Oväntad utveckling

Publicerat: 18 september, 2017 i Uncategorized

smileys happy sad

För tre och ett halvt år sedan var jag lika rund som jag var lång. En badboll på tandpetare som cyklade runt stan i raketfart vart jag än skulle. En tjockismocka som glatt promenerade dit jag valde att inte cykla. En bumpasvulla som med lite möda och stor entusiasm klättrade med barnen på jobbet i olika lekparker. Som lekte jaga och sprang så att svetten lackade för att det var kul. Jag var tjock och jag var glad. Nöjd med mig själv. Hade inga stora hick ups gällande mig eller hur jag ser ut. Mitt utseende hade i princip ingenting som helst med min uppfattning om mig själv att göra. 

Sedan gjorde jag en radikal förändring. Anledningen var aldrig att jag inte trivdes med mig själv utan att jag blev skrämd av allvaret i den plötsliga (?) diabetes min rundlätta mamma drabbades av och som akut skickade in henne på sjukhuset. Hon såg verkligen inte ut att må bra då och värdena var inte att leka med. Så ja, jag blev rädd. Mitt i allt det där skitnödiga bestämde jag mig för att hjälpa kroppen på traven att undvika följdsjukdomar till fetma, vilket ju diabetes är. I mitt resonemang fanns även artroser, infarkter och lite annat skit med. Det kändes som ett vattenfast resonemang och frågar jag någon som jobbar med just hälsa så kommer de att hålla med. 

Jag kämpade som ett as och gick ner 40 kg. Jag var som en krigare som antog utmaning efter utmaning, gram efter gram och kilo efter kilo. Satan vad duktig jag var! Helvete vad stark jag kände mig! Och jag hade rätt. Jag var duktig. Jag var stark. Jag var fantastisk. Jag gladde mig dessutom över varje delmål jag nådde och efter att ha gått ner hälften märkte jag att jag blev bemött annorlunda. Ordentligt sedd och fick fler komplimanger, speciellt för mina kläder och annat som inte alls har med min person att göra men som ändå kändes personligt. Bemötandet överlag kändes mindre nedlåtande. Nu är det inte det jag tänker ta upp här, men det är ändå värt att notera att samhället gör en mer eller mindre omedveten negativ bedömning om både utseende och intelligensnivån hos feta människor. Det är åt helvete fel, bara så ni vet.

Som den tävlingsinriktade människa jag är så kändes varje kilo som en seger, oavsett hur svårt det än varit att gå ner den eller hur lång tid det tagit. Jag minns känslan av att stå där på vågen och se att jag gått ner 40,3 kg. Minns då att jag som varit sfärisk tidigare och att minus 40 kg ingalunda betydde att jag var smal ännu. Och jag siktade inte på smal heller. Nej, de där 40 kg var bra nog. Nu var jag smal nog att hälsan inte var i direkt riskzon på grund av vikten och det var dessutom mycket lättare att hitta kläder som passade. I alla fall nedtill. Upptill var det lika problematisk, med en storkel runt midjan och en annan runt bysten. Det är ju bara att konstatera att man inte vinner alla strider…

Sen blev jag sjuk. Nu beror inte all den viktökning jag haft sedan förra året på det, men 85% av den gör det. Inte bara på grund av medicinerna utan även på att jag varit så mycket mer begränsad. Jag har inte cyklat eller gått hälften så mycket som vanligt och att vara på gymmet var ju direkt förbjudet under minst ett halvår. Inte för att jag led av det där sista nämnvärt, men kroppen gjorde tydligen det. Jag hade kunnat ta den där 15% jag gick upp naturligt utan att det gjort något. Faktum är att jag räknat med dem och var fullt nöjd med vad vågen troligen skulle hamna på när jag hamnat på en lagom levnadsnivå efter dieten. De där andra 85% är däremot något min hjärna inte vill ta i med tång.

Problemet jag har med detta är inte att jag gått upp i vikt. Helvete, jag har vägt 23 kg mer än detta och klarade mig bra då också. Egentligen är det inte det faktum att jag gjorde mig av med de mesta kläderna som passade när jag var mitt i min viktkamp heller, även om det börjar bli jäkligt obekvämt i de stretchkläder jag har kvar sedan dess. Nej. Problemet jag har är att min hjärna börjat tänka på och se mig annorlunda. Självklart vill jag vara smalare igen. Jag vill vara smalare för att jag kämpat så otroligt hårt för att nå dit och sedan kom den där jävla sjukdomen och förstörde allt utan att jag hade någon talan i det. Jag har inte misskött mig för att få detta rundare resultat igen utan är påtvingad skiten utan att jag kunnat göra något åt det. Att äta mindre har inte hjälpt, även om det hållit det stånget lite grann. Däremot har jag varit hungrig istället. 

Nej, det som gör mig förbannad och väldigt ledsen numera är att jag inte känner mig det minsta nöjd med mig själv längre. Jag kan inte se mig i spegeln och vara glad över det jag ser. Till viss del kan det bero på att jag inte köpt större kläder igen, så det jag har känns inte särdeles bekvämt eller snyggt, men den stora anledningen är att jag inte ser på mig själv på samma vis. Jag – min hjärna – har fått kortslutning och ser bara bristerna. Jag försöker att tänka om, att bli den jag var tidigare, men det är som att jag dunkar huvudet mot en osynlig vägg som får mig att studsa tillbaka ännu mer och bara se hur extra fult det blev med en bula i pannan också. 

Eftersom jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort på ett år ämnar jag göra en kraftansträngning för att gå ner det jag gått upp, men det handlar egentligen inte om vikten i sig utan att jag inte vill köpa en helt ny garderob när jag ju faktiskt har en helt ny garderob som jag bara hunnit använda en väldigt kort period. Dessutom kickar vinnarskallen in och vill vara med på ett hörn och då jäklar ska inte den här sjukdomen få besegra den kamp jag faktisk vunnit en gång redan. Men sen? Kommer jag att må bättre med mig själv då? Det vet jag inte. Frågar du mig om jag ens tror på det själv så ställer jag mig lika frågande. Jag vill tro det. Jag önskar att jag kunde tro det. Men innerst inne är jag livrädd över att den där glada obekymrade människan jag var försvann tillsammans med fettet. Det är en skrämmande tanke. 

