Algars vattenfall

Publicerat: 22 juni, 2017 i Uncategorized

 

IMG_9522

Det finns sådana otroliga människor här i vår värld och dessa två är definitivt några av dem.

Jag har inte någon utskriven Bucket List, ni vet en sådan där lista med saker man vill göra innan man kolar vippen (kick the bucket på engelska, därav namnet) men jag har nog ändå en sådan i bakhuvudet någonstans. I alla fall så har jag en lång rad saker jag vill se innan jag inte längre har förmågan att göra det. Det handlar mest om natur av olika slag som lockat mitt sinne genom bilder och vad jag läst och/eller hört om dem, men även sådana saker som har ett (för mig) intressant namn eller lockar min fantasi av annan anledning.

IMG_9510

Vy över Polop, som vi åkte igenom för att komma till Algar.

En av dessa saker har länge varit de otroligt vackra vattenfallen som finns i Algar. Staden de ligger intill heter Callosa d´en Sarria och därifrån är det lätt att ta sig till själva Algar och de fantastiska fall det ståtar med. Jag var lite orolig över att området blivit exploaterat under senare år då man byggt en restaurang precis intill fallen men mitt besök där i förra veckan (äntligen!!) visade att så inte var fallet. Jo, självklart är det kommersialiserat och man har tillgång till restauranger, barer, pool, campingområde, dinosaurieland och sådant man behöver när man har ett område som lockar mycket turister men de har varit klyftiga nog att bara förbättra framkomligheten inne vid själva floden och fallen med små broar och ordentliga gångvägar. Resten finns utanför området. 

20170614_103908

Några av de mindre fallen som syns utifrån området. 

De har även varit klyftiga nog att förbjuda medtagna luncher och picknickar samt andra drycker än vatten. Det där med dryckerna är jag förresten inte helt säker på men jag har för mig att jag läste det på en skylt. Hur som helst, att förbjuda sådant är inte bara smart med tanke på hur hungrig och törstig man blir av att klättra omkring bland fallen och bada i bassängerna nedanför dem och man har restauranger man gärna ser att turisterna handlar i, utan även för att det förhindrar all nedskräpning av folk som inte har någon vidare respekt för naturen eller förstår vad papperskorgar är till för. Då är det i mitt tycke bättre att folk får antingen äta på någon av de dyra restaurangerna, grilla uppe på campingområdet, slinka in på ett matställe på vägen därifrån eller äta hemma. 

20170614_105622

Kristallklart vatten överallt. Det var galet hur tydligt man såg allt under vatten. 

20170614_105709

De två högre fallen. Strömmen nedanför var otroligt stark, jag vet detta eftersom jag simmade in under vattenfallet till vänster. 

IMG_9599

Här står jag och balanserar på en sten precis nedanför fallen. 

Eftersom vi har underbara vänner som valde att visa oss Algar och Guadalest (som det kommer ett eget inlägg om senare) lyckades vi komma fram innan rushen. Det är som sagt ett väldigt populärt turistmål och det går dagligen bussturer dit från omkringliggande orter. Vi hann dock dit innan det fylldes med folk, vilket jag var oerhört tacksam över. Missförstå mig rätt, området och fallen är makalösa oavsett ansamling av människor eller inte, men det var en mäktig känsla att stå där nedanför fallen och sedan följa dem uppströms utan att sikten skymdes av andra människor.

20170614_110753

Fri sikt är en ovanlig företeelse här och bara en halvtimme senare kryllade det av folk. Armen som skymtas är min väninnas.

20170614_110604

Galna vyer. Naturen är oslagbar!

20170614_111259

Det blev ganska djupt framme vid fallet. Jag stod under fallet till vänster. Det var som att få en väldigt hårdhänt massage. 

Ni vet hur det är när man kommer någonstans och första anblicken bekräftar att ni inte kommer att bli besvikna? Jo, så var det för mig också. Jag lutade mig över relingen intill restaurangen de byggt så nära de lägre fallen att jag trodde att vi kommit fram. Ordentligt, alltså. Jag oooaaade, aaaahhhhhade och njöt av anblicken av forsarna som omgärdades av klippor, buskar och blommor och kände mig så himla nöjd med dagen redan. Fallen var vackra, liksom. Och titta där till vänster, där fanns ett högre fall! Wow! Inte förstod jag att det var småpotatis mot vad som komma skall….

IMG_9547

De är väl värda att visas igen. Vilket makalöst område!

Nå, tji fick jag. På ett bra sätt, alltså. Det jag såg från restaurangen var ingenting alls egentligen. Jo, det var som en vacker uppfart, väl värd att se och med löfte om kommande ting. Men det var faktiskt ingenting annat än just det, en otroligt vacker inledning på något spektakulärt. Jag tror att makalöst, spektakulärt, otroligt, andlöst vackert är de ord jag använde mest under hela den här dagen. Till slut kändes de nästan tomma, som om de inte ens var i närheten av att beskriva det ögonen insöp. Det var sannerligen en minnesvärd upplevelse, en som jag gärna gör om någon gång i framtiden. 

20170614_111018

Snart nog var det fullt med människor som också ville njuta av källvattnet. 

Precis innanför den lilla kuren där man betalar inträdet, 4€ per vuxen som går till underhållet av området, kom den första överraskningen. I en liten alkov fanns två höga fall vars vatten rann ner till de mindre forsar vi sett innan vi gick in på området. Eftersom våra vänner varit där många gånger tidigare och visste hur mycket jag tycker om att fota visade de mig små alkover och lite avsides ställen där utsikten var väl värd att fota. Jag har så otroligt många bilder därifrån och ingen kan vara gladare än jag. Herregud, vilket ställe!

IMG_9621

Det krävdes en hel del styrka att hålla sig kvar här. 

20170614_110552

Jag önskar att bilden kunde göra stället rättvisa, vattnet var turkost och man såg botten. 

För att göra saker ännu bättre så är det ett helt sanslöst skönt ställe att svalka sig på under en varm (tänk värmebölja i Spanien!) dag då man klättrat i trappor och gått lite i terräng. Nedanför de flesta fallen och forsarna finns mer eller mindre små bassänger i vilka man kan bada. Vattnet är kallt, källvatten från bergen som det är, och att kliva i är att kliva i Mälaren en varm vårdag eller en kall sommardag. I alla fall när vi var där. Eftersom vattenbeståndet inte var så högt som det brukar vara när vi gjorde vårt besök kan det vara så att vattnet vanligtvis är så där kallt som en engelsman som var där i onsdags gjorde gällande genom att pipa, gnälla, ljudligt dra efter andan, gnälla lite till, prata i falsett, pipa igen, återgå till falsetten och så vidare. I en kvart. Det var nog det mjäkigaste jag varit med om. Tyvärr lyckades jag inte hålla masken ordentligt heller så han såg lite snopen ut när jag först skrattade åt honom och därefter valde att dyka ner och svalka huvudet också.  Flera gånger. Länge. Han klev upp strax efter det. Hans förlust, det var nämligen oerhört skönt!

