Lite förvirring råder

Publicerat: 18 februari, 2017 i Uncategorized

minne1

Sedan jag skrev det senaste inlägget har en del av biverkningarna förändrats till det bättre. En del saker, som det där att ögonen inte riktigt hänger med och tinnutusen, har försvunnit helt. Numera susar det bara lite i öronen och det känns rätt överkomligt, speciellt jämfört med de tidigare tjuten som ekat i skallen på mig i tid och otid. Nedstämdheten, illamåendet och oviljan att göra saker har det också blivit bättre med. Det har inte gått över än, men bättre är bra. Mycket bra, faktiskt.

Tröttheten, orkeslösheten och att jag inte orkar göra allt jag vill och inte ens bara det roliga stämmer tyvärr fortfarande in. Igår vilade jag hela dagen för att orka gå på bandy på kvällen och kom sedan hem tidigt, med ömmande fotled och trött som en gnu. Varför säger man förresten så? Är gnuer tröttare än andra? Äh, spelar roll, poängen är ändå att jag var helt slut. Jag sov sedan så tungt att jag inte hörde alarmet förrän det varit igång ett tag nu på morgonen. Visst har jag jobbat idag men det var inte direkt en superansträngande dag, ändå fanns det inte en chans att jag orkade gå över till grannen när hon bjöd över mig nu ikväll. Jag ville verkligen, men att ta mig ur soffan och knata upp för trapporna hos henne var mig övermäktigt. 

De andra sakerna kämpar jag också fortfarande med men spelar ingen roll. Om dessa saker kan förändras till det bättre på en vecka så kanske sjuksköterskan jag pratade med har en poäng i att jag ju kämpat mig igenom 2 månader av biverkningar och överlevt och att det kanske bara är någon månad kvar då de flesta biverkningarna går över efter ungefär tre månader. Därefter stabiliserar man sig med medicineringen och kroppen fixar sådant som skickas på en. Tänker man så kan det vara bara någon månad kvar innan de allra flesta biverkningarna går över. Håll tummarna för att det stämmer.

Om vi går tillbaka till rubriken; Jag har alltid haft bra minne. Så där utomordentligt bra att människor i min närhet oförtjänt valt att beskriva mitt minne (av personliga skäl väljer jag att tro att de enbart pratade om mitt minne *haha*) som läskigt, skitjobbigt och överjävligt. Jag har själv inte haft några problem med det utan har istället varit ganska nöjd med att utan problem komma kunna plocka fram vad jag behövt ur minnet. Så är det inte längre. Eller snarare; så är det inte just nu. Ja, just så är det. Inte just nu. 

Jag hoppas verkligen att situationen som råder nu är tillfällig, annars blir jag nog galen ganska snart. Mitt minne är som ett såll och jag minns ingenting om jag inte skriver ner det. Idag satt jag och funderade på en sak, kom på en sak jag glömt och hade sedan glömt vad det var jag kommit på på den tid det tog att sträcka mig efter papper och penna, som låg på bordet framför mig. What?!? Hur är det ens möjligt?? Men jag har kommit att inse att det är så mitt liv ser ut just nu. Skriver jag inte ner det direkt så minns jag det inte om bara en liten stund. Skriver jag inte upp saker i kalendern, den som jag aldrig behövt använda till annat än att skriva upp min arbetstider i tidigare och då bara för att de ändras från dag till dag och sedan från vecka till vecka, så är det som att jag aldrig ens tänkt tanken. Det är hemskt att ha det så här. 

Tidigare har jag ofta haft med mig papper och penna för att skriva upp saker jag undrar över och vill kolla upp sen eller om jag kommit på ett bloggämne lite hipp som happ. Sen blev pappret och pennan hemma allt oftare, mest för att jag tappat lite intresse i att blogga. Fråga mig inte varför, den frågan fick jag igår och kunde inte riktigt svara på det då heller. Det blev liksom mer dagboksinlägg än att jag avhandlade saker för att jag tyckte det var roligt och då var det inte lika roligt längre. Men jag antar att jag får börja med den vanan igen. Att ha med mig papper och penna, menar jag. Kanske hjälper det mig att känna mig lite som vanligt igen? Kanske.

Jag skulle vilja be alla stackare som måste ha med mig att göra om en liten tjänst. Kan ni ta på er att höra av er, kolla upp saker och påminna mig ifall vi bestämt något? Jag är nämligen inte säker på att jag klarar av det just nu och det sista jag vill är att göra någon ledsen eller besviken på grund av att saker rinner ur minnet som vatten av en gås. Att kalla det teflonminne är inte ens i närheten av en bra liknelse. Jag har i princip inget minne kvar just nu. 😦 

Så less

Publicerat: 11 februari, 2017 i Uncategorized
  • Värk
  • Extrem trötthet
  • Orkeslöshet
  • En känsla av att aldrig vara utvilad
  • En ovilja att göra saker, ens de jag tycker är roligt
  • Tinnitus
  • Öronsusningar
  • Illamående om jag tar medicinen före jag ätit eller om jag inte ätit tillräckligt
  • Dålig aptit
  • Viktökning 
  • Huvudvärk
  • Dålig kondition
  • Astma
  • Nedstämdhet
  • Oro
  • Irritation
  • Tröghet/mental slöhet
  • Fryser ofta
  • Ögonen hänger inte med
  • Knallgult urin

 

  • Sömnlöshet

Listan kändes längre när jag tänkte den, men nog fasen räcker den till bra ändå. Tjugo punkter, men då är den näst sista inget annat än en observation och den sista kan vara min vanliga sömnlöshet som kommer i perioder och som i så fall valt en synnerligen dålig tidpunkt att dyka upp. 