Jag vill således varna alla som är tjocka och nöjda med sig själva och inte har några hälsoskäl att gå ner i vikt just här och nu. Jag säger inte att alla får samma upplevelse som jag men jag varnar för att det är möjligt. Jag var glad. Jag var nöjd. Jag trivdes. Sen tappade jag i vikt och blev någon som inte alls gillar sig själv och som tänker på vikten och utseendet minst tre eller fyra gånger om dagen och aldrig i positiva termer. Hade jag fått göra om allt hade jag valt annorlunda. Jag hade inte valt att gå ner i vikt i förebyggande syfte. Jag gillade mig själv. Jag saknar den person jag var då. Där hälsar jag alla er där ute;

Tyck hellre om dig själv och var nöjd med den du är, hela dig som i hjärna, hjärta, personlighet och all vikt, än att jaga gram och kilon om du inte måste på grund av hälso- eller personliga skäl. 

Annonser

Vad då ledig?

Publicerat: 11 september, 2017 i Uncategorized

jobb

Jag jobbar oregelbundna tider. Jag har förmiddags- och dagpass, kvällspass, heldagspass, helgpas och sovjourspass. Det är en hel massa olika tider att hålla reda på och eftersom mitt schema kan förändras var fjärde vecka så är det näst intill omöjligt för mig att lära mig mitt schema utantill. Jag har visserligen samma lediga dagar under en fyraveckorsperiod men turerna jag har på mina jobbdagar kan variera och då blir det ett måste att kolla schemat regelbundet. Jag brukar nöja mig vid att lära mig en vecka i taget och sedan kolla resten om det är något jag behöver ha koll på framöver. Det funkar för mig. 

Om lite längre än en månad, den schemaperiod som börjar i slutet av oktober, får vi dessutom ett nytt grundschema och därför är det ingen som helst mening med att kämpa på med det vi har nu. Då kommer vi att få två olika fyraveckorperioder att hålla reda på, med en period som ser ut på ett sätt och det andra som ser ut på ett annat. Med andra ord kommer jag att ha samma lediga dagar i fyra veckor med fyra veckors mellanrum som rullar medan de andra, mellanliggande, fyraveckorsperioderna har sina egna lediga dagar. Det låter förvirrande, men jag målar inte fan på väggen utan väntar med intresse på att se hur rörigt det känns när jag har det framför mig. Om alls.

Det är dock det sistnämnda arbetspasset jag ämnar ta upp här. Sovjouren. Det är nämligen i samband med ett sådant jag ofta får höra att ”ja, du är väl ledig i morgon” eller liknande. Nej, jag är inte ledig morgonen efter en sovjour. Det är inte alls så det fungerar. Ja, jag går av tidigt på morgonen. Men nej, jag är inte ledig. ”Men du går ju av så tidigt at det är som att vara ledig.” Nej. Nej, nej, nej. Jag är inte ledig. På något vis. 

Mina sovjourpass börjar dagen innan jag går av, ofta kl 15, men ibland tidigare. Sedan har jag officiell arbetstid till kl 22. Under den tiden gör jag allt man gör på ett korttidsboende där arbetet på intet vis är slut när ungdomarna somnat. Ibland sitter jag och gör arbetssysslor längre än till klockan 22, det beror på hur mycket annat som upptagit min tid innan. Någon gång under kvällen har jag dessutom tömt diskmaskinen, kollat tvättstugan och bäddat joursängen. Det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Eller ja, det förstnämnda och det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Urtrist. Att sedan veta att jag några timmar senare måste bädda ur joursängen gör inte saken bättre. 

Natten brukar bli lång. Inte för att jag sover djupt och skönt, utan för att jag inte kan slappna av ordentligt utan lyssnar efter barnen och kollar klockan femtioelva gånger för att till slut nästan längta efter att den passerat fem på morgonen så att det är legalt att kliva upp. Ni ser? Jag må ha officiellt ha slutat jobba kl 22, men eftersom det är lyhört till absurdum och grannarna låter i stort sett hela tiden är det nästan ett nattligt arbetspass att filtrera ut vilka ljud som kommer från dem och vilka som kommer från ungdomarna. Att jag rationellt vet att det oerhört sällan är ungdomarna spelar ingen roll. Öronen är ändå på helspänn, vilket i sin tur leder till att jag inte kan slappna av.  Någon gång ibland somnar jag ett par timmar i stöten, men de gångerna är ganska lätträknade. 

Bland det första jag gör på morgonen är, som jag nämnde tidigare, att bädda ur sängen. Därefter går jag och hämtar tidning samtidigt som jag hoppas att ungdomarna sover länge nog för mig att dricka en kopp te och läsa gamla nyhter. Hur mycket jag än längtat efter att kliva upp för att äntligen så sluta snurra i sängen så önskar jag barnen en god nattsömn och att de inte vaknar så tidigt att de inte orkar med dagen. När det däremot är dags att väcka dem växlar det upp och går i 110 från att de öppnar ögonen tills de kommer iväg till skolan någon eller några timmar senare. Zooom! 

Det är först när de kommit iväg ordentligt och jag gjort klart allt det där man gör när barnen åkt till skolan samt fixat det administrativa (ja, det är mer sånt än man tror) som jag kan slappna av och börja titta på klockan, räkna ner minuterna tills jag får gå hem. Gå hem efter mitt ”korta pass”, vill säga. Korta pass, my ass. På helgerna jobbar jag dessutom till kl 15 efter en sovjour. Det känns i kroppen, vill jag lova, även om jag faktiskt gillar att jobba helg. Det är himla roligt att ha tid att umgås ordentligt med barnen och ungdomarna. 

Hur som helst, det jag beskrivit ovan är en sovjour. För mig, alltså. Alla upplever sovjouren olika och vissa sussar som barn där inne i jourrummet. Jag är inte en av dem. Så nej, jag är verkligen inte ledig dagen efter en sovjour. Jag må ha fått många timmars vila, men det innebär inte att jag fått många timmars sömn eller att jag varit ledig under natten. Och jo, även om antalet timmar jag jobbar dagen efter en sovjour på vardagar är få så räknas de i allra högsta grad som arbete. Punkt. 

Har inte ens vett att skämmas

Publicerat: 2 september, 2017 i Uncategorized

Nu är det väl inte något att skämmas över, men ändå…

Jag har två par stickor. Det ena är storlek 6,0 och det andra är storlek 8,0. Stickor ja. Sådana man använder när man trollar fram något med garn. Jag säger trollar eftersom jag verkligen tycker att man gör det när man skapar något med stickor. Det är helt makalöst och snudd på otroligt att ett långt – satans långt – snöre kan bli sjalar, halsdukar, strumpor, vantar, mössor, västar, tröjor, ponchos och allt vad det blir. De som kan sticka är verkliga trollkonstnärer. Punkt.

