Nästa sak i ordningen

Publicerat: 20 december, 2017 i Uncategorized

20171220_1403591585639850.jpg

Den fina eken jag fick av Nulltj fick tillfälligt sällskap av min nya medicin. 

Det får gärna vara bra nu. Faktiskt. 
Som ni vet har jag under ungefär ett och ett halvt år dragits med en ”lite svajig” hälsa. Jag är på intet vis dödssjuk eller så att det ens syns på mig att jag lider av den här förbannade åkomman, men oavsett vad jag själv väljer att visa eller vad som märks utan att jag kan rå för det så har jag lidit av det ganska mycket. Mer än jag kommer att erkänna, ens för mig själv. De som märker det mest är Vikingen och Mini, som ser mer än jag själv till och med. Jag kör liksom bara på och ignorerar det mesta tills det inte är möjligt längre. Lägger inte märke till nyanserna. De två har däremot full insyn i nyanserna och försöker ofta få mig att förstå när jag ska tagga ner. 

Något som ofrånkomligt får mig att tagga ner är smärta. Inte den vanliga ”jag har ont varje dag smärtan” som jag faktiskt i mångt och mycket ignorerar. Måste ignorera för att orka ta mig igenom livet. Ni vet, den där som alltid finns där och naggar men som man ändå kan döva med någon värktablett lite då och då i kombination med att man distraherar hjärnan med något roligare. Den fixar jag. Om jag bara har sådan smärta så är det en bra dag. Då märker inte andra människor alls att jag över huvud taget lider av någon åkomma, än mindre reumatism som bosatt sig i fyra leder och som dansar flamenco med stilettklackar där inne i tid och otid. 

Nej, det är den där andra smärtan som är svår. Den som de högklackade jävlarna orsakar efter en helnatt på dansgolvet. Fast natten kan lika gärna vara dagen eller dygnet. Tidpunkten verkar inte spela någon roll för dem. När lederna fått nog av att jag klarar av den där vardagssmärtan rullar de upp ärmarna, snörar på boxhandskarna och kör några ronder. Pow! Paw! Tjoff! Det är den smärtan som är svår och som får mig att krokna. Ibland kommer det krypande. Ibland är det som en blixt från klar himmel. Det är som med allt annat som eskalerar också, man klarar det ett tag. Omorganiserar och planerar för att kompensera lyft, vikt, motvikt, rörelse, fart, tid och vad det nu kan vara. Igår kunde jag kanske ta trappen, men idag tar jag hissen. Punkt. 

Hela livet blir relativt. Jag klarar en sak på förmiddagen men sen när eftermiddagen kommer protesterar varenda cell i kroppen mot det och jag tvingas erkänna mig besegrad. Eller tvärt om. Saker funkar kanske nu men inte sen eller sen men inte nu. Ja, ni förstår nog hur jag menar? Alla metoder för att fortsätta fungera utövas. Värmekuddar, högläge, strategi, minutiös planering, vila, precisionsrörelser, vinklar, stretching, mer vila och så kör vi laget runt igen, om än inte i just den ordningen. Jag planerar och omplanerar samtidigt som jag hoppas att jag orkar göra det jag måste och det jag tycker är roligt. Det är på intet vis något självklart, att både göra vardagens måsten och att kunna ha roligt. Jag måste ofta be om hjälp med det jag måste fixa, både här hemma och ute (även om jag sällan gör det på jobbet eftersom jag anser att jag inte har där att göra om jag inte klarar av uppgifterna) och avstår från roliga saker oftare än jag vill tänka på. Bandyn till exempel. Jag missar många matcher på grund av att jag får ont av att stå på de där betongläktarna i en ishall. Festtillfällen också. Och bara att ta mig ner på stan och fika med en kompis. Så trist, men alternativet är inte gångbart. 

Hur som helst, allt är inte nattsvart. När det blir så svårt att jag inte orkar längre finns det alternativ. Jag har blivit erbjuden Methotrexate, vilket är en medicin som i väldigt låga doser hjälper bra mot reumatism. Jag blev ombedd att inte googla den medicinen – vilket naturligtvis resulterade att jag googlade så snart jag lämnat avdelningen – eftersom många blir lite skrajsna när de inser att man även använder den medicinen som ett led i cancerbehandling. Nu freakar jag inte ut så lätt, utan förstår skillnaden i dos och att en medicin kan vara bra till olika saker beroende på hur man använder den. Hur som helst så har jag hittills tackat nej till medicinen eftersom jag svarar bra på kortisonsprutor. De första två-tre dagarna är vidriga med vad som känns som små explosioner av ren och skär tortyr i lederna men sedan ebbar det av och jag känner mig nästan, nästan, nästan som vanligt, med bara ett milt bultande av vardagssmärta som i sin tur hålls i schakt med långtidsverkande inflammationshämmande och vanlig paracetamol. 

Effekten av kortisonet går över, hitintills har det som längst räckt i 3 ½ månad, men det känns ändå bättre att få några få (tre eller fyra beroende på status på lederna) sprutor med 2-4 månaders mellanrum än att äta medicin dagligen. Jag fick till exempel sprutor i slutet av november och även om det tog någon vecka längre än tidigare att slappna av så var effekten ändå omedelbar. Jag svor som en borstbindare medan explosionerna härjade, var öm som fan i speciellt fotleden i någon vecka till och kände ändå att det i det stora hela hade stor effekt. Nästan direkt efter att den initiala smärtan gått över kunde jag leva som vanligt, utan att begränsa mig allt för mycket. Yay! 

Tja. Det var ju skönt. Jävligt skönt, till och med. Jag hann faktiskt njuta av det. I någon vecka eller två. Sen var det som om lagen om alltings jävlighet bestämde sig för att ta en sväng förbi hos mig. – ‘Jajjamensan! Här mås det ganska bra, ser jag. Hehehehe!’

Nackspärr kan man ju ha. Jag har haft det förr. Det gör verkligen skitont, men det blir oftast bättre dag för dag och går sedan över inom en tre-fyra, ibland fem dagar. Men inte den här gången. Näpp. Så kul ska vi inte ha. Det som började som en enkel nackspärr i tisdagskväll i förra veckan utvecklade sig sedan undan för undan till en så svår låsning i nacken att jag knappt kunnat gapa för att stoppa in mat. Att dricka ur ett glas funkade bara inte eftersom jag inte kunde föra huvudet bakåt alls. Sugrör är förresten underskattat! Eftersom låsningen sitter längst musklerna på båda sidorna av nacken, från käkbenet och ner strax bakom öronen samt vidare ner i skuldrorna och dessutom roat sig med att sträcka ut sina förgreningar och införliva muskeln under bakhuvudet i sin lilla lek så fanns det inte ens chans att vrida på huvudet åt något håll heller. 

Jag har väntat på att det ska gå över och igår kändes det faktiskt lite bättre. Med lite bättre menar jag att det inte kom några spontana tårar så fort jag rörde mig och att jag bara skrek rätt ut vid minsta rörelse ungefär femton gånger under dagen. Jag menar även att jag väldigt försiktigt kunde vrida huvudet åt vänster i kanske tre-fyra centimeter utan att det flimrade av smärta bakom ögonlocken. Varje fotsteg jag tog var däremot ett vågspel. Var det just det här fotsteget som togs när musklerna var lite för avslappnat och huvudet således gungade till när foten sattes i golvet? Nej? Jo? Aj! Hur parerar man det så att man inte ramlar ihop och aldrig mer vill röra sig? Ändå upplevde jag igår som en riktigt bra dag. 

I morse kändes ännu bättre. Jag kom ur sängen utan att vilja gråta, jag duschade och kände hur musklerna slappnade av lite och jag känner ytterligare lite rörelseförmåga återvända. Yay. Jag hade dock redan bokat en läkartid under förmiddagen och debatterade med mig själv ifall  jag skulle avboka den eller inte. Jag mår ju bättre idag. Kanske är det onödigt med en läkartid för en nackspärr? Det är ju bara nackspärr. Nu råkade det sig så att jag var tog bussen till jobbet igår och antingen behövde gå hem eller ta bussen ner på stan och byta där för att sedan ta mig hem. Det var nog mest det som avgjorde det hela, jag skulle ändå ner på stan vid den tiden. 

