Titanic

Publicerat: 21 juli, 2017 i Uncategorized

titanic

wp-image-712020045

De säger att det är bättre sent än aldrig och jag väljer att följa den devisen nu. Det är nämligen nästan en vecka sedan vi var iväg och tittade på den ambulerande Titanicutställningen som just nu huserar i Örebro och jag har inte kommit mig för att skriva om det förrän nu. Alltså funkar devisen ypperligt för mig just nu, trots att jag inte alltid är en trogen anhängare av den. *hehe*

wp-image-211555677

Jag fick biljetten till utställningen av Vikingen i födelsedagspresent. Han vet vad jag tycker om, den karl´n. I alla fall ibland. Den här gången var det en verklig lyckträff. Jag hade sett reklam om utställningen och bestämt mig för att ta mig dit under sommaren, jag visste bara inte när. Eftersom han också ville se den blev det en riktigt bra utflykt för oss på en av mina lediga helger i sommar. Vi hade dessutom tur med vädret, vilket var oerhört skönt då vi planerat in en att vara kvar hela eftermiddagen efter att vi sett utställningen. Strosa runt i Wadköping, gå runt i Örebro, äta något och bara njuta av dagen. Så var det tänkt och så blev det, trots en envis lite regnskur/lite ösregn mitt på dagen. Som tur var kom solen fram ganska snart och vi torkade medan vi gick omkring och tittade på en del av deras Open Art, vilket är en utomhusutställning av konst som står lite här och var i Örebro centrum. Mycket trevligt. 

wp-image-1680990861

Hur som helst, utställning var det. Inte bara vilken utställning som helst, utan den om Titanic. Jag tror att de allra flesta vet vad the Titanic var? Om inte annat så på grund av filmen som gjorde att händelsen fick mycket mediaplats igen, 85 år efter att katastrofen var ett faktum. Det var en hemsk katastrof. En stor tragedi. Jag visste en hel del om Titanic och dess öde innan vi åkte på utställningen, historienörd som jag är, men det hade inte spelat någon roll ifall jag varit expert eftersom det ändå blev mer personligt och man tänkte efter – kände efter – ett par vändor till medan man gick igenom utställningen och lyssnade på berättarrösten som gav bilderna och montrarna med saker liv. 

wp-image-1169720178

Tyvärr rådde fotoförbud på utställningen, vilket jag personligen tycker var väldigt tråkigt. Att ta bilder utan blixt kan omöjligt påverka saker i vare sig montrarna eller uppsatta bilder på väggarna, men jag antar att de vill behålla lite av mystiken för sig själva så att folk väljer att åka dit. Något annat jag tyckte var synd var hur linjärt allt var och att man fick ett audioset som ledde en genom hela utställningen. Man kunde inte prata med varandra utan att pausa och ta av sig hörlurarna, vilket dessutom blev konstigt om man låg lite osynkat med den man var där med. Jag ogillar hörlurar överlag och blir snabbt svettig om öronen samt tycker att de trycker mot glasögonskalmarna bakom sagda öron. Med det sagt menar jag inte att utställningen blev tråkig eller att jag ogillade den på grund av det, jag hade bara föredragit att kunna strosa i mellan och titta på och läsa om saker i min egen takt och i den ordningen jag vill samtidigt som jag pratar om det men den jag är där med. 

Utöver audiosetet var det var det en väldigt bra och gripande utställning. De har över 200 autentiska föremål och en del reproduktioner samt föremål från Titanics systerfartyg Britannica och Olympic att visa upp och berätta om. De anpassar utställningen till det land de befinner sig och därför fanns det många beskrivningar, brev och levnadsöden av svenskar, emigrerade, anställda på Titanic eller bara på väg över till Amerika på besök. Att se brev som skickats från båten bara dagen eller dagarna innan kollisionen med isberget kändes surrealistiskt, speciellt när breven i vissa fall var skrivna på svenska och adresserade till bland annat Helsingborg. På den tiden skrev man inte postnummer, utan namn, område i staden de bodde i, eventuellt gata och stad räckte gott och väl. En kvinna hade tappat sina ringar, förlovnings- och vigselring, i livbåten när hon tappade greppet om en för henne okänd mans hand som försökte hjälpa henne upp i en livbåt. Dessa ringar återfanns sedan i båten när den bärgats och man tagit hand om de som lyckats ta sig upp i livbåten, vissa fortfarande vid liv och andra döda trots att de lyckats ta sig till vad som måste ha upplevts som den enda möjligheten, ihjälfrusna i väntan på att andra båtar skulle komma och rädda dem från detta iskalla helvete. 

1200px-RMS_Titanic_3

Jag rekommenderar verkligen att man ser utställningen. Jag hade ont i fötterna när vi gick därifrån, betonggolvet var inte snällt mot mina leder, men det kändes gott i själen att ha gått igenom hela, att ha skänkt alla dessa människor – överlevande och döda – en tanke och att ha avslutat med att ha läst igenom de långa listorna med namn på människor som försvunnit i havsdjupet. De finns inte ibland oss länge och många hade troligen inte gjort det ändå, 85 år senare som det är, men de är inte bortglömda. 1500 personer, vuxna, barn, hela familjer – åh, så många barn – försvann ner i djupet för att aldrig bli funna igen. De där tavlorna med namn som är det sista man ser i utställningen är som en käftsmäll, en påminnelse om att alla de livsöden vi fått höra mer om bara är en bråkdel av de som fanns med på skeppet på dess ödesdigra jungfrufärd. 

Titanic The Exhibition är i Örebro fram tills den 28  augusti, sedan reser den vidare ut i världen. 

wp-1468267723239.jpg

Bilder jag tog under förra årets Power Big Meet.

Som ni kanske vet har vi haft Power Big Meet i Västerås under väldigt många år. Inte de fulla 40, som bilträffen fyller i år, men väl i 32 av dem. Innan dess och under ett mellanår hölls tillställningen i Anderstorp, Skövde, Jönköping Norrköping och Kinnekulle. Jag vet inte varför det inte blev kvar i någon av de samhällena men vet däremot att det varit ett för Västerås stående moment under första helgen i juli sedan 1984, bortsett från det där mellanåret i Kinnekulle 1986. Jag kan bara anta att det på den tiden fungerade bäst i Västerås och att det sedan blivit tradition.

För det är det. Tradition, menar jag. Efter 32 år av bilar och bilentusiaster i kvadrat som invaderar stan hör det liksom till och lämnar inte någon oberörd. Många gillar det men inte alla. Hur man än känner inför denna sommarfest/plåga så känner man något. Jag har hittills inte hört någon säga att de inte bryr sig och verkligen mena det. Konstigt nog har det varit en större och större succé, med fler och fler deltagare i bilträffen på Johannisbergs flygfält, försäljare av olika slag som kränger sina saker, ivriga köpare som söker just den där saken som gör deras bil lite extra och människor som mest vill delta i cruisingen. Ändå har arrangören Kjelle gnällt till tidningen om hur illa ställt det är och hur dåligt det varit. Om hur värdelösa kommunen sköter detta, de som inte ansvarar för annat än cruisingen och stänger av centrum för finbilscruisingen, upplåter cityringen och andra gator till dessa cruisare, tillåter och upplåter den stora parkeringen ute på Hälla till entusiaster som gillar att burna och ser till att det finns baja major och papperskorgar lite varstans. Varje år. Arrangemanget på flygfältet och finbilscruisingen är hans ansvar och hans skötebarn. Det är egentligen det enda som är Power Big Meet. Resten har vuxit upp kring detta, men är utom hans ansvarsområde. 