20170614_114053

Kallt, men så himla skönt. Vikingen gillade det inte lika mycket som jag och valde att kliva upp och lösa av vår väninna som vaktade kläderna efter bara en liten stund.

20170614_124111

Vikingen poserar med sin bästa sida mot kameran, precis som vanligt. *haha*

20170614_124027

Tro´t eller ej, jag stod också framför kameralinsen. Ovanligt, jag vet…

Jag rekommenderar verkligen ett besök vid vattenfallen i Algar om ni åker till området runt Alicante eller Benidorm. Det tar ungefär två timmar att åka dit från Torrevieja, så kanske en timme från Alicante och bara en kvart eller så från Benidorm. Ta med badkläder och pengar till inträde och eventuell mat och kanske en souvenir eller två. Jag åkte därifrån med fyra. Allt med ödlor på, förstås. *haha* De två Spanienmuggarna med Gaudi-ödlor, Gaudi-ödlekapsylöppnaren och den lilla svarta metallödlan med stenar på ryggen är därifrån. Den tredje Gaudiödlemuggen med grön insida köpte jag i Guadalest. Man kan även välja att bada i poolen om ligger precis nedanför fallen istället, men då kostar även det. Jag tror att det kostade 3€ men kan ha fel då vi inte nyttjade den servicen och inte brydde oss särdeles mycket om vad det kostade. 

20170614_130443

Poolområdet vid baren utanför området. Kolla utsikten! 

Vattenfallen i Algar – check! √

Semestern

Publicerat: 22 juni, 2017 i Uncategorized

20170609_121644
Vi drack inte bara alkohol, även om de många bilderna av allas drinkar jag tagit antyder det. *haha*

Som ullisar så tydligt konstaterade i en kommentar till det förra inlägget blev det inga fotbilder, till någras lättnad och andras sorg. Hur som helst så går det ju naturligtvis att åtgärdas i efterhand, vilket jag eventuellt kommer att göra. Anse er varnade. 😉

Semester, var det…

DSC01590

Blommor, blommor, blommor och balustrader vart man än gick!

Vilken härlig semester vi haft!

20170613_001647

En sen kväll på The Abbey Tavern

DSC01765

Vi åt ju en hel del också. Detta är förstås paella, men med kyckling och revben istället för fisk och skaldjur.

Det har varit precis lika stressigt som vi trott att det skulle bli, med bara några få dagar och en enda kväll då vi inte hade något inplanerat men då det bara var roliga saker vi hade att göra så var det ändå värt det. Nu drog vi ändå ner tempot lite mot hur vi gjort tidigare, det var liksom ett måste då jag fortfarande hade ont i början av vår semester. Inte blev det bättre av att de har riktig sten i sina trottoarer där nere, vilket i kombination med den kraftiga värmeböljan de har i Spanien just nu varit som tortyr för mina fötter och vader.

IMG_9256

Kvällarna var fantastiskt vackra!

20170609_103627

Stränderna är också fantastiskt vackra, förstås. Om jag inte blivit så otroligt rastlös och börjat lukta som bacon hade jag nog kunnat ligga där hela dagen. 😛 

Tack och lov vande sig både fötter och vader vid trottoarerna inom tre-fyra dagar och därefter kunde jag gå bättre. Då gick till och med allt roliga mycket lättare. Sånt gillas! Och vad var det roliga, då? Jo, det var en hel massa saker men i första hand var det vänner, stranden, vänner och stranden och vänner och att helt enkelt vara i Spanien. Jag önskar jag kunde visa bild på alla, men jag har tillstånd från alla att lägga upp bilder och därför blir det bara några som blir med på bild här.

DSC01710

Vänner är bra att ha.

DSC01600

De förgyller livet.

DSC01676

Och får oss att må bra. 

IMG_9325

The more, the merrier…

DSC01804

Men detta är ändå bara ett axplock av alla de fina människor som valt att vara våra vänner…

Vi träffade vänner varje dag, umgicks, åt ihop med dem, såg shower, quizzade (kom på delad andraplats utav en massa lag), lyssnade på en vän som dj:ade på ett ställe, satt och pratade, träffades på olika ställen och blev medbjudna på än det ena, än det andra. De flesta dagarna hade vi förmiddagarna för oss själva och två av förmiddagarna tillbringade vi på stranden. Vikingen var ner till stranden en gång utan mig också för att jag helt enkelt inte orkade följa med. Jag hade snärtat till nacken på något vis några dagar innan och kunde knappt vrida på den för att klä på mig. Jag valde att gå äta frukost på ett ställe, läsa lite bok och sedan gå äta lunch på ett annat ställe istället för att försöka tampas med de ganska starka vågorna.

 

DSC01771

Den vackra Chloe, som även är en otrolig sångerska.

DSC01598

Vikingen njuter av solen hemma hos några av våra vänner.

DSC01681

Det fanns ju förstås en och annan katt(unge)där omkring. Vikingen blev alldeles gaggig och gullig av blotta åsynen. *haha*

Trots att vi inte haft någon dag då vi inte planerat in något alls känns det ändå som att vi laddat batterierna bra. Värmen var visserligen jobbig och jag brände mig på skalpen, vilket resulterade i att jag köpte en hatt och Vikingen skojade om att han var ute och gick med Al Capone. Flera gånger. Många gånger. Tur för honom att vi var på semester, solen sken, värmen och kortisonsprutorna jag fick innan vi åkte uträttat underverk, annars hade han också haft ont uppe på skalpen. *haha*

20170610_131321

~Sol~som Al Capone. Till en början avskydde jag den, sedan insåg jag att jag rockar den!

20170611_140658

Ni ser! Jag hade till och med kläder som passade till. I rock! Släng dig i väggen, Al Capone!

Jag har tagit massor och åter massor av bilder under den här semestern. Nu kanske inte ni är speciellt förvånade över det, men ska sanningen fram så har jag knappt använt mina kameror alls sedan jag blev sjuk och jag själv blev väldigt nöjd över att jag tydligen återupptäckt glädjen i att fotografera. Jag har saknat det. Det låter kanske konstigt med tanke på att det ju bara är att lyfta kameran och fota och jag haft alla möjligheter till att göra just det men det är ju inte förmågan som saknats utan snarare motivationen och möjligheten att ta kort i de vinklar jag ville ha dem i som inte funnits.