Så här med facit i hand är jag glad att jag gick dit. Ja, jag mår bättre och jag själv upplever det som en enorm positiv förändring. Ändå sa läkaren att det är en av de svåraste nackspärrarna han sett och att mina muskler är som överspända fiolsträngar. Jag måste ha sett lite förvånad ut och jag förklarade att det ju känns mycket bättre idag och att jag tänkt avboka. Han såg inte imponerad ut. Med en huvudskakning (jag valde att inte se huvudskakningen som hånfull) skrev han ut muskelavslappnande och ordinerade dem väldigt noga med betoning på att jag ska ta dem i två veckor även om jag själv känner mig frisk. Det sista upprepade han tre gånger under besöket. Jag fick känslan av att han hyser väldigt låg uppfattning om min förmåga att avgöra vad som är friskt eller inte. Han betonade även att jag måste höra av mig till honom om det inte gått över om tre veckor och att jag ska kontakta en sjukgymnast, kiropraktor eller naprapat om jag fortsätter att ha så här ont efter helgen. Sen kom lite snack om att det måste magnetröntgas ifall det håller i sig i över fem veckor, men sånt prat tänker jag inte bry mig om ännu och förhoppningsvis aldrig. 

Jag är även glad över att han inte tvekade en sekund över att det är en ”vanlig” nackspärr. Enligt hans egna ord var den ”den svåraste jag sett, men utan tvivel en vanlig muskelspänning och inget som har med nerverna eller lederna att göra”. Om jag inte haft någon impulskontroll hade jag kysst honom då. Självklart har jag oroat mig över att detta kanske har med mina övriga besvär att göra, att de jävlarna dansat slut på någon led och behöver emigrera till ett färskt dansgolv, men när han var så där bestämd känns det bättre. Lättare. Den här skiten gör ont som fan och begränsar mig något överjävligt men det går över. Dessutom märker jag att den muskelavslappnade medicinen gör skillnad redan nu och jag hoppas på en bra natt eftersom den inte bara är muskelavslappnade och har trötthet som en biverkning men även ska kombineras med min långtidsverkande antiinflammatoriska och en alvedon forte. Vilken cocktail! Jag ogillar att ta mediciner men ser ändå fram emot natten. 

Annonser

Me too

Publicerat: 11 december, 2017 i Uncategorized

Att leva som kvinna är inte detsamma som att leva som en man. Tillvaron ser inte likadan ut. Det är samma värld, men ändå inte. Missförstå mig rätt. Världen ser inte ut som den gjorde för bara tio, femton år sedan och än mindre än den gjorde för trettio år sedan. Kvinnor idag lever inte under samma förutsättningar som de gjorde förr. Tillvaron är lättare. Vi har samma möjligheter att utbilda oss, att resa och mycket, om inte allt, annat som en man har. Ändå finns det saker som gör att vår tillvaro inte är som en mans. Det beror inte på att män medvetet trycker ner kvinnor eller att de inte anser kvinnor vara likvärdiga, vilket man kan förledas till att tro när man lyssnar på människor som skriker om en förändring och att det ”är vår tur nu”. Jag skulle inte kalla dem feminazis eller ens feminister. För mig är de bara missledda, bittra, snedvrida uppmärksamhetssökande individer som inte förstår vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om någons tur eller om hämnd. Nu vet jag att många undrar vart jag vill komma med det här och jag förstår att det kan tyckas att skillnaden mellan att medvetet trycka ner en del av befolkningen och att de ändå är styrande genom ett beteendemönster är hårfin, men jag menar verkligen att jag inte på något vis tror att män generellt inte anser att kvinnor är underlägsna män. Jag återkommer till det längre fram, när jag gör ett försök till att lägga fram en saklig framställning om vad jag anser är det vi behöver jobba på för att få fram en förändring.

För att ge en större bild om vilka dagliga skillnader det finns mellan de olika världarna måste jag belysa sådant som kan anses triviala men som ändå är oerhört viktiga i helheten. Småsaker som genomsyrat vardagen så mycket att det inte ens känns som något konstigt. Saker som vi alla, pojkar som flickor, matas med från väldigt tidig ålder. Som till exempel att det är negativt att springa eller slåss som en tjej. Att man parkerar bra för att vara tjej. Att man som flicka får höra att pojkar är pojkar när de drar en i håret, slår, eller puttar på en. Kärlek börjar med bråk. Att det finns könsroller som reglerar vad vi som barn hjälper till med hemma och att flickor är mer benägna att vara duktiga på att passa småsyskon, städa, laga mat, sy, diska, tvätta och andra sysslor medan pojkarna är duktigare på teknik, att meka bilar, att spela fotboll, förstå sig på IT, spela dataspel och liknande saker. Sådant skitsnack. 

Som pojke händer det väldigt sällan att du kommenteras för hur du klär dig, hur du har håret, vilka kåta ögon man har och att man inte ska egga andra med dem, hur långa ben du börjar få eller får en hand som smeker dig längst benet för ”att känna om du börjat få hår på benen än” eller ”rakar du benen regelbundet”, en okänd man med en tydlig erektion som står för nära på bussen, en flyktig hand som råkar nudda vid brösten medan man sträcker sig efter något, en kläm på rumpan och en hel massa likartade saker. Inte heller blir du bedömd utifrån hur du klär dig, hur mycket du druckit när du möter en person som anser sig ha rätt att antingen slå på dig, använda din kropp som sin egendom eller båda, antydaden om att tjänster kan bytas mot kroppsliga gentjänster eller ifrågasatt om vilka kunskaper du har eller vad du har att tillföra enbart på grund av ditt kön. 

Jag vet. Väldigt många av de killar om läser detta kommer att antingen inte känna igen sig alls eller inte tro att det är så illa som jag beskriver det. Ändå känner jag inte en enda tjej som inte möter något av detta på en mer eller mindre daglig basis. Jag vet inte någon som inte kan berätta om hur de upplevt att killar får ta mer plats eller ännu värre. Hur killar tjatar på en tjej att släppa till, som om det vore hans rättighet att få det han vill och inte hennes att slippa något hon inte vill. Hur man hör någon referera till någon som anses vara svag, fånig eller besvärlig genom att denne jämförs med en jävla kärring. Hur okända män slänger kommentarer efter en om ens utseende. Att bli kallad fitta eller hora för att att man säger ifrån eller har en avvikande åsikt. Eller bara för att man finns. Visslingar bakom ryggen på en. Hur man blir bemött med en nedlåtande ton och ett ”lilla gumman” eller ”det förstår du väl” trots att man har både mer utbildning och erfarenhet än motparten. Tyvärr händer det från en redan tidig ålder också. Från att man är flicka. Inte ens i närheten av att bli kvinna. Ni pappor som skulle beskydda era flickor från allt ont i världen har ingen aning om vad de upplever redan från barnsben. Något ni kan beskydda dem från men inte som världen ser ut idag. Nu menar jag inte den oroliga världen utanför vårt närmsta samhälle, inte de delar av världen där krig, våld och hemska förhållanden råder eller den värld där man fortfarande inte kommit lika långt som vi gjort i vårt lilla hörn av världen. Nej, jag menar vår värld. Den tillvaro vi lever i här och nu. 

Jag känner inte någon som inte har en åsikt om #metoo. Hashtaggen har exploderat sedan skådespelerskan Alyssa Milano skapade den den 15 oktober, i kölvattnet av Harvey Weinstein skandalen. Kvinna efter kvinna, man efter man och hen efter hen har hittat sin röst för att berätta om sina erfarenheter och upplevelser angående hur någon tagit sig friheter mot dem. Magnituden av den lavin som följt sedan allt detta började är överväldigande. Dag ut och dag in kommer vittnesmål om hur omfattande detta problem är.

För det är ett problem. Ett enormt problem. Kärnan av problemet kan tyckas vara sexuella trakasserier och övergrepp och det är en del av problemet, men min åsikt är att det är ett symptom av problemet snarare än kärnan. Jag har haft många diskussioner och samtal om detta och har om och om igen fått förklara hur jag menar, vilket får mig att känna att vi (i egenskap av samhället) återigen söker oss en lösning på ett symptom hellre än att gå till kärnan och göra något åt den. Det är förhoppningsvis inte möjligt att dölja det här med några plåsterlappar, men försök kommer tyvärr nog att göras. 

