Allt är relativt

Tidningarna visar ofta reportage om kändisar och deras extravaganta liv.  De bor flott, kör flådiga bilar, äter gott på dyra restauranger, åker på semester till exotiska resmål och köper saker många av oss andra inte ens kan drömma om. Kvällstidningar, skvallerblaskor, sociala medier och tv flödar av inslag om detta. Det fixas med kläder, hår, smink, mat, smycken och allt vad det är. 

Det är en värld jag inte ens kan tänka mig in i, att inte behöva bekymra mig över pengar och att kunna lägga en förmögenhet på sådant som egentligen inte borde kosta mycket alls, bara för att jag kan. Visst drömmer jag om att bli ekonomiskt oberoende och kunna planera mitt liv utifrån vad jag vill göra istället för vad jag måste göra för att klara mig i vardagen, men i grund och botten är ett sådant liv ändå bara en dröm för mig. Naturligtvis skulle jag inte gnälla – alls – om den slog in men det är inget jag kämpar för. Istället försöker jag få min chef att förstå att jag är värd en rejäl löneökning varje år och sen planerar jag min tillvaro utifrån det. 

Jag är nöjd med mitt liv. Visst skulle jag vilja kunna resa mer, slippa oroa mig om det kommer någon större oväntad utgift eller liknande, men i det stora hela så är jag nöjd. Jag och Vikingen har inom rimliga gränser möjlighet att göra sådant vi vill och i ärlighetens namn har ingen av oss några orimliga önskemål, i alla fall inte just nu. Nog sjutton vore det skönt att kunna pensionera oss i Spanien redan nu, men om sanningen ska fram så skrämmer den utsikten mig medan Vikingen rullar i drömmen om den. Att inte kunna göra det sparar oss en hel massa gräl. *haha* Hur som helst så lever vi helt enkelt inom våra egna gränser. 

Saken är den; Det gör kändisarna också. De lever precis som de har råd med. Om man tittar procentuellt så kanske de inte alls spenderar mer på saker än vad jag gör. För det är ju så man måste se på det. Procentuellt. Jag lever utifrån mina förutsättningar och de lever utifrån sina. Jag gör det jag har råd med och de gör vad de har råd med. Jag överväger ifall jag har råd innan jag gör något, de väljer den standard de har vill ha och har råd med innan de gör något. Jag ser på dem och får intrycket av att de har ett sådant lätt liv. Sen inser jag att de endast har ett ekonomiskt lättare liv än jag. Allt annat i livet är samma för oss alla. Jag tänkte skriva samma slit, men allt är inte slit. Kärlek och vänskap kan visserligen göra väldigt ont om det skiter sig, men när det är bra så är det ju oftast väldigt bra. Alla turer vi har med barn finns ju oavsett om man har mycket pengar eller inte. Barn på glid kommer från alla samhällsklasser. Sjukdomar har ingen urskillning. 

Ni förstår? Allt är relativt. Vi kan se på någon annan tro att deras liv är så mycket bättre än vårt, att gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, men egentligen vet vi ingenting och vad vi ser är inte ens en bråkdel om vad som pågår, vi ser inte eventuella svårigheter, bråk, sjukdomar, ångest eller vad det nu kan vara. Kanske de å sin sida ser på en annan och önskar att deras liv var mer som ditt, utan att för den skull veta om det är bättre eller inte, utan utgår från att en annan inte har synliga tecken på att ha det svårt. Som jag sa, allt är relativt. Vi vet så otroligt lite om andras liv. 

 

Så klart

Till alla som skyr inlägg där man gnäller och/eller pratar om sjukdomar; Ni kan sluta läsa nu.

Som ni vet har jag en liten åkomma jag dras med. Det är nu över tre år sedan (jag firade bokstavligen jubileum den 20 augusti, till min närmsta omgivnings stora misstro. Om man inte ser till att få ut något gott ut eländet kan man lika gärna gräva ner sig nu) jag fick matförgiftning, som i sin tur ledde till de mångtaliga reumatismer jag har i kroppen nu. Det är ett riktigt helvete att leva med, speciellt när flera är aktiva samtidigt. Som tur är har jag bara tre som är aktiva nu, medan de andra fem ligger lite vilande och bara gör sig påminda ibland. Det skiftar lite från vecka till vecka (ibland dag till dag, men nu ska vi inte vara pessimistiska) och jag har som rutin att gå igenom kroppen lite snabbt och känna efter vilket som bara är morgonsvullet och vilket som faktiskt kommer att orsaka mig rejäl smärta under dagen. När jag konstaterat läget lägger jag upp strategin för dagen. De bästa dagarna är då det inte gör svinont i vare sig bröstkorg eller fötter, livet är liksom lättare att ta sig igenom om man kan både sträcka på sig utan att det spränger sönder bröstet och stå på fötterna utan att vilka amputera dem med en smörkniv. 

Jag har regelbundet fått och kommer att fortsätta behöva kortisonsprutor. Nu senast behövde jag det bara i en led, vilket jag till en början trodde var en välsignelse jämfört med de tre eller fyra jag fått samtidigt tidigare. Gissa om jag hade fel. Den sprutan var den mest smärtsamma av de 15-20 st jag fått sedan jag blev sjuk. Herre jävlars, alltså. Kanske berodde det på att det var i en ny led eller så var den inflammationen värre än de andra, men oavsett anledning så vill jag aldrig behöva spruta den leden igen. Någonsin.

Eftersom jag så regelbundet måste ta sprutor pratade jag med min läkare om att eventuellt byta medicin till en som fungerar bättre. Jag har fått tips om biologisk medicin som gör att reumatiker är näst intill smärtfria och tänkte att hon skulle rekommendera en sådan. Icke sa Nicke. Hon ville att vi skulle prova ytterligare en antiinflammatorisk innan vi ger oss på att byta ut metotrexatet. Alltså, visst. Varför inte. Jag är inte läkare och tänker att jag måste lita på att hon vet vad hon gör. Därför äter jag antiinflammatoriskt x 2 tillsammans med metotrexat och de nödvändigt tabletterna folsyra som ska förhindra att metotrexatet sabbar min kropp inifrån. Utöver det äter jag så klart värktabletter, hur ska jag annars ta mig igenom dagarna? 

Nå, när hon gjorde sin rutinundersökning blev hon ganska bekymrad över mitt blodtryck. Jag viftade bort det eftersom jag ju alltid legat i överkant. Visserligen har jag lyckats sänka det en del genom att promenera mellan 7 och 14 km om dagen sedan i början av juli – med undantag för de senaste två veckorna, då jag jobbat en hel del och varit för trött för att orka gå ut och traska –  men jag tänkte att det nog låg som det brukar göra, precis vid gränsen till för högt och viftade därför det. Jag var nog lite nonchalant. Hon såg inte imponerad ut. Alls.