DSC01727

Vikingen och några vänner på väg in på The Cavern, där vi lyssnade på vår vän som dj:ade. 

Hur som helst så har jag en otrolig massa fina bilder, däribland några fotbilder. Jag tänkte ju nämligen hålla mitt löfte om fotbilder här i bloggen men faktum är att jag dels inte kände att jag hade tid att sitta med datorn och dels inte alls kände för att göra det. Alltså gjorde jag inte det heller. Men det hindrade ju inte att jag spammat detta inlägg med bilder, eller vad säger ni? *haha*

20170607_114012

Och här kom den…. den utlovade fotbilden. Bra så, ullisar? 😉

 

Lite småplock

Publicerat: 2 juni, 2017 i Uncategorized

wp-image-1857088675

Ytterligare en längre tid har gått mellan mina inlägg. Jaha, ja. Då får det nog vara så. Jag ämnar inte på något vis tvinga mig själv att skriva utan tänker fortsätta att göra det när och om andan faller på. Att avsluta bloggen är däremot inte ett alternativ, den ska vara kvar så att jag har möjlighet att skriva av mig när jag känner för det. 

Förra gången skrev jag om hur tungt jag upplevt saker och hur ont jag haft. I förra veckan fick jag kortisonsprutor i alla fyra leder och led alla helvetets kval i två dagar, var euforisk av lycka över att kunna röra mig obehindrat i två dagar och nu har jag hamnat på en nivå där jag fortfarande känner av mina besvär men ändå kan röra mig relativt obehindrat. Jag blir trött och får ont framåt slutet av dagen, mycket beroende på vad jag hittat på under sagda dag, men det är ändå tusen gången bättre än det var innan jag fick sprutorna så jag klagar inte.

Jag har lite problem med skor. Och kläder, men det återkommer jag till senare. Skor var det. Jag har några par gympaskor jag kan gå omkring i hyfsat ett tag, sedan behöver jag byta till några andra skor. Anledningen är att mina skor är formade olika (så där som skor är, duh) och trycker på olika ställen. Jag måste erkänna att jag aldrig, någonsin upplevt något tryck alls förrän jag fick problem med fotleden och stortåleden, men numera måste jag ta hänsyn till dessa leder och byter därför skor så att de får jämnt tryck på sig. Först ett par som efter ett tag utgör ett tryck på fotleden och därefter (ordningen är oerhört viktig eftersom tån ställer till det mest när jag går) ett par som till slut blir osams med min tå. Yay, liksom. 

Jag har ett par nya Riekersandaler som fungerar bra för både fotled och tå och jag kan gå längre i dem än i mina stabilare gympa/walkingskor, men jag upptäckte efter en långpromenad för några dagar sedan att de istället är så pass platta att de retar min hälsporre lite. Inte så att jag fått några efterföljande men av dem ännu utan mer som ett löfte om kommande ting. Perfekt. Precis vad jag behöver. Mina hälsporrar (de ser förresten hur löjliga ut som helst på röntgenplåtarna. Lustigt att något så litet kan göra så himla ont) har tack och lov inte varit en del av ekvationen under tiden jag varit sjuk i lederna men det skulle inte förvåna mig om de bestämmer sig för att vilja vara med i leken, de också. 

Kläder. Detta återkommande problem. Jag gick ju upp en hel massa med medicinerna och har lyckats gå ner hälften av det sedan jag slutade med medicinen den sista mars. Det är rätt bra jobbat faktiskt och jag är aningen nöjd med mig själv. Jag är även väldigt nöjd med att kunna få på min en hel del av mina kläder, kläder jag inte kunde ha alls för bara två månader sedan. Detta inkluderar tyvärr inte speciellt mycket av det jag skulle vilka kalla min sommarkollektion. Jag köpte ju nya kläder efter att jag kämpat mig ner till -40 kg och var så otroligt, himla, löjligt nöjd med dem. Och de är fortfarande hur snygga som helst. Kul. Verkligen. Speciellt som det inte finns en chans i helvetet att jag får på mig dem nu. Jag har nog en si så där sex eller sju kg kvar innan de sitter någorlunda skönt. 

Nåja, det är ju knappast sommarvärme ännu så det finns kanske tid? Nope. Jag åker till Spanien om två dagar och har redan svurit så det osar medan jag i fåfäng förhoppning om att i alla fall kunna ha den… eller den… eller kanske den toppen utan att den sitter som ett korvskinn. Jag har ingen som helst lust att köpa nytt och att springa på stan i sista minuten är inte min grej. Vikingen föreslog att jag skulle köpa nytt där nere men han verkar inte förstå att spanjorerna har aningen mindre storlekar än vi och att jag nog skulle komma i den nertill men att det inte finns en chans att jag får på mig något upptill. Jag har nog problem med det här, där jag kan storlekarna och vet vad som är vad, och det känns helt och hållet icke önskvärt att gå på en frustrerande, irriterande och meningslös shoppingtur på min semester. Nej tack.

Äh, jag reder mig nog. Det finns tvättmaskin i huset och jag kan alltid byta top till shortsen lite hipp som happ så att det ser ut som att jag har mer ombyten än jag har. För ja, jag är tydligen så fåfäng att jag inte vill gå i samma kläder varje dag, tvättat eller inte. Fåfänga är nog en av de svårare lasterna för mig själv att hantera. *haha*

Jag har upptäckt och försöker motarbeta något hos mig själv. Nu kan det ju bero på att jag mår bättre och därför har mer ork, men faktum är att jag inte gillade det den sidan av mig alls. Sedan en tid tillbaka har jag börjat undvika folk jag känner väl. Människor som har insyn i hur jag är som person – hur jag agerar, fungerar och tänker – och som skulle ifrågasätta om jag beter mig annorlunda. Inte nödvändigtvis dåligt annorlunda, utan mest bara annorlunda. Om jag inte orkar med, om jag är tystare än vanligt, om jag ser ut att inte hänga med eller kanske är på sämre humör än annars.