Som alltid när det händer något som media får tänderna i så har #metoo har det dragits i alla trådar och man vänder alla stenar för att få den största och bästa rubriken. Många, många människor och då främst kvinnor har berättat om vad de varit med om. Inte bara som kvinnor utan även som flickor. Ibland från väldigt, väldigt unga år. Person efter person nämns tillsammans med anklagelser om de brott de har begått. Ska ha begått. Eventuellt har begått. Jag tycker absolut att det är viktigt att exponera dessa människor som begår sådana här brott. Jag förstår även att man kanske inte orkat eller kunnat berätta om sådant som hänt för länge sen och nu känner ett stöd och en befrielse som gör att man äntligen kan berätta utan att själv ramla ihop i en fläck eller bli kallad lögnare. Eller ännu värre, att någon förringar den där hemska upplevelsen du varit med om. Ja, #metoo är bra.

Som med allt annat är det dock inte bara bra. #metoo är inte en homogent bra sak. Det finns inget som människor av alla de slag har med att göra som är det. Skrupelfria, sensationslystna människor, bekräftelsemissbrukare, personer som tar till vilka medel som helst för att skada någon de anser förtjäna det eller för att själva tjäna något på det och idioter som vill ha sina femton minuter i rampljuset utnyttjar medias korståg för att få tag på namn att fläka ut i etern. De utnyttjar #metoo och vattnar ur det för sin egen vinnings skull. Sedan är något som hanteras i media inte en fråga om att vara oskyldig tills bevisad skyldig utan snarare tvärt om. Det skrämmer mig. Inte för att jag misstror alla anklagelser eller att de alla inte kan vara sanna, utan för att media framställer det på ett sådant vis att människor döms innan de ens blivit hörda. Utan bevis eller ens en trolig beviskedja. En farlig utveckling i vårt demokratiska samhälle. Jag förstår naturligtvis att bevis är svåra att finna när ord stor mot ord men då handlar det ändå om att båda parter måste få säga sin version innan man bränns på ett kors. Inte heller innebär tystnad gentemot media att man är skyldig. Man kanske helt enkelt har fått sitt liv raserat och inte vet hur man ska gå vidare, då är inte den media som orsakat haveriet det första eller tredje alternativet ens om man är oskyldig. Det är rättsväsendets uppgift att förhöra och införskaffa information och berättelser. Hur man sedan fortsätter måste en domstol bedöma, inte gemene man som fått sin version genom media. 

För många är den värsta delen av denna skandal hur människor som Harvey Weinstein använt sig av sin makt för att utnyttja, utpressa, förnedra och förringa främst kvinnor men även en del män men för mig är det bara en liten del av problemet. Nä, en stor del av problemet. Men ändå en liten. Problemet i sig är större än så. Problemet ligger i att vetskapen om dessa beteenden är kända bland andra och att det tonas ner till att bli offrets problem. Offret övertalas eller pressas till att inte anmäla och lämnas för att på egen hand få brottas med det trauma hen tvingas genomleva, utan någon hjälp eller stöd. Uppe på detta ger man offret en klapp på kinden och viftar bort hen som en obekvämlighet. Trodd och ändå tillintetgjord. Inget värd. 

Problemet ligger inte bara i att en del män beter sig som Harvey Weinstein och hans likar, som bevisats vara ärkeskitstövlar som rider på sin makt för att äga andra antingen ekonomiskt, fysiskt eller mentalt. Alla män gör inte det. De flesta män gör inte det. Men än idag lever en kultur kvar där offret måste freda sig själv medan omgivningen förfäras över hur hemskt det är att man behandlar en annan människa på det viset. Här vill jag betona att detta väldigt mycket oftare händer kvinnor än män. Att kvinnor ofta i sin vardag befinner sig i situationer där de känner sig utsatta genom kommentarer, härskarteknik eller handpåläggning utan att någon runt omkring säger ifrån. Att vår kultur tillåter att en man klämmer en kvinna på rumpan offentligt utan att någon av de tio personerna som befinner sig i samma utrymme och bevittnar det säger ifrån. Eller ännu värre, att det hö hö hö:as och ryggdunkas från mannens vänner. 

Jag vet att män också blir obekväma och känner att det är fel. Att de tar avstånd genom att inte göra likadant. Jag vet också, av mångårig erfarenhet, att de anser att det är kvinnas sak att säga ifrån om hon tycker att det är jobbigt. ”Man får ju ha lite råg i ryggen själv också”. Eller att de inte vill lägga sig i. ”Det var ju bara en klapp på rumpan, det är väl inte så farligt”. OK. Det är en hand på en rumpa. En obehörig människas hand som tar på en annans kropp. Det är lätt att vifta bort som en småsak. Tänk dig så att det är din elvaåriga – eller vilken ålder som helst förresten – dotters rumpa och det är en kille eller äldre man som väljer att klämma lite på den för att de anser sig ha rätt att göra det. Det är ju ändå en småsak. Eller att det är din syster eller mammas rumpa någon annan uttrycker ägarrätt över. Känns det lika oviktigt? 

Tystnaden är kärnan av problemet. Den tysta sanktioneringen av beteendet. Om tillräckligt med många människor säger ifrån och gör det pinsamt, obekvämt, obehagligt och omöjligt för dessa rovdjur och maktmissbrukande arslen att bete sig som de gör så skapar vi ett nytt klimat i en positivt förändrad kultur för våra barn. En kultur där vi från början lär våra barn att respektera alla våra medmänniskor, utan åtskillnad. Där det inte är negativt att vara tjej eller att utöva en aktivitet som en tjej. Där personen som råkar finnas i närheten inte tittar åt ett annat håll och låter den trakasserad människa vara ensam om att säga ifrån. Där man sluter upp mot ett monster som tycker att det är fritt fram att ta för sig av en annan människas kropp. Där respekt är ledmotivet. 

Det är vad jag hoppas att #metoo leder till. Det är vad #metoo behöver leda till. Att vi fortfarande har en bit kvar och att många, många män inte alls beter sig som rovdjur eller ens djur men ändå inte ser skillnaderna i den vardag män och kvinnor lever i och att det fortfarande skämtas och förringas genom att använda feminina benämningar som skällsord innebär att vi har en bit kvar. En bit jag hoppas är en finalsträcka. Vi har redan kommit otroligt långt i en väldigt positiv utveckling. Det är det som gör att kvinnor i Sverige har lyxen att kunna kämpa för respekt på den här nivån, till skillnad från en kvinna i ett mindre utvecklat land som genomgår sin vardag i förhoppning om att inte bli gruppvåldtagen eller misshandlad till döds. Ja, vi har det bra på det viset. Men det innebär ändå inte att vi är klara än. 

Jag har mitt personliga bagage, precis som alla andra. I mitt eget fall väljer jag att inte nämna namn. Inte för att skydda någon utan för att det skulle göra att jag genomlever det igen. Nej tack. Jag har full förståelse för att man väljer annorlunda. Detta är dock mitt val och jag väljer att se framåt istället för bakåt. Jag vill aldrig mer uppleva att jag ifrågasätts på grund av att jag tjej, jag vill inte känna den där handen på mig, behöva tänka försvara vad jag har på mig eller hur mycket jag druckit, höra kommentarer om mitt utseende och mina kvinnliga attribut, känna mig ensam i en obehaglig situation i ett rum fullt med folk som tittar bort eller . Jag vill inte att någon annan ska utsättas för det heller. Speciellt inte unga flickor. Därför måste vi sluta vara tysta. Därför behöver vi sluta lära våra flickor att de måste anpassa sig till hur män tycker att vis ska vara och att klä sig modest för att inte locka till sig ett rovdjur. Istället ska vi lära våra pojkar att respektera flickor som de är och lära dem att flickorna har absolut ensamrätt till sin kropp tills de väljer att dela med sig av den. 

Låt inte några idioters missbruk av #metoo förringa dess betydelse.