Med bestämd order om att kolla upp mitt blodtryck undrade jag om medicinerna är anledningen till att jag känner mig så trött och har ont i huvudet hela tiden. Det avfärdade hon lika bestämt som hon beordrat mig till familjeläkaren för blodtrycket. Huvudvärken kunde bero på att jag biter ihop när jag sover. Jag får helt enkelt ta den högsta dosen värktabletter och hoppas på det bästa. Tröttheten kunde bero på vad som helst, men troligen mest höstvädret. 

Say what?!? Jag är en höst- och vintermänniska deluxe! Finns inte en chans att hösten skulle göra mig trött. Forget och förglöm! Jag tänkte att både det och huvudvärken nog troligare är ett resultat av att alltid spänna mig på grund av den kroniska värken jag dras med och lämnade det sedan här hän för att koncentrera mig på det hon berättade om den nya medicinen jag ska äta. Förvånansvärt nog gjordes även en enklare ögonkoll inför att jag skulle få börja med den. Tydligen kan den tabletten påverka synen och förändra/ta bort färgseendet. Nåja, det känns som ett mindre problem om det resulterar i att jag inte har ont längre. Tror jag. Jag tänkte inte så mycket på det, speciellt som läkaren och sköterskan båda försäkrade mig om att det var väldigt ovanligt. Jag har fått en remiss till ett ögonläkarbesök inom tre månader, så har jag något att bekymra mig om gällande det så får jag veta det då. Just där och då oroade jag mig mer över att de också båda sa att det kan ta flera månader innan den nya tabletten nått maxeffekt. 

Nå, idag var jag och kollade blodtrycket. En enkel koll bara, där man sköter allt själv och sedan lämnar in resultaten vid provtagningen. Trodde jag. Jag råkade på sköterskan när jag var klar och skulle lämna lappen i lådan när hon bad om att få titta på den. Hon frågade om jag tagit vilat innan jag tagit trycket. Check på den. Hon frågade om jag tagit provet flera gånger med fem minuter i mellan. Check på den också. Det finns en väldigt bra och enkel beskrivning av hur man använder apparaten och tar trycket så jag kände att hennes frågar var lite onödiga men var på bra humör och svarade ändå utan att krångla. Hon dubbelkollade om jag skrivit det lägsta av de två tryck jag tagit och såg fundersam ut när jag berättade att det varit exakt lika båda gångerna, så ja, det var det lägsta. Och högsta. 

Med bekymrad min bad hon mig sätta mig ner och vänta en stund. Hon skulle bara skriva in resultaten, sen skulle hon komma tillbaka. Eeeehhh, ok. Jag såg ju att trycket var högt men jag har hört talas om mycket högre än så och folk har knappt märkt av det, så jag blev inte orolig förrän då. Jag blev lite oroligare ändå när en sjuksköterska sökte upp mig med en läkartid till i morgon förmiddag i handen. Jag kunde inte gå ifrån jobbet då så jag fick en ny tid så snart det fanns en lucka hos en av de många läkarna där, vilket är på måndag förmiddag. Oj då. Det är nog lite allvarligare än jag trodde. Det är allt jag vet. Jag ska alltså till läkaren på måndag och får reda på mer då. 

Väl hemma kände jag mig lite nedslagen. Less. Ledsen. Kände att det får räcka med skit nu. Undrade vad all det där promenerandet gjort för nytta annat än att slita ut skosulorna. Att krypa ihop under en filt i soffan och ligga kvar där hela dagen var ett mycket lockande alternativ. Mest av allt ville jag dock bli av med huvudvärken som spränger i tinningen och bakom ögonen. 

Jag har undvikit att googla. Mest för att jag inte vill ”göra mig sjukare” än vad jag faktiskt är. Jag vill inte veta hur illa det kan vara. Vill inte känna efter ifall jag inte känner av det eller det symptomet, ens lite grann. Jag har gissat att utslagen jag fått i ansiktet, på bröstkorgen, armar och rygg är en biverkning av den nya medicinen eftersom de uppstod inom en dag eller två efter att jag började ta den, men lite kliande utslag känns inte som en stor grej så jag har bara nämnt det till Vikingen och retat mig på att det kliar på kvällen, när jag försöker slappna av och sova. Idag googlade Vikingen. Han som aldrig brukar googla något alls utan bara gissa hej vilt kollade upp det åt mig. Tyckte att jag behövde veta. Medicinen hade bland annat klåda och hudutslag som biverkningar, så det var som jag trodde. Gemensamma symptom för både medicinen och högt blodtryck är huvudvärk, trötthet och yrsel.

Inte undra på att jag är genomtrött och har kronisk huvudvärk, om jag har två saker som orsakar just det. Utöver kronisk värk och andra symptom på reumatism, alltså. Hur kommer det sig att min reumatismläkare inte nämnde det när hon var så bekymrad över mitt blodtryck, speciellt som jag frågade om både huvudvärk och trötthet. Nu plötsligt vet jag inte om jag litar så jättemycket på henne längre. Men hon skickade mig ju i alla fall till familjeläkaren för att kolla upp trycket, så det är ju bra. Men jag är nog allt lite besviken på henne för att hon avfärdade mina frågor på det där viset. Jag ska göra en lista av frågor att ta med mig till min familjeläkare på måndag. 

Och bara så ni vet; Jag är skitless på sjukdomar, symptom, biverkningar, läkarbesök och provtagningar. 

Nu har jag gnällt klart. 

Relationer

 

Genom mina år har jag kommit till insikt i att jag genom åren mest haft killkompisar. Att de relationerna oftast är enklast att vidhålla och att jag slipper fundera så mycket när jag umgås med killar jämfört med när jag umgås med tjejer. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra utan bara att killar och tjejer interagerar olika. Att killarna tenderar att inte ta illa vid sig av saker på samma vis som tjejer. Med tjejer behöver man tänka ett varv till för att veta att man är på samma plan, på samma ställe, liksom. De har en förmåga att analysera och överanalysera. Jag har ändå alltid trott att jag är ganska bra på det där med mänskliga relationer. Att jag interagerar och kommunicerar väl med mina medmänniskor. Att jag har ett ganska bra hum om hur man är och beter sig mot folk runt omkring. Jag har även trott att jag uppfattar och inser hur de reagerar och interagerar med mig.