Förra året hände en del märkliga saker. Kjelle kommenterade som vanligt om hur illa skött allting varit, trots att tidningarna rapporterar hur väl allting fungerat. Han hotade än en gång att lägga ner, att aldrig mer ha ett Power Meet och då speciellt i Västerås. Sedan blev han rånad på en miljon kr, ja 1 000 000 kr, som han förvarade på sitt hotellrum. Hans paroll är ”Cash is King” och därför har det alltid varit omöjligt att handla med kort eller, på senare år, swish. Kontanter eller dra. Punkt. Och dessa kontanter förvarade han tydligen på sitt hotellrum. Undrar varför man gör så. Undrar vem som hade koll på att han gjorde det? Inte var det ”bara” ett inbrott heller, utan personerna valde att tränga sig in, slå ner Kjelle och skrämma hans fru innan de avlägsnade sig med den stora mängden kontanter. 

Ni kan ju tänka er spekulationerna kring detta. Varför har man så mycket pengar på sitt hotellrum? Vem visste att han hade det? Varför gjorde de inte bara inbrott och tog pengarna, tyst och stilla? Var det ett insiderjobb? Var det helt och hållet fejk? Frågorna var många och alla har sin egen teori om det. Gudarna ska veta att jag har det, helt ogrundat och baserat på en massa lösa rykten.

Hur som helst, efter den händelsen skrek han högt och tydligt om att han aldrig in livet kommer att anordna ett Power Big Meet i Västerås igen. Aldrig någonsin! Nu var det slut. Punkt. Då var det en privatperson (företagsägare i stan, men som inte tidigare haft med Power Big Meet att göra tidigare) som tog upp fanan och har jobbat stenhårt med att anordna 2017-års bilträff. Eftersom Kjelle äger namnet Power Big Meet tvingades han hitta på ett nytt namn, vilket blev Västerås Summer Meet. Han valde att ha det samma helt som tidigare då detta är en väl etablerad bilfesthelg här i stan.

Kjelle hävdar i sin tur att han tog beslutet om att att inte anordna ett Power Big Meet i Västerås så sent om i oktober, då staden inte svarat honom angående 2017-års träff. Vi som minns förra årets skriverier in tidningen och de citat de hade med vet att han inte gav några alls indikationer om att det var aktuellt med ett Power Meet i Västerås i år. Han var trött på det hela och skulle lägga ner. Han orkade inte. Det var inte värt det. Inget funkade och rånet var spiken i kistan.

Efter att det gått ett tag kände han att han ändå ville hålla ett PM men eftersom Klas Brink visat sådant starkt intresse och kommunen varit så välkomnande mot honom, vilket kan bero på Kjelles absoluta besked om att det inte blir någon till träff, blev det inte av att ha det här. Alltså tittade han annorstädes och hittade Lidköping och dess enorma Hovby flygfält. Han behåller naturligtvis namnet och väljer att hålla sin träff samma datum som den varit här i stan. Därför har vi två stora bilträffar i två städer på ungefär 25 mils avstånd under samma datum. Det känns så otroligt onödigt.

Jag tar inte parti för någon av sidorna. Det finns argument för att Kjelle sak behålla helgen som ”sin” då han äger namnet och har arrangerat denna bilträff under första helgen i juli i så många år medan det samtidigt finns argument för att Västerås som ju haft den här helgen som bilträffhelg under 32 och har det som tradition medan det inte finns några traditioner för den här helgen nere i Lidköping ska få behålla den. Som sagt, det finns många åsikter och ingen har vare sig rätt eller fel. Men att stångas med varandra under en helg istället för att samarbeta och göra det till en dryg veckolång raggarfest i mellersta och södra Sverige är fånigt. Dessutom hade två olika helger gjort att polisen i de olika länen haft hjälp av varandra hellre än att de är lika upptagna med sin bilträff och inte kan förstärka varandras styrkor om det behövs. Säga vad man vill om polisen här omkring men de har diger erfarenhet av Power Big Meet.

Summer Meet har i princip lånat grunden från Power Meet. Upplägget ser ut som det gjort i alla år med finbilsklasser, utställningar, tävlingar, säljare och cruising. Det som tillkommit och något Klas Brink pratat om redan från början är pin up-tävlingar, matställen på campingen, mekarhörna och en del saker till. Jag är inte helt insatt då jag är en åskådare som inte engagerar mig så mycket i allt det där. Men det är en hel del saker som inte funnits med tidigare. Döm om min förvåning då jag läste Lidköpings program här om dagen och ser att de, liksom Brinken, lånat av den andre. Programmen ser näst intill identiska ut, bortsett från layout och typsnitt. Skillnaderna är ändå stora. I Västerås har man i år valt att se till att det finns tillgång till mat, främst på den stora campingen, vilket man inte brytt sig om tidigare och något Kjelle ännu inte tagit sig an samt att man här kan betala med swish. Kortbetalning vet jag inget om, men swish har nämnt. För Kjelle är cash fortfarande king. Vilken som är bäst? Det får tiden utvisa.

Jag vet och förstår att många västgötar och andra sydlänningar är väldigt nöjda med denna flytt. Det ska de vara! Raggartraditionen är stark där nere och hur kul det än varit att ta sig upp hit varje år så är det nog ändå speciellt att ha träffen på sin egen bakgård. Frågan är bara hur det funkar logistiskt. Det ska bli intressant att se hur de löst det. Personligen hoppas jag att alla deltagare och åskådare har en fantastisk helg. Hur arrangörerna har det är mindre viktigt för mig, även om jag tycker att det vore väldigt synd om Västerås förlorar sin speciella helg i början av juli. 

 

Ensam

Publicerat: 3 juli, 2017 i Uncategorized

ensam

Jag älskar att vara för mig själv. Det är som balsam för min själ. Att åka iväg och bara vara, utan att prata med en enda person på hela dagen kan vara precis det jag behöver. Eller som den veckan jag var hundvakt på en gård i Portugal. Himmelriket! Jag pratade inte med en människa (bortsett från klumpigt teckenspråk med den portugisiske poolskötaren som var där någon timme mitt i veckan) och har sällan mått så bra. Att vara själv är inte nödvändigtvis detsamma som att känna sig ensam. Samtidigt är jag en oerhört social människa som älskar att omge mig med folk. Det låter kanske som en paradox men det har alltid funkat för mig. Från barnsben har jag frodats av att umgås med människor, ju fler desto bättre och vårt hem var som Grand Central Station. Dörren stod välkomnande för alla och det var bara att ringa på så bjöds man in. Faktum är att det i många fall inte ens behövdes ringas på. Stod altandörren öppen klev man in där och orkade man inte lyfta handen tillräckligt högt för att ringa på dörrklockan som satt ovanför handtaget så drog man i handtaget samtidigt som man ropade hallå. 

Så har jag också valt att ha det när jag bott själv med Mini-Belse. Alla var välkomna och tid på dygnet spelade ingen roll. Detta var allmän kännedom och fler än ett tiotal gjorde det till en vana att dyka upp när de kände för det. Inte alltid samma personer över långa perioder, vissa har gjort det i flera år medan andra valt att göra det i kortare perioder beroende på hur deras egna liv sett ut. Helt ok. Mitt hem har varit en naturlig samlingsplats för många och för andra har det varit det där stället man går till för att få en kopp kaffe och en pratstund. Allt eftersom vi blivit äldre har det för vissa och av naturliga skäl (jobb, familj etc) blivit mindre spontant men i regel har folk vetat och uppskattat att de kunnat åka förbi på gatan, bestämma sig på stört, parkera och komma in och säga hej.

När jag varit i samboförhållanden har det sett annorlunda ut. Inte så att jag begränsat mig själv för att behaga den jag är tillsammans med utan för att jag inser att mitt sätt att ha det inte är normen och att jag, liksom den jag bor med, måste anpassa oss efter varandra. Mina sambor har i regel inte haft öppna dörrar och såg nästa med förfäran på ett sådant förhållningssätt medan jag vägrat acceptera helt stängda dörrar. Således har det varit färre spontana besök och sällan några sent på kvällen eller mitt i natten under de perioder jag bott tillsammans med någon samtidigt som människor ändå känt sig välkomna. I regel. Det finns undantag som visats sig efter en tid, en hård tid, men det är i det förgångna.