Anledningen är ju ganska uppenbar. Dessa människor skulle ifrågasätta och fråga, vilket är något jag inte har haft den minsta vilja att bemöta. Orken för det fanns inte. Finns kanske inte än heller, men jag ämnar ändå förändra detta undvikande och undfallande beteende hos mig. Jag är inte sådan och jag vill inte vara sådan. Att det i mångt och mycket är lättare att umgås med människor som inte känner mig lika väl eller träffar mig så pass ofta att de kan se någon skillnad spelar ingen roll. Det är kul att umgås med dem också, men det ska inte göra att mina nära och kära ska skjutas undan för att jag själv ska slippa bemöta deras rättfärdigade oro. Jag kan dessutom inte fortsätta fly från mig själv, vilket jag in förlängningen gör genom att undvika dessa människor.

Till något roligare… På måndag åker vi till Spanien! Yay! Äntligen! Det är helg galet så mycket vi längtat till den här semestern. Det har vi visserligen alltid gjort inför våra semestrar, men den här känns nog ändå som att det ligger på en annan nivå. Både jag och Vikingen behöver den där pausen från vardagen, rå om varandra och strunta i alla måsten. Just det där med att rå om varandra är viktigt. Här hemma tassar vi lite på tå inför varandra just nu. Inte medvetet, men om vi tänker efter är det så. Han förstår att jag mår kass och inte orkar med allt som jag brukar. Han har även ganska stor erfarenhet om att mitt tålamod ligger på mindre än hälften av vad det gjort tidigare. Jag å min sida förstår att han har en del issues på jobbet och att han sedan kommer hem och oroar sig över mig. Jag har även lärt mig att hans oro yttrar sig genom på ett ganska korthugget och aningen (läs; catfight) fräsande sätt. Så ja, vi fräser som två rivaliserande katter trots att vi egentligen mest oroar oss över varandra. Härliga tider.

Alltså. Spanien. 11 dagar då vi bara är. Tillsammans eller isär, det beror lite på vad vi vill hitta på och ifall den andra vill följa med eller inte men det spelar ingen större roll, så ska vi göra allt vi kan för att dels må bra själva och dels få den andra att må bra. Här hemma hade det varit svårt att skaka av sig det som varit men där nere blir det helt annorlunda. Våra vänner, miljön, solen, havet, poolen, maten, barerna, möjligheten att göra allt eller inget och bara det att få skaka av oss vardagen kommer att göra sitt till. Ni anar inte vad jag längtar.

Han är förresten bra, den där Vikingen. När jag blir som mest less önskar jag att jag bodde själv igen. Eller ja, själv och själv, Mini-Belse kommer väl att bo hos mig tills jag går hädan av hög ålder eller han får en egen lägenhet, vilket kan vara exakt samma sak. Men han håller sig för sig själv och är sällan i de utrymmen jag vistas i. Det får jag leva med medan det med Vikingen är annorlunda. Vi vistas i samma utrymmen och har olika, ingrodda vanor. Vissa av mina vanor är nog dessutom så djupa att de skulle klassas som kliniska OCD´n. Han har inga sådana och kan således inte förstå hur starkt vissa saker påverkar mig. När jag var frisk spelade det mindre roll. Jag skötte mina grejer så att det passade mig och han skötte sina, som i om den symbios ett samboförhållande ska vara. Nu orkar jag inte göra allt jag gjorde för att själv må bra och då mitt tålamod är kört i botten kan jag ibland vräka ur mig att jag inte tror att vi kommer att bo ihop om detta fortsätter. Han är däremot stensäker på motsatsen. När jag fräser fram detta om boendet, att jag fan hellre tar hand om bara mig själv igen (jag bodde själv med Mini i 11 år och var så himla nöjd med mitt hem under hela den tiden) så ser han lugnt på mig, ger mig en kram och säger ”In your dreams, babe”. Så sansar jag mig lite och det är lugnt igen. Tills nästa gång, vill säga. 😛 

Men vet ni? Hur irriterad jag än kan vara, hur missnöjd med den rådande situationen jag än är och hur less på allt jag kan känna mig så är det skönt med någon som står där och är säker på att detta inte ska bryta ner oss. Att det finns ett vi i slutändan av det här. Nu inbillar jag mig inte på något vis att vi alltid kommer att vara överens om vägen dit eller ens vart slutmålet är, men det är ändå skönt att bli försäkrad om att jag kan bete mig så här ibland och det ändå inte gör att han vill springa åt andra hållet. I alla fall inte oftare än jag själv toktröttnar och drömmer om att bo själv utan att egentligen vilja göra det. Det känns däremot underligt att han är den lugnare av oss i det hela. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det? *haha*

Jag har lite ont i min högra hand. Åh, inte av någon allvarlig anledning utan mest för att jag är helt galen. Totalt och komplett galen. Jag fick för mig att skriva ett brev till min vän i Australien och voilá! där låg ju den är vackra skrivboken jag köpte för ett tag sen utan att egentligen veta vad jag skulle fylla den med. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle utgöra ett perfekt brev. När jag säger skrivbok menar jag en sådan där med hård pärm och en si så där 200 sidor. Ni ser den på bilden här ovan. Visserligen i A5 format, men ändå. 200 A5-sidor gör trots allt ändå 100 A4-sidor. Vad i all världen gjorde att jag tänkte att ett 100-sidorsbrev var en bra idé? Nu har jag bara ett femtongal sidor kvar innan det ska postas. Stackars, stackars ~Honeys~ när hon får det. Hon kommer att tröttna på allt vad jag heter innan hon kommit till hälften. 

Oj då. Stackars mig! Jag som tänkt åka och hälsa på henne igen. Tur att det inte är förrän i december nästa år, då har hon kanske hunnit smälta allt dravel jag skrivit. *haha* Det är förresten svårare att skriva ett 100-sidors brev än att skriva en bok. I en bok har man en historia som växer fram och mognar allt eftersom sidorna skrivs. I ett brev hoppar man från ämne till ämne och rätt vad det är känns det som att man fått slut på ämnen. Då blir det kallprat i skriftlig form tills man kommer på nästa intressanta (ja, i alla fall för mig) ämne att avhandla. Det blir nog första och sista gången jag gör en sådan här grej. *haha*

Konstigt att det tar mig så lång tid i mellan mina inlägg. Jag verkar ju ha en hel del dravel att fylla bloggen med, även om det kanske inte är det allra mest intressanta. Vad gör väl det i slutändan, det är ju min blogg och jag skriver vad jag vill. 🙂 

Sa jag förresten att vi varit på tacokryssning? Jodå, jag och Vikingen tog oss ner till hamnen en lördag för några veckor sedan och klev på den anrika (?) M/S Havsörnen som väntade på oss i hamnen. Nu var vi naturligtvis inte de enda ombord, men det var faktiskt inte långt ifrån. Många av borden var tomma och endast 12 personer var inbokade på denna matkryssning. Jag hade upptäckt redan på morgonen den dagen att tacokryssningen var ihopslagen med räkkryssningen men då min skaldjursallergi inte är luftburen valde vi ändå att åka på den. Övriga passagerare hade valt att äta räkor, vilket jag efter att ha sett hur slabbigt det var kände mig lite glad över att inte kunna. Vikingen gillar räkor men är solidarisk med mig och äter sällan skaldjur om jag är med. Inte bara för att vara solidarisk förstås, oftast beror det på att han inte av misstag ska överföra något till mig om han får skaldjurssaft på händerna eller om han pussar på mig. 