Jag har däremot dessa två par stickor och rätt vad det är får jag för mig att använda dem. Ummmm… Ja, jag använder dem ju faktiskt och därför antar jag att jag verkligen stickar. Men…. detta är vad jag kan sticka. 

wp-image-2093049943

Jag har ingen aning om jag stickar en rät eller avig maska (bara att jag kan ordet maska är fascinerande!) och är nöjd om jag minns hur man avslutar mellan gångerna jag får för mig att sticka. Det kan gå ganska långt mellan gångerna och kan jag ibland få hjärnsläpp. Det är ganska genant, speciellt som jag vågar vägra google och funderar tills jag kommer på det. Nu är det tack och lov en enkel fråga att grubbla på och svaret brukar komma inom några få minuter, men ändå. Sist tänkte jag högt med fingrarna och då fick jag ett gapskratt över messenger, vilket kändes ganska välförtjänt men ändå lite kymigt. Jag måste lära mig att kontrollera fingrarna bättre när jag funderar. *haha*

Hur som helst, jag har en otroligt fingerfärdig kusin som skapar på alla möjliga vis. Sömnad, stickning, teckning, dekorering, fotografering, smyckestillverkning och mycket mer. Hon är så kreativ att jag önskar att jag blir grön av avund. Ändå tycker jag nog inte att jag är helt ute och cyklar i ämnet. Jag skapar på mitt vis, jag också. Ställd mot henne (vilket hemskt uttryck, jag känner mig inte ställd mot henne alls) är jag inte ens en spott i havet. Men ni såg de där två första sakerna jag listade? De hör samman med anledningen till denna blogg.

Här om veckan såg jag på kusinens blogg att hon sytt små, söta påsar till sin stickning. Påsar i plural, för att kunna ha olika stickprojekt åtskilda och i ordning. Jag fällde en kommentar om att hon mer än gärna får sy en sådan påse till sin stackars kusins försummade stickor och garn men med rätta sa hon nej med hänvisning till att jag inte använder mig av vare sig stickorna eller garnet. Därför blev det lite småroligt när jag för bara några dagar sedan la upp en bild på garn och stickor på instagram (mest för att färgerna gjorde sig bra på bild) och sedan kommenterade om hur elak min kusin är som inte syr en påse till dem för att bara dagen efter hitta en påse till dem i brevlådan. Tillsammans med en enkel beskrivning på en sjal. Oooops. 

wp-image-2037286143

Då pudlar man i ett nytt inlägg på instagram. Jag har världens snällaste och mest omtänksamma kusin. Och jag har både pudlat och påbörjat en halsduk. Det enda jag kan sticka. Därför är jag lite smickrad kombinerat med generad över att hon tror att jag fixar en sjal. Ni ser hur enkelt det ser ut i instruktionerna? Hon har till och med skrivit hur man gör omslag och vrider dem. Mjo. Det hade varit enklare om jag vetat vad rät och avig är. Jag är ett hopplöst fall. Jag ska nog fortsätta sticka min halsduk och sedan grubbla över hur man avslutar den ett tag innan jag kommer på det. 

Att vända blad

Publicerat: 18 augusti, 2017 i Uncategorized

one bad chapter

Efter att jag här om natten funderat över vilka människor jag haft och fortfarande har i mitt liv började jag fundera på hur dessa människor varit och är. Därför blir det lite svammel och tankar i skrift, så att jag får lite ordning på dem. Jag har tagit upp detta förr, men det gör ju inte att jag inte kan dra det ytterligare ett varv eller två. *haha*

Det är remarkabelt hur stor skillnad det är på vissa medan andra istället är remarkabla av den anledningen att de inte förändrats speciellt mycket alls genom åren. Till utseendet förstås eftersom ingen undgår tidens tand allt för länge men inte så mycket annat än det. Manér, åsikter, framförhållning och hur man väljer att bete sig kan för vissa vara precis likadant år ut och år in medan andra är så förändrade i alla möjliga avseenden, så pass att jag inte ens känner igen dem. På gott och ont.

För att få enkla exempel på vad det är jag funderar på ska jag gå långt tillbaka i mitt liv, till en tid då jag kände (och fortfarande känner) en hel del människor som valde att agera och reagera på sin situation genom ett icke socialt önskvärt beteende. Det blir lätt så när man bor i ett mindre bemedlat område där socioekonomiska problem står högt på tapeten. Skrivet i stark, svart märkpenna. Eller tapeten och tapeten, många hade det skrivet i pannan. Etsat i pannan. Vi pratar om allt från små lögner till mord. Och nej, jag överdriver inte. Det var inget vi pratade om men något vi alla visste fanns där. Vi visste vilka man skulle gå en lov om, vilka man skulle prata på ett visst sätt med, vilka man skulle se i ögonen och att dåliga saker kunde hända mellan en blinking till en annan. Ändå var det liksom normaliserat. Klart det fanns. Men vad då? Det var väl inte värre än någon annanstans?

Många av de jag kände från den tiden är annorlunda idag. Tack och lov, inte minst för deras egen del. Till viss del beror det nog på att de socioekonomiska problemen blev mindre då vänners föräldrar fick jobb och/eller valde att flytta ifrån området som visserligen omhuldat oss barn som en trygg kokong (nu menar jag utomhus, det som pågick i hemmets ”lugna vrå” följde ju med när de flyttade) men som även lärt oss hur man överlever i ett hårt område där djungelns lag rådde och där tankarna på framtiden mer bestod av ”undrar vilken avdelning på verket jag kommer att hamna på” än av ”vad vill jag jobba med i framtiden”.

Klart det finns de som strular fortfarande. Eller som gjorde, tills de inte längre fanns ibland oss. Som aldrig tagit sig ur tänket. Som blev kvar i mentaliteten av att ändå inte duga till eller räknas med. Att de lika gärna kan visa fulfingret till de där högfärdssprättarna som inte tycker att man duger. De där som fastnade i små- eller storkriminaliteten. Dem har det gått illa för. I alla fall de flesta. Men det är här jag gör en tankevurpa. På grund av de där som i senare ålder tagit sig ur. Männen som valt att transformera om sitt liv till vad vi idag skulle kalla ett Svenssonliv. Ja, det är oftast männen det gäller. Hur kan det vara så att någon som valt att ge sig på en annan livsbana än den man haft ändå klassas som ett hopplöst fall? 