Under de senaste åren har vi haft portkodlås på dörren och det är något Vikingen och mina grannar välkomnar medan jag själv tycker så illa om det att jag mest vill slita ner den och stampa sönder den. Om det varit ett sådant system att man kunnat komma hit, slå en kod och kunnat nå oss så att vi kunnat öppnat dörren hade det kanske varit en annan sak, men nu måste man antingen ha våra nummer eller portkoden för att komma in. De allra flesta har våra nummer, förstås, men jag har ändå märkt en rejäl nedgång i spontana besök sedan den där jävla apparaten installerades. 

Hur som helst, jag har naturligtvis inte sett mindre av mina vänner bara för att jag är sambo och det installerats portkodlås på porten här hemma. Jag har istället gjort så att jag åkt och träffat dem antingen hemma hos dem eller någon annan trevlig plats för att sedan prata bort nån timme eller fler. Det har varit lite mer planerat än vad jag önskat, men det beror lika mycket på mig och hur jag jobbar som det gör på dem och vad de pysslar med. Det måste helt enkelt passa in. Jag måste nog tillstå att mitt jobb och de oregelbundna tiderna jag har påverkat en hel del mer numera än vad de gjorde när vi var yngre. Förr var det helt ok att åka förbi en kompis och snacka skit i någon timme eller två även när man slutat jobba kl 22. Det blir väldigt sällan så nu för tiden. 

Hur som helst, de senaste åren har lett till en förändring i hur jag socialiserar. Missförstå mig rätt, jag skyller inte på någon och jag skyller heller inte ifrån mig. Jag försöker istället bara förklara hur jag upplever det. Vikingen är precis lika social som jag är men han föredrar att vara det på bortaplan. Han blir glad över besök och gäster men har inget behov av att bjuda hem folk ofta. Han försöker inte på några vis hindra mig att bjuda hem någon och trivs när de kommer men kommer sällan själv på tanken. Att mitt sociala liv ändrats beror absolut till del på att vi bor tillsammans men även på mitt jobb, det där förbannade portkodlåset och att mina vänner har sina egna liv att jonglera med. Så enkelt är det.

I höstas blev jag rätt så sjuk. Så pass att jag inte längre kunde ta mig iväg och träffa mina vänner. Det var egentligen först då jag upptäckte vilken skillnad det verkligen blivit. Från att jag sällan åkte direkt hem efter jobbet när jag haft ett dagpass och ännu mer sällan inte planerat in att träffa någon under mina lediga dagar satt jag här på sofflocket och… satt. Kollade på film. Svarade på sms. Chattade på messenger. Facebookade. Kollade på mer film. Jag hade absolut kontakt med mina vänner och många, många uttryck hur förfärade de var över det som hänt. Kärleken jag upplevde var enorm. Men den var samtidigt… jag vet inte hur jag ska säga det utan att det låter förringande…. det är absolut inte förringande!… men det kändes ändå lite opersonligt. Meddelanden in olika form, så otroligt många känslor som förmedlades på det viset, starka, kärleksfulla känslor. Men skriftligt. 

Till en början tänkte jag inte så mycket på det, jag hade ändå inte kunnat ta mig till dörren för at öppna den. Men allt eftersom månaderna gått har det märkts mer och mer att spontanbesöken är ett minne blott. Att jag själv till stor del format mitt sociala liv på så vis att jag tar mig iväg för att träffa mina vänner. I kombination med att jag inte kunnat, haft för ont eller orkat ta mig iväg till saker jag blivit inbjuden till har jag mottagit färre och färre inbjudningar. Några få har tagit sig hit för att träffa mig, de flesta har inte det. Jag lägger inte ner någon värdering i det. Herregud, nej! Det är till stor del jag som format det så, för att ändå träffa dem samtidigt som det passar in i det liv jag lever just nu.

Jag mår mycket bättre nu. Väldigt mycket bättre. Men jag har ofta ont och blir lätt trött. Alltså planerar jag in saker på dagar då jag vet att jag kommer att kunna vila efteråt eller så låter jag bli att planera in något alls eftersom jag inte skulle orka jobba om jag gör det. Den här åkomman begränsar mig alltså väldigt mycket fortfarande, trots att jag inte alltid haltar när jag går eller har synligt ont på annat vis. Jag träffar massor av människor, ofta i stor grupp eller i förbigående när man träffas på lokal. Vi pratar och skrattar men det är inte samma sak. Ofta känner jag att jag inte har så mycket att säga, att min långa isolering orsakat att jag inte längre har del i sammanhanget. Att jag inte har något att bidra med i dessa snabba möten medan man är på väg till nästa snabba möte. Jag saknar det personliga. De där stunderna när man sitter och bara pratar om allt mellan himmel och jord. Eller bara sitter tyst och njuter av en kopp te. Slökollar på tv ihop och skrattar åt något fånigt. Telefonsamtal. Dem saknar jag också, trots att jag liksom många andra hemfallit till att skicka sms om jag vill någon något. Jag känner mig helt enkelt ensam. Utanför. Att det beror på omständigheter som ingen kunnat förutse spelar ingen roll. Jag känner mig ensam. 

Guadalest

Publicerat: 2 juli, 2017 i Uncategorized
20170614_153321

Slottsruinen i Guadalest, högt uppe på sin klippa.

Det är rätt många år sedan jag hörde talas om Guadalest för första gången. Det var i någon sådan där kärleksroman, riktigt tantdravel, som jag läste mycket av när jag var tonåring. Det var inte någon stor del av handlingen utan nämndes mest i den historiska halvsnuskboken som jag råkade läsa just då. Jag vill minnas att en fattig lågadlig kvinna spanjorska blev bortförd av morerna och sedan räddad av deras ledare innan hon blev gjord till sexslav hos någon fet sultan utan någon hänsyn till andra människors känslor. Eller något liknande i alla fall, alla de där dravelböckerna har i princip samma grund. Guadalest var bara ett snabbt stopp på vägen, men det fastnade ändå i skallen på mig.  Inte för den romantiska saga som vävts in i boken, den var inte ens bra utan för dess läge, som försvarare av kustremsan runt Benidorm och dess historia. Guadalest. 

IMG_9640

Museerna och butikerna ligger tätt, ändå känns det inbjudande och charmigt.

Jag läste på om det och förstod ganska snart att det låg i Valenciaregionen. Mer än så brydde jag mig egentligen inte om vart det låg, eftersom jag under åren som varit inte trott att jag skulle kunna se det med egna ögon. När vi sedan började åka till Spanien på semester, eller ja, inte första två gångerna men därefter, började jag fundera lite mer på det. Guadalest. Borgen uppe i bergen vars enda ingång är genom en 15 meter djup tunnel genom ett berg. Byggt av morerna på 1000-talet eller däromkring och sedan erövrat av spanjorerna (de kristna, eftersom Spanien egentligen inte fanns då) under sen medeltid. En befästning med tillhörande liten by som borde vara omöjlig att inta, på sina 548 meter över havet och med en djup och lättförsvarad tunnel som enda ingång. 

IMG_9652

Klocktornet uppe på klippan intill tunneln nedanför.

 

 

20170614_153853

Utsikten från promenaden upp till tunneln.

20170614_154118

Och åt andra hållet, där byn döljs bakom palmerna.

Ni kan ju tänka er hur exalterad jag blev när jag upptäckte att Valenciaregionen är enorm och att något som ligger där i inte nödvändigtvis måste ligga nära staden Valencia. Nope. Benidorm, Alicante, Torrevieja och Orihuela Costa (där vi håller hus) ligger alla i Valenciaregionen. Och ja, det sprider sig lika långt inåt landet och eventuellt norrut också. Men det är inte viktigt i sammanhanget. Nä, det viktiga är att jag upptäckte att Guadalest ligger mindre än två mil norr om Benidorm, som i sin tur ligger ungefär 2 timmar från Orihuela Costa. 

