Jag har tänkt skriva flera blogginlägg på sistone men sedan har livet slagit till och jag har gjort annat istället. Eller inte gjort något alls. Båda är precis lika sanna, även om anledningarna är väldigt olika.
Det blogginlägg jag tänkt skriva längst handlar om Benidorm. Precis som tidigare anser jag att det förtjänar ett eget inlägg och därför tänker jag göra mitt bästa att få ut ett inlägg om det inom en dag eller två. Helst idag, men det visar sig. Skyskraporna, barerna, strandpromenaden och gamla stan behöver hur som helst belysas ordentligt för att jag ska få fram det jag vill säga om den gamla fiskestaden vars utveckling eskalerat sedan britterna hittade stället för en si då där 40 år sedan.
Vikingen har jobbat hela sommaren. I alla fall sedan vi kom hem från Spanien. Han har inte haft speciellt många dagar då han antingen inte är trött efter jobbet och kvällen börjar närma sig eller han åker till jobbet mitt på dagen och således inte får en lugn och skön eftermiddag i solen. På helgerna har det sedan funnit saker att göra och som ni vet så jobbar jag varannan helg så det blir inte så mycket tid ihop alls just nu. Med det i tanke bad han mig att överväga en cykeltur med tillhörande picknick nu i lördags. Anledningen till att han ber mig överväga saker återkommer jag till senare, just nu är det lördagen som är viktig.
Jag övervägde och cykelturen och picknicken vann. Vi packade med en kylväska med det vi ville ha och tog oss ner till Öster Mälarstrand. Jag var mycket i det området när jag var barn. Vi hade våra två första småbåtar där, i området som var ett lummigt skogsområde med småbåtshamnen och en stor hangarliknande båtverkstad intill. Jag minns väldigt väl trädkojan jag och min bror byggde i skogen medan vi väntade på att morsan och hennes gubbe skulle bli klara med det tradiga jobbet som hör till att var småbåtsägare. Skrubba här, silikona där, måtta för att sy nytt tyg på dynorna, se till att bojarna har nog med luft, kolla alla rep och vad det nu kan vara. Ni kan ju tänka er att skogen lockande oss barn mer.
Hur som helst så ser det inte riktigt ut så längre. De senaste femton eller så åren har det byggts bostäder längst vattnet runt om hela Västerås. Nog för att det alltid funnits bostäder vid vattnet också, men de senaste årtiondena har t ex hamnområdet och ett gammalt verkstadsområde som råkade ligga på en udde intill hamnen och som mest tänktes på som en soptipp samt området kring det gamla ångkraftverket, i folkmun kallat skitviken, förvandlats till nya, exklusiva bostadsområden som folk köar för att få tillgång till. I Östra Hamnen och på Öster Mälarpark, där vi var, finns restauranger, kaféer, blomsterhandlare, frisörer och allt möjligt annat nu.
Det är fint, det kan jag inte sticka under stol med. Inte nödvändigtvis Östra hamnen eller Lillåudden, de husen är skamligt fula och den som godkände dem borde få gängpisk, men helheten blir ändå fin. Att staden lever upp på det där viset och att vattenbrynet inte längre är nedlusat med fula verkstadsbyggnader, soptippar, risiga skogsbryn och annat bråte är i slutänden inte något dåligt alls. Jag skulle personligen aldrig, någonsin bosätta mig längst vattenbrynet så där. Speciellt inte på Lillåudden, det gamla verkstads/soptippsområdet på udden intill hamnen. En promenad där avslöjar att spindlarna använder husen som sina egna privata slott. Tre, fyra våningar uppåt så är balkongerna övertäckta av spindelväv och jag ryser så snart jag kommer i närheten. Nej, nej och åter nej. Jag har panikattacker av att se en enda spindel. Där skulle jag nog dö av en hjärtattack femtioelva gånger om dagen.
Hur som helst så byggs det fortfarande och ett av de nya byggnadsverken är Första Vågholmen. Det är en konstgjord liten ö som är tänkt att vara den första av tre. De ligger intill färjekajen vid Öster Mälarstrand och eftersom vi inte varit dit och sett det färdiga resultatet kändes det rätt att inspektera och fälla ett omdöme, så där som man ju gärna gör när man är en människa som anser sig ha bra åsikter. *haha* Det är en söt, liten ö som omgärdas av bryggor. Bryggorna är nya och plankorna lyste nästan färska i solen. Vikingen kommenterade att brädorna var så nya att kanterna på dem kändes hårda, trots att de ligger mot varandra med väldigt lite mellanrum. Jag reflekterade inte över något sådant utan tänkte mer att det vara skönt med en brygga där man inte riskerar att få stickor.
