Hyfsad snabb sammanfattning

Publicerat: 8 januari, 2019 i Uncategorized

20181209_1416341683721083457502221.jpg

Jag har begränsad surf här borta men det gör väldigt lite då jag är alldeles för upptagen för att vilja sitta vid datorn eller med telefonen. Jag har delat bilder på facebook och instagram, vilket har känts ganska lagom. Jag tänkte ändå skriva lite om vad jag pysslat med under min semester, lite för er och lite för mig själv. Det är alltid bra att föra lite dagbok för att minnas allt ordentligt sen. 

20181209_1419205372900287620337947.jpg

Efter de intensiva dagarna i Sydney bordade vi ett litet propellerplan för endast 33 passagerare och flög ned längst kusten. Eftersom vi bokade separat fanns det inte platser intill varandra och vi fick båda sitta på sidan med en stol på, vilket gjorde att jag hade både fönster- och gångplats. Min vana trogen hade jag kollat lite på kartan innan och kunde med lätthet peka ut platsen där James Cook först klev i land i Botany Bay, Jarvis Bay och några andra utmärkande platser längst vägen. Trots vår korta resa fick vi förfriskningar ombord och jag hann läsa några sidor av boken jag köpte på flygplatsen. Överlag så var det en trevlig resa.

20190105_112745361904185320777076.jpg

Att kliva in här hos Dot och möta hennes familj igen var helt fantastiskt. Det var som att komma hem trots att vi egentligen bara träffats en gång tidigare och det nästan bokstavligen är på andra sidan jorden. Vi skrattade och pratade i munnen på varandra och hennes flickor tävlade om att visa mig hur de bor och – icke att förglömma – poolen. Jag har eget rum här och flickorna hänger gärna med mig, något som är ömsesidigt. Ändå var det lite skönt att vara lite ensam första vardagen efter att vi kommit dit. Jag var lite trött efter äventyren i Sydney och mina leder behövde verkligen en dag av att göra ingenting. Nu gjorde jag i och för sig inte ingenting, det fanns lite tvätt att sköta och sedan var det dags för en lugn och skön upptäcktsfärd.

20181215_114858610828120052229116.jpg

Att gå upptäcktsfärd i Australien är inte som att göra det här hemma. Mycket av, faktiskt nästan all, mark här omkring är privat mark och således otillgänglig för andra. Det finns ingen allemansrätt här och markägare håller hårt på sin rätt till sitt. Statlig land är ok att vandra i, men då måste man först ta sig till de områdena och det kan vara rätt långt dit. Eftersom avstånden här inte är att leka med, vad som ser ut som någon mil på kartan är i själva verket tre-fyra mil, och eftersom de bor på landet innebär att inte kunna gena över fält eller att ta stigar i skogen (under förutsättning att man har rejäla skor på sig) att det är besvärligt att ta sig i mellan platser. Dessutom är det rejält kuperat, även här på kusten. Jag lånade en cykel på min andra dag här i Moruya men den var aningen liten och har små däck, så jag satt och trampade som en tok med knäna uppe vid hakan. Inget jag rekommenderar, även om det helt klart var värt ansträngningen när jag kom fram till en makalöst lång och vacker stillahavsstrand. Ja, det var värt det även efter att jag tagit mig tillbaka. *haha* Stranden är en av många som finns här och alla är helt fantastiska. Tydligen väljer man strand efter tidvattnet, vart är det minst sjögräs, vart vågorna är hanterbara, vilken riktning är strömmarna och så vidare.

20190107_1518587349966172117984436.jpg

Jag tillbringade en hel dag i Moruya, vilket egentligen var snabbt gjort men jag tog ändå god tid på mig. Det är ett otroligt pittoreskt samhälle som påminner om hur en mellanamerikansk småstad såg ut under mitten av det förra århundrandet i både byggstil – eller kanske hellre skillnaderna i hur byggnaderna ser ut? – och i att det finns tak över trottoarerna utmed butikerna. Det känns helt enkelt lite kolonialt, även om de naturligtvis har alla de moderniteter vi har borta i våra betongkomplex. Då det har regnat en hel del under våren och de första veckorna av min vistelse här är gräset grönt och värmen som ändå är trots regnet är inte lika tryckande som jag befarat. Det lockar folk till parkerna, där de samlas och har roligt, äter något och helt enkelt sitter av en stund. De många kyrkorna här verkar inte dra lika mycket folk, men det kan ju bero på att jag varit inne på vardagar och lördagar hellre än söndagar?