En man kan ha gjort en hel massa dumt i sitt liv och han blir definitivt ”dömd” för det i andras ögon. Det spelar ingen roll ifall han gjort om sitt liv och skött sig i femton år sedan dess, det finns alltid någon där som påminner om att ”han minsann inte hört till saftpojkarna tidigare” och att ”jo, jo, det visar sig väl om gamla ränder finns kvar djupt där inne”. Jobbar man som lärare efter att man själv varit lärarnas mardröm så låter det ”jo, han vet väl hur man handskas med de där monstren, han känner väl sig själv” och blir man läkare ”är det väl skuldkänslorna för allt dumt man själv gjort tidigare”. Folk tillåter inte att man glömmer. De vägrar låta folk gå ovetande om hur personens ”sanna karaktär minsann är”. Om man nu valt att umgås med någon som kände en på den tiden man själv var vilse och inte visste vilket ben man skulle stå på, vill säga. Jag har full förståelse för att man väljer bort den scenen, speciellt som folk har så himla svårt att se vad som ÄR snarare än vad som VAR. Stigmatiserat. Obehagligt. 

Jag hör ofta folk prata om sitt förgångna och hur de beskriver folk från förr. Uppdelningen är lika stereotypisk som sorglig, även om jag väljer att använda mig av den för att få fram en poäng. Och där lever det kvar, i skallen på alla som någon gång känt en. Var man duktig i skolan så är det så man är. Var man värsting så är det bara att rätta sig efter det resten av livet också. Var du sportig ska du inte tro att du kan komma med kulmage nu. Tillhörde du poppisgänget så ska du vara cool, häftig eller glamorös tills du förmultnar. Att ta sig ur sin mall är svårt, oavsett vilken det är. Svårast har dock de som upplevts som värstingar, speciellt om de fortsatte med sitt mindre väl valda liv upp i tjugoårsåldern eller längre. Då är det nästan omöjligt att vända blad och skapa sig ett annat slags liv i din hemstad. 

Jag ansågs vara ett undantag när jag var yngre. Med det menar jag att jag var accepterad i alla grupper. Duktig i skolan utan att behöva plugga, hängde med ”värstingarna”, god vän med ”töntarna”, välkommen ibland ”sportnissarna” och respekterad av både tjejer och killar. Jag vet egentligen inte varför, men folk bråkade sällan med mig. Jo, visst kan det bero på att jag bokstavligen spöade alla som gick på mig fram tills att jag gick i 8:an och aldrig, någonsin backat från en fajt om det varit oundvikligt.  Jag var dessutom den man gick till om man behövde hjälp. Jag fanns där för de svaga, precis som jag finner att jag står där för dem än idag. Man ger sig inte på någon som är svagare och då speciellt inte för att hävda sig själv på deras bekostnad. Punkt. Trots det har jag slagits väldigt sällan. Jag gjorde istället ner folk med ord. Krossade dem till ett fint pulver som jag sedan spottade i och rörde om till någon oaptitlig puré. Jag fick heller inte det där ryktet om mig som så många andra tjejer fick, trots att jag hade fler killkompisar än tjejkompisar.

Nu gäller det inte bara dessa män, men konstigt nog är fenomenet annorlunda för kvinnor. För dem är det ytligare samtidigt som det är mer personligt. En kvinna hamnar i ett annat ljus. Mer om agerandet än personligheten. Inte mindre allvarligt och definitivt inte mindre sorgligt, men desto mer obegripligt i vårt sekulariserade och öppna samhälle. I alla fall upplever jag det så. 

Kvinnor då? Tja. Det är det gamla vanliga. Tragiskt, sorgligt, söndertuggat och ta mig fan så kortsynt att jag mest vill återgå till gamla mönster och klippa till vederbörande (allihopa!) rätt över käften. En kvinna som haft ett hårt liv eller gjort felval i livet faller på könet. Inte på sin personlighet eller vilka handlingar hon gjort i övrigt. Nu pratar jag om könet men inte nödvändigtvis om genitalierna, utan att man är kvinna med allt som hör till. Men visst spelar genitalierna också in. Har man haft ett rikt sexliv är man hora och om man sedan träffar en karl är det synd om honom när han upptäcker a) hur många buksvågrar han har och b) att det inte kommer dröja länge tills hon tröttnat och går vidare. En hora är en hora är en hora, oavsett. Idioter. Som om de vet något om varför tidigare förhållanden inte fungerat? Som om folk har någon som helst aning om vilka val man gjort och varför, eller ens vad man baserat de valen på? Nä, att ha tre pappor till tre barn är kanske inte ultimat, men vet du vad som hänt innanför den där stängda dörren? Vet du varför det inte höll?

Men det där med barn är också ett typiskt exempel på att man inte förändras i andras ögon. En kvinna som har ett barn som hon av olika anledningar haft svårt att ta hand om tidigare får absolut inte befinna sig på en annan plats i livet och skaffa ett nytt barn. Hujedamig så synd det är om det nya barnet då! Att livet ser helt annorlunda ut nu mot då spelar ingen roll. Man vet ju! Stackars barn. Hur ska det gå för det nya livet? Oj, oj, oj. Att det i nuläget finns jobb, husrum, fast förhållande, alla de tre tidigarenämnda eller vad det nu kan vara och att detta kanske inte fanns tidigare spelar ingen roll. Det är kvinnan som är en dålig mamma, inte situationen som gjorde att man krashade. 

Är det inte sexet eller oförmåga av att ta hand om sina barn så är det svaghet. Gärna mental svaghet. Den fysiska är inte lika viktig, den finns ju överallt och att kvinnor generellt är fysiskt svagare än män kan man inte lasta kvinnor i allmänhet för. Det förstår ju alla. Mental svaghet däremot… Hysteri. Depression. Psykiskt ohälsa. Det är sällan jag hör någon säga om en man att han är psykiskt sjuk för att man har en annan åsikt i diskussion. Jag har däremot hört det ganska många gånger om en kvinna yttrar en annan åsikt, speciellt om hon råkar vara eller har varit sjuk i utmattningssyndrom, bipolaritet, fibro myalgi eller någon liknande sjukdom. Kvinnor som lider av så kallade kvinnosjukdomar är svaga, instabila, smärtkänsliga, opålitliga och allt vad det nu kan vara. Som om det inte är en bedrift att ha tagit sig ändå hit med de svårigheterna i bagaget. Som om det varit en lätt resa. Som om det faktum att de fortfarande har kraft nog att yttra en åsikt inte är bevis nog på hur starka de faktiskt är.