Men faktum är att jag är trött på det här nu. Så oerhört trött. 

Om nio dagar är det exakt 6 månader sedan jag åkte på den där magsjukan som transformerade om mig från en fullt frisk människa som inte tog en enda medicin regelbundet till den trasiga individ som tar nio verksamma mediciner och två kosttillskott som sammantaget utgör 12 tabletter om dagen för att över huvud taget kunna ta mig igenom dygnet. Jag borde kanske räkna med kortisonsprutorna också men det känns som att de valt att kliva av banan och sluta fungera, så de får stå lite på sidolinjen just nu. 

Många av dessa saker jag listat går lite hand i hand. Tröttheten, trögheten och den mentala sirapen hjärnan simmar omkring i och som sprider sig till min kropp samt sömnlösheten är ju som gamla polare och har säkerligen rätt rejäla fester där inne i skallen. Eller nja, de sitter säkert och somnar ihop. Men ni förstår nog hur jag menar. Öronsusningarna och tjutet jag hör titt som tätt och med få uppehåll är ett intressant inslag i vardagen kan jag lova. Jepp, jag stannar upp och lyssnar efter telefoner, alarm och allt det nu kan vara som orsakar ljud av liknande slag. Huvudvärken kan vara ett led av tinnitusen eller öronsusningarna. Eller inte. Hur som helst så har jag daglig huvudvärk numera. Kul. Verkligen. Att gå från att ha migrän i upp till två dagar ett par tre gånger om året och där i mellan kanske, möjligtvis uppleva att jag har huvudvärk ytterligare tre gånger om året till att ha haft skallebank sedan i början av januari är en rejäl skillnad. 

Den dåliga konditionen har ju en del med viktökningen att göra men faktum är att jag äter så pass mycket mindre att jag inte borde gå upp alls. Ändå gör jag det. Det är som att kroppen skiter fullständigt i att jag inte vill äta. Det gör medicinerna också, vilket i och för sig kan vara en bra biverkning mitt i alltihopa, om det nu finns något positivt i kråksången. Jag har upptäckt att jag inte kan ta medicinerna innan jag ätit, då reagerar kroppen som om jag vore gravid och vill kräkas. Snabbt går det också. Jag sväljer eländet och inom fem minuter vill jag hångla upp toastolen. Om jag däremot äter innan går det bra. Så till vida att jag inte bara försöker ta lite yoghurt eller en macka. Två mackor går bra. En och en halv också, beroende på hur mycket pålägg jag väljer att ha på. Mindre än så är att utmana ödet rejält. Därför är kvällsmedicinen så mycket enklare att ta än morgonmedicinen eftersom jag faktiskt äter en potatis och lite kött och grönsaker till middag. Morgnarna däremot, de är det lite värre med. 

Det där att ögonen inte hänger med ordentligt är lite läskigt. För någon månad sedan hände det ofta, flera gånger om dagen men numera händer det bara någon gång om dagen och ibland är det till och med ett uppehåll på någon dag innan jag känner av det igen. Men det är ändå lite läskigt. Tänk dig att du tittar på en punkt och sedan bestämmer dig för att titta lite till höger. Du känner att ögongloben vrider sig åt det hållet men att den delen som du egentligen ser med fastnar i läge en mikrosekund eller två innan det släpper och hoppar ifatt ögongloben. Skitläskigt. 

Astman oroar jag mig ganska lite för, även om den är jobbig som fan när den hälsar på. Men jag har förkylningsastma och tror inte att jag kommer att vara förkyld hela våren. Det lugnar nerverna lite. Att jag mår bättre idag än jag gjorde för bara några månader eller veckor sedan gör också det. Ändå bor det en stark oro i maggropen. Den bor förresten granne med nedstämdheten. De verkar trivas bra ihop, de jävlarna. Irritationen verkar också bo där i krokarna. Den har en enerverande vana att sticka fram sitt fula tryne i tid och otid, precis som oron och nedstämdheten. De är nog goda grannar de där. Sådana där som tycker att grannarna är sköna tjommar. Jag är däremot inte särdeles glada över att de valt att bosätta sig hos mig. 