20181217_0833352004631812473521348.jpg

En annan dag tillbringade jag i Narooma, som ligger fyra mil bort. Samhället är dubbelt så stort som Moruya och är liksom Rom byggt på kullar men vi pratar inte om några sju kullar här inte! Alla trottoarer leder antingen upp eller ner så det är bara att trampa på och sikta på de få möjligheter till skugga som finns. Herregud, så kuperat det är där. Men det är lika gulligt som i Moruya. Där finns det två centrum, även om det som är beläget högst uppe på en kulle räknas som det faktiska centrumet. Där finns posten, en hel massa restauranger, butiker och allt vad det kan vara medan det finns nästan samma saker nedanför kullen. Jag tror att det lägre centrumet vuxit fram med anledning av att staden vuxit samt att det ligger en camping intill. Det där med campingar är lite galet här. Precis alla småstäder eller byar med minsta anknytning till vatten har en välfrekventerad camping. Många av dem har stugor eller husvagnsstugor att hyra men antalet husvagnar och husbilar på vägarna visar att det även finns en hel massa folk som åker runt och gästar en eller fler campingar under sin semester.

20181225_0745321516354771740164773.jpg

 

Julen tillbringades hos Dot´s kusin och hennes färstman i Mollymook tillsammans med Dot´s moster med man och Dot´s syster och familj. Det gjorde fyra stjärnögda barn som längtade till juldagens morgon då Jultomten varit där och lämnat paket. Det var full rulle i tre dagar, massor med glada skratt, enormt god mat (inklusive en helstekt gris som roterat på spett en halv dag och doftat gudomligt under de flesta av de timmarna), gott att dricka och mycket trevligt sällskap. Barnen var uppspelta över sina julklappar och vi vuxna passade på att umgås.

20181225_0643167285497268007838649.jpg

Hur gulligt är inte det namnet, förresten?!? Mollymook. Mollymook har (också) en fantastisk strand och landskapet där är precis lika kuperat som resten. Eftersom barnen vaknade strax efter kl 5 på juldagsmorgonen fanns det ingen chans för någon annan att sova längre, alla ska ju vara med och öppna julstrumporna och de första julklapparna, var juldagen en väldigt lång dag. Därför valde jag att ta en promenad ner till stranden innan frukost. Nu var jag lite sen för att se soluppgången, men det var ändå tidigt på morgonen och otroligt vackert. En väldigt, väldigt bra start på dagen trots att promenaden tillbaka var uppför.

20181231_1146307554535258489678962.jpg

På årets sista dag fick jag skjuts till Tuross Heads och träffade en tjej jag pratat med genom instagram. Jag hade några förfrågningar om att träffas i Sydney också men då var vårt schema för tajt för att det skulle vara möjligt. Jag var dock glad över att lyckas få till en träff med den här tjejen, hon visade sig vara precis lika trevlig irl som online och vi pratade lätt bort de två timmarna vi hade innan jag blev upphämtad igen. Vi hade rätt mycket gemensamt trots att vi levt helt olika liv och jag skulle gärna träffa henne igen. Som avslut på vår allt för korta träff tog hon med mig till Tuross Heads yttersta punkt, en udde där det står ett enda ensamt träd. Passande nog heter udden One Tree Point.

20190108_1458521500465868865170308.jpg

På nyåret var vi kvar hemma och grannarna kom över för att ha ett lugnt nyår med oss. Jo, tjena. Den ena flaskan efter den andra producerades ur grannarnas kylväska och efter inte ens fyra timmar behövde grannfrun gå hem och lägga sig. Vi funderade då på om vi skulle ge oss eftersom vi alla var rätt trötta men vi bestämde oss ändå för att hålla ut de två timmarna som var kvar till årsskiftet. Det visade sig bli några väldigt bra timmar, men mycket prat, en del beundrande av hästarna som går i hagen intill deras tomt, possum spotting (ja, de har ficklampor och lyser dem i träden och faktiskt hittade vi två pungråttor som vi sedan matade, den ena åt ur handen på Dot) och sedan ett rejält kramkalas vid tolvslaget.

img_20190101_123927_9296255553828660922266.jpg

Jag har beundrat bergen på avstånd tidigare, de står stolta och vackra inte långt från kustlinjen och även om det finns vissa högre höjder närmare, som the Wandara Mountain som vi åkte upp på och tittade på den milslånga utsikten, så är det i den kedjan som de högre topparna finns. Efter nyåret fick jag uppleva bergen på nära håll då vi åkte över och igenom dem för att ta oss till Canberra. Det är en upplevelse, det kan jag lova! Herrjisses, så vackert landskapet här är med all den variation som finns. Otroligt. Det tar ungefär två och en halv timme att åka till Canberra, men för mig som inte behövde navigera mig genom de ibland hårnålstajta kurvorna kändes det som en mycket kortare stund.