Jag kan förstå att det är svårt att tro på förändring, speciellt om någon lovat just detta otaliga gånger utan att kunna leverera. Då kan man vilja vänta på bekräftelse om att detta inte är en kort sejour innan man återgår till gamla vanor. Men sen? Om man verkligen förändrats och tiden visar att detta håller, låt då personen leva i nuet. Man kan kanske inte förlåta eller acceptera det hur personen betett sig tidigare och man kan kanske inte längre acceptera personen som del av ens liv på grund av vad som hänt tidigare, men man kan gå vidare i sitt liv och låta den andra gå vidare i dennes liv utan att stigmatisera eller dra ner allt bra den gör nu genom att påminna världen om vad som varit tidigare. Du äger dina känslor och de är inte fel. Du äger däremot inte någon annans framtid eller liv och har inte rätt att dra ner denna på grund av du minns vad som varit. Välj hellre att avlägsna nageln i ögat ur ditt liv och gå därifrån. 

Med allt detta i tanke; När kan man vända blad?
När blir man sin egen? När kan man lämna det man gjort bakom sig och fortsätta med det man gör nu? När sluter folk döma efter kappan man bar tidigare? Jag är jag men endast genom att ha kämpat mig igenom en hel massa olika situationer och tagit lärdom av dem. Vissa av mina erfarenheter är inte att leka med medan andra är mer lättsinniga. En del saker gör jag helst inte om – jag skulle vilja säga aldrig men vet ju att man aldrig ska säga aldrig – medan andra absolut får stå med på listan av saker jag gärna upplever igen. Jag är dock inte allt som hänt mig eller allt jag varit med om. Och det där med att sona mindre bra saker jag gjort i livet? Så till vida det inte gäller att sona något jag gjort mot någon som behöver att jag aktivt gör något för att den ska kunna gå vidare och som jag själv anser vara både rimligt och befogat så har jag inget att sona. Istället har jag skyldighet mot mig själv att vara den jag är hellre än den jag var. Så är det för oss alla. Vi är den vi är, här och nu. 

Med andra ord; det är människor som inte tillåter att man går vidare i livet och vänder blad som gör fel genom att försvåra det för de som kämpar mot ett nytt och förhoppningsvis bättre liv. Det är de som inte lever efter sin bästa förmåga. Inte alla som gör vad de kan för att just vända blad och gå vidare. Heja alla som kämpar på! Vi är vad vi gör idag, inte vad vi gjorde förr. 

 

Långt in på natten

Publicerat: 16 augusti, 2017 i Uncategorized

everything will be okay

Tja, klockan tickar på och det gör jag också. Vaken, som ni förstår. Jag var så slut efter att ha spänt mig när bedövningen i axeln och fotleden släppte att jag somnade under eftermiddagen och min vana trogen så kan jag inte sova på natten då. Jag är en usel dagsovare. Till och med när jag jobbat natt men det är ändå en annan femma eftersom jag ändå ofta ska jobba natten efter att jag gått ett sådant pass. Nu är jag dock vaken för att jag dels sov en stund på soffan i eftermiddags och för att mina sprutade leder inte riktigt vill låta mig slappna av tillräckligt nu när jag ändå är lite piggare än vanligt. Ingen bra kombination alls. Inte blir det bättre av att läkaren jag träffade idag pratade om att mina besvär kan ta upp till fyra år att gå över, något jag verkligen inte behövde höra. Det är svårt att stänga av skallen då. 

I natt har jag funderat en hel del på människor i mitt liv. Vilka jag haft, vilka som försvunnit och vilka som tillkommit. Det är inte ett dugg konstigt att jag gör det just nu, jag har under de senaste veckorna – hela sommaren faktiskt – av en eller annan anledning, var av en är slumpen, – stött på människor från svunna tider. Det låter det. Svunna tider. Är det bara jag som tycker att det uttrycket ändå utstrålar lite positivism trots att det egentligen inte har någon värdering alls i själva orden? 

Jag är kanske ovanligt lyckligt lottad som fortfarande har många av de fina människorna som fanns i mina yngre år kvar i mitt liv idag. Det känns i alla fall så när jag pratar med andra och hör hur de pratar om sitt förflutna och om hur deras nutid förändrats till att inte innefatta många av de människor de hade med sig förr om åren. Och visst, jag har också haft och tappat många. Väldigt många. Ändå känns det som att jag har minst lika många kvar. Folk som valt att vara kvar i mitt liv, finnas där oavsett vad som händer. Inte bara familj, utan även andra, helt oberoende människor. Nu är det inte speciellt svårt att vara en för mig helt oberoende eller obesläktad person eftersom den enda släkten jag har i närheten är min mamma och mina syskon, där tre syskon bor här i stan, morsan bor några mil bort, den minsta brorsan ungefär tre timmar bort och den äldsta syrran i anslutning till vårt östra grannlands huvudstad samt att jag har två kusiner inom några timmars avstånd, av vilka jag har kontakt med den ene kusinen med familj. That´s it. 

Ändå har jag familj. Flera stycken, faktiskt. Nu menar jag inte specifikt den jag har med Vikingen, dvs den ”ingifta” familjen som kom med honom, även om den naturligtvis är med i kalkylen. Men nej, jag har extraföräldrar som funnits där sedan jag var 12 år och som jag vet alltid kommer att finnas där för mig och min familj. Adopterade extraföräldrar, vill säga. Jag adopterade dem och hängde där så mycket att de fattade vinken. Vilket är en sanning med modifikation. De visste och förstod att situationen hemmavid inte var den allra bästa och valde att öppna sitt hem för mig, något jag aldrig någonsin kommer att kunna återgälda. Jag gör ändå mitt bästa genom att älska dem. 

Jag har också ett gäng extrasystrar, även om de kanske inte tänkt på det på det viset. Det är skolkamraten som jag i omgångar var så otroligt osams med att gnistorna flög (på ett väldigt obehagligt kallt vis) men som jag ändå alltid sökte mig tillbaka till och hon likadant. Vi har kontakt än. Inte så ofta som vi borde men det är ändå bara att sträcka ut handen så är det som att vi pratade igår, bortsett från att vi har lite mer att prata om. Sen är det hon i Australien. Hon som senast i söndags morse ringde och talade om att jag ska planera in ett så långt besök hos dem som möjligt när jag åker dit till nästa jul eftersom jag hör till familjen och det är alldeles för långt mellan våra träffar. Tror jag det. Det är ju några mil… Men hon; hon vet nog mer om mig än jag själv gör. Hon har fått brev från mig sedan i juli 1998 och i de breven sparar jag inte på något. Glädje, sorg, roligheter, tråkigheter, oro, lättnad, you name it. Hon vet. Hon har dessutom allt jag någonsin skickat henne kvar i en stor kartong (hon visade mig när jag var där 2012) och kan leta fram saker jag själv helst skulle vilja glömma. *haha* Hon och jag är närmare varandra än jag trott vara möjligt för någon, än mindre någon jag träffade online och sedan under dessa 19 år bara träffat personligen två gånger.  