20170614_154252

Tunneln, sedd inifrån Guadalest.

 

1 casa orduña

Casa Orduña, sedd från tunneln. 

Helt plötsligt låg Guadalest på något som bara kan anses vara ett tillgängligt avstånd. Speciellt som jag snart nog googlat mig fram till att det går bussresor dit och tillbaka. Herregud. Min romantiska drömplats, den där borgen som sedan förvandlades till ett slott som i sin tur rasade ihop under en jordbävning år 1644 och som sedan dess ståtat med ett palats nedanför slottsruinen medan livet fortsatte i stilla (nja, det var trots allt en militär befästning så hur stilla det nu var ska vi lämna osagt) mak inne i byn som huserar ungefär två hundratal personer. Byn utanför kallas i dagligt tal också Guadalest men var från början (och kanske fortfarande egentligen) en fristående del som växte fram ur behovet av förnödenheter till fästningen samt den stadiga strömmen av människor som söker sig till livliga bosättningar för att själva tjäna en hacka eller helt enkelt försöka överleva. 

IMG_9665

Huvudgatan igenom byn. Den enda gatan i byn. Och Vikingens snygga rumpa som tyvärr syns dåligt i de där shortsen.

IMG_9666

Huvudgatan åt andra hållet, med Casa Orduña längst fram till vänster i bild.

Jag har i flera år tänkt ta bussen dit men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag har gjort annat intressant istället och har hela tiden vetat att jag kommer att ta mig dit. Under tiden googlade jag och njöt av bilder vänner som varit dit la upp. Till och med bilderna av dålig kvalitet var Sedan bestämdes det i förra året att vi skulle åka med vänner när vi var på semester på hösten. Jag var så spänd över att äntligen, äntligen få uppleva det i verkligheten. Jag var nervös över att det inte skulle leva upp till mina förväntningar förstås, så spänningen blandades med oro i magtrakten men det hör väl till? Hur många gånger har man inte varit alldeles uppspelt över något för att sedan landa med en duns när antiklimaxet är ett faktum? Alltså försökte jag hålla mig på en relativt lagom nivå. Försökte, men misslyckades kapitalt. *haha*

IMG_9667

Torget i Guadalest. Ser ni muren till höger? Några steg till så ser man…

IMG_9668

… detta!

Hur uppspelt över besöket där jag än var så blev det inte av. Jag var så sjuk då att jag knappt kunde ta mig fram. Över huvud taget. En femminuterspromenad tog mig tjugo minuter. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna gå omkring i en bergsby eller klättra en massa trappor för att kunna ta mig upp till slottsruinen och kyrkogården som ligger i anslutning till den. Jag hade nog inte ens kunnat ta mig upp till tunneln, trots att vägen dit är jämn som en lång rullstolsramp. Nej, mina planer grusades, liksom det mesta i mitt liv gjorde under förra hösten. Vi hade en väldigt trevlig utflykt ändå då våra vänner valde att åka med oss till gyttjebaden i Lo Pagan, vilket också varit med på listan av ställen jag vill besöka. Mycket roligt och kladdigt, även om det inte låg i närheten av den upplevelse jag hoppats på. Jävla magsjuka. Jävla efterverkningar av magsjukan. Jävla inflammationer. Jävla reumatism.

IMG_9681

En närmare vy över… ummm… under… slottsruinen.

 

När vi åkte i juni hade jag ingen tanke på att ens försöka ta mig dit. Åh, så jag hade velat men jag tänkte inte utsätta mig för det. Trodde jag. Våra vänner erbjöd sig återigen att åka till både Algars vattenfall (åk dit!) och Guadalest då dessa två underbra ställen ligger väldigt nära varandra. Nä, jag sa naturligtvis inte nej. *haha* Jag borde kanske ha gjort det men vad fan?!? Värmen, kortisonsprutorna och smärtstillande var en bra kombination. Jag kände att jag orkade. Alltså log jag från öra till öra under bilfärden dit och gick sedan omkring som i en dröm när vi väl kom fram till Algar. Ni kan läsa mer om det i mitt tidigare inlägg. Helt ärligt, efter besöket där trodde jag inte att det fanns något som kunde slå det. Herregud, en sådan vacker plats! Och jag hade rätt. Jag har aldrig sett vackrare vattenfall med omgivning. 

20170614_162445

Tennisbanan och poolen ser så små ut.

Att komma till Guadalest var som att kliva in i en annan värld. Jag blev förvånad över att det inte låg högre. Att klippan det ligger på inte är den högsta punkten däromkring. Det var inte förrän jag kom in och upp som jag förstod. Jag tänker inte hymla om att området livnär sig på turism och att det var butiker och matställen som riktade sig till turister överallt. Jag tänker däremot tillstå att de skött det så otroligt bra att de fått dessa etablissemang att försvinna in i vad som på ytan ändå ser ut och känns som en pittoresk och söt liten spansk by. Husen är vita, gatorna är gågator och med kullerstenar och vägen upp till själva byn innanför tunneln var som en dröm. Vilken parker som låg nedanför, vilken pytteliten tennisbana och turkosblå pool som låg långt där nere. Ändå var vi inte speciellt högt upp. 

20170614_164437

Vikingen var lika överväldigad av omgivningarna som jag.

20170614_164355

Svettig och nöjdare än nöjdast!

Att gå uppför leden till tunneln och igenom den kändes nästan högtidligt. Det där antiklimaxen jag befarat infann sig aldrig. Istället gick jag med lätta (nåja, lite trötta men ändå outtröttliga) steg och gjorde stora ögon åt härligheten. Palatsets heter Casa Orduña efter familjen som varit ståthållare där sedan tidigt 1500-tal även om de i praktiken inte äger Guadalest. Fasaden ligger i direkt anslutning till tunneln. Det är en ståtlig vit byggnad som inleder den enda gatan igenom byn. I ett flertal av byggnaderna längst gatan finns sk mikromuseer där man kan se hur livet var i byn förr. Dessa drivs ideellt (i alla fall de jag var in i) och är gratis men de uppskattar naturligtvis en liten donation efter besöket. Det kan inte vara lätt att driva en sådan verksamhet utan statliga medel men de gör ett bra jobb. Vägen leder fram till ett vackert torg och jag oooohhhh:ade precis som man ska. Lite förstod jag att några steg till skulle få mig att svälja det där ooohhhh:et och sedan vara mållös. Guadalest har en reservoar. Det visste jag visserligen från de bilder jag sett, men det är inte alls samma sak som att se den i verkligheten. Reservoaren är både stor och knallturkos. 

IMG_9712

Hon är om en ekorre, vår kära väninna.

Våra vänner är förresten otroliga människor. De har varit i både Algar och Guadalest många gånger och min väninna var som en ekorre i både Algar och Guadalest, upp och ner för klippor, gator och trappor, in och ut genom butiker, museer och byggnader, fram och tillbaka tills vi var nöjda och sedan oerhört tålmodig när vi (ok, mest jag) dels var långsamma och/eller ville gå tillbaka lite för att titta en gång till. Hennes man och tillika vår vän och chaufför för dagen har problem med höften och var nöjd med att strosa fram och sedan sitta i skuggan och vänta på att vi skulle vara nöjda. Tålmodiga, vänliga, generösa, snälla, intressanta, roliga och härliga är bara några av adjektiven jag kan använda för att beskriva dem.  

20170614_163118

Inte den högsta klippan, men en klippa med en otrolig överblick över dalen och bukten nedanför.