Inte heller oroar jag mig speciellt över att urinen är knallgul, det står med som en vanlig och ofarlig biverkning till tabletterna, eller att jag fryser mer nu än tidigare. Jag har kläder och kan klä mig efter vilken temperatur jag upplever att det är. Utgångsläget gällande detta är att det är de ovan listade punkterna som orsakar att kroppen inte orkar ordentligt och då snor den energi från värmehållningen. Det ger förhoppningsvis med sig snart. Jag måste bara servera de tre ”sköna tjommarna” sina vräkningsordrar, lära mig att ta medicinen med rätt mängd mat, motionera mer, ta värknedsättande och antiinflammatoriska som jag ska, tvinga mig själv att äta trots att jag inte vill ha och sväller som en ballong (alltså, så illa är det inte men känslan av att det är det är exakt så illa), vila ordentligt och chilla. Piece of kaka. 

Eller inte. 

Igår var jag och lämnade blod igen, något jag gör varannan vecka just nu för att de ska ha koll på mina levervärden. På inrådan av min vän hfranke, som råkar vara sjuksköterska, beskrev jag mina besvär. Läkaren skrev direkt ut ytterligare en remiss på ett test, ett tsh-prov. Dvs ett sköldkörtelprov, för oss lekmän. Många av mina besvär passar in med de besvär man kan få om sköldkörteln inte fungerar ordentligt. Att den inte fungerar ordentligt är något som i sin tur passar in på en möjlig följd av att lida av en autoimmun sjukdom, vilket ledgångsreumatism råkar vara. Provet är mest för att utesluta rubbningar i sköldkörtelns arbete, men att rationellt veta det och att emotionellt ta till sig det är helt olika saker. Alltså oroar jag mig över att även ha besvär med sköldkörteln. Kul. Verkligen. Det ska bli så skönt när det negativa svaret hamnar i brevlådan i nästa vecka. 

Jag är så oerhört trött på allt som har hänt de senaste sex månaderna att det inte ens går att beskriva det ordentligt. Less. Urholkad. Utmattad. Ledsen. Frustrerad. Arg. Sorgsen. Modfälld. Liten. Det är några av orden som trängs längst fram i skallen just nu, men de är långt ifrån alla som vill komma fram för att betona hur allt detta påverkat mig. Mig och de mina. Om jag är trött på det så kan jag bara tänka mig hur Vikingen och Mini-Belse känner. De är troligen redo att putta ner mig från taket vid det här laget, speciellt som jag inte orkat vara lika tålmodig med deras egenheter som tidigare. Jag kräver mycket mer av dem och blir snabbare otålig, irriterad och arg på dem när de inte lever upp till mina förväntningar. Nu kan man ju tycka att de borde ta sig i kragen och hjälpa mig må bättre, men faktum är att de gjort just det i ett halvår utan att jag ser det så. För mig är det bara så himla jobbigt att må så här och då kan jag ju tycka… Ja, jävlar vad jag tycker. Och de kan vara lata, blinda och oförstående, men de har båda varit till en oerhört stor hjälp under min svåra tid och jag borde kanske tagga ner lite ibland. Speciellt som jag anstränger mig till max för att inte visa hur illa det kan vara just den dagen när jag vistas utanför hemmet eller har besök och sedan inte orkar ens vara trevlig mot de mina när jag sedan kan slappna av. Jo, de är nog rätt trötta på det här, de också. 

Klockan är fyra nu och jag är så trött att ögonen går i kors. Det är tredje natten på raken jag inte kunnat sova. Jag lyckades dock sno åt mig fyra timmars sömn på dagen i förrgår och tre timmar under förmiddagen igår, så jag har sovit lite i alla fall. Igår kväll tänkte jag vara smart och mota Olle i grind genom att ta en insomnings- och en sömntablett men borde ha vetat bättre. När jag är inne i sådana här skov funkar inte medicinerna. Kanske går hjärnan på högvarv utan att jag är medveten om att jag tänker på något eller så protesterar den mot något som jag inte förstå, jag är hur som helst vaken ännu. Trots tabletterna. Min läkare har sagt att jag får ta två av båda tabletterna men att vara så här vaken trots två tabletter säger mig (av erfarenhet) att det vore slöseri med tabletter jag endast får utskrivet i en väldigt reglerad mängd samt att jag bara kommer att känna mig full och ännu trögare om jag envisas med att ändå försöka. Alltså är jag vaken. Kanske somnar jag en stund i morgon också? Om inte gör jag ett nytt försök i morgon kväll. 

Sa jag förresten att jag är less? 

 

Det där med att gilla sig själv

Publicerat: 14 januari, 2017 i Uncategorized

i-am-my-problem

Jag har upptäckt att det är så ofantligt mycket lättare att tycka om sig själv när man mår bra och orkar vara den man anser sig själv vara. 

Det är lite sorgligt när man tvingas sätta sig ner och fundera ut hur man är och hur man funkar när kroppen inte riktigt vill det man liksom alltid gjort och tagit för givet. För det blir annorlunda då, oavsett om man trott det innan eller inte. Det har inte så mycket med personligheten att göra, den är fortfarande densamma, utan snarare med hur man känner och reagerar kring saker runt omkring. Att kunna ta saker för givet är en lyx jag inte förstod var en lyx förrän jag inte längre hade den. 