20190103_1426357488682144591153345.jpg

Canberra är annorlunda än kusten. Återigen har landskapet förändrats, det är mycket torrare och skarpare på något vis och det är andra eukalyptusträd som dominerar där än runt Moruya. Vi tillbringade några dagar där också, vilket var himla trevligt. Jag blev guidad runt till några ställen jag sett tidigare och till några jag inte sett och jag kan inte nog beskriva hur lycklig jag var och är över att få uppleva detta. Det nya parlamentshuset är häftigt som fan, med sin design och gräsmattan som gradvis höjs och blir till en del av husets tak. Jag gillar även att det är byggt i linje med det gamla parlamentshuset, Anzac Parade, Australia War Memorial och Mount Ainslie. Det utgör en ståtlig vy, vilken sida du än står på. Jag fick några timmar på the War Memorial också, men det ämnar jag skriva ett eget blogginlägg om. En av de många troliga upplevelserna jag haft under min resa är att ära lunch från en lunchvagn inne i ett bryggeri. Det är ett hamburgerställe, Brodburger, som avtalat med bryggeriet, Capital Brewing Co, att bryggeriet håller med bar medan de håller med läsk och mat. Man sitter bokstavligen  och äter intill de stora, blanka ölcisternerna och människorna som jobbar med att producera ölen. Verkligen coolt!

20190108_1411377219258847961533573.jpg

Cards against humanity. Alltså. Hur jäkla kul är inte det?!? Jag har sällan skrattat så mycket åt något så politiskt inkorrekt tidigare. Poängen är ju att vara så olämplig som möjligt och jag måste ju säga att de man minst anar det har ett oväntat djup och hittar de galnaste kombinationerna. Så. Otroligt. Roligt! Jag ska se om jag hittar spelet på svenska och hoppas då att det är precis lika roligt som på engelska, sen ska jag hitta några lämpliga offer att introducera spelet till. Om de inte redan ligger före mig och har spelat tidigare, förstås. *haha*

20190106_1145434563653142196968496.jpg

20190107_1250447915710708681856962.jpg

20181214_1040127903748591914754862.jpg

Vi har även varit i Bateman´s Bay, Mogo och Central Tilba. Jag bakar ihop dem mest för att jag inser hur långt det här inlägget blivit. Det innebär inte på något vis att de inte är bra ställen, utan enbart på att jag ämnar avsluta lite snabbt och snyggt, jag har lite annat att göra under mina två sista dagar här än att sitta vid datorn och skriva till vare sig er eller mig själv. *haha* Bateman´s Bay är ett relativt (under australiensiska sydkustorters mått) stort samhälle eftersom det är mer som en stad än ett utbrett samhälle med en mindre centrumkärna. Där hittar du de flesta affärskedjor och butiker, det finns ett brett utbud av restauranger och nöjesställen och de vet att använda sitt läge vid kusten där en flodmynning ger dem tillgång till vatten längre in i staden också väl, turister älskar att komma hit och det är ett nav man mer eller mindre måste åka igenom för att komma till de sydligare samhällena. Mogo är en upplevelse. Det är en gammal gruvstad men det enda som påminner om det nu är att byggnaderna är gamla. Idag är de dock övertäckta av skyltar som hänvisar till alla de butiker som numera huserar i byggnaderna. Även om Mogo har ett par butiker jag gillar så känns hela stället fejk och överdrivet kommersialiserat. Tilba är lite som Mogo men med en stor skillnad. Det är en gammal ort med australiensiska mått och man har bevarat livsanden i byn genom att göra det till ett kommersiellt nav i området. De har dock lyckats bevara charmen och känslan och även om man inser att handeln är vad som får byn att leva upp så känner man sig välkommen och allt är bara så himla gulligt.

20190108_1357367085420568635429751.jpg

20190108_1400475043875539528741323.jpg

Jag har sett en hel del inhemska djur här, både vilt och i djurhägn. Många av de djurparker som finns här omkring är räddar djur som farit illa eller som blivit lämnade som alldeles för små för att ta hand om sig själva och i de fall de läkt tillräckligt och när de vuxit upp släpps de ut i naturen igen. De djur som inte klarar av att ta hand om sig själva ute i det vilda får stanna kvar och bo på djurparken, vilket hjälper till att finansiera verksamheten genom publikintäkter etc. Ett väldigt bra upplägg, tycker jag. De bilder jag delar av kängurur, koalor och den svarta kakaduan är från en sådan djurpark, mest för att de bilderna blev bäst. Djuren är vana vid människor och man kom närmare än man kom deras mindre människoutsatta kusiner. 

20190104_1007068793891249278104378.jpg

20190104_1006316213046568850150539.jpg

Annonser

Australien

Publicerat: 6 januari, 2019 i Uncategorized

20181231_1146307554535258489678962.jpg

Jag skulle vilja kunna beskriva landskapet och kustlinjen här men det är så sagolikt vackert, intressant, fascinerande, läskigt, mystiskt och underbart att jag helt enkelt inte finner rätt ord för det. Jag ska ändå försöka ge er en bild av hur det är. Bortsett från sagolikt vackert, alltså. Den delen har vi redan tagit hand om. Eftersom det regnat en hel del på kvällarna här är det väldigt grönt här fortfarande. Det är tydligen ovanligt, men jag klagar inte. Här omkring böljar gröna fält över kullarna, omgivna av täta skogar. Dessa skogar består till 90 % av eukalyptusträd. Det finns tusentals sorters eukalyptus, men det jag fascineras mest av är The Ghost Gum. Det är en eukalyptus vars bark torkar och ramlar av i breda strimmor och som till slut lämnar trädet att påminna om vitt skelett med löv upptill. I skymningstimmarna ser de bokstavligen ut som om skelett som sträcker sig upp mot himlen för att avslutas i ett mörkt töcken. Jag förstår att de kallar dem ghost gums.

