Den där listan

Publicerat: 11 oktober, 2017 i Uncategorized

IMG_9652            20170614_111259              20170614_163937

 

Jag skrev senast i juni om den där mentala listan med saker jag vill hinna göra innan jag sparkar omkull hinken jag har. Då var jag till både Algars vattenfall och Guadalest under en och samma dag och kunde otroligt nog pricka av två av mina listade punkter samtidigt, något som faktiskt kändes rejält surrealistiskt. Nu skulle jag inte kunna räkna upp allt som finns på listan bara så där eftersom jag egentligen skulle vilja hinna uppleva så otroligt många äventyr på ett stort antal olika ställen i världen, men det finns ändå några punkter som är mer markerade än andra. Vattenfallen och Guadalest tillhörde dem, därav den surrealistiska känslan jag upplevde när jag varit där på samma dag. 

En annan fetstilad punkt är de Three Sisters i The Blue Mountains. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag läste om dem första gången men jag och morsan pratade om det tidigare idag och konstaterade att det var när jag var runt 12 eller 13 år. Jag har sett otaliga bilder på denna bergsformation sedan dess, den där bergstoppen som genom erosion blivit tre pelare som står som vakter mot dalen nedanför. Jag fick snabbt reda på att den ”aboriginska” legend som berättas om systrarna är fejk och så pass ny som från 1920-30-talet, så den har jag inte fäst mig speciellt vid. Däremot fascinerar själva formationerna mig. Den och de där trapporna och bushstigen man kan gå, den som kallas The Giant Stairway, som leder till (man kan till och med stå på minst en av dem!) och ned förbi dessa tre systrar. 800 trappsteg av både sten och metall som ger ett helt nytt perspektiv än att ”bara” stå vid utkikspunkten Echo Point och titta ut över systrarna och dalen. När man kommit ner kan man vandra i en och en halv timme för att komma till Katoomba vattenfallen och den natursköna järnväg som leder runt och visar än mer av denna otroliga natur. Och nej, man behöver inte gå uppför alla trappor igenom man inte vill, det går även bra att ta den kostnadsfria linbanan som hjälper en upp. 

the three sisters

Echo Point med vy över The Three Sisters, The Giant Stairway, vandringen, järnvägen och linbanan är något jag hoppas kunna uppleva när jag åker till Australien nästa vinter. Jag har tänkt avsätta några dagar i Sydney och en extra dag för att kunna ta mig upp i bergen. Systrarna bor bara 2 timmar utanför Sydney och som den stora turistattraktion den är utgår jag från att det finns bussar eller tåg som går dit. Kniper det med tid får jag planera in en övernattning där, vilket kanske är en idé i vilket fall eftersom rykten säger och bilder jag sett visar att utsikten över dessa kvinnor är helt magisk. Men när jag är så nära som bara några timmar bort vore det galet att inte göra allt jag kan för att checka av ytterligare en stor punkt på min lista. 

En av de stora punkterna är något som ligger så pass nära att folk förundras över att jag inte redan prickat av den. Anledningen till att jag inte har det är egentligen ganska enkel. Jag har inget körkort. Utan körkort blir vissa saker dyrare, som till exempel att resa inom landet och i dess ”närområden”, och i kombination med min tidigare väldigt ansträngda ekonomi fanns det helt enkelt inte möjlighet till att göra sådana utflykter. Under senare år har jag fått en stadigare ekonomisk grund och när hRaven frågade om jag ville följa med henne till Halden för att se platsen där Karl XII mötte sitt öde var jag inte sen att övertyga henne om att ett tillägg på turen var en bra idé. Jag har nämligen aldrig sett en fjord och detta mäktiga naturfenomen har kittlat min fantasi sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Jag vill se en fjord! 

gudvangen-norway

Gudvangen, som ligger längst vägen till Bergen. Bild lånad av https://www.azamaraclubcruises.com/se/gudvangen-norway-cruises

Nu är det dags. Redan i slutet av nästa vecka styr vi näsan mot Halden för att avverka den första etappen av vårt äventyr. Det ska bli superroligt! Jag och hRaven har inte varit på något större äventyr ihop på alldeles för många år nu och under den här resan får vi båda några önskningar tillfredsställda. Jag får se Norge och en fjord. En fjord! Jag får dessutom se Bergen med dess fantastiska hamn och den stavkyrka som ståtar lite söder om staden. Hon får se Karl XII´s sista anhalt (vilket jag i ärlighetens namn också tycker är väldigt intressant) och sedan hälsa på en gammal vän där borta i kuststaden vid Nordsjön. Sen får hon ju umgås med mig i dagarna tre. Icke att förglömma. *haha*

Åh, vad jag ser fram emot detta! Nu håller jag bara tummarna för att vädret är med oss så att det inte ligger dimma långt ner i fjordarna. I alla fall inte längre än att jag hinner fotografera dimman innan den lämnar plats för lite solsken så att fjordens väggar glimmar när strålarna träffar dem. Några moln en bit nedanför topparna skulle kännas ok. Jepp, det vore bra. Håll tummarna för att det blir så. Eller i alla fall fri sikt. Det duger. 