Idag har jag mycket mindre tålamod än jag haft tidigare. Just tålamod är något jag alltid berömt mig själv för att ha bra av, så det känns som en ganska stor förändring och förlust. Ja, jag saknar det. Jag saknar att kunna försöka om och om igen tills jag klarar något och det utan att bli helt galet frustrerad och arg på mig själv i processen. Jag saknar att orka lyssna på någon som är omständlig och tar tid på sig att komma till poängen utan att tappa koncentrationen helt och antingen till slut tänka på något helt annat och inte ens höra vad personen mal på om eller att vilja slå något väldigt hårt i huvudet på denne. Det är skitjobbigt!

På jobbet har jag ännu ganska bra tålamod. Där anstränger jag mig mer. Det kommer dock med ett pris; jag är helt slut när jag kommer hem. Ni kan ju tänka er vilken effekt det har på mitt tålamod här hemma sen. Japp, jag har nog fräst och klyvt både ett och fyra knän här inom en ganska kort stund efter hemkomst, i alla fall vid ett par tillfällen. Jag har full förståelse för att Vikingen och Mini-Belse mest önskar mig dit pepparn växer då. Eller ja, just där och då fattar jag nog bara att de är skitjobbiga och aningen korkade som inte fattar vad det är jag vill att de ska fatta. Men i övrigt, när jag inte står i en situation där jag spräckt en ven eller två i skallen, förstår jag det. 

Det är inte bara tålamodet som påverkas. Humöret i allmänhet blir annorlunda. Jodå, jag kan absolut vara på bra humör och glad. Utan tvekan. Men jag är så himla trött in i märgen just nu att jag inte orkar vara det i någon längre stund. Jag skulle lätt kunna sova i 15 timmar per dygn och ändå inte känna mig utvilad efteråt. Varje dag. Det står inget om någon sådan biverkning på mina mediciner men ni som läst mitt tidigare inlägg vet att jag hittat massor om det på nätet och därför vet att det är en ganska vanlig biverkning hos folk som äter medicinen. Alltså vet jag varför jag känner mig så slut i både skalle och kropp. Det gör tyvärr ingen skillnad i själva känslan, men det är skönt att veta att det inte är ytterligare fel på mig än de som redan är konstaterade. 

Allt det här gör att det är aningens aning svårare att vara till freds med mig själv. Inte blir det bättre av att mitt humör, bristande tålamod och allmänna mående gör att jag inte är direkt in tune med Vikingen. Han oroar sig över mig samtidigt som han liksom lullar omkring som vanligt. Han gör det han alltid gjort, saker som är självklara för honom utifrån den fördelningen vi haft mellan oss tidigare, men inte så mycket mer. Eeehhhh? Va? (här kommer mitt tjejtänk in och kraschar hela tårtan) Ser han inte att jag inte orkat dammsuga lika ofta som tidigare? Ser han inte att det behöver dammtorkas? Fattar han inte att jag inte orkar? Och så vidare. 

Svaret på de här frågorna är förstås nej. Han ser inte det. Han förstår inte det. Eller jo, han förstår att jag inte orkar dammsuga, moppa golv, dammtorka och fixa minst tre gånger i veckan som jag gjorde tidigare men han har heller i ärlighetens namn inte bett mig göra det tre gånger i veckan tidigare, utan det gjorde jag av bara farten för att jag alltid haft rent och ordningsamt omkring mig och av det faktum att jag blir halvt vansinnig av allt katthår som yr omkring här. Har man tre katter så har man. Han däremot…? Nä, han har inga sådana behov eller besvär och förstår därför inte hur jäkla jobbigt det ä för mig att det inte blir gjort i den utsträckningen som jag gjorde det tidigare. 

Ni läste om mitt bristande tålamod ovan? Då kan ni ju tänka er hur våra samtal blir de gånger jag tar upp frågan? Jodå, en enkel fråga om en extra dammsugning per vecka av honom blossar upp i ett rejält gräl som slutar med att han anser att jag är orättvis och elak medan jag i min tur anser att han ta mig fan får växa upp och sluta vara så egoistisk. För att jag bad honom dammsuga någon extra gång i veckan. *suck* Giv mig styrka. 

Nu menar jag inte att han är boven i dramat (även om jag verkligen känner så just där och då) utan istället att jag önskar att jag orkade vara den jag alltid varit, den där effektiva människan som dammsög, städade badrummet tre gånger i veckan, dammtorkade, handlade, gjorde extra utflykter med cykeln för att köpa vettig kattsand och lagade den mesta maten här hemma utan att ens behöva tänka på att jag gjorde det. Det liksom bara var. För sådan är jag och sådan trivs jag med att vara. Att sitta på sidolinjen och se att (jag anser) att det behöver göras men sedan inte orka göra det själv, gå och reta mig på det i flera timmar innan han kommer hem från jobbet och sedan be (han säger “gnälla om” och kan ha en poäng i det…. ibland) honom göra det är skitjobbigt. Verkligen, verkligen, verkligen jävla skitjobbigt. Så där jobbigt att jag ibland (eller kanske rätt ofta) ändå försöker att göra saker själv och sedan får ge upp mitt i eller vila ett bra tag efteråt. Också verkligen, verkligen, verkligen jävla skitjobbigt. 