Turist i egen stad

Publicerat: 5 december, 2017 i Uncategorized

20171203_150149764482644.jpg

Vi samlades vid gamla Johannes Rubeckius.

Jag gillar Västerås och jag gillar historia. Kombinationen gör att jag kanske är lite mer intresserad av att ta reda på saker om min egen stad än vad gemene man är. Det gör även att jag vid tillfälle bokar in mig på guidade turer i staden för att lära mig än lite mer om den. Eller för att få en promenad genom stan samtidigt som någon berättar om den. Det är ett himla trevligt tidsfördriv. Vikingen tycker också att det är trevligt, så detta är en av aktiviteterna vi väljer att göra tillsammans.

I söndags gick vi en adventstur i gamla Westerås med Deila och dåtiden, vilket jag hade sett fram emot ganska länge innan det äntligen blev av. Vi gick en ASEA-rundtur med samma guide i somras och hade enbart gott att säga om den och henne efteråt. Vi cyklade glatt ner på stan efter att ha adventsfikat hos Vikingens gamla morfar (han måste ju få färska lussebullar och få tänt adventsljus på första advent). Vi var lite tidiga och njöt av ganska skönt väder medan folk samlades utanför domkyrkan inför turen. 

Till vänster pratar hon om Christian Mauritz Zimmerman och hans rosa hus och till höger pratar hon om det nyare VLT-huset, en av Sverige´s äldsta dagstidningar.

Det började väldigt trevligt med varm glögg i pappmugg med tillhörande pepparkaka att mumsa i oss. Guiden var på gott humör och samspråkade med deltagarna innan hon satte igång med att prata om området kring domkyrkan och torget. Hon hade bilder med sig under ASEA-turen och använde sig av samma metod den här gången också, något som kom att bli en av huvudpunkterna i turen. Mer så än under ASEA-turen. Mycket mer så. Som ni kanske kan förstå på min betoning av detta så var jag inte helt nöjd med upplägget, speciellt som hon hade lite dålig koll på bilderna. 

Det började lite trist redan med första bilden. Hon halade fram en fin, svartvit bild på Missionskyrkan som stått vid torget, där Igor ligger nu. Hon pratade om hur vacker den var, både inuti och utanpå, (vilket är helt sant, det var en vacker gammal kyrkan) men kommenterade sedan lite förvånat att de valt att ha ytterligare en kyrka så nära domkyrkan och att det inte var konstigt alls att den rivits i början av förra seklet. Både jag och en annan deltagare talade om att Missionskyrkan är en frikyrka som inte drivs av Svenska Kyrkan, vilket guiden uppenbarligen inte hade någon om helst koll på. Tredje bilden var också lite trist. Inte bilden i sig, utan att hon påstod att alla hus på bilden numera är rivna, vilket fick mig att peka på det ena huset på bilden och sedan vända hennes uppmärksamhet bakom henne, där huset i fråga står kvar. 

20171203_1532201727197559.jpg

Sundinska huset sett från parken Axel Teodard Sundin skänkte staden. Tobakshandlare Sundin var en av Västerås mest generösa personer och donerade stora summor till mindre bemedlade människor. Bland annat donerade han 5 öre i en bankbok till alla nyfödda i staden, oavsett samhällsklass. 

Vissa bilder tillförde absolut en hel del till den guidade turen och det var lite roligt att se hur stan sett ut förr, men hon halade upp bild efter bild och enligt mig hade ungefär hälften varit nog. Särskilt som hon inte hade riktig koll på vart vissa av bilderna var tagna. ”Den här bilden är någonstans här på gatan, upp åt det hållet, tror jag”. Inte blev det bättre av att turen började kl 15 i december. Förhoppningen hade nog varit att första advent bjudit på snö och reflekterande ljus men som det var i söndags var det becksvart där gatulamporna inte riktigt nådde. Det gör det svårt att se gamla, ibland grumliga, svartvita bilder. 

Vikingen är inte lika insnöat nördig som jag och tycker att hela turen var riktigt bra. Han har inga större krav på att guiden har stenkoll, kallar gator för fel namn eller om det blir några ”jag tror”, ”jag är inte säker” eller ”är det någon som vet?”. Jag hade nog inte brytt mig lika mycket om jag inte redan börjat reta mig på alla bilder som skickades runt åt alla håll tills ingen visste vem som sett dem eller inte och någon stackare stod med en hel bunt i handen utan att veta åt vilket håll de skulle lämnas vidare. Som det var nu var det näst intill omöjligt att inte reagera när hon säger att Kungsgatan tidigare hetat Kungsgatan (det gör den fortfarande och har gjort i en himla massa år), säger Lillågatan istället för Munkgatan och sedan skrattar bort det med att hon är kvar i det gamla (gatan bytte namn 1902 och guiden är i vår ålder, så vilket gamla hon är kvar i är oklart), nämner själv klockspelet uppe i stadshustornet och att det med sina 47 klockor är Sveriges största men velar sedan om vikten på dem (hon gissade på flera olika siffror men kommer inte fram till något slutgiltigt) och säger alldeles för ofta ”jag vet inte”, ”jag tror” och ”jag är inte säker, men…”. Tack och lov var det inte för jämnan för då hade jag gått därifrån ganska snart. 

Till vänster ser ni stadshuset med tornet och dess 47 klockor och Deila som står framför slottet och visar en bild. 

Jag inser att detta låter som ett väldigt negativt inlägg gällande stadsvandringen men faktum är att jag hade ganska trevligt, ändå. Ja, det stör mig när en guide som tagit på sig att berätta om något inte läst på ordentligt och velar om saker. Som fan. Ändå var det trevligt att gå där i grupp och titta på stan, lyssna på de saker hon berättade som kom entusiastiskt och med säkerhet och att göra sig en mental bild av hur Västerås var förr. Jag må inte ha varit supernöjd med att guiden hade en dålig dag men det kan hända alla och kanske kollar hon upp de saker hon inte hade koll på inför nästa guidning. Eftersom förra turen med henne var så himla intressant och bra så kommer jag att ge henne en chans till och gå på en av hennes turer. Jag gillar hennes koncept och att hon blandar olika teman. ASEA, standsvandring, en vandring på kyrkbacken och vad det nu är. 

Om ni inte är lika nördiga och petiga som jag tycker jag absolut att ni ska gå på en guidad tur i hennes regi. Hon hävde inte ur sig en hel massa felaktigheter eller så, utan jag är som sagt petigare än gemene man. Jag har vänner som varit nöjda med de turer de varit på och Vikingen var helnöjd både i somras och i söndags. Guden har en hel del entusiasm och engagemang, vilket alltid är trevligt. Ett extra plus är att hon klär sig i tidstypiska kläder, vilket ökar charmen av att stå och titta på henne när hon berättar om dåtiden. 

En millimeter fel

Publicerat: 2 december, 2017 i Uncategorized

the missing piece

 

”Du är inte som andra”.
”Du är annorlunda”.
”Du är speciell”.
”Du är allt bra egen, du”.
”Det finns nog inte många som du”:
”Det är nog bra att det inte finns många som du”.
”Du är av en alldeles egen sort”.
”Du är ju bara konstig”.
”Jag vet inte vad jag ska svara på det….”

”Eeeeh, ja, ja, det blir nog bra det…. *rullar med ögonen*”.
”Du är svår… Nej, jag kan inte förklara varför, du bara är det”.
”Jag tycker om dig trots att du är som du är”.

När jag satte mig vid datorn nu funderade jag på hur det kommer sig att jag sällan känner att jag passar in och att de gånger jag gör det är väldigt få och långt i mellan? Sen mindes jag alla dessa meningar jag hört genom åren, om och om igen och i en hel massa fler varianter än de få jag listat här ovan. När jag tänker på allt detta, alla varianter och formuleringar som egentligen säger en och samma sak är det kanske inte så underligt att jag undrar vart jag passar in? 