20190101_1606138547059894927754256.jpg

20190106_1726397395771301802287302.jpg

Stränderna här omkring är som sagt mångtaliga och väldigt olika. Utom i två avseenden. De är sandstränder av söderhavsötyp och de är vackra. Precis hela kuststräckan består av stränder och klippor men allt som oftast avgränsas stränderna från varandra av smala, steniga uddar. Utan dem vore hela kusten en enda lång, tropisk sandstrand. Under vissa tider på dygnet omges allt längst kusten i ett häftigt havsdis, vilket för att landskapet ser nästan surrealistiskt ut. Eftersom jag är här på sommaren är det inte fel att kalla dem tropiska. Jag har fått berättat för mig att de faktiskt bara har 10-15 grader här på vintern och därför kan de inte kallas tropiska under den delen av året. Jag kommer däremot alltid att tänka på dem som tropiska söderhavsötyps sandstränder. Punkt. Tidvattnet förändrar stränderna mer än vad jag kunde tro. Under högvatten är det lugnt nog att kunna snorkla medan lågvatten ger fantastiska surfmöjligheter. Vissa stränder är bra surfstränder oavsett hög- eller lågvatten medan vissa stränder ligger så långt in mellan två uddar att de är lugna även under lågvatten, men i huvudsak är det som jag beskrev tidigare.

20181217_1004056898627354277864270.jpg

20181228_0929217117094535180059808.jpg

20181223_0907056616363874513541989.jpg

Kusten är kuperad, det har jag redan berättat. Det jag inte nämnt är att det ändå är relativt låg kupering jämfört med den bergskedja som ligger strax innanför kustremsan. Det är en del av The Great Dividing Range och även om bergen i regel ”bara” ligger runt 700-1000 meter över havet så ser de eukalyptustäckta bergen mäktiga och mystiska ut. Den blåaktiga dimman som solen och eukalyptusoljan skapar gör inte att det ser mindre mystiskt ut, snarare tvärt om. Vi tog oss över ena grenen av bergskedjan när vi åkte till Canberra efter nyåret och det var en otroligt häftig upplevelse. Inte riktigt på samma vis som när vi var uppe vid Echo Point, men häftigt på ett annat och lika bra vis som det. Man känner sig liten och obetydlig när man ser de fantastiska vyerna och vidderna. Eftersom jag är jag satt jag länge och funderade på hur det måste ha varit för de första européerna när de kom. När jag kom hit första gången visste jag om hur annorlunda djurlivet och naturen var, även om det är en sak att veta och en annan att uppleva. De visste ingenting.

img_1677-18891077102981856507.jpg

img_16283693238228861968214.jpg

img_1624743012792828931419.jpg

20181210_2157583870530169566347757.jpg

Det här landet har ett väldigt unikt djurliv. Det som inte har ihjäl dig skrämmer dig med dess ljud. En kookaburra låter tillräckligt för att man ska undra om det står någon hånskrattande djävul utanför och väntar på att man ska undersöka vart ljudet kommer ifrån. En flock kookaburror låter som som om en hel armé apor skrattar arslet åt ens dumdristiga beslut att komma till den här delen av landet. Nu råkar jag personligen gilla kookaburrans läte, men det innebär inte att det inte låter illa eller inte kunde skrämma nykomlingarna för några hundra år sedan. Lägg till de underliga känguruerna som kommer i alla storlekar och som verkar kunna ha ett hiskeligt humör och gillar boxning. Eller cassowaries, enorma fåglar som har ett horn i pannan med vilka de mycket väl kan skicka dig till efterlivet.  Vi får heller inte glömma varanerna, eller goannas som de säger här, som har så smutsiga munnar att ett bett kan leda till svår sjukdom eller död även om själva bettet inte är så illa.

20181210_2313495859784465760791311.jpg

Spindlarna ska vi inte prata om. De är utan tvekan det läskigaste med det här landet. Trädgårdsspindlarna är inte giftiga men väl stora, större än våra största varianter. Även en liten spindel dock kan innebära svår smärta, rejält obehag och till och med död. De stora är ännu läskigare. Jag har tack och lov bara sett några halvstora den här gången (än så länge) men det gör att jag letar efter deras mammor och pappor. Huntsmen är de allra vanligaste men det är knappast de enda som frekventerar dessa områden. Ghost gums, konstiga och dödliga djur, unikt landskap, berg och svår terräng, hetta, ödemarker, öken och allt vad det är. Nej, Australien var nog inte det lättaste området att komma till på den tiden.