Nåja. Enligt läkarens uppskattning kommer jag att vara frisk till den här tiden nästa år. 2017 får bli ett bra år medan 2018 helt enkelt måste leva upp till att bli ett fantastiskt år. Vid det laget har jag nog antingen lärt mig att gilla den jag är med de begränsningar jag måste lära mig att leva med bättre för att orka med mig själv eller så har jag fått tillbaka förmågan och orken att vara den jag alltid varit och som jag verkligen kommit att gilla att vara. Tiden lär utvisa vilket det blir…

Galet trött

Publicerat: 10 januari, 2017 i Uncategorized

20170110_165316.jpg

Smekmånaden är över, numera får jag den stora förpackningen med 300 tabletter per uttag och sammanlagt fyra uttag. Allt som allt beräknas det räcka i 10 månader. Jag måste äta medicinen under en längre period än så.  Hoppas verkligen att jag inte är som en sömngångare hela tiden.

Jag började med en ny medicin för lite över två veckor sedan. Den heter Salazopyrin och är av enterotablettform, dvs att den sväljs hel för att därefter lösas upp först då den kommit till tarmen och sedan sprids det verksamma ämnet därifrån. Jag har läst bipacksedeln noga, men det gjorde jag verkligen inte för att jag är noga med sådant utan för att läkaren och därefter sköterskan jag pratade med då jag fick receptet gång på gång påtalade hur viktigt det är att jag hör av mig om jag upplever biverkningar som feber, magont, dålig mage, illamående, utslag, astma, huvudvärk, yrsel och hosta.

Ja, ni ser vilken gedigen lista av biverkningar det finns… ändå är det bara en bråkdel av det som listas i bipacksedeln. Något som däremot inte nämns, vare sig som vanliga, mindre vanliga, sällsynta eller biverkningar av okänd frekvens är trötthet. Ändå är det den biverkningen jag känner av. De andra finns i bakhuvudet så att jag håller koll på dem – det var ju så oerhört viktigt – men faktum är att jag inte har några som helst symptom av dem (ännu?) medan jag är så trött att jag knappt kan tänka en hel mening innan ögonlocken sjunker ner och jag glömt bort vad jag började tänka på. 

Nätterna är intressanta. Jag går på toa mycket färre gånger nu än tidigare, men när jag går på toa känner jag mig ändå rätt vaken. Just där och då vet jag ju att jag ska på toa och sedan gå och lägga mig igen, vilket kanske påverkar. Men trots att jag känner mig pigg och vaken när jag smyger ur sängen, igenom köket och in på toa, gör det jag ska och sedan smyger tillbaka samma väg minns jag knappt att jag lagt mig igen innan jag somnat om. Eeehhh? Va? Jag har alltid varit vaken en liten stund efter ett toabesök tidigare. Och hur kan jag känna mig pigg och vaken i ena sekunden för att sova som en stock i nästa? 

Därefter är det som om universum spelar mig ett spratt. När det blir morgon och jag ska kliva upp är det som om jag på långa vägar inte sovit klart utan får tvinga mig att vakna. Är jag ledig och inte har något inplanerat somnar jag lätt om. Finns inte en chans att jag orkar kämpa mig upp. Om jag ska jobba eller har något inplanerat krävs det en hel del beslutsamhet att ta mig ur sängen och göra mig i ordning. Just då simmar och tänker jag inte i sirap utan vi pratar om något tjockare än så. Kräm kanske? Jag vet inte riktigt vad jag ska likna det vid, men svårt och jobbigt är det. 

Men nej, trötthet står inte som en i bipacksedeln. På nätet däremot… Jag googlade eländet igår och fick upp så många träffar att jag inte kunde tvivla på att det faktiskt är en biverkning av den här medicinen. Till exempel hade Dalarnas Landsting den listan som en sådan gällande Sarazopyrin. Utöver den officiella myndigheten hade en myriad (ok, det var kanske inte en myriad men ändå rätt många) privatpersoner skrivit om sin enorma trötthet efter att de börjat med den medicinen. Konstigt att det inte står med på bipacksedeln? Nåja, oavsett så anser jag att det är i direkt samband med att jag började ta medicinen som jag blev så här ofattbart och skitjobbigt trött att det helt enkelt måste vara en biverkning av den.

En genomläsning av det folk skrivit om sina besvär (i detta fall tröttheten) visar att det i princip finns två grupperingar av de som drabbats av denna biverkning. Hos den ena är tröttheten mest där när man initierar medicinen medan den andra gruppen led av tröttheten betydligt längre. Jag hoppas naturligtvis att jag tillhör den förra gruppen samtidigt som jag misstänker att jag fortsätter att ha otur nog att tillhöra den andra. En av de andra, mindre vanliga biverkningarna av denna medicin är förresten alopeci. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det visar sig att jag är den som sover, sover och sover och sedan vaknar med hela (den tunna) kalufsen kvar på kudden när jag väl lyfter på huvudet. Yay, liksom….