Annonser

Oroligt

Publicerat: 2 oktober, 2017 i Uncategorized

catalonia-map

 

Efter att ha levt i en semesterbubbla i en vecka är det tillbaka till vardagen med allt den för med sig. Jag är visserligen ledig i någon dag till men vad gör väl det när verkligheten gjorde sig påmind bara en timme efter att vi kommit  hem. Det hade inte spelat någon roll när vi gått ner i källaren för att boka tvättid och i förlängningen upptäckt att Vikingens cykel inte längre tillhör oss, men det gjorde definitivt att vi inte kunde njuta efterdyningarna av semesterveckan speciellt länge. Jag har använt många ord för att uttrycka mina känslor angående detta men det är inget jag ämnar skriva ner här. Ni kan nog tänka er dem ändå, utan att de står svart på vitt. Nu väntar jag på att polisen ska ringa upp så att jag kan anmäla den som stulen, sen ska jag ringa försäkringsbolaget innan det blir det några väl valda ord till vårt hyresbolag. Så.Jäkla.Trist. 

Jag fattar inte. Cykeln var låst med blocklåset och ett väldigt kraftigt slanglås, satt fast i cykelstället och stod i en cykelkällare där man behöver nyckel för att ta sig in. Ändå försvann den. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag valt att investera i två extra kraftiga lås av stål, annars hade väl min också varit borta. Det räcker bra med att Vikingens är det och alla samtal det för med sig, för att inte nämna hur jävla jobbigt det blir nu när vi saknar en cykel. Jag kan låna Mini´s och Vikingen får ta min, han ska jobba precis i utkanten av stan och behöver en bättre cykel för att ta sig fram och tillbaka. Måtte han bara låsa den ordentligt med alla lås, annars får han på moppo! 

Att vi blivit av med en cykel (igen) känns ändå som en spott i havet i jämförelse med allt elände som händer i världen just nu. Jag vet att det alltid händer elände i världen och jag förminskar på intet vis det många runt om i världen går igenom på dagligt basis, tro inte det. Det blir bara mer påtagligt när det händer i närheten av där jag själv är. Barcelona och Katalonien känns än mer påtaligt eftersom jag för några dagar sedan tittade ner från ett flygplansfönster och följde floden Ebro´s färd ut mot havet. Jag såg själva utloppet och en hel del av landet nedanför. Innan vi fortsatte vår färd över Pyrenéerna hann jag även se Tarragona (ja, jag är geografinörd likväl som historianörd) där det ligger som en pärla vid medelhavets kust. Därför vet jag att vi flög över just Katalonien. Eftersom vi sedan lämnade kusten utgår jag från att vi flög rakt på därifrån, upp över bergen och in över södra Frankrike. Jag tänkte en hel del på folket där nere i norra Spanien och den situation de är i just nu medan vi flög över landskapet. 

Jag har väldigt svårt att ta till mig hur den spanska regeringen väljer att hantera hela den här frågan. Jag förstår att man vill  ha kvar Katalonien som en del av Spanien och att man gör vad man kan för att det ska förbli så, men att göra vad man kan borde inte kunnat innebära att man beter sig som den fascistiska ledaren Franco alla är glada att bli av med. Eller de diktaturerna som hellre terroriserar sina medborgare än att låta dem komma till tals. Alla bilder på det brutala polisvåldet som sprids därifrån är skrämmande, inte minst för att det händer i ett land vi anser vara ett civiliserat i-land. Ännu mer skrämmande är det faktum att västvärldens ledare inte protesterar och säger ifrån. Att det tillåts behandlas som en intern fråga. 

Herregud. Om detta varit i Syrien, Afghanistan, Yemen, Sudan eller vilket annat så kallat underutvecklat land som helst hade hela västvärlden skrikit om terror och brutalism, pratat om sanktioner och allt vi brukar ta till för att kuva ett land till att underkasta sig våra spelregler. Vi hade fördömt och agerat utifrån de riktlinjer FN lagt upp angående förtryck och våld. Hur kan det vara möjligt att västvärldens ledare och politiker underlåter att kommentera händelsen i Spanien just nu? Hur kan de låta något sådant här fortgå utan att åtminstone markera att det inte är acceptabelt? 

Jag har ingen åsikt om ifall Katalonien ska eller inte ska få självstyre och bli ett eget land eller inte. Jag är för dåligt insatt i det för att uttrycka en åsikt. Det jag däremot vet är att folket där har en åsikt om det och att den åsikten inte får uttryckas enligt demokratiska värderingar. I ett land som tillhör väst och där demokrati påstås råda. Istället hemfaller regeringen till taktiker som påminner om de som folket tvingades genomleva under de 36 år Franco styrde med järnhand och förgjorde sina motståndare med alla tänkbara och otänkbara medel. Hot, våld och mord tillhörde vardagen och folk tordes inte yttra sina tankar högt. Det fascistiska Falangistpartiet  var det enda tillåtna politiska partiet. Offentliga val var inte att tänka på. När sedan Franco gick hädan förändrades landet dramatiskt, till det bättre. 