Jag har två extrasystrar till. Två jag bryr mig väldigt mycket om trots att jag är usel på att höra av mig ordentligt. Jag tror och hoppats att de förstår hur viktiga de är för mig och att jag inte glömt dem trots min oerhört dåliga kommunikation. De är inte systrar själva, även om man lätt kan tro det. Åren har sammanfogat dem till en enhet och när jag kom med i bilden släppte de utan betänkligheter in mig i gemenskapen och har funnits där när helst jag behövt det. Vi pratar på facebook och jag har koll på vad som pågår i deras liv, vilket känns bra, men jag borde ta mig i kragen och söka upp dem oftare. 

Sen finns det vänner. Nära vänner. Kompisar. Bekanta. Människor som egentligen mest svischar förbi. Konstigt nog har en del av de som svishat förbi återkommit och blivit nära vänner. Och nära vänner har funnits och sedan av en eller annan anledning svischat ut och förbi. En del av dessa har på något konstigt vis förblivit vänner trots att de svischat ut och förbi medan andra utvecklats till bekanta jag en gång i tiden räknade till mina vänner. Andra förblir helt enkelt vänner och håller sin viktiga plats i mitt liv. Det liksom bara är. Sen finns de där som jag egentligen inte ens gillade från början med som sedan visat att jag haft fel och som därefter blivit väldigt nära vänner. Och de jag tyckt mycket som som utvecklas till någon jag helst inte har med att göra. Det är konstigt hur det kan bli, men jag antar att det finns någon mening i allt detta. Kanske. Om det nu finns någon mening med livet annat än att vi ska leva det fullt ut medan vi kan. 

Kärlekar har det ju funnits en eller ett par av. På gott och ont. Jag ångrar ingen även om jag med den kunskap och erfarenhet jag har idag hade valt att göra vissa saker annorlunda. Eftersom jag faktiskt gillar den jag är idag skulle jag nog inte välja bort allt som visade sig vara dåligt utan bara det som påskyndat processen för att bli Jag. OK. Inte helt sant. Det finns helt klart ett par saker som bara var dåliga och som jag kunnat vara utan helt utan att det på något vis påverkat processen av att skapa det jaget som går omkring och gillar sig själv. Detta gäller både kärleken och livet i allmänhet. När det kommer till det sistnämnda är jag ändå tillfreds, innerst inne, trots att jag helt klart inte alltid varit det gällande de relationer med män jag haft. De, deras egenheter och hur de valt att vara under relationen med mig har nämligen lett mig till insikt om vad jag vill och inte vill ha i en relation och gjort mig stark nog att leva därefter. Kompromisser är en sak, de är till och med nödvändiga, men att antingen jag eller den jag lever med ska behöva vika oss för något vi i grunden inte alls vill eller tycker är ok är inte det. Utöver det vill jag inte ha med karlar som har ett behov av att hävda sig på andras bekostnad att göra. Punkt. 

Människor påstås vara flockdjur och i vissa delar av världen är det nog fortfarande så. Jag upplever dock inte att vi lever under det paraplyet här i Sverige. Här uppe har vi inte bara sekulariserat oss från kyrkan, vi har även ”slagit oss fria” från det ”bondesamhälle” i vilket vi levda ihop med eller nära familjen och har istället blivit så urbaniserade att vi knappt hinner träffa familjen längre. Nu menar jag inte de som flyttat ifrån familjen utan de som fortfarande bor nära sin släkt. De förstnämnda har lite svårare än de sistnämnda att träffa och finnas där för familjen. Hur man än vänder och vrider på det är ”flocken” inte längre en flock utan handlar om den närmsta familjen eller, som i många fall, den som lever själv i en stad där den knappt eller alls vet vilka grannarna är och inte har någon att kunna be om en kopp socker av om det krisar. Där det är kutym att ringa innan man kommer för att inte störa. Det är en sorglig flock… 

Summan av kardemumman är ändå att jag anser mig ha tur. Visserligen har jag känt mig väldigt ensam under det senaste halvåret men jag är samtidigt oerhört medveten om att jag blir trött väldigt mycket fortare än tidigare och därför måste vila mycket mer., vilket i slutändan leder till att jag inte orkar socialisera lika mycket. Att jag försöker göra det ändå är något som retar Vikingen till vansinne, men det är en annan fråga. Ut över det har jag dryga arbetstider när det gäller att få till en träff. Att jobba varannan helg gör ju att hälften av den tid som andra har ledigt på är borta. Sen är jag väl kanske inte världens bästa sällskap när jag har ont heller. Gnäll är sällan kul. Jag försöker visserligen hålla ner gnället och inbillar mig att jag ofta lyckas med det men vem vet? Man har inte så himla mycket självinsikt mitt i en jobbig situation. 

Många funderingar blir det så här på natten, speciellt när man är vaken för att man inte kan sova. När man är vaken ändå är det oftast av en anledning och då är man för upptagen för att fundera så mycket. Men nu, när jag sitter här och är paradoxalt nöjd över smärtan som spränger i tå- och fotleden – inte axelleden, vilket är oerhört skönt – eftersom jag vet att det är ett led i smärtan generellt kommer att bli bättre överlag, är det rena rama pingpongmatchen på speed där innanför skallbenet. Konstigt hur tankarna vandrar lättare nu än under dagtid, helt oavsett ifall man har något eller inget inplanerat under dagtid. En liten tanke hoppar än hit och än dit, ersätts av en annan, återkommer och växer till sig lite, ger återigen plats för en ny tanke och så rullar det på. I mitt fall kan sådana nätter hamna här, i textform. För mig är det en utomordentligt bra metod att rensa skallen. Om sedan någon orkar läsa igenom allt är en annan sak. 🙂 

Sjukdomsuppdatering

Publicerat: 15 augusti, 2017 i Uncategorized

kortisonspruta

 

Jaha ja. Då har jag varit på besök hos reumatologen igen. Precis som sist så fick jag själv ringa för att få en tid. Jag ska (skulle) bli kallas i augusti ändå, men då kallelsen dröjde samtidigt som smärtan eller kanske känsligheten för den ökade så var det bara att bita i det sura äpplet och ringa för att få en akuttid för att få sprutor. 