Personligen finner jag det enklare med att vara rakt på sak och ta saker om och när de kommer hellre än att undvika något jag anser är jobbigt eller att grubbla, oroa mig eller undvika att ta det innan jag till slut måste ta ställning och göra något åt det. Jag är väl medveten om att jag därför kan upplevas som kritisk och svår som är så direkt. Jag jobbar på det, försöker att inte vara konfronterande när jag ber om en förklaring eller säger min mening, men det är ett pågående projekt som jag vet att jag ibland går två steg framåt och ett eller tre steg bakåt i. Det är en ständig kamp. Ändå är det en enorm skillnad nu mot när jag var yngre. Kanterna har slipats av genom aktivt arbete med det, tidens gång, erfarenhet och en växande vilja av att mest bara leva mitt liv utan en massa onödig drama.

Som person är jag oerhört snäll. För snäll, enligt vissa i min närmsta omgivning. Jag engagerar mig och ställer upp till 110%, även om det är människor jag inte känner. Jag har en benägenhet att ge folk två, tre och sju chanser att visa att de är bra människor. För att jag vill att de ska vara det. Det ska mycket till att jag ger upp på någon. Jag hjälper okända jag möter på gatan med deras kassar. Jag går ut och hjälper människor att fånga in sin hund om de tappat dem, även då hunden i fråga gör utfall och skäller som en bandhund åt mig. Jag skulle ge vilken som helst av mina vänner mina sista kronor om jag visste att jag har mat i skafferiet och att jag får pengar inom en vecka. Ring mig mitt i natten så kommer jag, om det så är att du behöver någon som lyssnar eller någon som leder dig hem. Hur många gånger har jag inte lagat mat – dag som natt – till vänner som ringt och varit hungriga? Hur många gånger har jag inte bäddat på soffan för att någon behöver någonstans att sova? Jag ger okända människor som inte har vantar på vintern mina tunna extravantar jag alltid har i fickan. Ibland har jag enbart extravantarna med mig men de får dem ändå. Jag kan inte svara på eller göra allt men jag kan stötta dig när du behöver det, finnas där om du behöver ett bollplank. Jag må bara gå på 70% själv men jag ger dig 110% utan att blinka.

Något som också definierar mig som person är att jag är en väldigt ärlig person. Fler än en person har sagt om mig att ”fråga inte henne om du inte är beredd på ett ärligt svar” och det stämmer till fullo. Fråga mig något så svarar jag. Punkt. Ofta får du min åsikt utan att jag lägger en värdering i det, det blir mest ett konstaterande, men det är något jag genom åren upptäckt ändå tolkas som att jag kan vara kritisk. Jag har som sagt lärt mig att slipa ner kanterna men det innebär inte att jag inte ger dig min åsikt om du ber om den. Brutalt ärlig är en definition som följt mig genom åren, på gott och ont. Något jag själv är glad över att jag numera har slipat ner en hel del är min sedan tidigare alldeles för frekventa förmåga att vräka ur mig min åsikt oombedd. Det händer naturligtvis fortfarande och jag klampar ibland i klaveret utan att ens vara medveten om det. Tyvärr förstår jag då inte bättre än att jag inte fattar att det jag sagt kan ha sårat. För mig var det inget speciellt, bara en kommentar i en konversation. Det är då jag behöver uppmärksammas om det, gärna rakt på sak och så snart som möjligt efter att det hänt. Jag fattar inte alltid att jag trampat någon på tårna men jag är inte en person som menar att såra. Eller ja. Jo. Det händer väl tyvärr det också, men då märks det väldigt tydligt att jag menat att göra det.

Jag antar att man även kan kalla mig principfast, även om jag mest vill kalla det att jag står upp för det jag tror på. Att jag hjälper människor som av olika anledningar inte kan hjälpa sig själva. Att jag inte klarar av att se orättvisor. Efter eller kanske på grund av en brokig och turbulent uppväxt har jag utvecklat ett starkt rättspatos. För länge sen, i grundskolan, var det ofta mig mina klasskompisar och andra vänner på skolan kom till om de behövde någon som kämpade för deras sak, om det sedan var med rösten eller med knytnävarna spelade ingen större roll. Idag använder jag inte knytnävarna, men jag är definitivt inte mindre engagerad i att hjälpa de som av olika anledningar och på olika sätt blir orättvist eller felaktigt behandlade. Det gör mig inte bättre än någon annan. Det gör mig däremot till en bättre version av mig själv.

Under det senaste halvåret har jag tvingats omvärdera min uppfattning och tro på min förmåga att uppfatta hur omgivningen ser på mig. Det är inte så att jag varit helt ute och cyklat, utan mest att jag varit blind. Eller helt enkelt för benägen att tro det bästa om folk. Ibland går dessa två ihop, så jag tror att jag slår ihop dem och konstaterar att jag varit ett naivt blindstyre. Eller något liknande i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det just nu varit ett flertal fall där jag antingen fått höra att jag är för på, knepig och annorlunda, en besserwisser, konfliktsökande, kritisk eller helt enkelt konstig. Att man inte tycker om mig. I de flesta fallen är det av människor jag aldrig skulle ha gissat skulle säga eller känns så om mig så eftersom det är de som sökt upp mig, som frågat mig om min åsikt och som i grund och botten aldrig visat minsta lilla av att de känner så. Alla dessa personer är tjejer. Jag vet inte om det är relevant, men det känns så. De gånger jag haft trassliga relationer med killkompisar (något som inte skett på väldigt länge) så har vi löst det direkt och sen är allt bra. Antingen är vi fortfarande vänner eller så är vi inte det.

En del av det hela har tydligen varit att jag inte är lika delaktig nu som jag varit tidigare. Att jag inte träffat dem lika ofta som tidigare eller att jag tackat nej till fler saker nu än förr. En annan har varit att jag inte har lika mycket tålamod nu som jag uppvisat förr. Lustigt nog har ett flertal av de som sagt detta till mig varit några av de mest förstående och empatiska gällande den åkomma jag dragits med de senaste tre åren. De har uttryckt att jag behöver ta hand om mig själv ordentligt, att jag inte ska överanstränga mig och att jag måste tänka på att vila så att jag orkar med mig själv. Jag vet inte, jag. Det hela känns som ett enormt hyckleri.