12 personer på kryssningen kändes lite glest men det visade sig att det räckte gott och väl för att vi skulle ha en fantastisk kväll. Vi hade trevligt i varandras sällskap, övriga matgäster var på ypperligt humör och bjöd på sig själva och trubaduren gjorde ett utomordentligt jobb med att få med sig alla i både allsång, dans och musikquiz. Både Vikingen och jag står fortfarande frågande till hur vi lyckades vinna sagda quiz men vi står hur som helst här med ett presentkort som ger oss halva priset för upp till sex personer för en utflykt med rederiet under säsongen 2017. En av deras dagsturer går till Mariefred. Där ligger Gripsholms slott. Det känns som att det kan blir något åt det hållet senare i sommar. 😀

Nu räcker det för den här gången. Jag lägger nog upp lite bilder från Spanien också, även om det inte blir speciellt långa inlägg. Den här gången har jag en utflykt inplanerad, men har inte fått den bekräftad ännu och tyvärr läste jag här om dagen att det råder fotoförbud på platsen, så ni får nöja er med soliga stränder, paraplydrinkar, någon fot eller två i sanden, lite mat och annat sådana där semesterbilder. 😀

Jag tänkte…

Publicerat: 12 maj, 2017 i Uncategorized

thinking
Bild lånad från http://www.danielboyer.com

….

Sen kom jag inte längre.

Det har varit lite för mycket på sistone och min tanke på att spendera min lediga dag innan jobbhelg med att ta med mig kameran och åka till Vallby Museum kom av sig helt. Inte för att jag inte vill, utan för att kroppen säger ifrån. Helt. Totalt. Finns inte på världskartan att jag orkar sätta mig på cykeln idag. Att promenera dit finns inte i universum. Ändå vill skallen verkligen iväg. Få lite stimulans. Matas av intryck. Njuta av väder och vår. Ja, även våren. Jag vet, det låter helgalet med tanke på att våren faktiskt är min värsta årstid. Inte i år. Nu vill jag bara ut och njuta av den. Jag misstänker att det beror på hur jobbigt det varit under mina bästa årstider, hösten och vintern, och att jag faktiskt känner skillnad i lederna nu när det inte är så bitande kallt längre.

Jag säger ”inte är så bitande kallt längre” med försiktighet, förresten. Det har blåst riktiga isvindar här på sistone. Men det gör inget. Våren är ändå på väg med nytt, fräscht liv i både natur och människor. Att vara nere på stan numera är som att kliva in i en annan värld än den kalla, kala, tysta, obefolkade värld vintern bjuder på. Jag gillar den där världen. Den tysta, där knarret från skorna och det kalla, hårda ljudet som uppkommer när man skrapar bilrutorna är det enda man hör. Eller ja, knarret, skrapandet och svordomarna som följer skrapandet. Det är det enda man hör.

Men i år är det som att allt är ställt på huvudet. Jag har längtat efter våren. Jag har även längtat efter sommaren och dess värme. Nu tror ni väl att jag oåterkalleligt blivit galen, men jag har en ganska bra uppfattning om varför jag längtar efter värmen. Det är inte som för andra, som blommar upp och tycker att livet är toppen när solen gassar, svetten lackar och man kokar inombords. Nej, inte det minsta. Den delen kan jag faktiskt gärna fortsätta vara utan. Faktiskt. Det varken låter eller känns speciellt lockande. Ge mig hellre en -15° kall, vacker vinterdag med minst 1 meter snö och strålande sol. Alla gånger. Men i år vill jag ändå ha värmen. Längtar efter den. 

Det beror förstås på att värmen är väldigt bra vid ledsmärtor. Och smärtor har jag. Jag kan lura mig själv till en viss grad, men sen kommer sanningen och slår sig ner på mig som den jävla pösmunk den ibland är. Som ni ser är jag inte direkt på vänskaplig fot med sanningen just nu. Visst har jag lagt märke till saker och inte sjutton kan jag undgå att känna hur det egentligen är, men fasiken vad bra jag varit på att slå dunster i ögonen på mig själv genom att använda irrationella tankegångar, bortförklaringar och att helt enkelt slå ifrån mig det som stirrar mig i ögonen. För jag är ju inte sjuk. 

Och nej, jag anser nog inte att jag är det heller. Men jag har en åkomma. Skillnaden mellan dem är kanske hårfin och till och med irrationell, men jag känner mig verkligen inte sjuk – smärta är inte detsamma som sjukdom – och det gör att jag gärna tror mig klara av och orka mer än vad jag faktiskt gör. Missförstå mig rätt, jag orkar så otroligt mycket mer nu än jag gjorde för bara några månader sen och jag har förmånen av att ändå vara rörlig, stark och fungerande. Men det är fortfarande en bra bit kvar tills jag är där jag en gång varit. Där jag var innan den 20 augusti förra året. Jag vilar naturligtvis mycket mer nu än jag gjorde innan jag blev sjuk och sedan fick mina ledbesvär men det räcker ändå inte till. Jag måste få skallen att förstå att det kan vara hur piggt som helst men ändå måste anpassa sig efter kroppen och dess förmåga. Det var mycket lättare när jag gick på mediciner och huvudet var som inlindat i bomull och taggtråd, men nu står de två inte riktigt i linje med varandra längre och även om jag trodde att jag anpassat mig till situationen är jag nu tvungen att göra en pudel och erkänna att jag nog inte är så med i matchen ändå.

Vilken pudel, va? Att lägga till nog är (nog) inte ok, ändå. *haha* OK, jag försöker igen…

Jag är inte lika med i matchen som jag tidigare trott. Punkt. 