Det är inte så att jag känner mig ovälkommen eller att folk önskar mig bort därifrån utan mer som om de är en pusselbit och jag en annan men att skärmaskinen skavt bort lite för mycket på någondera av oss så att vi har en för stor glipa i mellan för att kännas som rätt bitar ihop. Eftersom jag känner så här i så många situationer är det sannolikt jag som blivit lite för trimmad i kanterna. Inte mitt fel alls, utan helt enkelt en del av den jag är. Något jag inte kan eller vet hur jag ska göra något åt. Eller om jag ens ska försöka göra något åt det. Inte för att jag inte försökt. Jag inbillar mig att det vore väldigt skönt att  någon gång känna att man hör hemma. Ihop. På sin plats. Att inte undra vad jag gjort nu för att få andra att yttra sig som ovan. Jag är som folk är mest, tycker jag själv. Det verkar väldigt få andra tycka. 

Detta är inget nytt fenomen. Jag har alltid känt så. Med sex syskon var jag alltid den udda. Jag är övertygad om att mina syskon älskar mig, på sitt sätt, men det innebär i min familj inte att jag för den skull hör till. Brorsorna hängde ihop i ur och skur, tvillingar som de är, syrran och brorsan var som ler- och långhalm och min äldre syster hamnade av anledningar vi inte behöver gå in på nu hos farmor och farfar och växte upp där så vi fick inte den där goda kontakten syskon ibland kan ha. Kanske hade vi fått det om hon blivit kvar hos oss, men så skedde inte. Hon kom däremot hem under drygt ett år när jag var ung tonåring men tyvärr fanns där allt för många tonårshormoner och uppdämd ilska, sårade känslor och frustration för att det skulle bli en bra tid för någon utav oss. 

Vår familj är tack och lov inte som andra, med vilket jag menar att jag är glad över att andra inte har den konstiga jargongen, hårda tonen, brutala ärligheten utan krusiduller, omtanke eller genomtanke och emotionellt hämmade familjesituation som vi växte upp i. Vi syskon har däremot anpassat oss ypperligt till detta och lever utifrån det än idag. Vi har inget behov av att hålla tät kontakt eller ens meddela oss till varandra om det inte är riktigt viktigt (numera har vi barn och barnen går alltid först, vilket tack och lov är en självklarhet för oss alla) men om någon av oss behöver något så finns vi där allihopa. Punkt. Utöver det så är det ungefär som tidigare. Jag är en självklar del i familjen eftersom jag är syster med dem men det är nästan givet att jag är den som får information om något sist. Nästan som en eftertanke. Men jag passade inte in i övrigt heller, i vardagen när vi växte upp. De syskon närmast i ålder med mig delade vänner och även om jag var jämnårig med en hel del av brorsans vänner liksom lillsyrran var det med många av hans yngre vänner så hade hon alltid en given plats i gänget medan jag var välkommen men inte välkomnad. En svår distinktion att beskriva, men tänk lite så här; som brorsans syrra och som någon som var driftig och fick saker gjorda så var dörren alltid öppen för mig men det var ingen som bjöd in mig eller frågade om jag ville vara med. Det är det närmsta jag kan komma att beskriva det i enkla ord. 

Så var det i skolan också. Jag hade en central roll i klassen och gick utan problem mellan olika grupperingar men det var ingen som omfamnade mig och ville ha mig som en självklar del av gruppen, i ur och skur. Jag hade andra intressen än alla jag kände, jag var verbal medan de andra var tystare, jag startade inte ett slagsmål men backade heller inte och gjorde en del obehagligt till mods och kanske lite skrajsna över att reta upp mig fram tills vi gick ut högstadiet, jag var mer killig än tjejig, vilket fick killarna att behandlade mig som en av grabbarna samtidigt som de inte visste hur de skulle definiera mig då jag så uppenbart var tjej. Tjejerna visste i sin tur inte hur de skulle kategorisera mig och därför blev det lite krystat när jag satt med då de pratade smink, kläder och vad det nu var.  Jag hade en bästis i skolan och vi höll ihop i vått och torrt, utom de perioder då vi på tonårsflickors vis vara osams (vi står fortfarande varandra när), men inte ens där hörde jag hemma. Jo, i hennes hem med hennes familj, men det är också en lite egen situation. Bland hennes övriga kompisar var jag däremot helt fel. Fanns inte ett rätt någonstans. I skolan kom kompisarna till mig om de behövde hjälp och jag var den första de ringde om de behövde prata. Utöver det åkte de till stranden, gick på stan, hade fest och vad det nu var utan mig. Om det inte var allmänt, då var jag självklart välkommen ihop med alla andra. Det är som om jag var osyknad med alla andra. Låg tätt intill men en millimeter felkalibrerad. 

Jag har känt så här hela mitt liv. Som om någon eller något släppt mig från rymden för att landa just här på jorden medan jag egentligen hörde hemma lite, lite åt sidan. Inom den närmsta släkten, i skolan, på arbetsplatser, på BVC när grabben var liten, i umgänge med människor jag anser vara vänner, på utbildningar, i random konstellationer och allt vad det nu kan vara. Som om jag har en tunn hinna mellan mig och de – ni – andra. 

Missförstå mig rätt. Jag har alltid upplevt att människor har lätt att tycka om mig och att de verkligen gillar att umgås med och prata med mig, precis som jag har lätt att tycka om människor och verkligen älskar att vara social. Men… jag får ändå höra de där meningarna som jag skrev i början av inlägget. Ofta. Ibland med förundran, ibland med undran, ibland i frustration och de allra flesta gånger som en förklaring till varför jag inte förstår eller tycker lika. Vissa gånger är de helt enkelt så jag beskrivs inför andra. Oavsett anledning så är kontentan av orden detsamma. Kanske får det mig att mentalt dra mig tillbaka lite också, så att det fördjupar känslan jag får när de sägs? Känslan som numera är som ett andra skinn. Som vardag. Som jag ibland hör mig själv säga ”i förebyggande syfte”, så att jag slipper höra dem från andra. Det är inte omöjligt att så är fallet. 

Om ni tror att jag gnäller om detta så har ni misstolkat inlägget. Det är inte gnäll. Det handlar mest om att jag ibland kommer att tänka på det och grunnar över fenomenet. Och visst, det kan absolut leda till att jag stundtals känner mig otroligt ensam och utanför också men inte just nu. Nu är jag mer fascinerad, fundersam och analytisk till varför det är så här.  Den här gången triggades tankarna och funderingarna av något jag var med om här om dagen. Det händer då och då och jag att det går fortare att få det ur systemet om jag skriver ner det än att jag ska ligga och grunna över det innan jag somnar. Insomniac som jag är så vet jag att grubbleri och funderingar kan göra att jag ser morgondagen gry innan jag lyckas slappna av i skallen tillräckligt för att somna och eftersom jag ska jobba ett extrapass i morgon eftermiddag behöver jag all sömn jag kan få. 

Jag har naturligtvis inga svar att komma med. Hade jag haft det hade jag inte behövt skriva av mig för att få ordning på tankarna. *haha* Men det är ett intressant fenomen ändå, oavsett om jag får svar till mina funderingar eller inte. Vid tillfälle har jag önskat mig kunna se mig själv från utsidan, genom någon annans ögon, för att se vad som menas med beskrivningen annorlunda, inte som andra, egen, speciell, konstig och allt vad det är. Att jag då kanske skulle kunna förstå. Som det är nu kan jag bara försöka tänka mig vad de menar och det är jävligt svårt när man bara har sig själv som referens. Det är svårt att se sig själv som andra gör. 

När jag läser igenom det jag skrivit inser jag att det kan tolkas som att jag har dålig självkänsla och därför upplever saker som jag gör. Det är som jag skrev om ensamheten här ovan, ibland har jag absolut dålig självkänsla. Ibland har jag till och med otroligt dålig självkänsla. Oftast inte. Alla kan ha dåliga dagar men i regel trivs jag rätt bra med den jag upplever att jag är och hur jag upplever att jag är. Rätt vad det är så händer det något som får mig att stanna upp och revidera den bilden av mig själv men det hör till livet och allt som är en del av det. Gjorde jag inte det så vore jag inte mänsklig. Nej, jag har inte dålig självkänsla. Utom ibland, förstås. Precis som alla andra människor. 