Förra gången jag gjorde det, i maj, tycket jag att jag blev ordentligt undersökt och utfrågad av min läkare innan jag fick mina fyra sprutor men det var ingenting mot den här gången. Kanske beror det på att jag träffade en AT-läkare idag och att han ville vara mer än säker på sig själv innan han gick vidare, men oavsett så kändes det som om han verkligen såg och lyssnade på mig. Jag måste säga att jag är mer än nöjd med den vård jag får och känner att de verkligen tar mig och mina besvär på allvar. Om jag eller de är osäkra över något så rådfrågas ytterligare en person och sedan tas beslut utifrån insamlad fakta. Jag har aldrig gått därifrån med en känsla av att ha blivit avfärdad eller inte blivit tagen på tillräckligt stort allvar. 

Akuttiden jag fick varade i en timme under vilken jag blev klämd på ett flertal gånger av två olika läkare samt undersökt grundligt med ultraljud innan det beslutades om vilket som var den bästa behandlingen just nu. Den ena är överläkare på reumatologen, precis som min egen läkare är, och han konstaterade att jag definitivt ska ha sprutor i stortåleden och i axeln men var sedan tveksam till sprutor i fotleden och tummen. Han förklarade noggrant sin tankegång och tog sedan en ytterligare titt med ultraljudet för att visa mig vad han menar.

Nu förstår jag inte riktigt hur jag skulle förstå exakt vad han menade ändå, när jag tittade på ultraljudet hade han kunnat hitta på att säga precis vad som helst och jag hade mest nickat, hummat och mumlat något som låter jakande. Han var ändå bra. Han drog med fingret för att visa senan, han pekade på leden och förklarade hur den var uppbyggd och han verkade förvånad över att jag faktiskt hade en hum om vad han gjorde. Hur som helst, när han visade tum- och fotleden och jämförde dem med motsatt hand- och fotled såg till och med jag att det såg likadant ut. Där finns inte någon inflammation just nu. Inte alls som lederna i tån och axeln. Där härjar inflammationen fortfarande. Men inte vänster tumme och höger fot. 

Jag frågade naturligtvis hur det kommer sig att jag ändå är så förbannat stel och har överjävligt ont i de lederna om jag inte längre har en inflammation i leden. Tydligen är det senorna som spökar nu. Eller egentligen senans fästen. Inflammationen har förflyttat sig dit numera. Det gör alltså fortfarande ont som fan och är lika svullet men i det stora hela är det en helt ok utveckling. Det flyttar sig ut ur leden och tar sig långsamt iväg. Ändå tycker han att jag ska fundera på det där med reumatologisk medicin tills mitt nästa besök med min läkare, vilket är i slutet av nästa månad nu när jag ändå varit där i augusti redan. Mina besvär utvecklar sig långsammare än de hoppats på och den här läkaren nämnde lite illavarslande nog att vissa fall av reaktiv artrit tar upp till fyra år innan de går över. Jag protesterade genast och påtalade att det varit prat om eventuellt två år men verkligen inte det dubbla, men det fick honom bara att glatt konstatera att alla fall är individuella och att det med min utvecklingskurva visst kunde ta några år till innan jag blir frisk. Jag informerade honom om att han har fel. Då skrattade han högt.

Han skrattade förresten högt när sprutorna skulle ges också. Jag är verkligen inte det minsta orolig över att ta sprutor. AT-läkaren verkade däremot lite försiktig med att ge sprutor. Han bad överläkaren att ge sprutan i tån eftersom det tydligen är en vansklig tå. Jag har ju varit med om det några gånger så när AT-läkaren undersökte tån för femte eller sjätte gången under besöket informerade jag honom om vilken sida av leden som är bäst att spruta på, vilket återigen fick överläkaren att skratta. Mest för att jag hade rätt, tror jag men det kan även ha berott på AT-läkarens min. Hans min då jag talade om för överläkaren att det var AT-läkaren som skulle sticka mig i axeln och att han inte skulle oroa sig eftersom det i armen är lite som att kasta dart var däremot väl värd ett riktigt skratt.

Till slut bestämde de sig för att spruta även fotleden. Det högg till så där som den gör rätt vad det är när jag skulle kliva ner från britsen och det fick dem att slå sina kloka huvuden ihop igen och konstatera att kortisonsprutor är universalmedel som faktiskt hjälper mot inflammerade senfästen också. Tack och lov. Eller ja, jag kommer nog att tycka så när det börjar verka ordentligt. Just nu spränger det i tåleden medan axeln och fotleden är lite lagom bedövade. Jag önskar att tåleden inte var för liten för att få plats med lite bedövning också men man kan inte få allt. Två utav tre är inte illa. 

Så det var det. Kortison är ett universalmedel. Ändå fick jag inte någon spruta i tummen trots att jag knappt kan hålla en mjölkkartong med den handen längre. Men jag fick kortison i tå- och axelleden samt i ligamentnåntingtjofräset i fotleden och tre utav fyra känns ändå jäkligt bra. Att gå och ha överjävligt ont i en led är en helt annan sak än att ha den där överjävliga smärtan i fyra leder. Jodå, detta kan jag leva med. Och när jag sedan träffar min läkare i slutet av nästa månad ska jag ha läst på om antireumatisk medicin så att jag inte sitter där och fattar noll. Jag vill veta vad jag stoppar i mig och vilken effekt det har på mig. Om jag nu bestämmer mig för att äta mer mediciner. Jag gillar verkligen inte att göra det och var så himla glad när de plockade bort den där jag hade i våras. Samtidigt känner jag att jag är villig att fundera på saken. Jag vill ju inte ha ont heller. 

 

Skådespeleri vs skådespeleri

Publicerat: 9 augusti, 2017 i Uncategorized
Dame Judy Dench

Dame Judy Dench, som har varit med i otaliga filmer och serier. 