Nu känns det som en förändring på ytan. Som om det varit och är en taktik för att få ”vara med” i resten av västvärldens gäng. Hur ska man annars kunna förklara den till synes lätthet man återgått till sådana metoder för att förhindra att folket säger sitt? Nu blev visserligen Franco ändå ganska accepterad då han var så starkt antikommunistik och efter att han ingått avtal med USA på femtiotalet närmade sig Spanien resten av väst. men räknades ändå som ett fascistiskt land, vilket det tveklöst var. Folket där idag har, till skillnad från de antifascister och antinazistiska grupperingarna här i Sverige, valt att helt enkelt gå till vallokalerna och rösta utan att för den skull skapa bråk själva. Naturligtvis finns det bråkmakare inom den gruppen också, men de allra flesta är fredliga. I filmerna som sprids i media, både officiellt och inofficiellt, ser man hur polisen går till attack mot människor i alla åldrar och där dessa människor inte gör motstånd annat än för att försvara sig. I de jag sett upplever jag inte att de är provocerade eller att de försvarar sig mot en arg mobb av demonstranter. Istället ser jag hur äldre människor blir nedslagna, hur blodet rinner och hur gummikulor ger stora skador. Kanske inte dödliga skador, men ändå oerhört stora skador, speciellt om de träffat äldre människor. Eller barn. Gud förbjude att det finns barn på plats! 

Hur kan detta få fortgå? Hur kan politikerna runt om inte reagera. Eller reagera starkare. Det är skamligt att Sveriges utrikesminister Margot Wallström valt att inte kommentera situationen. Hur kan hon ens låta bli? Hon är vår röst mot världen och nu tvingar hon Sverige att hänga med hundhuvudet och skämmas. Vart är utrikesministern som vågade stå upp mot etablissemanget och fördöma Saudi Arabien och Israel? Har de lyckats kuva henne? I så fall är det dags att byta ut henne. Det som händer i Spanien är nämligen inte ok, inte på något vis och inte på något plan. En demokrati gör inte så mot sitt folk och en demokratisk omvärld agerar utifrån vad som händer och inte vem som gör det. Punkt. 

 

Skönheten bedrar

Publicerat: 25 september, 2017 i Uncategorized

Att vara här nere på Costa Blanca är att bli översköljd av intryck. Det finns så mycket historia här omkring att i alla fall min hjärna spinner som en katt och vill se allt, allt, allt och lite till. Ändå begränsar jag mig och anpassar mig till mitt resesällskap – den där Vikingen, ni vet – som i sin tur skulle kunna ta sig igenom livet utan att leta rätt på en enda fornlämning om det så låg runt knuten och hade en röd matta som ledde honom dit. Det är ok. Han är bra på andra vik, den älskliga lilla bärsärken. Vi kompromissar och har en härlig semester ändå.

Jag gillar verkligen havet. Vilken otroligt vacker naturkraft! Där jag står på stranden eller på någon av de många klipporna här omkring ser det oöndligt ut. Vatten så långt ögat kan nå. Turkost blandat med grönt, blått och grått. Mil efter mil efter mil, tror jag. Nästa stopp härifrån är någon av Balearerna. Troligen Menorca, men det kan vara så att en rak linje härifrån inte möter land förrän den når Mallorca. 

Det är så andlöst vackert. Rullande vågor som slår när de kommer in på grundare vatten, ett nästan öronbedövande muller när man verkligen lyssnar och en ständigt skiftande utsikt. Jag använde ordet sanslöst tidigare men frågan är om det ordet räcker till för att beskriva ett hav, vilket hav det än må vara? 

Det är dock en bedräglig skönhet. En farlig bekantskap. Jag var inte sen i att kasta mig in igår, att plaska omkring vid stranden och skratta över hur vattnet stänkte i ansiktet när det bröts mot mig när jag kom i dess väg. En härlig känsla och jag kände mig som om jag ägde världen! Sen tog det inte många sekunder innan jag kände mig liten. Strömmarna drog i mina ben, utåt utåt, medan vågorna sköljde över överkroppen, inåt, inåt. Mitt enda val för att hålla mig på plats var att inte simma utåt utan att placera mig dör jag bottnade ordentligt. Inte end det var helt säkert eftersom det fanns gropar i vilka strömmarna virvlade åt alla håll och kanter. Jag klev ner i en sådan grop och fick simma hårt för att ta mig därifrån. En in your face påminnelse om att jag inte har något alls att säga till om i havet. 

Vi ska åka och träffa den nyckfulla damen på en annan strand idag. Det ska bli intressant att se vilket humör hon är på. 😃

Oväntad utveckling

Publicerat: 18 september, 2017 i Uncategorized

smileys happy sad

För tre och ett halvt år sedan var jag lika rund som jag var lång. En badboll på tandpetare som cyklade runt stan i raketfart vart jag än skulle. En tjockismocka som glatt promenerade dit jag valde att inte cykla. En bumpasvulla som med lite möda och stor entusiasm klättrade med barnen på jobbet i olika lekparker. Som lekte jaga och sprang så att svetten lackade för att det var kul. Jag var tjock och jag var glad. Nöjd med mig själv. Hade inga stora hick ups gällande mig eller hur jag ser ut. Mitt utseende hade i princip ingenting som helst med min uppfattning om mig själv att göra. 

Sedan gjorde jag en radikal förändring. Anledningen var aldrig att jag inte trivdes med mig själv utan att jag blev skrämd av allvaret i den plötsliga (?) diabetes min rundlätta mamma drabbades av och som akut skickade in henne på sjukhuset. Hon såg verkligen inte ut att må bra då och värdena var inte att leka med. Så ja, jag blev rädd. Mitt i allt det där skitnödiga bestämde jag mig för att hjälpa kroppen på traven att undvika följdsjukdomar till fetma, vilket ju diabetes är. I mitt resonemang fanns även artroser, infarkter och lite annat skit med. Det kändes som ett vattenfast resonemang och frågar jag någon som jobbar med just hälsa så kommer de att hålla med. 