I vissa fall skiter jag totalt i det. Vissa människor känner jag inte ett sådant starkt band med att deras åsikt berör mig. Andra gånger sårar det mig. I vissa fall djupt. Mest får det mig dock att fundera och undra vad jag gjort för att förtjäna epitet som ”för på”, ”knepig”, ”annorlunda”, ”besserwissrig”, ”konfliktsökande”, ”kritisk” eller ”konstig”. För att vara helt ärlig så kan jag förstå en del av dem. Andra inte. Det handlar om att vi är olika. Att vi inte tänker eller ser saker på samma vis. Vi har olika intressen som gör att vi inte riktigt förstår hur den andra funkar. Att jag är så rakt på sak kan som sagt såra utan att jag förstår det, även om jag idag lindar in en del av det jag säger i bomull. De gånger jag inte gör det försöker jag tänka på att det kan såra, speciellt om man inte känner mig väl, men jag orkar faktiskt inte tänka på hur det jag säger kan tolkas av folk precis hela tiden. Inte heller orkar jag fundera på om det faktum att min hjärna samlar på sig en sjujävla mängd onödigt vetande utan att jag ens försöker minnas dem gör att någon tycker att jag är en besserwisser. Jag trycker inte upp fakta i ansiktet på dig, jag tycker helt enkelt att det är roligt att berätta saker.

Efter att ha rannsakat mig själv så kan jag säga att jag faktiskt gillar den jag är, även om det finns en del saker jag skulle vilja, behöva eller kunna ändra på. Jag är inte mer än människa. Hur kommer det sig att det är ok att slänga ur sig sådana saker till  eller mot mig (alla har inte kunnat/valt att säga det till  mig direkt utan har plötsligt börjat undvika mig och sedan har jag fått höra det av andra den pratat med) och tycka det är enbart jag som ska vara perfekt i den här relationen? För naturligtvis är ingen av de personer som orsakat att jag tvingats rannsaka mig själv perfekt. Det är det ju ingen som är. Tro mig, de har också sina svaga sidor. Men tydligen är det enbart jag som ska bli någon annan än den de valde att bli vän med, den de många gånger sagt tycker är så himla bra för man vet vart man har mig och som man sökt upp så många gånger, för att det ska passa dem när det kniper.

Mest av allt undrar jag varför man gör så mot sig själv? Varför umgås med någon man inte gillar? Varför söka upp den personen? Varför be om råd eller en åsikt? Att man ber om hjälp är väl en sak, vissa gånger i livet behöver man hjälp och om man då känner någon som kan hjälpa en spelar det ingen roll vad man själv tycker om personen i fråga så länge de kan hjälpa en, just här och nu. Inom rimliga gränser, förstås. När jag var yngre fanns det element i min bekantskapskrets som jag helst av allt inte träffade men som jag ändå stod ut med om det blev en situation där vi råkade vara på samma ställe. Så är det fortfarande. Det som däremot är annorlunda nu är att jag själv väljer vem jag umgås med, vem jag bjuder in i mitt liv och vem jag vill vara vän med. Detta baserar jag inte på deras utbildning, utseende, ekonomi eller något annat ytligt utan på deras personlighet. På den de är. De har sidor jag gillar som fan och sidor jag ibland vill kräkas på, men helheten gör att de ändå är väl värda att känna. De är människor, med styrkor och brister. Det är jag också.

Nytt efternamn

 

Vi visste inte ens att vi ville gifta oss och ingen av oss har hyst några hemliga drömmar om det. Vikingen för att han varit gift tidigare och kände att man inte behöver det för att ha ett bra förhållande och jag för att jag aldrig känt ett behov eller en vilja av att göra det. Om förhållandet funkar så funkar det, vare sig man gifter sig eller inte liksom. Vi förlovade oss visserligen men så där som man gör i Sverige, att man förlovar sig som ett tecken på sin kärlek men det sedan inte nödvändigtvis leder till ett bröllop. Istället är man förlovade i femtioelva år och mår bra med det. 

När jag var i Australien saknade Vikingen mig så pass mycket att han plötsligt funderade på om inte det där lilla extrasteget ingen av oss känt nödvändigt inte var något vi ändå skulle ta. Han funderade men hade inte kommit hela vägen fram till att föreslå det till mig. Därför förvånade han oss båda när han redan kvällen efter jag kommit hem började stamma om efternamn och vilket jag skulle vilja använda om jag fick välja fritt. Jag var ju inte beredd och hade i ärlighetens namn druckit några glas vin så jag fattade inte vad han svamlade om, vilket är anledningen till att jag frågade vad det är för fel på det efternamn jag haft hela mitt liv. Efter lite förvirring förstod vi vad den andra menade och jag kände plötsligt att ”Ja! Jag vill verkligen göra detta”. Ingen var mer förvånad än jag själv. 

Eftersom vi hade bokat en Spanienresa i maj beslutade vi att kolla om det gick att vigas helgen innan vi åker, vilket hela vår fantastiska dag igår visar att det gjorde så i morgon åker vi på bröllopsresa. Vi är numera Herr och Fru Soliga Vikingen och ingen kan vara gladare än vi, även om vi insett att väldigt, väldigt många vänner som är oerhört glada för vår skull. Förvånade och glada. Vi är lyckligt lottade. 

Tung månad

Jag har varit lite sänkt sedan jag kom hem från Australien. Inte så att jag gått ner mig eller inte velat vara med på något men så där så att jag inte riktigt orkat ta mig för sådant jag annars gillar att göra. Om vi säger så; jag har tagit ungefär 50 bilder sedan jag kom hem för en månad sen och då bara med telefonen. Ni som känner mig höjer nog på ögonbrynen nu, jag som tar minst tio kort om dagen även om jag inte använder majoriteten till något alls. Min instagram uppdateras eventuellt en gång om dagen istället för de vanliga tre. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med bilder som jag är nöjd med att välja i mellan och oroas inte nämnvärt av det. Jag har hellre inte varit iväg till Vallby Museum trots att jag många gånger tänkt att det varit perfekta dagar för det och jag haft tiden till det. Jag har helt enkelt inte orkat. 

Anledningarna till det är flera. Jag har bland annat känt av min jävla åkomma mer sedan jag kom hem, något som retar mig till vansinne. Jag gör allt min läkare ber mig om, jag rör på mig trots att jag har ont, jag äter de där medicinerna som jag måste äta mediciner för att min kropp ska klara av den, jag har fått så många kortisonsprutor att det kunnat fälla en hel hord hästar och jag vilar så mycket jag bara kan. Och mer. Ändå vill det inte ge sig. Ändå bråkar mina leder. Jag som var så glad över att fötterna mått så mycket bättre sedan jag började äta medicinen och även om jag valde att göra en hel massa i Australien såg jag även till att vila så mycket det fanns tillfälle till. Visst har reumatismen i bröstkorgen gjort sig påmind och nog fan har fötterna svällt lite medan jag varit borta men det förberedde mig ändå inte på att jag skulle få mer ont, ondare än jag haft på över ett år (bortsett från i bröstkorgen då den reumatismen inte visade sig förrän i juli i förra året) och jag känner att jag dras ner mentalt av det likväl som fysiskt. 