Det handlar heller inte om att jag skulle vilja vara ”som alla andra”. Det vill jag absolut inte. Inte för att jag personligen ser mig som speciellt annorlunda, knepig, konstig eller udda gentemot mina medmänniskor, men det gör ju inte att jag vill att de få saker jag upplever som typiskt jag ska försvinna för att jag ska bli enhetlig med min näste heller. Jag tycker om skillnader mellan människor, det gör det så mycket enklare att urskilja dem från varandra då. Förresten anser jag väldigt få vara ”som alla andra”. Visst finns det människor med mer slätstrukna yttre personligheter än andra men tittar man närmare så finns där oftast något som ändå gör dem helt unika och fascinerande individer. De är bara lite mer försiktiga till vem de väljer att visa den delen av sig själva för. 

Jag vill förresten påpeka att jag på intet vis är svår. Enklaste människan i hela västvärlden. Jag tänkte skriva i hela världen men insåg sedan att de i u-länderna lever ett så annorlunda liv än jag att jag inte kan jämföra. Jag är dock inte svår. Bara så att ni vet. 

 

 

Musik

Publicerat: 29 november, 2017 i Uncategorized

music

 

Jag har många, många vänner som skulle förtvina utan musik. De lever för musiken, antingen de spelar själva eller inte. Det trallas, nynnas, sjungs, lyssnas och upplevs hela tiden, även då det är tyst omkring oss. I deras huvuden är det inte tyst. Inte alls. De ”hör” det där trumsolot, den där slingan, det otroliga riffet och deras hjärtan sjunger av den starka känslan musiken ger dem. När de sedan spelar musik, själva eller på en teknisk apparat av något slag som förmedlar andras spel till dem, så lyssnar de inte. I alla fall inte som vi lär oss tolka ordet lyssna. 

När mina vänner hör musik är det som om de öppnar sina själar och insuper allt som finns i musiken. De noterar melodin, dyker ner i texten, analyserar och identifierar de olika innebörderna som kan finnas, tolkar och känner. Speciellt känner. Även om de råkar inte tycka speciellt mycket om just den musik som spelas så känner de. Djupt och innerligt. När de hör något de tycker om och identifierar sig i så förstärks detta ”känner” till ”lever sig in i och blir ett med musiken”. Det är en upplevelse att se detta ske. 

Dessa vänner gör egentligen ingenting som inte associeras med musik. För dem, alltså. Om de kör bil, lagar mat, jobbar, sitter på en parkbänk eller vad det nu är så finns musiken där med dem. På spelaren, i lurarna, i hjärnan och/eller i hjärtat. Rytmen hörs i verkstaden när metall dunkar mot metall, i bilen när däcken kör över linjer och ojämnheter i vägen, i slamret som hörs när man lagar mat och i kroppen när man rör sig mellan de olika uppgifterna. Det letas ny och gammal musik, det pratas om och refereras till musik, det jämförs och analyseras och mest av allt; allt de varit med om har en låt, ett album, ett band eller en musikstil som påminner dem om det. ”När jag bröt upp från min första partner lyssnade jag alltid på XX andra skiva, den talade till mig och gav mig frid”. ”När jag var på mitt livs äventyr spelades NN´s låt om och om igen och när jag hör den påminner den mig om varje detalj av äventyret”. 

Så har jag aldrig känt. 
Inte någonsin.
Kanske beror det på att jag till stor del är tondöv. Kanske inte. 

Jag förstår fenomenet eftersom jag bevittnat det så många gånger och på intet vis misstror dem deras upplevelse. Men jag kan inte relatera. För mig är musik trevligt, antingen jag väljer att lyssna aktivt eller om det mest är ett bakgrundsskval. Det finns artister vart musik jag generellt gillar mer än andras men i grund och botten gillar jag låtar utan att nödvändigtvis ens veta vem eller vilka artisterna är. Det kvittar liksom, jag vill bara höra låtarna. Inte ta reda på allt om artisterna eller vad som föranlett dem att skriva just den här låten. Det finns ingen anledning att fördjupa mig i det. Jag gillar förstås inte all musik, vilket de naturligtvis inte heller gör, men där de kan tala om att de ogillar detaljerna i musiken är jag mer generell och ogillar helt enkelt den musikenstilen. Jag har t ex väldigt svårt för blues och industrirock, vilket jag tycker mest är irriterande och skärande öronskrammel. 

Jag måste nog erkänna att jag någon gång känt mig lite avundsjuk på de som kan leva sig in i musiken som en del av mina vänner gör. Som bär med sig den utan att ens tänka på det. Som sjunger i huvudet och i hjärtat när mitt eget huvud och hjärta mest bara lallar på. Eller nej, det gör de förstås inte, men det finns inget som är där hela tiden och lugnar mig, smeker mina strängar och får mig att må bra. Nu mår inte alltid mina vänner bra ”bara” för att de har musik men jag upplever ändå att musiken får dem att hitta en plats inom sig själv som snabbare får dem att plocka och limma ihop bitarna. 

Jag upplever inte att mitt liv är tomt utan musik som flödar i varje andetag jag tar. Inte alls. Det finns annat som ger mig ett rikt inre och yttre liv, saker som får mig att lyfta till oanade höjder och sväva iväg på moln. Som färgar mitt inre i ljust eller mörkt. Saker som får mig att kravla mig ur den djupa förtvivlan livet kan föra med sig och som blir en stega för mig att kravla mig ur de där bottenlösa hålen man ibland ramlar ner i. Saker som förhöjer den eufori som kommer med lycka. Saker som de som lever med musiken i sin tur kanske inte förstår. Musik tillhör inte de sakerna. Tyvärr? Kanske? Jag är övertygad om att de som känner musiken i hjärtslagen, som lever sig in i melodierna som slingrar sig som nerver genom kroppen och som när de upplever något genast får en låt eller ett arr i skallen tycker att jag är fattig som inte känner som de. De har kanske rätt. Men…. jag är ju bra som jag är och eftersom jag i alla fall inte vet vad jag saknar så kan jag hellre inte sakna det. Jag kan bara observera och undra. Vilket jag ibland gör.  

Länge sen

Publicerat: 25 november, 2017 i Uncategorized

kortisonspruta

 

Det är mycket som var länge sen nu. Att jag skrev här är bara ett exempel. Men det var länge sen. Allt för länge sen. Jag har tänkt skriva, många gånger och mer än gärna men sedan har det hänt något annat eller så har jag helt enkelt inte orkat. Eller tyckt att jag har något vettigt att skriva om. Ja, jag inser själv hur fånigt det där sista är. Jag har väl alltid skrivit, vettigt eller ej. Det är knappast det jag siktar på när jag skriver av mig. Jo, förresten. Ibland vill jag nog vara vettig och få ordning på tankarna, men oftast är det mest bara ord som rinner ur mig och bildar meningar som jag själv förstår. Om andra sedan inte förstår – eller väljer att förstå dem – är ganska egalt. De får väl fråga. 

Det var ganska länge sedan jag fick sprutor nu. Kanske för länge sen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om det. Jag har fram tills för fyra-fem veckor sedan varit otroligt glad över hur länge sprutorna jag fick i mitten av augusti hållit och sedan dess har jag blivit stelare och stelare, ömmare och ömmare och tröttare och tröttare igen. De där tre vapenbröderna är ett jävla elände att bära med sig, bara så ni vet. Satan i gatan så dryga de är. Speciellt när de börjar pola med sömnsvårigheterna jag dragits med sedan jag var barn. Ni kan ju tänka er hur kul vi fem haft ihop på sistone. *suck*

Jag har hur som helst tagit steget till att göra något åt eländet igen. Vi får se vad sköterskan säger när jag pratar med henne på måndag men troligast är att det blir fler sprutor. Tre eller fyra, beroende på hur jag lägger fram det och vad de ser på ultraljudsundersökningarna av lederna de brukar göra. Jag har ingen större lust att äta fler mediciner så jag tänker fortsätta propsa på att sprutorna hjälper tillräckligt. Håll tummarna för att det verkligen fortsätter att vara så även under årets kalla dagar, tack. Jag kan inte hjälpa än att vara lite orolig över just det, faktiskt. Kylan har inte varit min vapendragare på sistone. 