Jag kämpade som ett as och gick ner 40 kg. Jag var som en krigare som antog utmaning efter utmaning, gram efter gram och kilo efter kilo. Satan vad duktig jag var! Helvete vad stark jag kände mig! Och jag hade rätt. Jag var duktig. Jag var stark. Jag var fantastisk. Jag gladde mig dessutom över varje delmål jag nådde och efter att ha gått ner hälften märkte jag att jag blev bemött annorlunda. Ordentligt sedd och fick fler komplimanger, speciellt för mina kläder och annat som inte alls har med min person att göra men som ändå kändes personligt. Bemötandet överlag kändes mindre nedlåtande. Nu är det inte det jag tänker ta upp här, men det är ändå värt att notera att samhället gör en mer eller mindre omedveten negativ bedömning om både utseende och intelligensnivån hos feta människor. Det är åt helvete fel, bara så ni vet.

Som den tävlingsinriktade människa jag är så kändes varje kilo som en seger, oavsett hur svårt det än varit att gå ner den eller hur lång tid det tagit. Jag minns känslan av att stå där på vågen och se att jag gått ner 40,3 kg. Minns då att jag som varit sfärisk tidigare och att minus 40 kg ingalunda betydde att jag var smal ännu. Och jag siktade inte på smal heller. Nej, de där 40 kg var bra nog. Nu var jag smal nog att hälsan inte var i direkt riskzon på grund av vikten och det var dessutom mycket lättare att hitta kläder som passade. I alla fall nedtill. Upptill var det lika problematisk, med en storkel runt midjan och en annan runt bysten. Det är ju bara att konstatera att man inte vinner alla strider…

Sen blev jag sjuk. Nu beror inte all den viktökning jag haft sedan förra året på det, men 85% av den gör det. Inte bara på grund av medicinerna utan även på att jag varit så mycket mer begränsad. Jag har inte cyklat eller gått hälften så mycket som vanligt och att vara på gymmet var ju direkt förbjudet under minst ett halvår. Inte för att jag led av det där sista nämnvärt, men kroppen gjorde tydligen det. Jag hade kunnat ta den där 15% jag gick upp naturligt utan att det gjort något. Faktum är att jag räknat med dem och var fullt nöjd med vad vågen troligen skulle hamna på när jag hamnat på en lagom levnadsnivå efter dieten. De där andra 85% är däremot något min hjärna inte vill ta i med tång.

Problemet jag har med detta är inte att jag gått upp i vikt. Helvete, jag har vägt 23 kg mer än detta och klarade mig bra då också. Egentligen är det inte det faktum att jag gjorde mig av med de mesta kläderna som passade när jag var mitt i min viktkamp heller, även om det börjar bli jäkligt obekvämt i de stretchkläder jag har kvar sedan dess. Nej. Problemet jag har är att min hjärna börjat tänka på och se mig annorlunda. Självklart vill jag vara smalare igen. Jag vill vara smalare för att jag kämpat så otroligt hårt för att nå dit och sedan kom den där jävla sjukdomen och förstörde allt utan att jag hade någon talan i det. Jag har inte misskött mig för att få detta rundare resultat igen utan är påtvingad skiten utan att jag kunnat göra något åt det. Att äta mindre har inte hjälpt, även om det hållit det stånget lite grann. Däremot har jag varit hungrig istället. 

Nej, det som gör mig förbannad och väldigt ledsen numera är att jag inte känner mig det minsta nöjd med mig själv längre. Jag kan inte se mig i spegeln och vara glad över det jag ser. Till viss del kan det bero på att jag inte köpt större kläder igen, så det jag har känns inte särdeles bekvämt eller snyggt, men den stora anledningen är att jag inte ser på mig själv på samma vis. Jag – min hjärna – har fått kortslutning och ser bara bristerna. Jag försöker att tänka om, att bli den jag var tidigare, men det är som att jag dunkar huvudet mot en osynlig vägg som får mig att studsa tillbaka ännu mer och bara se hur extra fult det blev med en bula i pannan också. 

Eftersom jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort på ett år ämnar jag göra en kraftansträngning för att gå ner det jag gått upp, men det handlar egentligen inte om vikten i sig utan att jag inte vill köpa en helt ny garderob när jag ju faktiskt har en helt ny garderob som jag bara hunnit använda en väldigt kort period. Dessutom kickar vinnarskallen in och vill vara med på ett hörn och då jäklar ska inte den här sjukdomen få besegra den kamp jag faktisk vunnit en gång redan. Men sen? Kommer jag att må bättre med mig själv då? Det vet jag inte. Frågar du mig om jag ens tror på det själv så ställer jag mig lika frågande. Jag vill tro det. Jag önskar att jag kunde tro det. Men innerst inne är jag livrädd över att den där glada obekymrade människan jag var försvann tillsammans med fettet. Det är en skrämmande tanke. 

Jag vill således varna alla som är tjocka och nöjda med sig själva och inte har några hälsoskäl att gå ner i vikt just här och nu. Jag säger inte att alla får samma upplevelse som jag men jag varnar för att det är möjligt. Jag var glad. Jag var nöjd. Jag trivdes. Sen tappade jag i vikt och blev någon som inte alls gillar sig själv och som tänker på vikten och utseendet minst tre eller fyra gånger om dagen och aldrig i positiva termer. Hade jag fått göra om allt hade jag valt annorlunda. Jag hade inte valt att gå ner i vikt i förebyggande syfte. Jag gillade mig själv. Jag saknar den person jag var då. Där hälsar jag alla er där ute;

Tyck hellre om dig själv och var nöjd med den du är, hela dig som i hjärna, hjärta, personlighet och all vikt, än att jaga gram och kilon om du inte måste på grund av hälso- eller personliga skäl. 