En annan anledning är jobbet. Det visade sig ha uppkommit en situation medan jag varit borta och även om det nu rett upp sig så tog det ändå en hel massa tid och energi jag gärna lagt på annat. Som att hålla humöret uppe gällande hälsan hellre än att bli ännu tröttare av att behöva tänka på sådant också. Nu säger jag inte att jobbet är tungt eller svårt, utan situationen som rådde var både onödig, trist, krävande och bekymmersam. Precis sådant vi aldrig behöver i våra liv men som vi allt som oftast måste hantera ändå. Nå, det är hanterat och jag har kunnat släppa den delen, men tyvärr hann jag dras ner i oron och ledsamheten som fördjupades av att jag var trött, bekymrad och fundersam över både jobbet och hälsan. 

Inte hade vi något badrum när jag kom hem heller. Nu hade vi visserligen det efter bara en vecka efter min hemkomst och det var en otrolig lättnad. Enorm, till och med. Tyvärr hindrar det inte att jag är genomless på att det dragit ut på tiden med att göra klart hallen och köket. Nu är hallgolvet lagt och köksgolvet ska rivas och läggas i nästa vecka, vilket känns skönt. Det ändrar dock inte att det tagit fem månader innan det finns utsikter för att det ska bli klart. 

Semestern var den bästa jag någonsin varit på. Upplevelserna där var alla superlativ du kan komma på och mer därtill. Herregud, så underbart och fantastiskt det var. Intressant, fascinerande, roligt, spännande, makalöst, andlöst, enastående, oförglömligt och häpnadsväckande är också ord som passar som beskrivning, alla på en gång. Under de dagar då jag mer eller mindre tvingat mig själv att vara hemma och vila istället för att ta mig ut och njuta av de härliga vinterdagarna vi ändå haft (även om vintern försvann alldeles för snabbt) har jag återvänt till semestern i tankarna och njutit av den igen och igen. 

Det räcker tyvärr inte för att jag ska ha ork nog att bara köra på. Inte hjälper det att våren är här heller, för tidigt också för den delen. Jag märker redan av den där tunga känslan i kroppen som jag alltid får på våren. Jag hade lätt kunnat hoppa våren helt och gått direkt på sommaren. Men nej, nu börjar det klia i ögonen, jag har nyst så pass många gånger under de senaste dagarna för att förstå att hasseln är på gång igen och jag är så där övertrött och vill inte göra något utöver det jag måste. Om ens det. Tack och lov vet jag att det går över. Jag lägger till en tablett per dag i min redan överfulla dosett så hålls allergin stången och den vanliga vårtröttheten har alltid gått över efter tre-fyra veckor, så det finns ingen anledning att tro något annat i år heller. 

Ekonomin är lite tung just nu också, men det har jag räknat med och det är inget jag oroar mig särdeles över. Jag har för sjutton precis varit på semester i Australien och levt som en drottning medan jag varit där. Har jag velat göra något så har jag gjort det. Punkt. Väl värt att vara fattig under våren för. Utan tvekan! Men visst är det lite trist att behöva vända på kronorna, det är det ju alltid. 

Vad behöver jag göra då för att få till en förändring då? 

Tja… låta det gå över av sig självt, kanske? Ta mig i kragen och rycka upp mig? Mer än gärna! Men hur? Jag borde väl kontakta läkaren och fråga om smärtan men den envisa delen av mig säger att det kan ha berott på kylan, eller snarare den stora skiftningen på temperaturen (39 grader) jag upplevde när jag kom hem, och att det blir bättre när det blir varmare och att jag kan lugna mig innan jag stör läkaren. Vad kan hon göra förresten? Ge mig sprutor? Absolut. Men de gör så satans ont att jag faktiskt hellre väntar en stund till innan jag tar det steget. 

Jag har dock haft himla roligt sedan jag kom hem också, tro inget annat. Jag har umgåtts med Vikingen, Mini och vår familj och våra vänner, varit på bandy både i Västerås och Uppsala, sovit på hotell, varit på krogen, njutit av både en och fyra böcker, gått på promenader i snön (dock utan att ta en miljard bilder), gjort snöänglar och har tillbringat en hel del tid med en plattläggare som anser mig vara schystast i hela stan eftersom jag valt att bjussa på kaffe samt att jag bjöd på lunch en gång så att han inte behövde åka iväg på eftermiddagen och sedan jobba över för att hinna klart. Att det berodde på att jag ville att han skulle bli klar spelar ingen roll, han anser mig vara en underbar människa och jag tänker knappast säga emot honom. 

Som ni förstår så är jag inte på något vis deprimerad. Jag är mest less på att livet valt att stapla en hel massa skit på mig samtidigt. I förlängning till det är jag urless på att ha ont och att vad som än händer i livet staplas uppe på det, vilket i sin tur innebär att det alltid finns något att staplas på. Jag kommer att rycka upp mig snart, om inte annat så blir det så snart den där jävla vårtröttheten och känslan av att mest vilja dra täcket över huvudet och inte ens titta på världen i några veckor går över. Jag behövde mest skriva av mig och lista ner allt som hänt för att överbevisa mig själv om att det faktiskt varit en tung månad. Min skalle har försökt tala om för mina känslor att de är irrationella och att jag är en veckling som behöver en rejäl spark i arslet för att jag våpar mig så här. Nu ser jag ju att känslorna inte alls överdrivit. Jag ser samtidigt att det är saker som jag vet kommer att gå över. I alla fall det mesta. 😛  

Hyfsad snabb sammanfattning

Jag har begränsad surf här borta men det gör väldigt lite då jag är alldeles för upptagen för att vilja sitta vid datorn eller med telefonen. Jag har delat bilder på facebook och instagram, vilket har känts ganska lagom. Jag tänkte ändå skriva lite om vad jag pysslat med under min semester, lite för er och lite för mig själv. Det är alltid bra att föra lite dagbok för att minnas allt ordentligt sen. 

Efter de intensiva dagarna i Sydney bordade vi ett litet propellerplan för endast 33 passagerare och flög ned längst kusten. Eftersom vi bokade separat fanns det inte platser intill varandra och vi fick båda sitta på sidan med en stol på, vilket gjorde att jag hade både fönster- och gångplats. Min vana trogen hade jag kollat lite på kartan innan och kunde med lätthet peka ut platsen där James Cook först klev i land i Botany Bay, Jarvis Bay och några andra utmärkande platser längst vägen. Trots vår korta resa fick vi förfriskningar ombord och jag hann läsa några sidor av boken jag köpte på flygplatsen. Överlag så var det en trevlig resa.

