig genom åren, på gott och ont. Något jag själv är glad över att jag numera har slipat ner en hel del är min sedan tidigare alldeles för frekventa förmåga att vräka ur mig min åsikt oombedd. Det händer naturligtvis fortfarande och jag klampar ibland i klaveret utan att ens vara medveten om det. Tyvärr förstår jag då inte bättre än att jag inte fattar att det jag sagt kan ha sårat. För mig var det inget speciellt, bara en kommentar i en konversation. Det är då jag behöver uppmärksammas om det, gärna rakt på sak och så snart som möjligt efter att det hänt. Jag fattar inte alltid att jag trampat någon på tårna men jag är inte en person som menar att såra. Eller ja. Jo. Det händer väl tyvärr det också, men då märks det väldigt tydligt att jag menat att göra det.

Jag antar att man även kan kalla mig principfast, även om jag mest vill kalla det att jag står upp för det jag tror på. Att jag hjälper människor som av olika anledningar inte kan hjälpa sig själva. Att jag inte klarar av att se orättvisor. Efter eller kanske på grund av en brokig och turbulent uppväxt har jag utvecklat ett starkt rättspatos. För länge sen, i grundskolan, var det ofta mig mina klasskompisar och andra vänner på skolan kom till om de behövde någon som kämpade för deras sak, om det sedan var med rösten eller med knytnävarna spelade ingen större roll. Idag använder jag inte knytnävarna, men jag är definitivt inte mindre engagerad i att hjälpa de som av olika anledningar och på olika sätt blir orättvist eller felaktigt behandlade. Det gör mig inte bättre än någon annan. Det gör mig däremot till en bättre version av mig själv.

Under det senaste halvåret har jag tvingats omvärdera min uppfattning och tro på min förmåga att uppfatta hur omgivningen ser på mig. Det är inte så att jag varit helt ute och cyklat, utan mest att jag varit blind. Eller helt enkelt för benägen att tro det bästa om folk. Ibland går dessa två ihop, så jag tror att jag slår ihop dem och konstaterar att jag varit ett naivt blindstyre. Eller något liknande i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det just nu varit ett flertal fall där jag antingen fått höra att jag är för på, knepig och annorlunda, en besserwisser, konfliktsökande, kritisk eller helt enkelt konstig. Att man inte tycker om mig. I de flesta fallen är det av människor jag aldrig skulle ha gissat skulle säga eller känns så om mig så eftersom det är de som sökt upp mig, som frågat mig om min åsikt och som i grund och botten aldrig visat minsta lilla av att de känner så. Alla dessa personer är tjejer. Jag vet inte om det är relevant, men det känns så. De gånger jag haft trassliga relationer med killkompisar (något som inte skett på väldigt länge) så har vi löst det direkt och sen är allt bra. Antingen är vi fortfarande vänner eller så är vi inte det.

En del av det hela har tydligen varit att jag inte är lika delaktig nu som jag varit tidigare. Att jag inte träffat dem lika ofta som tidigare eller att jag tackat nej till fler saker nu än förr. En annan har varit att jag inte har lika mycket tålamod nu som jag uppvisat förr. Lustigt nog har ett flertal av de som sagt detta till mig varit några av de mest förstående och empatiska gällande den åkomma jag dragits med de senaste tre åren. De har uttryckt att jag behöver ta hand om mig själv ordentligt, att jag inte ska överanstränga mig och att jag måste tänka på att vila så att jag orkar med mig själv. Jag vet inte, jag. Det hela känns som ett enormt hyckleri.

I vissa fall skiter jag totalt i det. Vissa människor känner jag inte ett sådant starkt band med att deras åsikt berör mig. Andra gånger sårar det mig. I vissa fall djupt. Mest får det mig dock att fundera och undra vad jag gjort för att förtjäna epitet som ”för på”, ”knepig”, ”annorlunda”, ”besserwissrig”, ”konfliktsökande”, ”kritisk” eller ”konstig”. För att vara helt ärlig så kan jag förstå en del av dem. Andra inte. Det handlar om att vi är olika. Att vi inte tänker eller ser saker på samma vis. Vi har olika intressen som gör att vi inte riktigt förstår hur den andra funkar. Att jag är så rakt på sak kan som sagt såra utan att jag förstår det, även om jag idag lindar in en del av det jag säger i bomull. De gånger jag inte gör det försöker jag tänka på att det kan såra, speciellt om man inte känner mig väl, men jag orkar faktiskt inte tänka på hur det jag säger kan tolkas av folk precis hela tiden. Inte heller orkar jag fundera på om det faktum att min hjärna samlar på sig en sjujävla mängd onödigt vetande utan att jag ens försöker minnas dem gör att någon tycker att jag är en besserwisser. Jag trycker inte upp fakta i ansiktet på dig, jag tycker helt enkelt att det är roligt att berätta saker.