 

Ni ser bilderna? De är fantastiska. Otroligt vackra. Makalösa, till och med. Ändå gör de inte Guadalest rättvisa. Att kliva omkring där, luta mig över kanten för att få en bra vinkel när jag tar kort, blunda och försöka tänka mig åsnor som transporterar varor upp och ner från byn utanför, reservoaren, betrakta klippan som Vikingen genast döpte till Ödleklippan och, till slut, att klättra upp för trapporna som tog mig upp till kyrkogården och slottsruinen var mäktigt. Obeskrivligt häftigt. Det fanns en hel del utkiksplatser längst vägen och därifrån kom insikten i varför de valt just den här klippan. Den är inte högst. Den är inte ens belägen mitt i dalen. Det den däremot är är hög nog för att se ut över hela dalen och en stor del av bukten utanför Benidorm. Den är dessutom hög nog för att vara skyddad mot anfall och som om inte det räcker så sluttar marken kraftigt även där klippan i sig tar slut. Utöver det uppenbara strategiskt formidabla läget är det dessutom sagolikt vackert där. Jag förstår att familjen Orduña valde att bo kvar där som ledande familj i så många år, först som guvernörer och därefter som markiser av Guadalest. 

20170614_163800

Ser ni leguanen mitt i och lite till höger som lapar sol?

 

20170614_163027

Den högst belägna kyrkogården jag någonsin besökt. Den verkar användas ännu.

Guadalest är allt jag hoppats och mer. Det kommersiella i byn stör inte förnimmelsen av det förgångna eller känslan av hur viktig den varit för området genom historien. Palatset i sig är det enda jag kände lite besvikelse över men det beror mest på att inredningen är väldigt minimalistisk. Den kändes steril och tråkig, även om dess historia är intressant. Byggd efter jordbävningen 1644 och sedan återuppbyggd efter att det satts i brand efter ett plundringståg år 1708, under det spanska successionskriget. Mest intressant var däremot att man måste gå igenom palatset för att nå trappan upp till slottsruinen. Det var oerhört intressant. 

20170614_163651

Det finns inget som påminner om en port, utom detta gapande hål. Resten av ruinen är i liknande skick. Det är ändå väl värt ett besök.

Slottsruinen är just det. En ruin. Det finns inte ens särdeles mycket kvar, bortsett från en del murar och en plattform med otrolig vy som jag misstänker var ett rum med en vägg där jag stod och gapade över utsikten. Porten är borta och av säkerhetsskäl och av den anledningen att det helt enkelt inte finns väggar och golv kvar att stå på är den högsta utkiksposten en väldigt liten alkov som man når genom att gå några få steg uppför en trappa. Jag stod där med insikten om att jag checkat av ytterligare en sak på min Bucket List. Jag trodde att jag skulle känna saknad över att ha checkat av två saker på en och samma dag men hade väldigt fel. Jag kände mig istället otroligt tillfreds med tillvaron. Trött på gränsen till utmattad, men så otroligt tillfreds och nöjd. Som grädde på moset såg jag på Vikingen att han också haft en otroligt bra dag, liksom våra fina vänner. Jo, det var väl värt att åka dit trots att mina fötter tog oerhört mycket stryk av det. Jag åker dessutom mer än gärna tillbaka dit. Så förr, desto bättre. 

20170614_163937

Här står jag, på vad som just då kändes som världen tak och som idag känns likadant. Det spelar ingen roll att bergen runt om är högre, Guadalest är ändå högsta vinsten!

 

 

 

 

 

Algars vattenfall

Publicerat: 22 juni, 2017 i Uncategorized

 

IMG_9522

Det finns sådana otroliga människor här i vår värld och dessa två är definitivt några av dem.

Jag har inte någon utskriven Bucket List, ni vet en sådan där lista med saker man vill göra innan man kolar vippen (kick the bucket på engelska, därav namnet) men jag har nog ändå en sådan i bakhuvudet någonstans. I alla fall så har jag en lång rad saker jag vill se innan jag inte längre har förmågan att göra det. Det handlar mest om natur av olika slag som lockat mitt sinne genom bilder och vad jag läst och/eller hört om dem, men även sådana saker som har ett (för mig) intressant namn eller lockar min fantasi av annan anledning.

IMG_9510

Vy över Polop, som vi åkte igenom för att komma till Algar.

En av dessa saker har länge varit de otroligt vackra vattenfallen som finns i Algar. Staden de ligger intill heter Callosa d´en Sarria och därifrån är det lätt att ta sig till själva Algar och de fantastiska fall det ståtar med. Jag var lite orolig över att området blivit exploaterat under senare år då man byggt en restaurang precis intill fallen men mitt besök där i förra veckan (äntligen!!) visade att så inte var fallet. Jo, självklart är det kommersialiserat och man har tillgång till restauranger, barer, pool, campingområde, dinosaurieland och sådant man behöver när man har ett område som lockar mycket turister men de har varit klyftiga nog att bara förbättra framkomligheten inne vid själva floden och fallen med små broar och ordentliga gångvägar. Resten finns utanför området. 

20170614_103908

Några av de mindre fallen som syns utifrån området. 

De har även varit klyftiga nog att förbjuda medtagna luncher och picknickar samt andra drycker än vatten. Det där med dryckerna är jag förresten inte helt säker på men jag har för mig att jag läste det på en skylt. Hur som helst, att förbjuda sådant är inte bara smart med tanke på hur hungrig och törstig man blir av att klättra omkring bland fallen och bada i bassängerna nedanför dem och man har restauranger man gärna ser att turisterna handlar i, utan även för att det förhindrar all nedskräpning av folk som inte har någon vidare respekt för naturen eller förstår vad papperskorgar är till för. Då är det i mitt tycke bättre att folk får antingen äta på någon av de dyra restaurangerna, grilla uppe på campingområdet, slinka in på ett matställe på vägen därifrån eller äta hemma. 

20170614_105622

Kristallklart vatten överallt. Det var galet hur tydligt man såg allt under vatten. 

20170614_105709

De två högre fallen. Strömmen nedanför var otroligt stark, jag vet detta eftersom jag simmade in under vattenfallet till vänster. 

IMG_9599

Här står jag och balanserar på en sten precis nedanför fallen. 

Eftersom vi har underbara vänner som valde att visa oss Algar och Guadalest (som det kommer ett eget inlägg om senare) lyckades vi komma fram innan rushen. Det är som sagt ett väldigt populärt turistmål och det går dagligen bussturer dit från omkringliggande orter. Vi hann dock dit innan det fylldes med folk, vilket jag var oerhört tacksam över. Missförstå mig rätt, området och fallen är makalösa oavsett ansamling av människor eller inte, men det var en mäktig känsla att stå där nedanför fallen och sedan följa dem uppströms utan att sikten skymdes av andra människor.

20170614_110753

Fri sikt är en ovanlig företeelse här och bara en halvtimme senare kryllade det av folk. Armen som skymtas är min väninnas.

20170614_110604

Galna vyer. Naturen är oslagbar!

20170614_111259

Det blev ganska djupt framme vid fallet. Jag stod under fallet till vänster. Det var som att få en väldigt hårdhänt massage. 

Ni vet hur det är när man kommer någonstans och första anblicken bekräftar att ni inte kommer att bli besvikna? Jo, så var det för mig också. Jag lutade mig över relingen intill restaurangen de byggt så nära de lägre fallen att jag trodde att vi kommit fram. Ordentligt, alltså. Jag oooaaade, aaaahhhhhade och njöt av anblicken av forsarna som omgärdades av klippor, buskar och blommor och kände mig så himla nöjd med dagen redan. Fallen var vackra, liksom. Och titta där till vänster, där fanns ett högre fall! Wow! Inte förstod jag att det var småpotatis mot vad som komma skall….

IMG_9547

De är väl värda att visas igen. Vilket makalöst område!