Att kliva in här hos Dot och möta hennes familj igen var helt fantastiskt. Det var som att komma hem trots att vi egentligen bara träffats en gång tidigare och det nästan bokstavligen är på andra sidan jorden. Vi skrattade och pratade i munnen på varandra och hennes flickor tävlade om att visa mig hur de bor och – icke att förglömma – poolen. Jag har eget rum här och flickorna hänger gärna med mig, något som är ömsesidigt. Ändå var det lite skönt att vara lite ensam första vardagen efter att vi kommit dit. Jag var lite trött efter äventyren i Sydney och mina leder behövde verkligen en dag av att göra ingenting. Nu gjorde jag i och för sig inte ingenting, det fanns lite tvätt att sköta och sedan var det dags för en lugn och skön upptäcktsfärd.

Att gå upptäcktsfärd i Australien är inte som att göra det här hemma. Mycket av, faktiskt nästan all, mark här omkring är privat mark och således otillgänglig för andra. Det finns ingen allemansrätt här och markägare håller hårt på sin rätt till sitt. Statlig land är ok att vandra i, men då måste man först ta sig till de områdena och det kan vara rätt långt dit. Eftersom avstånden här inte är att leka med, vad som ser ut som någon mil på kartan är i själva verket tre-fyra mil, och eftersom de bor på landet innebär att inte kunna gena över fält eller att ta stigar i skogen (under förutsättning att man har rejäla skor på sig) att det är besvärligt att ta sig i mellan platser. Dessutom är det rejält kuperat, även här på kusten. Jag lånade en cykel på min andra dag här i Moruya men den var aningen liten och har små däck, så jag satt och trampade som en tok med knäna uppe vid hakan. Inget jag rekommenderar, även om det helt klart var värt ansträngningen när jag kom fram till en makalöst lång och vacker stillahavsstrand. Ja, det var värt det även efter att jag tagit mig tillbaka. *haha* Stranden är en av många som finns här och alla är helt fantastiska. Tydligen väljer man strand efter tidvattnet, vart är det minst sjögräs, vart vågorna är hanterbara, vilken riktning är strömmarna och så vidare.

Jag tillbringade en hel dag i Moruya, vilket egentligen var snabbt gjort men jag tog ändå god tid på mig. Det är ett otroligt pittoreskt samhälle som påminner om hur en mellanamerikansk småstad såg ut under mitten av det förra århundrandet i både byggstil – eller kanske hellre skillnaderna i hur byggnaderna ser ut? – och i att det finns tak över trottoarerna utmed butikerna. Det känns helt enkelt lite kolonialt, även om de naturligtvis har alla de moderniteter vi har borta i våra betongkomplex. Då det har regnat en hel del under våren och de första veckorna av min vistelse här är gräset grönt och värmen som ändå är trots regnet är inte lika tryckande som jag befarat. Det lockar folk till parkerna, där de samlas och har roligt, äter något och helt enkelt sitter av en stund. De många kyrkorna här verkar inte dra lika mycket folk, men det kan ju bero på att jag varit inne på vardagar och lördagar hellre än söndagar?

En annan dag tillbringade jag i Narooma, som ligger fyra mil bort. Samhället är dubbelt så stort som Moruya och är liksom Rom byggt på kullar men vi pratar inte om några sju kullar här inte! Alla trottoarer leder antingen upp eller ner så det är bara att trampa på och sikta på de få möjligheter till skugga som finns. Herregud, så kuperat det är där. Men det är lika gulligt som i Moruya. Där finns det två centrum, även om det som är beläget högst uppe på en kulle räknas som det faktiska centrumet. Där finns posten, en hel massa restauranger, butiker och allt vad det kan vara medan det finns nästan samma saker nedanför kullen. Jag tror att det lägre centrumet vuxit fram med anledning av att staden vuxit samt att det ligger en camping intill. Det där med campingar är lite galet här. Precis alla småstäder eller byar med minsta anknytning till vatten har en välfrekventerad camping. Många av dem har stugor eller husvagnsstugor att hyra men antalet husvagnar och husbilar på vägarna visar att det även finns en hel massa folk som åker runt och gästar en eller fler campingar under sin semester.

 

Julen tillbringades hos Dot´s kusin och hennes färstman i Mollymook tillsammans med Dot´s moster med man och Dot´s syster och familj. Det gjorde fyra stjärnögda barn som längtade till juldagens morgon då Jultomten varit där och lämnat paket. Det var full rulle i tre dagar, massor med glada skratt, enormt god mat (inklusive en helstekt gris som roterat på spett en halv dag och doftat gudomligt under de flesta av de timmarna), gott att dricka och mycket trevligt sällskap. Barnen var uppspelta över sina julklappar och vi vuxna passade på att umgås.

Hur gulligt är inte det namnet, förresten?!? Mollymook. Mollymook har (också) en fantastisk strand och landskapet där är precis lika kuperat som resten. Eftersom barnen vaknade strax efter kl 5 på juldagsmorgonen fanns det ingen chans för någon annan att sova längre, alla ska ju vara med och öppna julstrumporna och de första julklapparna, var juldagen en väldigt lång dag. Därför valde jag att ta en promenad ner till stranden innan frukost. Nu var jag lite sen för att se soluppgången, men det var ändå tidigt på morgonen och otroligt vackert. En väldigt, väldigt bra start på dagen trots att promenaden tillbaka var uppför.

På årets sista dag fick jag skjuts till Tuross Heads och träffade en tjej jag pratat med genom instagram. Jag hade några förfrågningar om att träffas i Sydney också men då var vårt schema för tajt för att det skulle vara möjligt. Jag var dock glad över att lyckas få till en träff med den här tjejen, hon visade sig vara precis lika trevlig irl som online och vi pratade lätt bort de två timmarna vi hade innan jag blev upphämtad igen. Vi hade rätt mycket gemensamt trots att vi levt helt olika liv och jag skulle gärna träffa henne igen. Som avslut på vår allt för korta träff tog hon med mig till Tuross Heads yttersta punkt, en udde där det står ett enda ensamt träd. Passande nog heter udden One Tree Point.