Vad då ledig?

Publicerat: 11 september, 2017 i Uncategorized

jobb

Jag jobbar oregelbundna tider. Jag har förmiddags- och dagpass, kvällspass, heldagspass, helgpas och sovjourspass. Det är en hel massa olika tider att hålla reda på och eftersom mitt schema kan förändras var fjärde vecka så är det näst intill omöjligt för mig att lära mig mitt schema utantill. Jag har visserligen samma lediga dagar under en fyraveckorsperiod men turerna jag har på mina jobbdagar kan variera och då blir det ett måste att kolla schemat regelbundet. Jag brukar nöja mig vid att lära mig en vecka i taget och sedan kolla resten om det är något jag behöver ha koll på framöver. Det funkar för mig. 

Om lite längre än en månad, den schemaperiod som börjar i slutet av oktober, får vi dessutom ett nytt grundschema och därför är det ingen som helst mening med att kämpa på med det vi har nu. Då kommer vi att få två olika fyraveckorperioder att hålla reda på, med en period som ser ut på ett sätt och det andra som ser ut på ett annat. Med andra ord kommer jag att ha samma lediga dagar i fyra veckor med fyra veckors mellanrum som rullar medan de andra, mellanliggande, fyraveckorsperioderna har sina egna lediga dagar. Det låter förvirrande, men jag målar inte fan på väggen utan väntar med intresse på att se hur rörigt det känns när jag har det framför mig. Om alls.

Det är dock det sistnämnda arbetspasset jag ämnar ta upp här. Sovjouren. Det är nämligen i samband med ett sådant jag ofta får höra att ”ja, du är väl ledig i morgon” eller liknande. Nej, jag är inte ledig morgonen efter en sovjour. Det är inte alls så det fungerar. Ja, jag går av tidigt på morgonen. Men nej, jag är inte ledig. ”Men du går ju av så tidigt at det är som att vara ledig.” Nej. Nej, nej, nej. Jag är inte ledig. På något vis. 

Mina sovjourpass börjar dagen innan jag går av, ofta kl 15, men ibland tidigare. Sedan har jag officiell arbetstid till kl 22. Under den tiden gör jag allt man gör på ett korttidsboende där arbetet på intet vis är slut när ungdomarna somnat. Ibland sitter jag och gör arbetssysslor längre än till klockan 22, det beror på hur mycket annat som upptagit min tid innan. Någon gång under kvällen har jag dessutom tömt diskmaskinen, kollat tvättstugan och bäddat joursängen. Det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Eller ja, det förstnämnda och det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Urtrist. Att sedan veta att jag några timmar senare måste bädda ur joursängen gör inte saken bättre. 

Natten brukar bli lång. Inte för att jag sover djupt och skönt, utan för att jag inte kan slappna av ordentligt utan lyssnar efter barnen och kollar klockan femtioelva gånger för att till slut nästan längta efter att den passerat fem på morgonen så att det är legalt att kliva upp. Ni ser? Jag må ha officiellt ha slutat jobba kl 22, men eftersom det är lyhört till absurdum och grannarna låter i stort sett hela tiden är det nästan ett nattligt arbetspass att filtrera ut vilka ljud som kommer från dem och vilka som kommer från ungdomarna. Att jag rationellt vet att det oerhört sällan är ungdomarna spelar ingen roll. Öronen är ändå på helspänn, vilket i sin tur leder till att jag inte kan slappna av.  Någon gång ibland somnar jag ett par timmar i stöten, men de gångerna är ganska lätträknade. 

Bland det första jag gör på morgonen är, som jag nämnde tidigare, att bädda ur sängen. Därefter går jag och hämtar tidning samtidigt som jag hoppas att ungdomarna sover länge nog för mig att dricka en kopp te och läsa gamla nyhter. Hur mycket jag än längtat efter att kliva upp för att äntligen så sluta snurra i sängen så önskar jag barnen en god nattsömn och att de inte vaknar så tidigt att de inte orkar med dagen. När det däremot är dags att väcka dem växlar det upp och går i 110 från att de öppnar ögonen tills de kommer iväg till skolan någon eller några timmar senare. Zooom! 

Det är först när de kommit iväg ordentligt och jag gjort klart allt det där man gör när barnen åkt till skolan samt fixat det administrativa (ja, det är mer sånt än man tror) som jag kan slappna av och börja titta på klockan, räkna ner minuterna tills jag får gå hem. Gå hem efter mitt ”korta pass”, vill säga. Korta pass, my ass. På helgerna jobbar jag dessutom till kl 15 efter en sovjour. Det känns i kroppen, vill jag lova, även om jag faktiskt gillar att jobba helg. Det är himla roligt att ha tid att umgås ordentligt med barnen och ungdomarna. 

Hur som helst, det jag beskrivit ovan är en sovjour. För mig, alltså. Alla upplever sovjouren olika och vissa sussar som barn där inne i jourrummet. Jag är inte en av dem. Så nej, jag är verkligen inte ledig dagen efter en sovjour. Jag må ha fått många timmars vila, men det innebär inte att jag fått många timmars sömn eller att jag varit ledig under natten. Och jo, även om antalet timmar jag jobbar dagen efter en sovjour på vardagar är få så räknas de i allra högsta grad som arbete. Punkt. 