Nå, tji fick jag. På ett bra sätt, alltså. Det jag såg från restaurangen var ingenting alls egentligen. Jo, det var som en vacker uppfart, väl värd att se och med löfte om kommande ting. Men det var faktiskt ingenting annat än just det, en otroligt vacker inledning på något spektakulärt. Jag tror att makalöst, spektakulärt, otroligt, andlöst vackert är de ord jag använde mest under hela den här dagen. Till slut kändes de nästan tomma, som om de inte ens var i närheten av att beskriva det ögonen insöp. Det var sannerligen en minnesvärd upplevelse, en som jag gärna gör om någon gång i framtiden. 

20170614_111018

Snart nog var det fullt med människor som också ville njuta av källvattnet. 

Precis innanför den lilla kuren där man betalar inträdet, 4€ per vuxen som går till underhållet av området, kom den första överraskningen. I en liten alkov fanns två höga fall vars vatten rann ner till de mindre forsar vi sett innan vi gick in på området. Eftersom våra vänner varit där många gånger tidigare och visste hur mycket jag tycker om att fota visade de mig små alkover och lite avsides ställen där utsikten var väl värd att fota. Jag har så otroligt många bilder därifrån och ingen kan vara gladare än jag. Herregud, vilket ställe!

IMG_9621

Det krävdes en hel del styrka att hålla sig kvar här. 

20170614_110552

Jag önskar att bilden kunde göra stället rättvisa, vattnet var turkost och man såg botten. 

För att göra saker ännu bättre så är det ett helt sanslöst skönt ställe att svalka sig på under en varm (tänk värmebölja i Spanien!) dag då man klättrat i trappor och gått lite i terräng. Nedanför de flesta fallen och forsarna finns mer eller mindre små bassänger i vilka man kan bada. Vattnet är kallt, källvatten från bergen som det är, och att kliva i är att kliva i Mälaren en varm vårdag eller en kall sommardag. I alla fall när vi var där. Eftersom vattenbeståndet inte var så högt som det brukar vara när vi gjorde vårt besök kan det vara så att vattnet vanligtvis är så där kallt som en engelsman som var där i onsdags gjorde gällande genom att pipa, gnälla, ljudligt dra efter andan, gnälla lite till, prata i falsett, pipa igen, återgå till falsetten och så vidare. I en kvart. Det var nog det mjäkigaste jag varit med om. Tyvärr lyckades jag inte hålla masken ordentligt heller så han såg lite snopen ut när jag först skrattade åt honom och därefter valde att dyka ner och svalka huvudet också.  Flera gånger. Länge. Han klev upp strax efter det. Hans förlust, det var nämligen oerhört skönt!

20170614_114053

Kallt, men så himla skönt. Vikingen gillade det inte lika mycket som jag och valde att kliva upp och lösa av vår väninna som vaktade kläderna efter bara en liten stund.

20170614_124111

Vikingen poserar med sin bästa sida mot kameran, precis som vanligt. *haha*

20170614_124027

Tro´t eller ej, jag stod också framför kameralinsen. Ovanligt, jag vet…

Jag rekommenderar verkligen ett besök vid vattenfallen i Algar om ni åker till området runt Alicante eller Benidorm. Det tar ungefär två timmar att åka dit från Torrevieja, så kanske en timme från Alicante och bara en kvart eller så från Benidorm. Ta med badkläder och pengar till inträde och eventuell mat och kanske en souvenir eller två. Jag åkte därifrån med fyra. Allt med ödlor på, förstås. *haha* De två Spanienmuggarna med Gaudi-ödlor, Gaudi-ödlekapsylöppnaren och den lilla svarta metallödlan med stenar på ryggen är därifrån. Den tredje Gaudiödlemuggen med grön insida köpte jag i Guadalest. Man kan även välja att bada i poolen om ligger precis nedanför fallen istället, men då kostar även det. Jag tror att det kostade 3€ men kan ha fel då vi inte nyttjade den servicen och inte brydde oss särdeles mycket om vad det kostade. 

20170614_130443

Poolområdet vid baren utanför området. Kolla utsikten! 

Vattenfallen i Algar – check! √

Semestern

Publicerat: 22 juni, 2017 i Uncategorized

20170609_121644
Vi drack inte bara alkohol, även om de många bilderna av allas drinkar jag tagit antyder det. *haha*

Som ullisar så tydligt konstaterade i en kommentar till det förra inlägget blev det inga fotbilder, till någras lättnad och andras sorg. Hur som helst så går det ju naturligtvis att åtgärdas i efterhand, vilket jag eventuellt kommer att göra. Anse er varnade. 😉

Semester, var det…

DSC01590

Blommor, blommor, blommor och balustrader vart man än gick!

Vilken härlig semester vi haft!

20170613_001647

En sen kväll på The Abbey Tavern

DSC01765

Vi åt ju en hel del också. Detta är förstås paella, men med kyckling och revben istället för fisk och skaldjur.

Det har varit precis lika stressigt som vi trott att det skulle bli, med bara några få dagar och en enda kväll då vi inte hade något inplanerat men då det bara var roliga saker vi hade att göra så var det ändå värt det. Nu drog vi ändå ner tempot lite mot hur vi gjort tidigare, det var liksom ett måste då jag fortfarande hade ont i början av vår semester. Inte blev det bättre av att de har riktig sten i sina trottoarer där nere, vilket i kombination med den kraftiga värmeböljan de har i Spanien just nu varit som tortyr för mina fötter och vader.

IMG_9256

Kvällarna var fantastiskt vackra!

20170609_103627

Stränderna är också fantastiskt vackra, förstås. Om jag inte blivit så otroligt rastlös och börjat lukta som bacon hade jag nog kunnat ligga där hela dagen. 😛 

Tack och lov vande sig både fötter och vader vid trottoarerna inom tre-fyra dagar och därefter kunde jag gå bättre. Då gick till och med allt roliga mycket lättare. Sånt gillas! Och vad var det roliga, då? Jo, det var en hel massa saker men i första hand var det vänner, stranden, vänner och stranden och vänner och att helt enkelt vara i Spanien. Jag önskar jag kunde visa bild på alla, men jag har tillstånd från alla att lägga upp bilder och därför blir det bara några som blir med på bild här.

DSC01710

Vänner är bra att ha.

DSC01600

De förgyller livet.

DSC01676

Och får oss att må bra. 

IMG_9325

The more, the merrier…

DSC01804

Men detta är ändå bara ett axplock av alla de fina människor som valt att vara våra vänner…

Vi träffade vänner varje dag, umgicks, åt ihop med dem, såg shower, quizzade (kom på delad andraplats utav en massa lag), lyssnade på en vän som dj:ade på ett ställe, satt och pratade, träffades på olika ställen och blev medbjudna på än det ena, än det andra. De flesta dagarna hade vi förmiddagarna för oss själva och två av förmiddagarna tillbringade vi på stranden. Vikingen var ner till stranden en gång utan mig också för att jag helt enkelt inte orkade följa med. Jag hade snärtat till nacken på något vis några dagar innan och kunde knappt vrida på den för att klä på mig. Jag valde att gå äta frukost på ett ställe, läsa lite bok och sedan gå äta lunch på ett annat ställe istället för att försöka tampas med de ganska starka vågorna.

 

DSC01771

Den vackra Chloe, som även är en otrolig sångerska.

DSC01598

Vikingen njuter av solen hemma hos några av våra vänner.

DSC01681

Det fanns ju förstås en och annan katt(unge)där omkring. Vikingen blev alldeles gaggig och gullig av blotta åsynen. *haha*

Trots att vi inte haft någon dag då vi inte planerat in något alls känns det ändå som att vi laddat batterierna bra. Värmen var visserligen jobbig och jag brände mig på skalpen, vilket resulterade i att jag köpte en hatt och Vikingen skojade om att han var ute och gick med Al Capone. Flera gånger. Många gånger. Tur för honom att vi var på semester, solen sken, värmen och kortisonsprutorna jag fick innan vi åkte uträttat underverk, annars hade han också haft ont uppe på skalpen. *haha*

20170610_131321

~Sol~som Al Capone. Till en början avskydde jag den, sedan insåg jag att jag rockar den!