Jag har tittat lite på tv på sistone, vilket är ganska ovanligt för att vara mig. Visst kan tv:n vara på här hemma men det är väldigt, väldigt sällan så att jag knäpper på den. Faktum är att jag lika gärna skulle kunna klara mig utan helt. Vikingen? Not so much. I hans fall är det väldigt, väldigt sällan han inte knäpper på den. Till min stora förtret är det hans sällskap, även då han tar sin gubbvila. Han kan till och med sätta på den för att sedan gå in i ett annat rum och göra något. Det kan vara oerhört irriterande, men jag har lärt mig vikten av att kompromissa. Han gillar tv:n och det onödiga skval som den utgör i bakgrunden medan han är hemma. Jag ogillar det i allra högsta grad. Vi är ofta hemma olika tider och jag fler vakna timmar än han utan att den andra är hemma. Alltså låter jag bli att göra en sak av det. Men det är onödigt. Att ha den på så ofta, menar jag. Jag vill bara poängtera det.

De få gånger jag faktiskt tittar på burken blir det olika slags program. På sistone, de sista åren faktiskt, har jag upptäckt att jag hellre tittar på brittiska program än amerikanska. Filmer likaså, beroende på vad det är för slags filmer. Kriminalfilmer och thrillers från de brittiska öarna är faktiskt riktigt bra medan jag känner det som att jag sett de amerikanska om och om igen och att de därför är lite förutsägbara. Hjälten (eller i några få fall; hjältinnan) är antingen ett ess i sitt fält eller en kuf som ingen egentligen gillar, sen kommer några elakingar och skakar om samhället, hjälten (-innan) får lite stryk, blir förbannad, flirtar med eller försöker stöta bort den snygga, sexiga birollsinnehavaren, spöar på elakingarna, ligger med birollsinnehavaren, får mer stryk, blodet skvätter och ingen går riktigt sönder och sedan räddar de dagen. Lagom hjärndöd underhållning för att fördriva lite tid. 

CSI Miami

CSI; Miami

 

De brittiska är mindre blodiga, mindre sexorienterade och mer realistiska. Blir du spöad får du ont och kan skada dig rejält. Till och med så mycket att du måste läggas in på sjukan utan att först hoppa upp och avverka fem elakingar innan du sjunker ihop och skrämmer birollsinnehavaren lagom mycket innan sjukvårdspersonalen hinner dit. Blir du skjuten kan du faktiskt dö av det, även om du inte blir skjuten i hjärtat eller mellan ögonen. Ja, jag vet. Heeelt galet! Det jagas heller inte misstänkta i Usain Boltfart heller. Visserligen springer de ibland, men de blir rejält flåsiga av det också. Finns inte en chans att de orkar med någon ninjaliknande fajt då inte. Inte heller tror man att någon rimligen måste ha dött för att sedan se hur vederbörande plötsligt återuppstår och har kraft kvar att besegra sin antagonist. Explosioner är ovanliga på de brittiska öarna, trots att bilar visst åker av vägen, krockar eller skjuts mot eller på. Mycket egendomligt, faktiskt. 

Något annat jag lagt märke till är att de kvinnliga karaktärerna i brittiska serier också är mer mänskliga än sina amerikanska kollegor. Nu använder jag mänskliga i en ganska lös mening, för egentligen menar jag att de är mer som kvinnor i allmänhet. Jordnära. De är inte undersköna, kan slåss som värsta Bruce Lee, har en vapenarsenal värdig Muammar al-Gaddafi, tar hur mycket stryk som helst utan att krokna, kan slåss, springa och dansa i skyhöga klackar, bara måste ligga med den där snygga mannen medan helvetet bryter ut, har tillgång till all världens mest avancerade spionutrustning och används inte som kuttersmycken på samma vis som det känns att de gör i de amerikanska tv-serierna. Visst, de är farliga och kompetenta som fan men ärligt? Är det bara snygga kvinnor som är det i USA?

Banks and Cabbot

DCI Banks

Kvinnor i brittiska produktioner känns mer som du och jag, som den plattfotade och lite kobenta lärarinnan i småskolan på området, som singelmamman i huset intill som går med en unge på höften samtidigt som hon sköter hela hemmet, som tjejen på gymmet som misslyckades med sina lyft femton gånger innan hon på darriga armar till slut lyckades häva upp dem ordentligt, som den lite skelögda klasskompisen som gick vidare och blev dartmästare samtidigt som hon skrev sin doktorsavhandling om ”Populärmusik från Vittula” och faktiskt vem som helst av oss. Inte för att jag kan kasta dart, lyfter på gymmet, bryr mig ett vitten om ”Populärmusik…” eller går med en unge på armen medan jag sköter ruljansen på jobbet, men ändå. Ni fattar. 

Det kan vara så att många väljer bort brittiska serier och filmer för att de känns lite långsamma och till viss del kan jag förstå det, speciellt efter att man vant sig det höga tempot det oftast är i de amerikanska serierna vi bombas med dagligen, men det är ändå ett stort misstag. I dessa serier och filmer ges man nämligen inte svaret redan i första halvtimmen av filmen utan får själv använda de där grå för att lista ut vem som gjort vad och hur upplösningen kommer att bli. Eller ja, det är klart att de löser brottet och kniper förövaren till  slut, men det är inte alls säkert att du som tittare fått svaret till hands innan de gör just det. Eller så tar handlingen en oväntad sväng till innan de beslutar sig för att avsluta det hela. Humorn är heller inte att förakta. Jag älskar brittisk humor. Den är kan vara allt mellan så uppenbar att den smockar dig i plytet så hårt att tänderna skallrar eller så subtil att du funderar i flera minuter på om de verkligen menar vad du uppfattade. Störtskönt. 

Unforgettable

Unforgettable

Något som skiljer markant mellan de två olika ländernas produktion är språket. Visserligen kan de amerikanska deltagarna också drypa med kraftord och dåligt språk men det är ändå inget emot hur det osar om vissa brittiska karaktärer. Satan i gatan, vilket ordförråd de har. Inte oroar de sig om att förnärma någon heller. Under tiden de i de amerikanska filmerna ofta skriker fram upprepningar av ett eller ett fåtal kraftord, gärna så att man toklessnar på dem, verkar britterna uppfinna sina på stående fot vilket gör att de alltid har en verbal arsenal att slänga iväg. Klart de också har ”favoritord” som används titt som tätt, men det blir ändå lite variation. Jag förespråkar inte svordomar eller dåligt språk, men eftersom de ändå ämnar använda dem lyssnar jag hellre till innovativa och skiftande sådana än att matas med samma f*ck eller motherf*cker hela tiden. Mjo. Jag är nog inne i en fas där jag föredrar brittiska filmer och serier mot amerikanska sådana. Märks det? 😉