Med en insikten har några beslut tagits. 
Jag har ringt läkaren och bokat tid hos henne för att få nya kortisoninjektioner. I plural. Sist fick jag ju bara i fotleden men den tiden är sedan länge förbi. Nu är det alla tre leder, vänster axel och tåled samt höger fotled, som gäller igen. Finns inte en chans att jag kommer att klara av att fungera på någorlunda nivå om jag inte får sprutor i alla tre lederna. Om det inte känts så tragiskt hade jag nog skrattat åt att jag för bara någon månad sedan trodde att tåleden läkt och att de bekymren var ett minne blott. Jag fnyser även lite sardoniskt över att jag upplevde axeln som mycket bättre. I de lederna hjälpte medicinen bättre än jag förstod innan, men jag vet bättre nu när den tagits bort. Hade det inte varit för att jag mådde så otroligt dåligt av medicinen i övrigt hade jag nog börjat med den igen. Det går inte nu längre, när jag fått tillbaka hjärnverksamheten och förstår hur medicinen påverkade resten av mig så otroligt negativt. Då är smärta ändå lättare att leva med. 

Tyvärr har jag även fått ont i vänster tumme, i leden mitt på tummen, något som sköterskan jag pratade med här om dagen glatt kvittrade om som ett vanligt symptom när man har andra reumatiska problem. Men tack då. Verkligen. Vi får se vad läkaren säger när jag träffar henne om några veckor. Om det nu är ytterligare en reumatisk led så kanske man kan få en kortisonspruta även där? Jag har ingen aning om vilka leder man kan spruta, men det kan man ju hoppas att hon har koll på. 

Jag har även bett om och fått ytterligare en veckas semester beviljad, så nu är jag ledig från och med 29 maj – 18 juni, varav 11 dagar ska spenderas i soliga Spanien. Tillsammans med sprutorna (som jag dessutom blivit försäkrad om kan upprepas vid behov under sommaren) borde solsemestern och den svenska sommaren göra att jag klarar mig ett tag. Tiden borde också göra sin sak. Inte för att jag är en sådan anhängare av att ”Tiden läker alla sår” (vilket jag nog egentligen inte tror att den gör utan att det snarare är så att tiden lindar in smärtan, skjuter den ifrån sig och gömmer den i allt annat som händer runt omkring och gör den mindre påtaglig) utan för att jag av ren självbevarelsedrift väljer att tro på läkarna när de säger att min åkomma är reaktiv, tillfällig, och därför kommer att försvinna med tiden. 

Smärtan syns inte. Tröttheten syns inte. Oförmågan syns inte. I alla fall inte fysiskt, om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Men de finns där ändå. Som en blöt filt över hjärnan, som i sin tur känner sig piggare och vill mer igen. En ohelig kombination som jag inte riktigt vet hur jag ska bemästra. Haha! Bemästra?!? Fan, jag vet inte ens hur jag ska hantera den, än mindre bemästra den. Under tiden kör jag på som vanligt, jobbar hårt, bokar upp mig på roligheter, tar på mig saker både hemma och åt andra, fixar, donar och glömmer bort mig själv tills det är för sent och jag kraschar i soffan eller sängen och återigen, för femtioelfte gången, lovar mig själv att ta det lugnt. För det är ju bara lite smärta. Det går över med vila. Eller hur…? 

Jag behöver lära mig sätta gränser. Lyssna på mig själv. Strunta i alla de där borden som jag inte kan låta bli att göra för att jag ju borde. Välja ut vilka måsten som verkligen viktiga. Känna efter före hellre än efter.
Jag behöver den där semestern, för huvud, kropp och själ. 

Nästan en månad igen

Publicerat: 7 maj, 2017 i Uncategorized

IMG_1351

Det var inte riktigt tänkt att det skulle dröja så länge innan jag skrev igen men ni vet hur det kan vara. Eller, det kanske ni inte gör. Men det spelar ingen roll, ibland går tiden snabbare än man tror. Till och med då den känns som en och en halv evighet. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu heller, för det känns inte som om något egentligen förändrats och jag är trött på att gnälla om hur jag mår. När jag skriver att inget har förändrats så menar jag inte att det inte har det egentligen, för jag mår annorlunda nu än för bara en månad sedan, men att gnälla om biverkningar eller värk går väl på ett ut? Men för att ändå göra det här inlägget mindre deprimerande så kan jag berätta att jag inte längre har kronisk huvudvärk (numera har jag oftast bara huvudvärk en liten stund varje dag eller i omgångar varje dag), jag är inte in i märgen trött längre, jag tappar inte längre ord i samma utsträckning, den galopperande demensen är på kraftig tillbakagång, astmabesvären är helt borta och jag har gått ner ganska mycket i vikt sedan jag slutade med medicinen. 

Astmas var det första som försvann. Inom två veckor var den borta som en avlöning. Puts väck, utan några som helst tecken på att den någonsin varit här. Därefter märkte jag av att huvudvärken lättade kraftigt. Snart var jag inte lika trött länge och att vakna på morgnarna var inte den kamp mot livet jag upplevt det som tidigare. Det tog lite längre tid innan afasin släppte sitt tag och än så länge sitter en del av demensen i, men jag känner ändå hur det blir bättre och bättre för var dag som går. Vikten har jag hjälpt på traven och har nu gått ner sammanlagt 7 kg, vilket innebär att jag gått ner 2 kg innan jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt och 5 kg till sedan jag började på dieten.

Konstigt det där, att man tycker sig må så mycket bättre för att kroppen anpassat sig från en tidigare situation där du egentligen var helt sänkt. Bättre var det ju, men det var ju så långt ifrån bra man kan komma. Ändå var jag väldigt positiv när jag var hos läkaren sist. Idag låter det annorlunda i skällan. Det finns inte en chans att jag kommer att ta den där medicinen igen. Jo, jag har ont. Så utihelvetesjävla ont. Inte hela tiden, men ofta nog. Och ja, jag blir trött och orkar inte alls lika mycket som tidigare. Men jag har inte allt det andra att dras med också. Att ha ont men ändå ha hjärnan med mig är mer värt än att ha mindre ont i några leder och ha sockervadd i skallen. Smärtan kan jag hantera. Medicinens påverkan kan jag inte göra något åt själv. Alltså, jag mår psykiskt sämre och fysiskt sämre. Det är en intressant kombination eftersom hjärnan orkar leva igen medan kroppen fortfarande lägger in veto. 