Någon har det alltid värre

Publicerat: 8 januari, 2017 i Uncategorized

20170108_155426.jpg

 

Som ni vet har jag haft en ganska jobbig höst. Jag påmindes om det nyss, när jag fyllde dosetten för nästa vecka. Fy fan, säger jag bara. Från att inte ha tagit en enda medicin alls i mitten eller ens slutet av augusti till att idag stoppa in mig så många tabletter per dag att det inte finns en chans att minnas alla om jag inte har dem i en dosett. Och då har jag ändå ganska bra minne. Ser ni dosetten ovan? Det är min. Och den saknar några tabletter, dels har jag blivit rekommenderad att ta två kaplsar Omega3 varje dag och dels håller jag på att trappa upp en av medicinerna så att jag i nästa vecka kommer att ha ytterligare sju sådana tabletter i dosetten. Helt galet. Nu ska jag erkänna att kapslarna i tredje facket är collagentillsatser, vilket bara är en rekommendation eftersom det är bra för hud, senor, ben, brosk och alla bindande vävnader i kroppen. Ja, jag är beredd att prova nästan vad som helst och att stärka lederna är en bra sak. Tänker jag. I övrigt är det utskriven och ordinerad medicin från läkaren i dosetten.

Anledningen till alla dessa mediciner är förstås att jag faktiskt inte mår bra. Ännu. Det har varit ett långdraget elände, det här. Det har varvat mellan att vara förbannat smärtsamt, obehagligt, stelt, ömt, olidligt, frustrerande och allt annat i den andan. Jobbigt som fan, alltså. Jag menar, jag gick från att vara helt frisk och piggare än jag varit på rätt länge – ganska många år – till att plötsligt tömma hela innandömet och sedan inte klara av att ta mig till toaletten på egen hand inom en och samma vecka i slutet av augusti och sedan har det egentligen inte blivit bättre sedan dess. 

Så ja, jag har haft perioder då jag tyckt synd om mig själv. Ordentligt. Mest under den tiden jag inte kunde röra mig utan att känna att någon av mina leder skulle gå av eller skinnet runt omkring dem spricka men även på senare tid, när frustrationen över att inte kunna göra allt jag tidigare gjort utan att ens fundera på det, vilket inkluderar att jobba hela min procent och ta extraturer så snart jag ville. Att plötsligt bli ställd mot sin egen ofullkomlighet är en svår sak, oavsett hur eller varför man blir det. 

I dessa svåraste stunder har jag ofta kommit på mig själv att viftat bort mina svårigheter. För som det heter; ”Någon annan har det alltid värre”. Nä, jag kunde inte gå. Men… det finns någon där ute som förlorat ett ben. Ja, det gör ont. Men… det är inte kroniskt och även om det är långdraget så kommer det att gå över, till skillnad från de arma satarna som lider av fibro myalgi och har beröringssmärtor och allt vad det är för all framtid. Jo, det påverkar ekonomin på ett väldigt negativt sätt. Men…. jag har i alla fall ett jobb och kan jobba 75% av min tjänst, vilket i praktiken blir 67,5% och får därför en lön plus att försäkringskassan (snart?) ger mig 80% av de resterande 25% som jag förlorar genom att ha för ont att jobba, till skillnad från någon som är arbetslös eller för sjuk för att jobba alls. Utöver det finns det mediciner för att hjälpa mig må bättre. Andra lider av obotliga sjukdomar till vilka det inte finns några andra hjälpmedel än möjligtvis smärtlindring. 

Det som fick mig att stanna upp och fundera över detta fenomen är att jag har vänner som tonar ner sina egna besvär när de pratar med mig. ”Ja, men jag har det ju inte lika illa som du, så vi behöver inte ens prata om det.” Sedan är detta ofta följt av ett ”Stackars dig!”, men det är inte av betydelse just nu. Jag menar inte att jag inte uppskattar deras omtanke, det gör jag, utan att det är av ringa i detta inlägg. Här och nu. Bara här och nu. Men ser ni mönstret? 

Det finns alltid någon som har det värre. 

Jaha? Innebär det att vi inte har rätt att känna? Att våra svårigheter är av ringa vikt jämfört med de som har det värre? Är inte värda att få vara huvudrollsinnehavare i våra egna liv? Ja, även om vi har barn, om än lite i periferin när de är små. Eller har problem. Eller… Ja, ni vet vad jag menar. Vi koncentrerar oss på barnen mer när de finns men vi är ändå vi, me myself and I, de som måste få finnas till för att vi ska kunna ge barnen en bra grund i livet. Om vi inte ser efter oss själva och tillåter oss att vara den vi är så kommer barnens grund att vara ihålig. Nu spann jag iväg helt i onödan. Poängen jag med alldeles för många ord försöker komma fram till är att våra besvär inte alls är av ringa vikt.