På nyåret var vi kvar hemma och grannarna kom över för att ha ett lugnt nyår med oss. Jo, tjena. Den ena flaskan efter den andra producerades ur grannarnas kylväska och efter inte ens fyra timmar behövde grannfrun gå hem och lägga sig. Vi funderade då på om vi skulle ge oss eftersom vi alla var rätt trötta men vi bestämde oss ändå för att hålla ut de två timmarna som var kvar till årsskiftet. Det visade sig bli några väldigt bra timmar, men mycket prat, en del beundrande av hästarna som går i hagen intill deras tomt, possum spotting (ja, de har ficklampor och lyser dem i träden och faktiskt hittade vi två pungråttor som vi sedan matade, den ena åt ur handen på Dot) och sedan ett rejält kramkalas vid tolvslaget.

Jag har beundrat bergen på avstånd tidigare, de står stolta och vackra inte långt från kustlinjen och även om det finns vissa högre höjder närmare, som the Wandara Mountain som vi åkte upp på och tittade på den milslånga utsikten, så är det i den kedjan som de högre topparna finns. Efter nyåret fick jag uppleva bergen på nära håll då vi åkte över och igenom dem för att ta oss till Canberra. Det är en upplevelse, det kan jag lova! Herrjisses, så vackert landskapet här är med all den variation som finns. Otroligt. Det tar ungefär två och en halv timme att åka till Canberra, men för mig som inte behövde navigera mig genom de ibland hårnålstajta kurvorna kändes det som en mycket kortare stund.

Canberra är annorlunda än kusten. Återigen har landskapet förändrats, det är mycket torrare och skarpare på något vis och det är andra eukalyptusträd som dominerar där än runt Moruya. Vi tillbringade några dagar där också, vilket var himla trevligt. Jag blev guidad runt till några ställen jag sett tidigare och till några jag inte sett och jag kan inte nog beskriva hur lycklig jag var och är över att få uppleva detta. Det nya parlamentshuset är häftigt som fan, med sin design och gräsmattan som gradvis höjs och blir till en del av husets tak. Jag gillar även att det är byggt i linje med det gamla parlamentshuset, Anzac Parade, Australia War Memorial och Mount Ainslie. Det utgör en ståtlig vy, vilken sida du än står på. Jag fick några timmar på the War Memorial också, men det ämnar jag skriva ett eget blogginlägg om. En av de många troliga upplevelserna jag haft under min resa är att ära lunch från en lunchvagn inne i ett bryggeri. Det är ett hamburgerställe, Brodburger, som avtalat med bryggeriet, Capital Brewing Co, att bryggeriet håller med bar medan de håller med läsk och mat. Man sitter bokstavligen  och äter intill de stora, blanka ölcisternerna och människorna som jobbar med att producera ölen. Verkligen coolt!

Cards against humanity. Alltså. Hur jäkla kul är inte det?!? Jag har sällan skrattat så mycket åt något så politiskt inkorrekt tidigare. Poängen är ju att vara så olämplig som möjligt och jag måste ju säga att de man minst anar det har ett oväntat djup och hittar de galnaste kombinationerna. Så. Otroligt. Roligt! Jag ska se om jag hittar spelet på svenska och hoppas då att det är precis lika roligt som på engelska, sen ska jag hitta några lämpliga offer att introducera spelet till. Om de inte redan ligger före mig och har spelat tidigare, förstås. *haha*

Vi har även varit i Bateman´s Bay, Mogo och Central Tilba. Jag bakar ihop dem mest för att jag inser hur långt det här inlägget blivit. Det innebär inte på något vis att de inte är bra ställen, utan enbart på att jag ämnar avsluta lite snabbt och snyggt, jag har lite annat att göra under mina två sista dagar här än att sitta vid datorn och skriva till vare sig er eller mig själv. *haha* Bateman´s Bay är ett relativt (under australiensiska sydkustorters mått) stort samhälle eftersom det är mer som en stad än ett utbrett samhälle med en mindre centrumkärna. Där hittar du de flesta affärskedjor och butiker, det finns ett brett utbud av restauranger och nöjesställen och de vet att använda sitt läge vid kusten där en flodmynning ger dem tillgång till vatten längre in i staden också väl, turister älskar att komma hit och det är ett nav man mer eller mindre måste åka igenom för att komma till de sydligare samhällena. Mogo är en upplevelse. Det är en gammal gruvstad men det enda som påminner om det nu är att byggnaderna är gamla. Idag är de dock övertäckta av skyltar som hänvisar till alla de butiker som numera huserar i byggnaderna. Även om Mogo har ett par butiker jag gillar så känns hela stället fejk och överdrivet kommersialiserat. Tilba är lite som Mogo men med en stor skillnad. Det är en gammal ort med australiensiska mått och man har bevarat livsanden i byn genom att göra det till ett kommersiellt nav i området. De har dock lyckats bevara charmen och känslan och även om man inser att handeln är vad som får byn att leva upp så känner man sig välkommen och allt är bara så himla gulligt.

Jag har sett en hel del inhemska djur här, både vilt och i djurhägn. Många av de djurparker som finns här omkring är räddar djur som farit illa eller som blivit lämnade som alldeles för små för att ta hand om sig själva och i de fall de läkt tillräckligt och när de vuxit upp släpps de ut i naturen igen. De djur som inte klarar av att ta hand om sig själva ute i det vilda får stanna kvar och bo på djurparken, vilket hjälper till att finansiera verksamheten genom publikintäkter etc. Ett väldigt bra upplägg, tycker jag. De bilder jag delar av kängurur, koalor och den svarta kakaduan är från en sådan djurpark, mest för att de bilderna blev bäst. Djuren är vana vid människor och man kom närmare än man kom deras mindre människoutsatta kusiner. 

Australien

Jag skulle vilja kunna beskriva landskapet och kustlinjen här men det är så sagolikt vackert, intressant, fascinerande, läskigt, mystiskt och underbart att jag helt enkelt inte finner rätt ord för det. Jag ska ändå försöka ge er en bild av hur det är. Bortsett från sagolikt vackert, alltså. Den delen har vi redan tagit hand om. Eftersom det regnat en hel del på kvällarna här är det väldigt grönt här fortfarande. Det är tydligen ovanligt, men jag klagar inte. Här omkring böljar gröna fält över kullarna, omgivna av täta skogar. Dessa skogar består till 90 % av eukalyptusträd. Det finns tusentals sorters eukalyptus, men det jag fascineras mest av är The Ghost Gum. Det är en eukalyptus vars bark torkar och ramlar av i breda strimmor och som till slut lämnar trädet att påminna om vitt skelett med löv upptill. I skymningstimmarna ser de bokstavligen ut som om skelett som sträcker sig upp mot himlen för att avslutas i ett mörkt töcken. Jag förstår att de kallar dem ghost gums.