Har inte ens vett att skämmas

Publicerat: 2 september, 2017 i Uncategorized

Nu är det väl inte något att skämmas över, men ändå…

Jag har två par stickor. Det ena är storlek 6,0 och det andra är storlek 8,0. Stickor ja. Sådana man använder när man trollar fram något med garn. Jag säger trollar eftersom jag verkligen tycker att man gör det när man skapar något med stickor. Det är helt makalöst och snudd på otroligt att ett långt – satans långt – snöre kan bli sjalar, halsdukar, strumpor, vantar, mössor, västar, tröjor, ponchos och allt vad det blir. De som kan sticka är verkliga trollkonstnärer. Punkt.

Jag har däremot dessa två par stickor och rätt vad det är får jag för mig att använda dem. Ummmm… Ja, jag använder dem ju faktiskt och därför antar jag att jag verkligen stickar. Men…. detta är vad jag kan sticka. 

wp-image-2093049943

Jag har ingen aning om jag stickar en rät eller avig maska (bara att jag kan ordet maska är fascinerande!) och är nöjd om jag minns hur man avslutar mellan gångerna jag får för mig att sticka. Det kan gå ganska långt mellan gångerna och kan jag ibland få hjärnsläpp. Det är ganska genant, speciellt som jag vågar vägra google och funderar tills jag kommer på det. Nu är det tack och lov en enkel fråga att grubbla på och svaret brukar komma inom några få minuter, men ändå. Sist tänkte jag högt med fingrarna och då fick jag ett gapskratt över messenger, vilket kändes ganska välförtjänt men ändå lite kymigt. Jag måste lära mig att kontrollera fingrarna bättre när jag funderar. *haha*

Hur som helst, jag har en otroligt fingerfärdig kusin som skapar på alla möjliga vis. Sömnad, stickning, teckning, dekorering, fotografering, smyckestillverkning och mycket mer. Hon är så kreativ att jag önskar att jag blir grön av avund. Ändå tycker jag nog inte att jag är helt ute och cyklar i ämnet. Jag skapar på mitt vis, jag också. Ställd mot henne (vilket hemskt uttryck, jag känner mig inte ställd mot henne alls) är jag inte ens en spott i havet. Men ni såg de där två första sakerna jag listade? De hör samman med anledningen till denna blogg.

Här om veckan såg jag på kusinens blogg att hon sytt små, söta påsar till sin stickning. Påsar i plural, för att kunna ha olika stickprojekt åtskilda och i ordning. Jag fällde en kommentar om att hon mer än gärna får sy en sådan påse till sin stackars kusins försummade stickor och garn men med rätta sa hon nej med hänvisning till att jag inte använder mig av vare sig stickorna eller garnet. Därför blev det lite småroligt när jag för bara några dagar sedan la upp en bild på garn och stickor på instagram (mest för att färgerna gjorde sig bra på bild) och sedan kommenterade om hur elak min kusin är som inte syr en påse till dem för att bara dagen efter hitta en påse till dem i brevlådan. Tillsammans med en enkel beskrivning på en sjal. Oooops. 

wp-image-2037286143

Då pudlar man i ett nytt inlägg på instagram. Jag har världens snällaste och mest omtänksamma kusin. Och jag har både pudlat och påbörjat en halsduk. Det enda jag kan sticka. Därför är jag lite smickrad kombinerat med generad över att hon tror att jag fixar en sjal. Ni ser hur enkelt det ser ut i instruktionerna? Hon har till och med skrivit hur man gör omslag och vrider dem. Mjo. Det hade varit enklare om jag vetat vad rät och avig är. Jag är ett hopplöst fall. Jag ska nog fortsätta sticka min halsduk och sedan grubbla över hur man avslutar den ett tag innan jag kommer på det. 

Att vända blad

Publicerat: 18 augusti, 2017 i Uncategorized

one bad chapter

Efter att jag här om natten funderat över vilka människor jag haft och fortfarande har i mitt liv började jag fundera på hur dessa människor varit och är. Därför blir det lite svammel och tankar i skrift, så att jag får lite ordning på dem. Jag har tagit upp detta förr, men det gör ju inte att jag inte kan dra det ytterligare ett varv eller två. *haha*

Det är remarkabelt hur stor skillnad det är på vissa medan andra istället är remarkabla av den anledningen att de inte förändrats speciellt mycket alls genom åren. Till utseendet förstås eftersom ingen undgår tidens tand allt för länge men inte så mycket annat än det. Manér, åsikter, framförhållning och hur man väljer att bete sig kan för vissa vara precis likadant år ut och år in medan andra är så förändrade i alla möjliga avseenden, så pass att jag inte ens känner igen dem. På gott och ont.

För att få enkla exempel på vad det är jag funderar på ska jag gå långt tillbaka i mitt liv, till en tid då jag kände (och fortfarande känner) en hel del människor som valde att agera och reagera på sin situation genom ett icke socialt önskvärt beteende. Det blir lätt så när man bor i ett mindre bemedlat område där socioekonomiska problem står högt på tapeten. Skrivet i stark, svart märkpenna. Eller tapeten och tapeten, många hade det skrivet i pannan. Etsat i pannan. Vi pratar om allt från små lögner till mord. Och nej, jag överdriver inte. Det var inget vi pratade om men något vi alla visste fanns där. Vi visste vilka man skulle gå en lov om, vilka man skulle prata på ett visst sätt med, vilka man skulle se i ögonen och att dåliga saker kunde hända mellan en blinking till en annan. Ändå var det liksom normaliserat. Klart det fanns. Men vad då? Det var väl inte värre än någon annanstans?