20181230_1455181915348053214192678.jpg

20181222_1248298327374532277408045.jpg

Något jag slås av vart jag än kommer är bevisen av tidigare bränder. Träden återhämtar sig på något vis, trots att stammarna är brända och trasiga från roten och halvvägs eller längre upp. Uppe bland bergen har jag sett enorma områden där stammarna visar tecken på att ha brunnit. Nere bland kullarna finns också tecken, även nära samhällena. Det är lite läskigt att se de tydliga bevisen på hur vanligt det är med naturkatastrofer av det här slaget och höra hur naturligt australiensarna anser att det är. Den här förödelsen hör till vardagen, på något vis. Är det rök i luften kollar man nyheterna om bränder runt omkring, även långväga eftersom röklukt färdas långt med vinden. 

20190102_1311026463310534098604854.jpg

Canberra är annorlunda än kusten. Där finns det inga sköna kustbriser och hettan blir stekande och bränner snart som eld mot huden om man inte skyddar sig. Det var i början på hösten förra gången jag var där och landskapet var torrt och bränt. Canberra kallas the Bush Capital of the world eftersom staden är planerad så att det finns landskap mellan de olika förorterna och att motorvägarna ligger en bit ifrån och mellan dessa. Stadsplanerarna har även bestämt att man får bygga som högst 300 meter upp på bergen, vilket gör att kullarna och bergstopparna ståtar grönt och skönt över bebyggelsen. Eller ja, en del av topparna är täckta av träd. De andra har böljande gulnat gräs. Oavsett så utgör de en trevlig syn och staden vinner på det. Hur som helst så hade jag fått för mig att det skulle vara grönare nu, men hettan är så intensiv att gräset knappt hinner bli grönt innan det gulnar och marken var torr som fnöske. Utom i de centrala delarna, där de sköter gräsmattorna på ett annat vis då de ligger runt regerings- och myndighetsbyggnaderna samt andra officiella platser. Där var det grönt. Allt det bränt gula och röda, torra marken hindrade dock inte att jag var lika förundrad och överväldigad av landskapet där omkring.  Det är vackert på ett lite vilt vis. 

20181207_0909192777805077333641941.jpg

Det är skillnad nu. Även om allt det där fortfarande gäller så är det inte nytt för någon de som bor här eller de som läst lite om landet. Själva upplevelsen kan vara det, som den varit för mig både förra gången och den här gången eftersom man inte hinner uppleva allt förunderligt som finns här under de korta veckorna jag varit här, men det är skillnad på att komma utan minsta aning om vad som kan vänta och att teoretiskt veta och förstå vad det är man möter. Mina två resor till den här unika ön är något av de bästa upplevelserna jag haft i livet och jag anser mig en oerhört lycklig människa som fått se och uppleva den lilla del av landet som jag sett.

Sydney del fyra, Blue Mountains

Publicerat: 22 december, 2018 i Uncategorized

20181207_1303487866194890023868491.jpg

Ni som läser min blogg har läst om min starka önskan att se The Blue Mountains tidigare. Ni som läser för första gången kommer inte att kunna undgå att märka av den. Det har legat på min Bucket List i strax över 30 år och om jag ska vara helt ärlig har jag egentligen inte trott att jag skulle lyckas bocka av den punkten.

När det sedan bestämdes att vi skulle vara i Sydney i fem dagar var det således självklart för mig att boka in en heldag till Echo Point, just det stället och hi the Blue Mountains som har utsikt över de Tre Systrarna. De heter Meehni, Wimlah och Gunnedo och är 922, 918 och 906 meter höga i den ordningen. Den aboriginska legenden säger att det var tre mänskliga systrar som skulle tas om hand om av sin far en dag. Nu visade det sig att farsgubben deras var en helig man i stammen, något han tyckte var mycket viktigare och roligare än att ta hand om tre ungar. Han lämnade dem ensamma uppe på berget och sökte sig till männen nere i dalen, där han kunde utföra de heliga sysslor som bara männen i stammen fick delta i.

20181207_1250064505307422909252951.jpg

Flickorna blev rastlösa och uttråkade och började föra en massa oljud där uppe på berget, något som väckte ett monster nere i dalen. Monster är förresten min tolkning eftersom jag glömt vad varelsen de väckte hette. Hur som helst så började varelsen klättra upp och flickorna skrek av skräck. Farsgubben deras hörde skriken men förstod att han inte skulle hinna upp för att försvara sina flickor, så han tog sin heliga stav och skickade iväg en trollformel som förvandlade dem till sten hellre än att de skulle bli slitna i stycken. Monstervarelsen blev galen av ilska och vände sig mot farsgubben istället, så han knackade återigen med sin heliga stav och förvandlade sig själv till en inhemsk fågel för att förvirra varelsen. Hans lilla trick funkade och han undkom också att bli sliten i stycken av varelsen.