20170611_140658

Ni ser! Jag hade till och med kläder som passade till. I rock! Släng dig i väggen, Al Capone!

Jag har tagit massor och åter massor av bilder under den här semestern. Nu kanske inte ni är speciellt förvånade över det, men ska sanningen fram så har jag knappt använt mina kameror alls sedan jag blev sjuk och jag själv blev väldigt nöjd över att jag tydligen återupptäckt glädjen i att fotografera. Jag har saknat det. Det låter kanske konstigt med tanke på att det ju bara är att lyfta kameran och fota och jag haft alla möjligheter till att göra just det men det är ju inte förmågan som saknats utan snarare motivationen och möjligheten att ta kort i de vinklar jag ville ha dem i som inte funnits.

DSC01727

Vikingen och några vänner på väg in på The Cavern, där vi lyssnade på vår vän som dj:ade. 

Hur som helst så har jag en otrolig massa fina bilder, däribland några fotbilder. Jag tänkte ju nämligen hålla mitt löfte om fotbilder här i bloggen men faktum är att jag dels inte kände att jag hade tid att sitta med datorn och dels inte alls kände för att göra det. Alltså gjorde jag inte det heller. Men det hindrade ju inte att jag spammat detta inlägg med bilder, eller vad säger ni? *haha*

20170607_114012

Och här kom den…. den utlovade fotbilden. Bra så, ullisar? 😉

 

Lite småplock

Publicerat: 2 juni, 2017 i Uncategorized

wp-image-1857088675

Ytterligare en längre tid har gått mellan mina inlägg. Jaha, ja. Då får det nog vara så. Jag ämnar inte på något vis tvinga mig själv att skriva utan tänker fortsätta att göra det när och om andan faller på. Att avsluta bloggen är däremot inte ett alternativ, den ska vara kvar så att jag har möjlighet att skriva av mig när jag känner för det. 

Förra gången skrev jag om hur tungt jag upplevt saker och hur ont jag haft. I förra veckan fick jag kortisonsprutor i alla fyra leder och led alla helvetets kval i två dagar, var euforisk av lycka över att kunna röra mig obehindrat i två dagar och nu har jag hamnat på en nivå där jag fortfarande känner av mina besvär men ändå kan röra mig relativt obehindrat. Jag blir trött och får ont framåt slutet av dagen, mycket beroende på vad jag hittat på under sagda dag, men det är ändå tusen gången bättre än det var innan jag fick sprutorna så jag klagar inte.

Jag har lite problem med skor. Och kläder, men det återkommer jag till senare. Skor var det. Jag har några par gympaskor jag kan gå omkring i hyfsat ett tag, sedan behöver jag byta till några andra skor. Anledningen är att mina skor är formade olika (så där som skor är, duh) och trycker på olika ställen. Jag måste erkänna att jag aldrig, någonsin upplevt något tryck alls förrän jag fick problem med fotleden och stortåleden, men numera måste jag ta hänsyn till dessa leder och byter därför skor så att de får jämnt tryck på sig. Först ett par som efter ett tag utgör ett tryck på fotleden och därefter (ordningen är oerhört viktig eftersom tån ställer till det mest när jag går) ett par som till slut blir osams med min tå. Yay, liksom. 

Jag har ett par nya Riekersandaler som fungerar bra för både fotled och tå och jag kan gå längre i dem än i mina stabilare gympa/walkingskor, men jag upptäckte efter en långpromenad för några dagar sedan att de istället är så pass platta att de retar min hälsporre lite. Inte så att jag fått några efterföljande men av dem ännu utan mer som ett löfte om kommande ting. Perfekt. Precis vad jag behöver. Mina hälsporrar (de ser förresten hur löjliga ut som helst på röntgenplåtarna. Lustigt att något så litet kan göra så himla ont) har tack och lov inte varit en del av ekvationen under tiden jag varit sjuk i lederna men det skulle inte förvåna mig om de bestämmer sig för att vilja vara med i leken, de också. 

Kläder. Detta återkommande problem. Jag gick ju upp en hel massa med medicinerna och har lyckats gå ner hälften av det sedan jag slutade med medicinen den sista mars. Det är rätt bra jobbat faktiskt och jag är aningen nöjd med mig själv. Jag är även väldigt nöjd med att kunna få på min en hel del av mina kläder, kläder jag inte kunde ha alls för bara två månader sedan. Detta inkluderar tyvärr inte speciellt mycket av det jag skulle vilka kalla min sommarkollektion. Jag köpte ju nya kläder efter att jag kämpat mig ner till -40 kg och var så otroligt, himla, löjligt nöjd med dem. Och de är fortfarande hur snygga som helst. Kul. Verkligen. Speciellt som det inte finns en chans i helvetet att jag får på mig dem nu. Jag har nog en si så där sex eller sju kg kvar innan de sitter någorlunda skönt. 

Nåja, det är ju knappast sommarvärme ännu så det finns kanske tid? Nope. Jag åker till Spanien om två dagar och har redan svurit så det osar medan jag i fåfäng förhoppning om att i alla fall kunna ha den… eller den… eller kanske den toppen utan att den sitter som ett korvskinn. Jag har ingen som helst lust att köpa nytt och att springa på stan i sista minuten är inte min grej. Vikingen föreslog att jag skulle köpa nytt där nere men han verkar inte förstå att spanjorerna har aningen mindre storlekar än vi och att jag nog skulle komma i den nertill men att det inte finns en chans att jag får på mig något upptill. Jag har nog problem med det här, där jag kan storlekarna och vet vad som är vad, och det känns helt och hållet icke önskvärt att gå på en frustrerande, irriterande och meningslös shoppingtur på min semester. Nej tack.

Äh, jag reder mig nog. Det finns tvättmaskin i huset och jag kan alltid byta top till shortsen lite hipp som happ så att det ser ut som att jag har mer ombyten än jag har. För ja, jag är tydligen så fåfäng att jag inte vill gå i samma kläder varje dag, tvättat eller inte. Fåfänga är nog en av de svårare lasterna för mig själv att hantera. *haha*

Jag har upptäckt och försöker motarbeta något hos mig själv. Nu kan det ju bero på att jag mår bättre och därför har mer ork, men faktum är att jag inte gillade det den sidan av mig alls. Sedan en tid tillbaka har jag börjat undvika folk jag känner väl. Människor som har insyn i hur jag är som person – hur jag agerar, fungerar och tänker – och som skulle ifrågasätta om jag beter mig annorlunda. Inte nödvändigtvis dåligt annorlunda, utan mest bara annorlunda. Om jag inte orkar med, om jag är tystare än vanligt, om jag ser ut att inte hänga med eller kanske är på sämre humör än annars.

Anledningen är ju ganska uppenbar. Dessa människor skulle ifrågasätta och fråga, vilket är något jag inte har haft den minsta vilja att bemöta. Orken för det fanns inte. Finns kanske inte än heller, men jag ämnar ändå förändra detta undvikande och undfallande beteende hos mig. Jag är inte sådan och jag vill inte vara sådan. Att det i mångt och mycket är lättare att umgås med människor som inte känner mig lika väl eller träffar mig så pass ofta att de kan se någon skillnad spelar ingen roll. Det är kul att umgås med dem också, men det ska inte göra att mina nära och kära ska skjutas undan för att jag själv ska slippa bemöta deras rättfärdigade oro. Jag kan dessutom inte fortsätta fly från mig själv, vilket jag in förlängningen gör genom att undvika dessa människor.