I övrigt är det som vanligt. Jag har umgåtts mycket med vänner och kollegor (på fritiden) på sistone, vilket lyfter humöret en massa även om jag måste vila mycket både före och efter, något jag är extremt dålig på. Jag får ofta säga nej tack till aktiviteter jag vill göra, men ibland glömmer jag det och försöker ändå. Det kostar på. Det finns tydligen ännu saker jag måste lära mig att acceptera, men det ger sig väl med tiden. Vikingen och jag har också försökt hitta på saker att göra ihop och där måste jag ge honom en eloge. Han har bättre koll än jag på vad jag orkar och inte orkar och hur mycket jag ”får” göra dagen efter. Vi fräser lite oftare på varandra, gnäller lite mer överlag och tjafsar över småsaker vi tidigare inte ens funderat över men eftersom vi innerst inne förstår varför nerverna ligger på utsidan går det bättre än vad det gjort om vi inte haft den insikten. Och han är som sagt riktigt bra på att låta mig – få mig att – vila och tar en hel del av det tunga här hemma. Tyvärr inte alltid som jag vill att det ska bli gjort, vilket gör att jag ändå tar på mig för mycket. Han skäller på mig för det – när jag själv tycker att jag bara fixat det som ska fixas här hemma och dessutom varit duktig som orkat – och då är vi igång igen. Drygt.

Nå, det är som det är. Våren är här, solen skiner, isvindarna sliter i kläderna och jag och Vikingen räknar dagarna tills vi åker på semester igen. Nu är det inte ens en månad kvar. 4 veckor. Om 4 veckor och två dagar (för att vara mer exakt) sitter vi på en uteservering med solen i ansiktet och alla vardagsbestyr kvar här hemma. Vi bokade resan redan i november, så det har varit en lång väntan hittills. Därför borde vi klara av dessa 4 veckor utan problem, ändå känns det som om det är en halv evighet tills dess. Tur att vi har lite roligt inplanerat. Vi ska till exempel på en tacokryssning om några veckor. Vikingen hade gärna åkt på en räkkryssning men det hade inte varit speciellt hälsosamt för mig och hur överkänslig jag än kan upplevas *host host* satte jag ner foten gällande det. Tacos får det bli! I slutet av månaden ska jag äta middag på stan med morsan. Det ser jag verkligen fram emot då vi sällan gör sådant ihop. Bishop´s har ett suveränt erbjudande för medlemmar som vill fira Mors dag där, något jag genast tog till mig och bokade. Kul! Jag ser fram emot dessa 4 veckor. Jag ser ännu mer fram emot att de ska vara över. 😀

 

Ett socialt experiment

Publicerat: 18 april, 2017 i Uncategorized

2366

Nu var det visserligen ett ofrivilligt sådant eftersom samtalshögtalaren i telefonen pajade. Jag lärde mig förresten den termen idag. Samtalshögtalaren. I min värld är det liksom bara en högtalare men teknikerna gör skillnad på högtarlarhögtalaren, head sethögtalare och samtalashögtalaren. Nu tror jag visserligen att de har finare ord för de två förstnämnda, men eftersom det inte var fel på dem så stod det inte med på följesedeln jag fick med när telefonen äntligen kom tillbaka idag. Gissa om jag saknat den!

Det var inte så illa att vara utan allt skräp man samlar på sig i telefonen som jag trodde att det skulle vara. Det jag har saknat mest är kameran, Instagram och Swish. Facebook, att ha koll på bankkontot. vädret, Wordfeud och Quizkampen har jag liksom klarat mig bra utan. Visst, det fanns absolut en kamera i den telefonen jag så oerhört snällt fick låna av en kär vän, men den är inte i närheten så bra som den jag har i min egen telefon och jag valde dessutom att inte stoppa i ett minneskort eller koppla telefonen till Instagram. Det kändes överkurs när jag bara skulle låna den i några veckor. 

Ändå har det märkts av rejält att jag inte varit riktigt lika tillgänglig som jag brukar vara. När folk sms´at har jag ibland kunnat gissa vem det är och ibland tvingats fråga. Likaså när det någon ringt. Men vet ni; det där med att ringa verkar vara en utdöende trend. Det allra mesta går genom sms eller messenger. Det är nästan helt galet hur opersonligt vår kontakt med varandra blivit. Jo, visst smäller vi dit en hel massa emojis och försöker göra det roligt/gulligt/uttrycksfullt eller vad det nu är, men det är ändå inget emot att prata med varandra. Förresten spelar det ingen roll hur få eller många emojis man smäller dit, det är ändå en sådan skillnad i att tolka vad man säger mot vad man skriver. Det är med nyanser försvinner trots att man använder emojis. 

Vad händer nu då? Kommer jag att använda mig av det jag lärt mig av den tiden jag inte haft min egen telefon och således inte varit lika tillgänglig och uppkopplad som tidigare? Haha. Nä, troligen inte. Jag är precis i detta nu i färd att installera om allt jag haft tidigare i telefonen. Något jag däremot kommer att försöka göra är att ringa folk hellre än att skicka ett snabbt meddelande. Jag har faktiskt inte så bråttom att jag inte hinner växla några ord med mina nära, kära, vänner och bekanta. Det ska jag ta med mig från den här upplevelsen. Och en insikt om vilket otroligt hjälpmedel telefonen faktiskt är, men att jag inte ska göra mig beroende av den och dess appar. 

En sak av vikt

Publicerat: 10 april, 2017 i Uncategorized

jeans-are-too-tight

Jag har ju hävdat att jag går upp i vikt av medicinen, vilket min läkare slagit ifrån sig med ett ”det brukar man inte göra av den här medicinen”. Nä, det kanske man inte gör men jag vet att jag gjort det. Efter min viktresa (-40 kg mellan februari 2014 till maj 2016) så har jag full koll på vad jag kan och inte kan äta utan att gå upp i vikt. Jag har dessutom att jämföra med i höstas, då jag i princip satt still i tre månader och inte själv hade möjlighet att förbereda maten och därför inte kunde laga den utifrån de kriterier jag vet att jag behöver för att bibehålla vikten som jag önskar. Om man har överseende med julens bravader så gick jag upp hela 3,5 kg mellan september och december. 

Nå, i slutet av december började jag med medicinen och och det bara small till med vikten. Stadigt, stadigt uppåt, några hundra gram i veckan. Ibland mer än så. Jag blev förfärad (vem blir inte det när man kämpat så hårt för att tappa en massa vikt?) och satte in motåtgärder. Jag drog ner på portionerna och rörde mig allt mer. Inte så att jag gymmade, men jag tog mig iväg på cykel och till fots så mycket jag bara kunde. Det var helt resultatlöst, vilket gjorde mig lite fundersam. Därför körde jag 1 ½ vecka av dieten. Det var så tråkigt att jag ville gröpa ögonen ur mig och ta den där soppan och kasta den dit pepparn växte. Jag hade bara att inse att jag och den där dieten är klara med varandra på vad jag misstänker är en evighet och lite till. Blä. 