Efter att ha rannsakat mig själv så kan jag säga att jag faktiskt gillar den jag är, även om det finns en del saker jag skulle vilja, behöva eller kunna ändra på. Jag är inte mer än människa. Hur kommer det sig att det är ok att slänga ur sig sådana saker till  eller mot mig (alla har inte kunnat/valt att säga det till  mig direkt utan har plötsligt börjat undvika mig och sedan har jag fått höra det av andra den pratat med) och tycka det är enbart jag som ska vara perfekt i den här relationen? För naturligtvis är ingen av de personer som orsakat att jag tvingats rannsaka mig själv perfekt. Det är det ju ingen som är. Tro mig, de har också sina svaga sidor. Men tydligen är det enbart jag som ska bli någon annan än den de valde att bli vän med, den de många gånger sagt tycker är så himla bra för man vet vart man har mig och som man sökt upp så många gånger, för att det ska passa dem när det kniper.

Mest av allt undrar jag varför man gör så mot sig själv? Varför umgås med någon man inte gillar? Varför söka upp den personen? Varför be om råd eller en åsikt? Att man ber om hjälp är väl en sak, vissa gånger i livet behöver man hjälp och om man då känner någon som kan hjälpa en spelar det ingen roll vad man själv tycker om personen i fråga så länge de kan hjälpa en, just här och nu. Inom rimliga gränser, förstås. När jag var yngre fanns det element i min bekantskapskrets som jag helst av allt inte träffade men som jag ändå stod ut med om det blev en situation där vi råkade vara på samma ställe. Så är det fortfarande. Det som däremot är annorlunda nu är att jag själv väljer vem jag umgås med, vem jag bjuder in i mitt liv och vem jag vill vara vän med. Detta baserar jag inte på deras utbildning, utseende, ekonomi eller något annat ytligt utan på deras personlighet. På den de är. De har sidor jag gillar som fan och sidor jag ibland vill kräkas på, men helheten gör att de ändå är väl värda att känna. De är människor, med styrkor och brister. Det är jag också.

Nytt efternamn

 

Vi visste inte ens att vi ville gifta oss och ingen av oss har hyst några hemliga drömmar om det. Vikingen för att han varit gift tidigare och kände att man inte behöver det för att ha ett bra förhållande och jag för att jag aldrig känt ett behov eller en vilja av att göra det. Om förhållandet funkar så funkar det, vare sig man gifter sig eller inte liksom. Vi förlovade oss visserligen men så där som man gör i Sverige, att man förlovar sig som ett tecken på sin kärlek men det sedan inte nödvändigtvis leder till ett bröllop. Istället är man förlovade i femtioelva år och mår bra med det. 

När jag var i Australien saknade Vikingen mig så pass mycket att han plötsligt funderade på om inte det där lilla extrasteget ingen av oss känt nödvändigt inte var något vi ändå skulle ta. Han funderade men hade inte kommit hela vägen fram till att föreslå det till mig. Därför förvånade han oss båda när han redan kvällen efter jag kommit hem började stamma om efternamn och vilket jag skulle vilja använda om jag fick välja fritt. Jag var ju inte beredd och hade i ärlighetens namn druckit några glas vin så jag fattade inte vad han svamlade om, vilket är anledningen till att jag frågade vad det är för fel på det efternamn jag haft hela mitt liv. Efter lite förvirring förstod vi vad den andra menade och jag kände plötsligt att ”Ja! Jag vill verkligen göra detta”. Ingen var mer förvånad än jag själv. 

Eftersom vi hade bokat en Spanienresa i maj beslutade vi att kolla om det gick att vigas helgen innan vi åker, vilket hela vår fantastiska dag igår visar att det gjorde så i morgon åker vi på bröllopsresa. Vi är numera Herr och Fru Soliga Vikingen och ingen kan vara gladare än vi, även om vi insett att väldigt, väldigt många vänner som är oerhört glada för vår skull. Förvånade och glada. Vi är lyckligt lottade.