Många av de jag kände från den tiden är annorlunda idag. Tack och lov, inte minst för deras egen del. Till viss del beror det nog på att de socioekonomiska problemen blev mindre då vänners föräldrar fick jobb och/eller valde att flytta ifrån området som visserligen omhuldat oss barn som en trygg kokong (nu menar jag utomhus, det som pågick i hemmets ”lugna vrå” följde ju med när de flyttade) men som även lärt oss hur man överlever i ett hårt område där djungelns lag rådde och där tankarna på framtiden mer bestod av ”undrar vilken avdelning på verket jag kommer att hamna på” än av ”vad vill jag jobba med i framtiden”.

Klart det finns de som strular fortfarande. Eller som gjorde, tills de inte längre fanns ibland oss. Som aldrig tagit sig ur tänket. Som blev kvar i mentaliteten av att ändå inte duga till eller räknas med. Att de lika gärna kan visa fulfingret till de där högfärdssprättarna som inte tycker att man duger. De där som fastnade i små- eller storkriminaliteten. Dem har det gått illa för. I alla fall de flesta. Men det är här jag gör en tankevurpa. På grund av de där som i senare ålder tagit sig ur. Männen som valt att transformera om sitt liv till vad vi idag skulle kalla ett Svenssonliv. Ja, det är oftast männen det gäller. Hur kan det vara så att någon som valt att ge sig på en annan livsbana än den man haft ändå klassas som ett hopplöst fall? 

En man kan ha gjort en hel massa dumt i sitt liv och han blir definitivt ”dömd” för det i andras ögon. Det spelar ingen roll ifall han gjort om sitt liv och skött sig i femton år sedan dess, det finns alltid någon där som påminner om att ”han minsann inte hört till saftpojkarna tidigare” och att ”jo, jo, det visar sig väl om gamla ränder finns kvar djupt där inne”. Jobbar man som lärare efter att man själv varit lärarnas mardröm så låter det ”jo, han vet väl hur man handskas med de där monstren, han känner väl sig själv” och blir man läkare ”är det väl skuldkänslorna för allt dumt man själv gjort tidigare”. Folk tillåter inte att man glömmer. De vägrar låta folk gå ovetande om hur personens ”sanna karaktär minsann är”. Om man nu valt att umgås med någon som kände en på den tiden man själv var vilse och inte visste vilket ben man skulle stå på, vill säga. Jag har full förståelse för att man väljer bort den scenen, speciellt som folk har så himla svårt att se vad som ÄR snarare än vad som VAR. Stigmatiserat. Obehagligt. 

Jag hör ofta folk prata om sitt förgångna och hur de beskriver folk från förr. Uppdelningen är lika stereotypisk som sorglig, även om jag väljer att använda mig av den för att få fram en poäng. Och där lever det kvar, i skallen på alla som någon gång känt en. Var man duktig i skolan så är det så man är. Var man värsting så är det bara att rätta sig efter det resten av livet också. Var du sportig ska du inte tro att du kan komma med kulmage nu. Tillhörde du poppisgänget så ska du vara cool, häftig eller glamorös tills du förmultnar. Att ta sig ur sin mall är svårt, oavsett vilken det är. Svårast har dock de som upplevts som värstingar, speciellt om de fortsatte med sitt mindre väl valda liv upp i tjugoårsåldern eller längre. Då är det nästan omöjligt att vända blad och skapa sig ett annat slags liv i din hemstad. 

Jag ansågs vara ett undantag när jag var yngre. Med det menar jag att jag var accepterad i alla grupper. Duktig i skolan utan att behöva plugga, hängde med ”värstingarna”, god vän med ”töntarna”, välkommen ibland ”sportnissarna” och respekterad av både tjejer och killar. Jag vet egentligen inte varför, men folk bråkade sällan med mig. Jo, visst kan det bero på att jag bokstavligen spöade alla som gick på mig fram tills att jag gick i 8:an och aldrig, någonsin backat från en fajt om det varit oundvikligt.  Jag var dessutom den man gick till om man behövde hjälp. Jag fanns där för de svaga, precis som jag finner att jag står där för dem än idag. Man ger sig inte på någon som är svagare och då speciellt inte för att hävda sig själv på deras bekostnad. Punkt. Trots det har jag slagits väldigt sällan. Jag gjorde istället ner folk med ord. Krossade dem till ett fint pulver som jag sedan spottade i och rörde om till någon oaptitlig puré. Jag fick heller inte det där ryktet om mig som så många andra tjejer fick, trots att jag hade fler killkompisar än tjejkompisar.

Nu gäller det inte bara dessa män, men konstigt nog är fenomenet annorlunda för kvinnor. För dem är det ytligare samtidigt som det är mer personligt. En kvinna hamnar i ett annat ljus. Mer om agerandet än personligheten. Inte mindre allvarligt och definitivt inte mindre sorgligt, men desto mer obegripligt i vårt sekulariserade och öppna samhälle. I alla fall upplever jag det så. 