Nu fanns där bara ett litet problem. Trots sina goda intentioner av att förvandla tillbaka alla när faran var över så råkade det sig att han tappat sin heliga stav i undervegetationen. Den var borta. Puts väck. Legenden säger att han letat efter staven sedan dess, medan hans flickor står höga och stolta och ser ner på honom. Ni får tolka den sista meningen som ni vill, jag tror personligen att de inte var särdeles imponerade av hans magiska helighet men det är min högst egna tolkning. Om legenden är sann så har de stått där och sett ut över dalen eller betraktat sin farsgubbes ansträngningar i en si så där 3000 år.

20181207_1355107475837523163928398.jpg
Den här stenstoden kallas för ”The Orphan” eftersom den står för sig själv på andra sidan dalen. Utsikten är makalös, denna bild är tagen från linbanan. 

Nu vet ni bakgrunden till de tre stenstoder som står vid Katoomba och ser ut över Jamison Valley i The Blue Mountains. Jag har sett så otroligt många bilder därifrån och jag har läntat efter att se dem så länge att jag blivit lite rädd för att det till slut skulle bli ett antiklimax att äntligen komma dit. Därför var jag väldigt lättad över att vår busschaufför Max även visade sig vara en väldigt bra guide som gärna delade med sig av anekdoter om ställen vi åkte förbi och av den information om själva området han hade. Han var rolig, talför och intressant att lyssna på både jag och Dot var glatt överraskade över att han tog en sådan aktiv roll. Av någon anledning hade vi utgått från att busschauffören mest skulle bry sig om trafiken och mindre om att ta hand om oss passagerare. Gissa om vi var glada över att så inte var fallet!

img_16771747812388623394753.jpg

Första stoppen på resan var en djurpark där inhemska djur som av någon anledning behövde vård eller rehab togs om hand om på ett bra sätt. Där fanns en hel massa olika fåglar, kängurur, wallabies, wombats, koalor, dingos och allt vad det var. Vi spenderade en timme där och eftersom vi fick komma in innan de öppnade för allmänheten hade vi all tid i världen på oss att titta på och beundra djuren. Det fanns möjlighet att komma riktigt nära en koala också, men Dot och jag tyckte synd om djuret när personalen uppmanade folk att skynda sig och ta chansen nu för att koalan var vaken och valde därför att inte göra det.

IMG_1690

Nästa stopp var vid Lincoln´s Rock, som är en klippa som sticker ut över en djup dal i The Blue Mountains. Det var en mäktig upplevelse. Jag stod bokstavligen och beundrade utsikten ovanför själva dalen. Jag vet inte hur långt det var ner, men det var långt. Väldigt långt. Vid det här laget visste jag att vi var nära själva systrarna och jag hade börjat bli lite nervös. Ändå fick vi vänta ett tag till, då vi skulle äta lunch i en väldigt pittoresk by som heter Leura innan vi äventyrade oss iväg till Echo Point. Leura är en turistfälla men det var ändå otroligt gulligt. Dot och jag tog hjälp av Max kunskap om området och styrde genast stegen mot ett litet ställe strax intill huvudgatan där de sålde pajer. Kängurupaj är rätt gott, bara så ni vet.

Nu var det äntligen dags att åka den sista biten till Echo Point. Det gick så fort att komma dit att jag knappt fattade att vi var framme. Min blåsa fick nervösa ticks och jag tvingades springa in på toa innan jag kunde gå bort till utkiksplatsen. Jävla blåsa. Inte nog med att den bråkade, jag tvingades även genomgå rutialen av att titta upp i taket och runt alla väggar innan jag försiktigt tittar bakom dörren, lyfter på toalocket och spolar för att se om det sitter någon stor spindel där. Jag hade inte tid med sånt tjafs, men vad gör man inte när blåsan säger ifrån?

dsc002419143705091619799525.jpg

Antiklimaxet inföll inte när jag närmade mig klippavsatsen där utkiksplatsen var. Istället hade jag kraftig gåshud som tog nästan tio minuter innan det la sig. Jag stod där och lät ögonen svepa över dalen innan jag vände dem mot systrarna. Dalen i sig var sanslöst mäktig. Djupa dalar, höga berg och vad som såg ut som en miljard eukalyptusträd som susade i vinden. Eukalyptusträden är förresten anledningen till att området heter Blue Mountains. De miljarder eukalyptusträd av olika arter som finns där släpper var och en ifrån sig en liten mängd eukalyptusolja och när solen träffar oljan skapas en tunn, blå hinna strax ovanför träden. Eftersom vi pratar om Australien så skiner solen rätt mycket här och således ser man ofta bergen genom en tunn, blå dimma.