Ja, det finns alltid någon som har det värre. Men jag har det illa nog och det påverkar mitt liv på ett sätt att jag definitivt har en hel del att grubbla och känna frustration över. Det påverkar även vad jag orkar göra och hur jag är i humöret. Och ja, ibland tycker jag med god anledning synd om mig själv. Det gör däremot inte att jag tycker att någon som har andra och kanske ”lindrigare” svårigheter än de jag har inte har rätt att känna likadant om sina besvär. Det hela handlar väl till syvende sist om hur det påverkar våra liv och vad vi känner inför det? Då finns det ingen måttstock över hur svårt det måste vara innan vi tillåter oss att ha en åsikt eller känsla om det. Eller att erkänna att det påverkar oss. Vi måste verkligen sluta nedvärdera oss själva och de känslor och upplevelser vi har på det här viset. 

För det är precis vad vi gör. Nedvärderar oss själva. Fråntar oss själva huvudrollen i våra egna liv. Nu menar jag inte att man definitivt ska gnälla kors och tvärs eller förstora sina bekymmer för att få uppmärksamhet, sådana människor har jag inte mycket till övers för och ja, då kan även jag himla med ögonen och be dem sluta gnälla, men de flesta människor är inte lagda åt det övergnällande hållet och då ska man inte vifta bort sina egna bekymmer för att någon annan har det värre. Inte ens om man pratar med någon som enligt alla riktlinjer har det värre. För i ärlighetens namn är det rätt skönt att hjälpa någon annan genom att lyssna på dem ibland. En bonus av det är dessutom att man slipper tänka på sitt eget just då. Alltså hjälper man varandra. Och man ger fan i att nedvärdera sig själv. 

Sista inlägget 2016

Publicerat: 31 december, 2016 i Uncategorized

happy-new-year-2017

Nu har det väl varit rätt få inlägg under 2016, men ändå. Detta blir i alla fall det sista under året 2016. Det brukliga i sista inlägget för året är ju att sammanfatta det gångna året i någon form av kronologisk ordning men det har jag ingen lust med. Anledningen till det är att det vore en allt för deprimerande läsning. Sjuk i början av året, en massa byråkrati gällande Mini-Belses diagnos, Vikingens kamp för att söka jobb, sjuk i slutet av första halvan av året, jobba som fan hela sommaren, sjuk nästan hela andra halvan av året, fortsatt byråkrati gällande sonens diagnos. Bla bla bla. Tråkigt.

Istället tänker jag vara lite mer positiv och gå in i det nya året med höga förhoppningar om att bli helt frisk, om att allt lugnar ner sig på jobbet så att vi äntligen kan få till fungerande rutiner och göra det vi är riktigt bra på – dvs att ta hand om barnen på bästa sätt, att Vikingen får tag på ett fast jobb innan hans vikariat går ut, att vi har möjlighet att åka till Spanien några gånger i nästa år också, att de äntligen får ordning på Mini-Belse´s situation utan att det måste skäras igenom femtioelva kubik byråkratiskt pappersarbete med en slö smörkniv och att alla runt omkring mig får behålla hälsan. 

Naturligtvis har vi haft roligt under 2016 också. Riktigt roligt, till och med. Men de perioderna har varit väldigt korta och har kantas av (läs; omfamnats och drunknat i) allt det där mindre trevliga som jag nämnt en del av här ovan. Ändå är inte 2016 det värsta året jag varit med om, bortsett från gällande min egen hälsa för så här långa sjukperioder har jag aldrig haft under ett och samma år tidigare. Faktum är att jag aldrig varit sjuk så länge som jag varit i ett svep under hösten tidigare och sedan måste några veckor med bröstbensinflammation och några veckor med luftrörskatarr också räknas med. Yay. Men det är över nu. Punkt. Slut.

Jag får tyvärr räkna med att ha lite besvär med lederna i några månader till. Läkaren tror ungefär 1 år till men jag är så himla dålig på att lyssna på dem att jag tvivlar på att det blir så länge. Jag har ju ingen som helst lust att ha dessa problem så länge. Alltså är jag frisk innan sommaren. I alla fall hoppas jag det. Den nya medicinen kommer att göra underverk och även om problemen kvarstår i grunden så kommer medicinen att göra att jag känner mig frisk. Eller hur? Säg gärna ja, även om ni tvivlar. *haha* 

Jag vet inte vad 2017 kommer att föra med sig, men jag vet att jag vägrar ta med mig känslan jag fått av 2016 med mig i övergången. Nope. Nästa år, med start i morgon, kommer att bli fantastiskt! Därför önskar jag er alla ett Riktigt Gott Nytt År! 

För första gången någonsin

Publicerat: 10 december, 2016 i Uncategorized

gym

… längtar jag till gymmet. 