Kvinnor då? Tja. Det är det gamla vanliga. Tragiskt, sorgligt, söndertuggat och ta mig fan så kortsynt att jag mest vill återgå till gamla mönster och klippa till vederbörande (allihopa!) rätt över käften. En kvinna som haft ett hårt liv eller gjort felval i livet faller på könet. Inte på sin personlighet eller vilka handlingar hon gjort i övrigt. Nu pratar jag om könet men inte nödvändigtvis om genitalierna, utan att man är kvinna med allt som hör till. Men visst spelar genitalierna också in. Har man haft ett rikt sexliv är man hora och om man sedan träffar en karl är det synd om honom när han upptäcker a) hur många buksvågrar han har och b) att det inte kommer dröja länge tills hon tröttnat och går vidare. En hora är en hora är en hora, oavsett. Idioter. Som om de vet något om varför tidigare förhållanden inte fungerat? Som om folk har någon som helst aning om vilka val man gjort och varför, eller ens vad man baserat de valen på? Nä, att ha tre pappor till tre barn är kanske inte ultimat, men vet du vad som hänt innanför den där stängda dörren? Vet du varför det inte höll?

Men det där med barn är också ett typiskt exempel på att man inte förändras i andras ögon. En kvinna som har ett barn som hon av olika anledningar haft svårt att ta hand om tidigare får absolut inte befinna sig på en annan plats i livet och skaffa ett nytt barn. Hujedamig så synd det är om det nya barnet då! Att livet ser helt annorlunda ut nu mot då spelar ingen roll. Man vet ju! Stackars barn. Hur ska det gå för det nya livet? Oj, oj, oj. Att det i nuläget finns jobb, husrum, fast förhållande, alla de tre tidigarenämnda eller vad det nu kan vara och att detta kanske inte fanns tidigare spelar ingen roll. Det är kvinnan som är en dålig mamma, inte situationen som gjorde att man krashade. 

Är det inte sexet eller oförmåga av att ta hand om sina barn så är det svaghet. Gärna mental svaghet. Den fysiska är inte lika viktig, den finns ju överallt och att kvinnor generellt är fysiskt svagare än män kan man inte lasta kvinnor i allmänhet för. Det förstår ju alla. Mental svaghet däremot… Hysteri. Depression. Psykiskt ohälsa. Det är sällan jag hör någon säga om en man att han är psykiskt sjuk för att man har en annan åsikt i diskussion. Jag har däremot hört det ganska många gånger om en kvinna yttrar en annan åsikt, speciellt om hon råkar vara eller har varit sjuk i utmattningssyndrom, bipolaritet, fibro myalgi eller någon liknande sjukdom. Kvinnor som lider av så kallade kvinnosjukdomar är svaga, instabila, smärtkänsliga, opålitliga och allt vad det nu kan vara. Som om det inte är en bedrift att ha tagit sig ändå hit med de svårigheterna i bagaget. Som om det varit en lätt resa. Som om det faktum att de fortfarande har kraft nog att yttra en åsikt inte är bevis nog på hur starka de faktiskt är.

Jag kan förstå att det är svårt att tro på förändring, speciellt om någon lovat just detta otaliga gånger utan att kunna leverera. Då kan man vilja vänta på bekräftelse om att detta inte är en kort sejour innan man återgår till gamla vanor. Men sen? Om man verkligen förändrats och tiden visar att detta håller, låt då personen leva i nuet. Man kan kanske inte förlåta eller acceptera det hur personen betett sig tidigare och man kan kanske inte längre acceptera personen som del av ens liv på grund av vad som hänt tidigare, men man kan gå vidare i sitt liv och låta den andra gå vidare i dennes liv utan att stigmatisera eller dra ner allt bra den gör nu genom att påminna världen om vad som varit tidigare. Du äger dina känslor och de är inte fel. Du äger däremot inte någon annans framtid eller liv och har inte rätt att dra ner denna på grund av du minns vad som varit. Välj hellre att avlägsna nageln i ögat ur ditt liv och gå därifrån. 

Med allt detta i tanke; När kan man vända blad?
När blir man sin egen? När kan man lämna det man gjort bakom sig och fortsätta med det man gör nu? När sluter folk döma efter kappan man bar tidigare? Jag är jag men endast genom att ha kämpat mig igenom en hel massa olika situationer och tagit lärdom av dem. Vissa av mina erfarenheter är inte att leka med medan andra är mer lättsinniga. En del saker gör jag helst inte om – jag skulle vilja säga aldrig men vet ju att man aldrig ska säga aldrig – medan andra absolut får stå med på listan av saker jag gärna upplever igen. Jag är dock inte allt som hänt mig eller allt jag varit med om. Och det där med att sona mindre bra saker jag gjort i livet? Så till vida det inte gäller att sona något jag gjort mot någon som behöver att jag aktivt gör något för att den ska kunna gå vidare och som jag själv anser vara både rimligt och befogat så har jag inget att sona. Istället har jag skyldighet mot mig själv att vara den jag är hellre än den jag var. Så är det för oss alla. Vi är den vi är, här och nu. 

Med andra ord; det är människor som inte tillåter att man går vidare i livet och vänder blad som gör fel genom att försvåra det för de som kämpar mot ett nytt och förhoppningsvis bättre liv. Det är de som inte lever efter sin bästa förmåga. Inte alla som gör vad de kan för att just vända blad och gå vidare. Heja alla som kämpar på! Vi är vad vi gör idag, inte vad vi gjorde förr.