Det är så trist. Jag älskar vintern. Så där djupt och innerligt. Förra året var jag för dålig för att kunna njuta av den alls. Jag var till och med rädd för den, orolig för att jag skulle halka och göra ännu mer illa mig, bekymrad över att kylan gjorde smärtan värre och skraj för att den djupa snön skulle hindra mig från att gå ut över huvud taget. Det snurrade till det ordentligt för mig. Att känna så inför min absoluta favoritårstid var tungt. In i märgen sorgligt. Jag trivdes inte med mig själv eller något i min omgivning då. Det blev lättare under senvåren och sommaren, inte bara för att det var lättare att ta mig fram utomhus utan även för att jag mådde bättre överlag. Ont som fan, visst. Men så otroligt mycket bättre. 

Nu är det halt. Jag har halkat till både en och två gånger redan. Första gången var som det brukade vara innan jag blev sjuk. Jag halkade till, gled ett par centimeter, ropade till och såg mig sedan om för att se om något bevittnat mitt mindre graciösa isdansnummer. Andra gången var det som gick mig att ta mig i kragen och ringa reumatologen igen. Jag halkade till, gled i några centimeter, skrek till och tvingades ner på knä trots att jag egentligen inte halkat så att jag ramlat. Nej, det var fotleden som gav efter av av vridas lite grann i en ovan vinkel. Det högg till och där satt jag. Sådana hugg får jag i tån och fotleden ett par gånger om dagen numera. Ibland oftare. Det gör så ofantligt ont att jag skriker högt och får tårar i ögonen varje gång. Det börjar bli för mycket, speciellt på jobbet. Jag orkar inte gå omkring och oroa mig över att fot eller tå ska ge efter mitt i en aktivitet eller något jag gör med barnen. Jag skulle verkligen inte orka med att få ett sådant hugg där heller. Då tar jag hellre tre-fem sprutor eller vad det är. Jag skulle kunna leva med att inte få sprutor i vare sig axeln eller tummen, det gör ont men är ändå överkomligt om det inte hålls sällskap av eländet i fötterna, men får jag inte i fötterna vet jag inte vad jag gör. 

I övrigt gör jag mitt bästa för att bekämpa sömnlösheten men det är en envis och gammal fiende som känner mig alldeles för väl för att bara ge upp. Jag har både insomnings- och sömntabletter men inte ens kombinationen av dem gör att jag somnar. Jo, om jag överdoserar dosen på paketet tre-fyra nätter på raken (överdoseringen är en muntlig ordination från min läkare) men jag gillar inte att göra det så många nätter i rad. Därför sover jag inte alls vissa nätter och försöker sedan överdosera nästa natt. Oftast har jag inget för det heller. Jag är vaken vilket som. Hittills är det värsta 3 dygn med bara 2,5 timmars sömn vardera. Erfarenheten säger att det kan bli mycket värre, men jag hoppas att jag i alla fall lycka stävja det som jag gör nu, att jag är vaken max tre-fyra dygn med ett par timmars avbruten sömn någonstans i dem och sedan lyckas sova en natt eller i alla fall fem-sex timmar innan det är dags för nästa vända. Bäst vore det förstås att jag helt enkelt kommer igenom den här perioden och sover som en stock igen, men erfarenhet från otaliga tidigare vändor skrattar åt mina förhoppningar om det. 

Tro för all del inte att jag på något vis är knäckt eller deprimerad. Jag är bara trött och har ont. Det är stor skillnad, ser ni. Jag mår faktiskt hyfsat bra, om man bortser från de där faktorerna jag inte kan rå för eller ens rå på just nu. Men blir jag av med en del av smärtan så kanske huvudet också faller på plats ordentligt och då löser sig ju allt av sig självt. Som ni kan förstå så hoppas jag ju på den lösningen. Den enkla lösningen. Det vore ju rätt skönt om det finns en sådan och att den hamnar hos mig för en gångs skull. *haha*

 

Norge II

Publicerat: 29 oktober, 2017 i Uncategorized

 

 

20171019_173428

Vy från Fredrikstens Fästning ut över Halden

Resan till Norge är en jag tänkt att jag ska göra under en väldigt lång tid men som jag av olika anledningar lagt åt sidan. Ekonomin är en sådan anledning; allt är dyrt i Norge! Hur konstigt det än kan låta så är närheten till Norge en annan anledning; det ligger så nära så att jag kan göra det när som helst, det behöver inte vara nu. Att jag inte har körkort och således inte bara kan hoppa i (den obefintliga) bilen en annan. Så många anledningar. Så många ursäkter.

Efter att jag blev så dålig förra året och det visade sig vara en segdragen historia som läkarna inte riktigt vet när den går över, om någonsin, har jag börjat tänka om. Jo, visst hinner jag sen. Utan tvekan. Men vad händer om jag får ett skov till? Att jag tagit mig hyfsat ur det första skovet, något som dessutom tagit mig över ett år, gör inte att jag är garanterad att ta mig ur ytterligare skov. Därför är inte frågan om jag hinner göra saker sen utan snarare om jag orkar och kan göra saker senare. Har jag råd att låta bli? 

IMG_0284

Tja, här gick han ur tiden, den där Kalle dussin….

När hRaven kom med sin fråga om att åka till Halden och titta på Fredrikstens fästning och platsen där Karl XII togs av daga såg jag min chans. Om jag ändå ska till Norge ville jag se en fjord. Det är en av de två sakerna kvar i Norge som jag vill se. Jag hade turen att få se Røros under en dagsutflykt för några år sen och har redan checkat av den punkten på min Bucket List. Kvar fanns då en fjord och Nidarosdomen. Nidarosdomen ligger lite för långt ifrån Halden för att vara gångbart i detta läget, så jag siktade in mig på en fjord. hRaven var på direkt, så länge det höll sig till en budgetresa, vilket var min plan redan från start. Jag må inte ha råd att låta bli men jag har heller inte råd att leva lyx, speciellt inte i Norge. *haha* Herregud, så dyrt det mesta är i Norge. 

Av någon anledning hade de medeltida fallna krigare i sluttningen nedanför Gyllenlövs fästning, den Kalle Dussin tog innan han själv fördes hem på likfärd. 

Jag är ju otroligt historieintresserad, så att se platsen där Karl XII mötte sitt öde var oerhört intressant för mig också och om jag ska vara ärlig så blev jag lite förälskad i själva Fredrikstens Fästning. Nu ser den naturligtvis inte ut som den gjorde på tidigt 1700-tal eftersom det varit en aktiv del av Norges försvar sedan dess och moderniserats allt eftersom tiden gått, men själva grunden och strukturen av stället är likartat. Jag kunde tänka mig att gå omkring där på den tiden det hade varit en häst som lyfte på svansen och förstörde fototillfället snarare än en parkerad bil mitt ibland allt det historiska. Fästningens område var så mycket större än jag trott, med små befästningar runt omkring för att hjälpa till i kampen om att försvara landets gräns. Min spontana tanke är att de små befästningarna var detta områdes originalförsvar men att fästningen plötsligt behövdes och byggdes alternativt att man byggde om ett av de mindre forten till detta stora schabrak när Sverige tog Bohuslän från dansk-norska riket och plötsligt flyttade gränsen till fjorden utanför Halden, men det är som sagt inget jag har belägg för. Det verkar bara väldigt troligt. Det är hur som helst ett fascinerande ställe och väl värt en avstickare om man ändå råkar vara nere på norra västkusten. Eller vill se vart Karl XII blev skjuten av en knapp i huvudet, kanske av en norsk hjälte och kanske av en svensk landsförrädare. 

IMG_0288

Denna lilla del av ytterområdet till Fredrikstens Fästning är det enda svenskarna lyckades erövra.

Vi åkte vidare uppåt från Halden, förbi Oslofjorden och själva Oslo, så om det kan jag inte tycka speciellt mycket utom att det var ett av de två ställen i Norge vi var på där skyltningen fungerade någorlunda. Vägtullarna också. Herregud, så dyrt det är att åka på de där usla norska vägarna. Inne vid Oslo och runt Bergen var de väl hyfsade ändå, men i övrigt var vägarna riktigt jävla dåliga. Jag har full förståelse för att man inte har breda vägar med väggrenar uppe bland bergen, men det finns ingen anledning att ha sämre och smalare vägar än vad vi har ute på landet på raksträckor eller plattare områden och sedan kalla det för europaväg. Med de vägtullar de tar ut borde vägarna glänsa av guld, inte få en att känna sig som om man vore i en berg- och dalbana med mötande trafik. 