Strunt i det nu. De tre systrarna. Herregud. Vilken upplevelse.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur starkt jag skulle känna då jag såg dem. Det var väldigt omtumlande och känslorna varvades hela tiden. I ena sekunden var jag uppspelt som ett barn på julafton, i nästa andäktig som i en katedral och i den tredje fann jag djup inre lycka och så fortsatte känslorna att avlösa varandra. Jag är så otroligt glad över att jag äntligen sett dem. Det var bland det mäktigaste jag sett och upplevelsen kommer alltid att finnas med mig. Jag vet inte om Dot upplevde det hela lika starkt som jag men jag misstänker att hon inte gjorde det. Istället var hon mest orolig över det som skulle komma.

20181207_1410435632924199782026372.jpg

Dot är rädd för höjder. Nästa steg av resan var the Scenic World, en anläggning där man åker linbana över en djup del av dalen och sedan åker linbana eller världens brantaste rälståg ner i dalen med Australiens sydligaste regnskog. Hon var inte imponerad över den här delen, bara så ni vet. Ändå stålsatte hon sig och såg till att hon satt i på en av få stolar mitt i den första linbanas mittersta del. Tyvärr visade det sig att mittdelen hade glasgolv, så hennes enda snabba blick åt det hållet renderade att hon stel av skräck stirrade ner i sitt eget knä under resten av turen. Det var lite olyckligt, men lite vin på caféet fick henne att må lite bättre. Så pass att hon absolut skulle åka linbanan ner till dalen. Jag förklarade att hon på intet vis måste och att jag var nöjd med att bara vara där och se ut över dalen, men nej. Hon skulle åka ner och så var det med det. Jag måste säga att jag var superimponerad av hur hon hanterade det hela.  

Tyvärr var en del av dalen avstängd och därför kunde man inte åka ner med tåget och linbanan upp och vice versa som vanligt. Då vi tyvärr inte hade speciellt länge där tvingades vi därför att välja och då Dot tyckte att linbanan kändes bättre än rälståget så blev det linbanan vi åkte ner till regnskogen med. Det var en häftig upplevelse det också, brant ner i dalen, och jag imponerades ännu mer av Dot som till och med tog bilder under turen ner. Heja henne! Jag tog också några bilder men de flesta fick antingen blänk från rutan eller fem eller fler japaners bakhuvuden med i bild. De var lika mångtaliga som eukalyptusbladen på träden omkring oss.

Dagen avslutades med att Max släppte av oss vid Parramattafloden, i höjd med Sydney´s OS-by. 18 år efter att OS hölls här har området införlivats i Sydney´s vardag och det finns en båtstation där. Folk pendlar lika gärna per båt som per bil här och vi hämtades av en abonnerad färja som tog oss tillbaka till Circular Quay, vilket lämnade en fem minuters promenad innan vi kommit till vårt hotell. Eller ja, vi valde att stanna och äta på Ribs and Burgers, som låg på andra sidan gatan från hotellet. Det var nog en av de godaste middagar vi någonsin ätit. I alla fall kändes det så då, vilket kan förklaras av den långa, spektakulärt bra dagen, en rosa gin och spritzer, hunger, en flaska vin och att det faktiskt var en osedvanligt bra grillad biff vi åt.

20181207_1927577684781042185002536.jpg

Alla våra dagar i Sydney var bra men den här dagen var tveklöst den bästa. Inte bara för att jag fick se något jag längtat efter att se utan även för att Dot och jag fick den här upplevelsen tillsammans. Allt vi gjorde den dagen var nytt för henne också och det var dessutom något hon inte hade gjort om inte jag föreslagit och bett om det. Vi klev upp tidigt och åkte en hel del buss, men det kändes som ett billigt pris i jämförelse med allt mäktigt och förunderligt vi fick vara med om. Den här dagen blir svårslagen. Den blir svår att matcha också.

Sydney del 3, kryssning i hamnen

Publicerat: 19 december, 2018 i Uncategorized

20181206_1803485504238688533624967.jpg

Till andra dagens kväll hade jag bokat in oss på en kryssning i Sydney hamn, med avfärd från Circular Quay, och sedan en efterföljande middag i Darling Harbour. Man kan ju tycka att allt det här tillhör Sydney hamn och det gör det men sydneyborna är noga med att kalla dem för sina rätta namn. Att det faktiskt är gångavstånd mellan en hel del av vikarna där hamnarna finns spelar ingen roll, här heter det de som de heter och så är det bra med det.