Stränderna här omkring är som sagt mångtaliga och väldigt olika. Utom i två avseenden. De är sandstränder av söderhavsötyp och de är vackra. Precis hela kuststräckan består av stränder och klippor men allt som oftast avgränsas stränderna från varandra av smala, steniga uddar. Utan dem vore hela kusten en enda lång, tropisk sandstrand. Under vissa tider på dygnet omges allt längst kusten i ett häftigt havsdis, vilket för att landskapet ser nästan surrealistiskt ut. Eftersom jag är här på sommaren är det inte fel att kalla dem tropiska. Jag har fått berättat för mig att de faktiskt bara har 10-15 grader här på vintern och därför kan de inte kallas tropiska under den delen av året. Jag kommer däremot alltid att tänka på dem som tropiska söderhavsötyps sandstränder. Punkt. Tidvattnet förändrar stränderna mer än vad jag kunde tro. Under högvatten är det lugnt nog att kunna snorkla medan lågvatten ger fantastiska surfmöjligheter. Vissa stränder är bra surfstränder oavsett hög- eller lågvatten medan vissa stränder ligger så långt in mellan två uddar att de är lugna även under lågvatten, men i huvudsak är det som jag beskrev tidigare.

Kusten är kuperad, det har jag redan berättat. Det jag inte nämnt är att det ändå är relativt låg kupering jämfört med den bergskedja som ligger strax innanför kustremsan. Det är en del av The Great Dividing Range och även om bergen i regel ”bara” ligger runt 700-1000 meter över havet så ser de eukalyptustäckta bergen mäktiga och mystiska ut. Den blåaktiga dimman som solen och eukalyptusoljan skapar gör inte att det ser mindre mystiskt ut, snarare tvärt om. Vi tog oss över ena grenen av bergskedjan när vi åkte till Canberra efter nyåret och det var en otroligt häftig upplevelse. Inte riktigt på samma vis som när vi var uppe vid Echo Point, men häftigt på ett annat och lika bra vis som det. Man känner sig liten och obetydlig när man ser de fantastiska vyerna och vidderna. Eftersom jag är jag satt jag länge och funderade på hur det måste ha varit för de första européerna när de kom. När jag kom hit första gången visste jag om hur annorlunda djurlivet och naturen var, även om det är en sak att veta och en annan att uppleva. De visste ingenting.

Det här landet har ett väldigt unikt djurliv. Det som inte har ihjäl dig skrämmer dig med dess ljud. En kookaburra låter tillräckligt för att man ska undra om det står någon hånskrattande djävul utanför och väntar på att man ska undersöka vart ljudet kommer ifrån. En flock kookaburror låter som som om en hel armé apor skrattar arslet åt ens dumdristiga beslut att komma till den här delen av landet. Nu råkar jag personligen gilla kookaburrans läte, men det innebär inte att det inte låter illa eller inte kunde skrämma nykomlingarna för några hundra år sedan. Lägg till de underliga känguruerna som kommer i alla storlekar och som verkar kunna ha ett hiskeligt humör och gillar boxning. Eller cassowaries, enorma fåglar som har ett horn i pannan med vilka de mycket väl kan skicka dig till efterlivet.  Vi får heller inte glömma varanerna, eller goannas som de säger här, som har så smutsiga munnar att ett bett kan leda till svår sjukdom eller död även om själva bettet inte är så illa.

Spindlarna ska vi inte prata om. De är utan tvekan det läskigaste med det här landet. Trädgårdsspindlarna är inte giftiga men väl stora, större än våra största varianter. Även en liten spindel dock kan innebära svår smärta, rejält obehag och till och med död. De stora är ännu läskigare. Jag har tack och lov bara sett några halvstora den här gången (än så länge) men det gör att jag letar efter deras mammor och pappor. Huntsmen är de allra vanligaste men det är knappast de enda som frekventerar dessa områden. Ghost gums, konstiga och dödliga djur, unikt landskap, berg och svår terräng, hetta, ödemarker, öken och allt vad det är. Nej, Australien var nog inte det lättaste området att komma till på den tiden.

Något jag slås av vart jag än kommer är bevisen av tidigare bränder. Träden återhämtar sig på något vis, trots att stammarna är brända och trasiga från roten och halvvägs eller längre upp. Uppe bland bergen har jag sett enorma områden där stammarna visar tecken på att ha brunnit. Nere bland kullarna finns också tecken, även nära samhällena. Det är lite läskigt att se de tydliga bevisen på hur vanligt det är med naturkatastrofer av det här slaget och höra hur naturligt australiensarna anser att det är. Den här förödelsen hör till vardagen, på något vis. Är det rök i luften kollar man nyheterna om bränder runt omkring, även långväga eftersom röklukt färdas långt med vinden. 

Canberra är annorlunda än kusten. Där finns det inga sköna kustbriser och hettan blir stekande och bränner snart som eld mot huden om man inte skyddar sig. Det var i början på hösten förra gången jag var där och landskapet var torrt och bränt. Canberra kallas the Bush Capital of the world eftersom staden är planerad så att det finns landskap mellan de olika förorterna och att motorvägarna ligger en bit ifrån och mellan dessa. Stadsplanerarna har även bestämt att man får bygga som högst 300 meter upp på bergen, vilket gör att kullarna och bergstopparna ståtar grönt och skönt över bebyggelsen. Eller ja, en del av topparna är täckta av träd. De andra har böljande gulnat gräs. Oavsett så utgör de en trevlig syn och staden vinner på det. Hur som helst så hade jag fått för mig att det skulle vara grönare nu, men hettan är så intensiv att gräset knappt hinner bli grönt innan det gulnar och marken var torr som fnöske. Utom i de centrala delarna, där de sköter gräsmattorna på ett annat vis då de ligger runt regerings- och myndighetsbyggnaderna samt andra officiella platser. Där var det grönt. Allt det bränt gula och röda, torra marken hindrade dock inte att jag var lika förundrad och överväldigad av landskapet där omkring.  Det är vackert på ett lite vilt vis. 

Det är skillnad nu. Även om allt det där fortfarande gäller så är det inte nytt för någon de som bor här eller de som läst lite om landet. Själva upplevelsen kan vara det, som den varit för mig både förra gången och den här gången eftersom man inte hinner uppleva allt förunderligt som finns här under de korta veckorna jag varit här, men det är skillnad på att komma utan minsta aning om vad som kan vänta och att teoretiskt veta och förstå vad det är man möter. Mina två resor till den här unika ön är något av de bästa upplevelserna jag haft i livet och jag anser mig en oerhört lycklig människa som fått se och uppleva den lilla del av landet som jag sett.