IMG_0653

Den här delen av vägen var ändå rätt schyst, den är inte långt ifrån Bergen.

Resan till Bergen var ändå bra, trots vägarna. Det är ju lätt för mig att säga som fick sitta på passagerarsidan och insupa landskapet och ooohhh´a och ooojjjjj´a mig efter varje krök, men jag tror faktiskt att hRaven också hade trevligt. Hon och jag träffas inte speciellt ofta och ibland går det åratal i mellan, ändå är det som om vi inte varit ifrån varandra alls bortsett från att vi har massor mer att prata om. Vi konstaterade att det är minst 34 år sedan vi gjorde något ihop första gången, om än inte en Norgeresa eller liknande, och att det trots så många år fortfarande känns som om vi är tonåringar ibland. Eller ja… mentala tonåringar. Kroppen är jäklar i mig inte tonåring längre. *haha*

Sämre utsikt kan man ju ha… 😉 

Men landskapet. Herregud, vilket landskap. Sverige i alla ära, det är ett otroligt vackert land, men det är ändå inget mot Norge. Det är bara att konstatera att Norge fick den bästa delen av Skanderna. Det vi har på den här sidan av gränsen är bara småkullar jämfört med bergen som finns på deras sida. Utom Kebnekaise då. Hon kan konkurrera med de flesta topparna, även om Galdhöpiggen och Glittertind båda är högre än Kebnekaise. Jag satt med stora ögon och betraktade skådespelet nästan hela vägen. Nämnde jag förresten vattenfallen och älvarna? Nej, det har jag nog inte gjort. Vilken grov försumlighet! De är både många och rika på vatten. E16 är dragen intill den gamla leden, vilket i sin tur är dragen där älven plöjt sig ner i landskapet. Därför gjorde älvarna, sjöarna, forsarna och fallen oss sällskap ända i stort sett hela vägen. Jag säger bara; WOW! 

Det finns både större och mindre fjordar än dessa, men att se dem på bild gör dem inte rättvisa. De är helt enkelt magnifika!

Fjordarna vi såg ska vi inte prata om. Eller jo, det är precis det jag ska göra. Jag fylldes med sådan vördnad när jag stod där längst in i viken och tittade uppåt och utåt. Naturen har en sådan skönhet att det inte finns ord att beskriva den. Då är ändå Gudvangen inte den större av de fjordar vi såg och man ser inte särskilt långt innan viken svänger av i sin färd ut mot havet. Ändå stod jag där med sång i hjärtat och bubblande skratt i halsen. Det går egentligen inte att förklara känslan jag hade då jag stod där och titta upp över vattnet och bergen som omgav det. Glädje, välbefinnande och exaltation är bara några av de många starka känslor som hoppade omkring inom mig medan jag struntade i allt modernt runt omkring och kände mig som en del av evigheten. Ja, jag förstår hur löjligt det låter men det är ändå så det kändes. Jag stod där människor har stått i flera tusen år och såg ut över samma berg som de gjorde och ville nästan sätta mig i en båt och se vart fjorden ledde. Jag har full förståelse för att havet lockar, i alla fall när jag står vid fjorden och tittar ut. Mystik, vördnad och längtan hör hemma i ett sådant magnifikt landskap som detta. 

Bergen förtjänar nästan ett eget inlägg men får ändå ta plats här. Vi hade tyvärr ganska lite tid i Bergen och hann därför bara med en kortare upptäcktsfärd i staden. Nu hade vi sådan ofantlig tur att vårt hotell låg vägg i vägg med Bergenhus Fästning åt ena hållet och kanske 100 meter ifrån den historiska Hansakajen, den sk Bergen Bryggen, åt andra hållet. Med andra ord bodde vi precis vid hamnen och kunde därför gå omkring i de oerhört intressanta historiska kvarteren däromkring utan att för den skull behöva ta ut oss. Ingen kunde ha varit gladare än jag när hRaven tittade in in en gränd och upptäckte att hela kvarteret där bakom var urgammalt. Nu vet jag visserligen att husen som står där är byggda efter en kraftig brand under tidigt 1700-tal, men de är byggda på grunden av och modellerade efter de hus som brann ner och känns därför mycket äldre än vad de är. Inte för att 315 år gamla hus inte känns gamla ändå, men ni vet vad jag menar. Vi vandrade omkring där och kände det som om vi tog oss från 1100-talet och framåt. Ena sidan av hamnen var urgammal, mitten var kanske 1800-tal och andra sidan var nyare än så, kanske tidigt 1900-tal och senare. Hur man än ser på det så var det en häftig resa på kort yta. Förresten, Bergen gillar sina statyer! De finns lite överallt. Ole Bull, monumentet för Sjömännen, monumentet för människan, Ludvig Holberg och Vang Verum är de vi råkade på under vår upptäcktspromenad. 

Fantoft stavkyrka förtjänar ett eget stycke. Det är tyvärr en nyare och annorlunda version av kyrkan än den som byggdes 1050 i Fortun i Sogn socken och som sedan flyttades till Fantoft 1883 och som något arsle brände ner 1992. Kyrkan byggdes upp igen och modellerades utifrån Norges bäst bevarade stavkyrka, den i Borgsund i Laerdals kommun. Vi visste inte om denna kyrka och nu i efterhand känns det lite snöpligt att ha åkt förbi på så nära håll utan att stanna till men hur jag än vänder och vrider på det är jag ändå ofantligt glad över att ha sett Fantofts stavkyrka. Kyrkan är inte likt någon annan byggnad jag sett tidigare och även om denna inte år över tusen år gammal så visar det ändå vilka otroliga skapelser människor kunde bygga på den tiden. 

Den här resan har varit bra för mig och jag kände att den var bra för hRaven också, men kan ändå bara tala för mig själv. Vi gjorde vår första resa ihop och fyra dar i bil tillsamman är kanske det ultimata, ändå kunde vi ärligt svara ärligt att vi inte ens varit i närheten av att bli osams när hennes mamma vid hemkomsten frågade om vi fortfarande är vänner. Irriterade, absolut. Inte så mycket på varandra som på att vägskyltar är ett gissel i vanliga fall och ännu mer så i Norge och att det är jäkligt irriterande när man försöker hitta på en karta och vägskyltarna antingen inte finns eller kommer direkt inpå det man försöker hitta så att man åkt förbi stället innan man fått möjlighet att ens registrera dem ordentligt. Utöver det blev vi inte ens trötta på varandras sällskap. Eller så sa hon inget om det till mig. *haha* Hur som helst så skulle jag mer än gärna åka tillbaka till Norge och det kan jag med säkerhet säga att hRaven också vill. Bergen är definitivt ett framtida resmål. Kanske inte tillsammans igen, det visar sig med tiden, men jag vet med säkerhet att vi både vill dit igen. Då flyger jag dock. Nu har jag sett landskapet som eventuellt gav Margis Sandemo sin inspiration till Sagan om Isfolket, vilket i och för sig inte fanns med på kartan när vi satte av men som blev aktuellt när jag insåg att jag kände igen namnet och förstod att vi åkte igenom bergen där Isfolket kom ifrån och där tydligen Margit själv växte upp. Det sistnämnda upptäckte jag när jag googlade om det efteråt. 

Under dessa fyra dagar har jag insett att Norge är ett otroligt fascinerande land och har ett landskap där det faller sig helt naturligt att tro på knytt, oknytt, jättar, troll, vättar och vad det nu kan vara för naturfolk som kan finnas någonstans, väl dolt för mänskliga ögon. Jag säger inte att jag personligen tror på sådant men jag hyser full förståelse för att någon som vistas i detta landskap en längre tid kan komma att göra det. Det är sagolikt vackert och lika sagolikt mystiskt med sina djupa skogar, djupgröna ängar, vattenfall, forsar, höga berg och vita fjälltoppar. Jag vill definitivt besöka Norge igen och då gärna Bergen. Och Nidarosdomen i Trondheim. Den står fortfarande kvar på min Bucket List. En dag så…