Sätt inte i halsen nu utan låt mig förklara hur jag menar. Jag saknar inte – INTE – motionen eller träningen. Alls. Verkligen inte. Om jag kunde slippa det i resten av mitt liv så skulle ingen vara gladare än jag. Ändå längtar jag dit. Ändå ska jag ta mig dit snarast, vilket iofs blir tidigast på måndag men ändå. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man?

Anledningen till att jag längtar dit är att jag är så oerhört trött på att känna mig så här begränsad och att jag vet att jag kommer att förbättra mina chanser att bli bättre snabbare om jag gör de övningarna  sjukgymnasten jag träffade igår rekommenderade. Eller ja, rekommenderade och rekommenderade, det han sa var i princip att jag gör helt rätt redan nu och att det viktigaste är att jag använder axeln och fötterna i mitt dagliga liv. Därefter fick jag en hel lista med saker jag inte får göra för att inte riskera att förvärra inflammationerna. Han verkade förresten lite imponerad över graden av inflammation i lederna, vilket jag försökte att inte ta illa upp utav då jag själv är rätt less på att ha ont och vara svullen både här och där.

Från att tidigare blivit ordinerad att som mest använda motionscykel och crosstrainern på gymmet (vilket jag fick som förslag av en aningens osäker läkarkandidat och därför valde att vänta tills jag pratat med en sjukgymnast innan jag planerade in ett besök på gymmet) har jag fått veta att cykling är bra men att det just nu troligen räcker med att cykla som jag gör till vardags men att jag kan köra på gymmet om jag känner att jag orkar. Om jag får fler kortisonsprutor kan jag börja köra intervallträning på den för att hålla konditionen i gång. Igång? Jag kommer ju att få börja om på noll igen, men det sa jag inte. Ville inte tänka på det själv, ens. *haha* Crosstrainern var inte att rekommendera mer än i väldigt korta stunder då jag lägger all tyngd på fötterna när jag använder en sådan. Gåband var inte heller ett alternativ i mer än någon kort stund, av samma anledning. 

Förutom det som anstränger fotled och tåled går alla redskap som lägger någon tyngd eller ansträngning på axeln också bort. Jo, jag kan träna den andra armen och axeln om jag vill, men det är bökigt för någon som inte ens gillar att träna att helt plötsligt använda en maskin som är anpassad för två händer/armar/axlar med en hand/axel/arm och därför ämnar jag ge fan i dem tills vidare. Om jag svurit över gymmet tidigare lär ett sådant experiment knappast få mig att känna mig mer välvillig mot det och därför är det bättre att jag lägger till de sakerna när jag kan använda dem ordentligt istället för nu. 

Något jag däremot fick göra är att träna med de benredskapen som inte lägger tyngd på fötterna, ryggmaskinerna som inte kräver någon hjälp med händerna samt en stationär roddmaskin (inte den där man sitter som i en roddbåt och håller emot med fötterna) i vilken man sitter med fötterna i golvet och drar tyngden mot sig. Den separerar tydligen musklerna och axelleden på ett bra vis och kan därför användas för att stärka axelpartiet utan att det skadar. Check. 

Jag är som sagt oerhört less på att vara så stel och begränsad som jag är just nu. Jo, det är bättre än det var för några månader sedan men det är samtidigt sämre än det var någon och några veckor efter att jag fått kortisonsprutorna. Jag misstänker att jag kommer att få några till sådana nästa gång jag träffar min läkare men innan dess ämnar jag vila så mycket jag kan samtidigt som jag tar smärtstillande och antiinflammatoriskt enligt schema (vilket är de enda riktiga rekommendationerna jag får av läkarna) och att jag samtidigt tänker börja besöka gymmet för att försiktigt komma igång mer. Jag tänker däremot vara smart nog att inte göra det på mina vilodagar. Nix, det får bli i anslutning till att jag jobbat och jag därför ändå kommer att vara helt slut dagen efter. 

Anledningen till detta är att musklerna behöver denna träning medan jag själv behöver vilodagarna för att inte bli helt sjukskriven igen. Win-win? Jag hoppas på det. Nu har jag visserligen haft fel tidigare (som till exempel i början, när jag var övertygad om att jag skulle bli bra inom några veckor. Jo, jo, se bara hur det gick…) men sjukgymnasten nickade välvilligt när jag nämnde min fundering om detta så det känns inte som en helt galen plan ändå. Han poängterade dock att just vilodagarna måste vara vilodagar. Helt. Detta för att jag just nu belastar fötterna fel när jag går. Det är inte ett problem ännu, men fortsätter jag så kommer det att kunna bli det. Tillsammans med mina hälsporrar kan tydligen bli riktigt skoj då. Yay. Det var hur som helst viktigt att jag lägger upp fötterna och vilar dem ordentligt på mina vilodagar då detta kan hjälpa till att skjuta på eventuella framtida problem.

Alltså… en suverän lösning på sådana eventuella framtida problem vore väl ändå att jag blir bra i lederna? Då fungerar fötter och axel som de ska igen och jag både går och använder axeln normalt. Så enkelt. Synd att teorin ofta visar sig vara enklare än praktiken.