Mitten av ön är uppbyggd utav jord. Där har man färdigställt ett utegym som utnyttjades av killar i övre tonåren när vi var där. Det finns även en vedeldad grill samt ett bord med en stenplatta där man kan ställa sin engångsgrill. Det finns även gott om soptunnor och en uppsamlingsplats för engångsgrillar. Solstolar i trä i både en- och tvåpersonersmodeller, vanliga bänkar men med hög rygg och bord med vanliga bänkar står uppställda med jämna mellanrum. Medan vi var där åkte Elbafärjan fram och tillbaka regelbundet, som den gör på sommaren. Vi såg den utgå från hamnen, göra sitt stopp vid Öster Mälarstrand och sedan angöra Östra Holmen innan den fortsatte runt Elba för att angöra bryggan där och sedan försvinna mot Västra Holmen och Johannisberg. Det är en väldigt fin tur, om man vill få en dag på vattnet. Bäst är ju förstås att kliva på i hamnen eller vid Öster Mälarstrand, kliva av på Östra Holmen för att bada och sola lite och sedan ta ett stopp på Elba och restaurangen där innan man njuter av att känna vinden i håret medan man tuffar tillbaka mot stan igen med stopp på Västra Holmen och Jo-berg på vägen.
Vi satt en stund på några bänkar men sedan bredde vi ut en filt och åt vår picknick på den. Utsikten gick inte att klaga på. Nog för att man ser Västerås Kraftvärmeverk från typ alla vinklar om man tittar ut mot sjön, men tack och lov är det inte groteskt fult och eftersom det är vitt så flyter det liksom mest in i omgivningen när man är en bit ifrån. Det gamla ångkraftverket syns också, men det är så pass lågt att det mest skymtas mellan träden och eftersom det numera är ett snitsigt hotel med tillhörande spa och skybar så har den k-märkta byggnaden i allmänhetens ögon transformerats från en ohyggligt ful byggnad till ett intressant minnesmärke med karaktär. Det har varit en fascinerande process att följa och även om jag är superimponerad över hur de fått till det så ser huset faktiskt inte så annorlunda ut nu än vad det gjorde förr, så jag ställer mig lite frågande till hur denna folkliga förvandling gått till.
Vi tillbringade några timmar där utan att egentligen göra något alls. Jo, vi pratade, slappnade av och bara njöt förstås. Det är mycket värt, även om det inte var så ansträngande. *haha* Men att vara ute i naturen, med kluckande vatten nedanför, folk som strosade förbi och log, god mat, god dryck, varandras sällskap och att helt enkelt bara andas in och vara är så himla mycket värt. Jag tar mig alldeles för sällan tid för sådant numera. Jag önskar att det stod högst på prioriteringslistan men det är en sådan enkel grej att skjuta ifrån sig, att tänka att man hinner och att rationalisera bort när man har så mycket annat som pressar på. Dumt, dumt, dumt!
På tal om gamla ångkraftverket, numera känt som Steam Hotel, så finns det småbåtar precis utanför där också. Jag stannade ju förstås till för att fota medan Vikingen var redigt trött på alla mina småstopp och därför fortsatte framåt i sakta mak. Jag tyckte inte själv att jag var kvar så länge men då jag vet hur uppslukad jag kan bli av att få till en bild så var jag inte säker. Därför var jag inte förvånad när jag såg en bar överkropp på cykel svänga runt en krök och försvinna i fjärran. Jag skrattade lite och tänkte att ”vad fan, han lämnade mig!” innan jag satte full fart efter honom. Jag tog i allt jag kunde och borde rimligen ha hunnit ifatt honom ganska fort, speciellt med tanke på att Vikingen har en förkärlek för att cykla på tvåans växel och får trampa som en tok för att komma någonvart istället för att välja treans växel och bara behöva trampa en tredjedel så mycket för att komma fram i samma hastighet. Jag är en treans växel-tjej, jag. Jag såg ett skalligt huvud försvinna i en nedförsbacke som slutar i en fyrvägstunnel och tänkte att nu jäklar så kommer jag ifatt! Hahaha. Eller hur. Efter tunneln inser jag att detta verkligen inte kan stämma, så jag stannar och ringer honom. Han förklarar att jag susat förbi honom som skjuten ur en kanon redan vid Steam Hotel och att han minsann inte tänker försöka komma ifatt så jag får lugnt vänta in honom eller cykla hem själv.
Hur som helst, vi hade en fantastisk dag ihop. Inte bara på vår picknick utan även senare när vi åkte förbi några vänner en kort stund och sedan några andra vänner en längre stund. Ändå är det just picknicken som gjorde dagen speciell. Vi jobbar om varandra så ofta och måste därefter anpassa oss så mycket efter hur jag mår och orkar att de här stunderna när vi gör saker bara för oss och med bara varandra är ännu viktigare nu än de var tidigare. De har alltid varit viktiga, tro inget annat, och vi har alltid varit ganska duktiga på att göra tid för det. Det kan handla om en lunch ihop på en dag då vi egentligen inte har tid, en picknick någonstans, en promenad i närområdet för att bara få tillfälle att prata utan att bli distraherade eller att någon av oss har dukat upp något gott tills den andra kommer hem. Småsaker som gör att vi tar oss tid att se och höra varandra ordentligt mitt i vardagsrushen. Saker som får i alla fall mig att minnas hur viktiga vi är för varandra. Och nej, vi har inte glömt det innan heller men vardagen har en tendens att göra att man glömmer att visa varandra det. Vi tar oss tid att visa varandra. Hade vi inte gjort det hade vi inte hållit ihop, för i ärlighetens namn skulle jag inte orka med honom om det bara var vardag och han skulle med all säkerhet ha toktröttnat på mig för flera år sedan. *haha*