Till något roligare… På måndag åker vi till Spanien! Yay! Äntligen! Det är helg galet så mycket vi längtat till den här semestern. Det har vi visserligen alltid gjort inför våra semestrar, men den här känns nog ändå som att det ligger på en annan nivå. Både jag och Vikingen behöver den där pausen från vardagen, rå om varandra och strunta i alla måsten. Just det där med att rå om varandra är viktigt. Här hemma tassar vi lite på tå inför varandra just nu. Inte medvetet, men om vi tänker efter är det så. Han förstår att jag mår kass och inte orkar med allt som jag brukar. Han har även ganska stor erfarenhet om att mitt tålamod ligger på mindre än hälften av vad det gjort tidigare. Jag å min sida förstår att han har en del issues på jobbet och att han sedan kommer hem och oroar sig över mig. Jag har även lärt mig att hans oro yttrar sig genom på ett ganska korthugget och aningen (läs; catfight) fräsande sätt. Så ja, vi fräser som två rivaliserande katter trots att vi egentligen mest oroar oss över varandra. Härliga tider.

Alltså. Spanien. 11 dagar då vi bara är. Tillsammans eller isär, det beror lite på vad vi vill hitta på och ifall den andra vill följa med eller inte men det spelar ingen större roll, så ska vi göra allt vi kan för att dels må bra själva och dels få den andra att må bra. Här hemma hade det varit svårt att skaka av sig det som varit men där nere blir det helt annorlunda. Våra vänner, miljön, solen, havet, poolen, maten, barerna, möjligheten att göra allt eller inget och bara det att få skaka av oss vardagen kommer att göra sitt till. Ni anar inte vad jag längtar.

Han är förresten bra, den där Vikingen. När jag blir som mest less önskar jag att jag bodde själv igen. Eller ja, själv och själv, Mini-Belse kommer väl att bo hos mig tills jag går hädan av hög ålder eller han får en egen lägenhet, vilket kan vara exakt samma sak. Men han håller sig för sig själv och är sällan i de utrymmen jag vistas i. Det får jag leva med medan det med Vikingen är annorlunda. Vi vistas i samma utrymmen och har olika, ingrodda vanor. Vissa av mina vanor är nog dessutom så djupa att de skulle klassas som kliniska OCD´n. Han har inga sådana och kan således inte förstå hur starkt vissa saker påverkar mig. När jag var frisk spelade det mindre roll. Jag skötte mina grejer så att det passade mig och han skötte sina, som i om den symbios ett samboförhållande ska vara. Nu orkar jag inte göra allt jag gjorde för att själv må bra och då mitt tålamod är kört i botten kan jag ibland vräka ur mig att jag inte tror att vi kommer att bo ihop om detta fortsätter. Han är däremot stensäker på motsatsen. När jag fräser fram detta om boendet, att jag fan hellre tar hand om bara mig själv igen (jag bodde själv med Mini i 11 år och var så himla nöjd med mitt hem under hela den tiden) så ser han lugnt på mig, ger mig en kram och säger ”In your dreams, babe”. Så sansar jag mig lite och det är lugnt igen. Tills nästa gång, vill säga. 😛 

Men vet ni? Hur irriterad jag än kan vara, hur missnöjd med den rådande situationen jag än är och hur less på allt jag kan känna mig så är det skönt med någon som står där och är säker på att detta inte ska bryta ner oss. Att det finns ett vi i slutändan av det här. Nu inbillar jag mig inte på något vis att vi alltid kommer att vara överens om vägen dit eller ens vart slutmålet är, men det är ändå skönt att bli försäkrad om att jag kan bete mig så här ibland och det ändå inte gör att han vill springa åt andra hållet. I alla fall inte oftare än jag själv toktröttnar och drömmer om att bo själv utan att egentligen vilja göra det. Det känns däremot underligt att han är den lugnare av oss i det hela. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det? *haha*

Jag har lite ont i min högra hand. Åh, inte av någon allvarlig anledning utan mest för att jag är helt galen. Totalt och komplett galen. Jag fick för mig att skriva ett brev till min vän i Australien och voilá! där låg ju den är vackra skrivboken jag köpte för ett tag sen utan att egentligen veta vad jag skulle fylla den med. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle utgöra ett perfekt brev. När jag säger skrivbok menar jag en sådan där med hård pärm och en si så där 200 sidor. Ni ser den på bilden här ovan. Visserligen i A5 format, men ändå. 200 A5-sidor gör trots allt ändå 100 A4-sidor. Vad i all världen gjorde att jag tänkte att ett 100-sidorsbrev var en bra idé? Nu har jag bara ett femtongal sidor kvar innan det ska postas. Stackars, stackars ~Honeys~ när hon får det. Hon kommer att tröttna på allt vad jag heter innan hon kommit till hälften. 

Oj då. Stackars mig! Jag som tänkt åka och hälsa på henne igen. Tur att det inte är förrän i december nästa år, då har hon kanske hunnit smälta allt dravel jag skrivit. *haha* Det är förresten svårare att skriva ett 100-sidors brev än att skriva en bok. I en bok har man en historia som växer fram och mognar allt eftersom sidorna skrivs. I ett brev hoppar man från ämne till ämne och rätt vad det är känns det som att man fått slut på ämnen. Då blir det kallprat i skriftlig form tills man kommer på nästa intressanta (ja, i alla fall för mig) ämne att avhandla. Det blir nog första och sista gången jag gör en sådan här grej. *haha*

Konstigt att det tar mig så lång tid i mellan mina inlägg. Jag verkar ju ha en hel del dravel att fylla bloggen med, även om det kanske inte är det allra mest intressanta. Vad gör väl det i slutändan, det är ju min blogg och jag skriver vad jag vill. 🙂 

Sa jag förresten att vi varit på tacokryssning? Jodå, jag och Vikingen tog oss ner till hamnen en lördag för några veckor sedan och klev på den anrika (?) M/S Havsörnen som väntade på oss i hamnen. Nu var vi naturligtvis inte de enda ombord, men det var faktiskt inte långt ifrån. Många av borden var tomma och endast 12 personer var inbokade på denna matkryssning. Jag hade upptäckt redan på morgonen den dagen att tacokryssningen var ihopslagen med räkkryssningen men då min skaldjursallergi inte är luftburen valde vi ändå att åka på den. Övriga passagerare hade valt att äta räkor, vilket jag efter att ha sett hur slabbigt det var kände mig lite glad över att inte kunna. Vikingen gillar räkor men är solidarisk med mig och äter sällan skaldjur om jag är med. Inte bara för att vara solidarisk förstås, oftast beror det på att han inte av misstag ska överföra något till mig om han får skaldjurssaft på händerna eller om han pussar på mig. 

12 personer på kryssningen kändes lite glest men det visade sig att det räckte gott och väl för att vi skulle ha en fantastisk kväll. Vi hade trevligt i varandras sällskap, övriga matgäster var på ypperligt humör och bjöd på sig själva och trubaduren gjorde ett utomordentligt jobb med att få med sig alla i både allsång, dans och musikquiz. Både Vikingen och jag står fortfarande frågande till hur vi lyckades vinna sagda quiz men vi står hur som helst här med ett presentkort som ger oss halva priset för upp till sex personer för en utflykt med rederiet under säsongen 2017. En av deras dagsturer går till Mariefred. Där ligger Gripsholms slott. Det känns som att det kan blir något åt det hållet senare i sommar. 😀

Nu räcker det för den här gången. Jag lägger nog upp lite bilder från Spanien också, även om det inte blir speciellt långa inlägg. Den här gången har jag en utflykt inplanerad, men har inte fått den bekräftad ännu och tyvärr läste jag här om dagen att det råder fotoförbud på platsen, så ni får nöja er med soliga stränder, paraplydrinkar, någon fot eller två i sanden, lite mat och annat sådana där semesterbilder. 😀