Hur som helst, resultatet av att gå på dieten var att jag ändå gick upp i vikt. Japp, jag åt i princip bara en dietsoppa med så lite kalorier att jag borde ha tappat minst 1 kg i veckan och gick upp i vikt. Första veckan av soppan brukar dessutom resultera i minus 2-3 kg. Nä, nä, inget sådant här inte. På den där en och en halv veckan gick jag istället upp 1,5 kg. Det kändes tröstlöst. Läkaren envisades med att det inte var en biverkning. När, nä. Hon säger det. Jag tror henne inte. Speciellt inte som jag ätit ganska fel den senaste veckan, med godis, chips, vin, dubbla portioner och allt vad det varit på menyn, och ändå tappat 1,8 kg sedan hon tog bort den där tabletten för 11 dagar sedan. Klart det är en biverkning. Som min syster en gång sa till mig; ”Varför får du alla de där konstiga sjukdomarna som ingen hört talas om?”. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller biverkningar? 

Jag har inte mått lika dåligt av den här biverkningen som av att jag i princip tappade närminnet, hade konstant och svår huvudvärk, var så trött att jag knappt orkade ta mig ur sängen alls och fick tvinga mig själv till allt som hör vardagen till och svår astma som bidrog till att jag helst inte ansträngde mig i onödan men visst tänker jag på det. Jag har inget val då vågen till slut hamnade på + 13 kg sedan jag blev sjuk. Inte ok någonstans. Jag har inte kvar några av mina gamla kläder och det är förbannat obekvämt att gå omkring i kläder som känns tighta. Tack och lov har jag några större tröjor och några stretchjeans som fortfarande funkar bra, men det är bra nesligt att ha en full garderob av i princip nya kläder och bara kunna använda en femtedel av dem? 

Till en början var jag ledsen över viktökningen men sedan kom jag fram till att jag hellre är tjock och mår bättre av medicinen än att vara smal och ha överjävligt ont med tilläggsproblem. Men det har ändå gnagt inom mig. Vikingen summerade det hela ganska bra, faktiskt. Han sa; ”Men det är väl rätt självklart! Ibland är du ovanligt korkad som inte ser vad saker faktiskt är. För oss andra hade det kanske mest bara varit lite jobbigt men för dig blir det ju en käftsmäll eftersom du kämpat så länge och hårt för att tappa alla de där kilona och nu kommer de tillbaka som ett brev på posten utan att du kan göra något åt det.” Tänk att man måste ha det skrivet på näsan för att förstå ibland. *haha*

Nåja. Efter att de tog bort medicinen upplever jag större problem överlag i lederna. Fotleden har jag i princip alltid gjort ont (det är så lustigt att jag från början och sedan väldigt länge ansåg den vara det minsta av problemen), axeln gör sig påmind redan från morgonkvisten numera och jag har försökt bortförklara det men måste till slut erkänna att jag känt av tåleden för första gångerna sedan i början av februari. Min förhoppning är att det handlar om att kroppen anpassar sig till att medicinen togs ut och att det sedan kommer att stabiliseras. Jag fick en återbesökstid i augusti och instruktioner om att ringa om det visar sig uppkomma besvär innan dess. Min plan är att ge det några veckor för att se vad som händer i kroppen när medicinen är helt borta. 

Redan nu kan jag konstatera att jag haft dagar då jag inte haft huvudvärk i flera timmar. Ni anar inte hur underbart det känns! Jag har inte heller lika galopperande demens som för bara två veckor sedan, även om närminnet ännu är tydligt påverkat. Astman har varit svår den senaste veckan också men jag vill bestämt påstå att det är bättre idag än det var i fredags. Mycket bättre. Jag tar fortfarande astmamedicinen men har mindre svårigheter med att få ner luft i lungorna. Yay! Tröttheten sitter fortfarande i men det ger sig nog också snart. Håll tummarna! 

Viktminskningen har jag ju redan nämnt. 1,8 kg på 11 dagar, utan att på något vis reglera kosten. Det är väl bara att konstatera att medicinen gjort sitt till för att lägga på vikt? I alla fall ser jag det som ganska avgörande bevis. Nu kunde jag ju låta naturen ha sin gilla gång och så, men eftersom jag inte vet hur illa dessa känningar jag haft av lederna kommer att bli ämnar jag göra vad jag kan för att tappa en del av de där extravolangerna jag fått nu under årets första månader under de veckor jag öronmärkt till att känna efter. Jag orkar som sagt inte hålla på med den där soppdieten där jag kokar egen soppa och sedan äter grönsaker, frukt, kött och ris enligt ett schema. Jag avskyr blotta tanken på det och vet redan att jag skulle ge upp inom fyra dagar. Det handlar inte om att jag egentligen inte tycker om det, det är faktiskt rätt gott, men det är så mycket förberedelser och jag måste planera så långt i förväg och ha så mycket med mig när jag jobbar eftersom jag har oregelbundna tider och inte hinner ordna saker när jag kommer hem efter 21 på kvällarna och sedan börjar 6:30 igen dagen efter. Eller när jag är på jobbet i 24 timmar i sträck. Nej tack. Orka. Den resan är gjort och avklarad. 

Därför har jag läst och läst på om olika snabbdieter. Ja, vi pratar pulversoppor. Jag vet att jag sagt att jag aldrig, någonsin kommer att använda mig av sådana eftersom jag älskar mat och inte kan tänka mig att inte äta sådan oavsett vilken diet jag väljer. Men nu känns det som att jag liksom ska bli av med något som jag redan blivit av med en gång och eftersom jag inte orkar köra den andra dieten så får det bli så här den här gången. Jag behöver inte nödvändigtvis bli av med alla kg jag gått upp sedan jag blev sjuk, jag skulle vara fullt nöjd med sju-åtta kg och sedan strunta i de där övriga fem. Jag vill mest bara känna mig bekväm kläderna igen. Och jo. Nog vill jag känna att jag inte kämpat ner alla de där kilona i onödan också. Så är det nog. Men just nu, idag, är kläderna viktigare. Att de sitter bekvämt och snyggt. Jag vägrar köpa nya. Sen är det väl aldrig dåligt att gå ner dessa kilon utifall jag måste börja med medicinen igen och sedan går upp en del igen på grund av den. Ju färre jag har från början, desto längre kommer det ta innan jag blir en rejäl tjockismocka igen.