Vi gjorde oss i ordning, så där som tjejer gör inför en liten kryssning och middag vid hamnen, och traskade glatt iväg till Circular Quay´s östra ponton, vilket i praktiken innebar att vi gick från vår sida av kajen till den motsatt kaj. En nätt fyraminuters promenad. Det fixade till och med jag i skor med en liten klack. När vi kom fram blev jag dock lite orolig. Själva kryssningen var inga problem men när jag bokade den här utflykten i mars fanns det inget val av restaurang, något som tillkommit sedan dess. Därför frågade tjejen vilken restaurang vi ville äta på och efter att vi valt ringde hon dit och kollade. Tyvärr var det fullbokat, så vi hamnade på en annan. Det var en lite smolk i bägaren. Då.

joy-web-3

20181206_1828165384412199911600419.jpg

20181206_1852023363271623901169316.jpg

Själva kryssningen skedde på en av deras minsta båtar, Joy, men vad gör det att den är liten när det fanns hela fyra passagerare ombord, inklusive oss själva? Det gott om fanns plats på ovandäck och nere i bardelen fanns ännu mer plats då de andra två passagerarna valde att stanna på ovandäck under hela resan. Besättningen var supertrevliga och passade på att prata med oss nu när det var så få passagerare att de hade tid till det. En av dem kom uppspringande på däck när vi passerade de stora turistattraktionerna och erbjöd sig att ta kort på oss tillsammans och var nästan lite besviken då vi redan ordnat det med det andra paret som var med på turen.

20181206_1838454462812164949209376.jpg

20181206_1856254100199182961175344.jpg

Att se Sydneys stora attraktioner, operahuset och bron, är spektakulärt vilken vinkel du än ser dem ifrån men det är nog ändå lite mer speciellt att se dem från vattnet och att dessutom kunna åka under bron och titta upp är så himla häftigt! Jag rekommenderar verkligen att ni tar chansen att göra detta om ni åker till Sydney. Om ni gör det och råkar se en kaj där två stora fartyg som ser övergivna och nedgångna ut så kan jag meddela att det är ett museum. Själva kajen, som också ser övergiven och nedgången ut, är den gamla kolarkajen, där kolet skeppades ut från Sydney. Fartygen som ligger där är museumbåtar från äldre dagar. Jag fick googla detta eftersom den i besättningen jag frågade var ny på jobbet och inte hade någon aning. Men nu vet jag och jag är nästan ledsen över att ha lämnat det tills efter att jag lämnat Sydney. Inte för att jag egentligen hade haft tid att åka över dit och besöka muséet, men ändå…

dsc001995385482244825397184.jpg

dsc002001892091519183189404.jpg

Darling Harbour är Sydneys nöjeskvarter. Det märktes direkt, men krogar, barer, uteserveringar och allt vad det är på rad vid kajen. De har tagit tillvara på kajen och gjort en sk boardwalk runt hela så att folk lätt kan ta sig från ena sidan av viken till den andra. Vi var ju lite besvikna över att inte ha fått det restaurangvalet vi hoppats på men när vi kom till the Blackbird i Darling Harbour blev vi så väl omhändertagna att vi genast släppte på den känslan. När vi sedan fick maten var alla spår av besvikelsen som bortblåsta! Herregud, så gott det var! Jag tog en krämig pasta medan hon tog kyckling med potatismos och vitlökssås. Rejäla portioner var det också, så vi gjorde som vi kommit att ha för vana att göra och smakade glatt den andres mat. Ett väldigt smidigt sätt att få så mycket god mat som möjligt. Vi orkade knappt äta upp efterrätterna, men tänka sig att vi fick i oss dem också till slut. *haha*

20181206_1946453431889388200347616.jpg

20181206_1947031186291765153672916.jpg

Efter att vi ätit oss stånkmätta och druckit något glas vin valde vi att gå omkring i hamnen lite. Vår korta promenad tog oss till Hard Rock Café i Sydney, där Dot genast blev kompis med ett gäng tjejer som varit på eller skulle på Bon Jovikonserten som det annonserats så mycket om runt om i stan. Vi blev dock inte kvar där så länge eftersom sängen kallade. Vi skulle upp tidigt för att äntligen åka upp i the Blue Mountains och besöka de tre systrarna, så vi vinkade till oss en taxi och åkte den korta biten tillbaka till hotellet. Det kändes nästan löjligt att åka taxi tillbaka men jag tänkte inte riskera att ha ont i fötterna nästa dag. Fanns inte på kartan.

Sydney del 2

Publicerat: 16 december, 2018 i Uncategorized

20181206_0947057210411200456673420.jpg

Andra dagen i Sydney påbörjades med en spartansk frukost på hotellet. Något jag upptäckte när jag sökte efter hotell där var att frukost inte alltid ingår så vi var fullt nöjda med den spartanska frukosten, tro inget annat. Några rostade mackor och en kopp te och kaffe var fullt tillräckligt för att vi skulle känna oss redo att ta oss an den stora staden.

Vårt första mål var innerstan. Jag hade läst om och sett bilder på Sydney Town Hall, en äldre byggnad som står mitt i affärsdistriktet med dess skyskrapor och eftersom jag är torsk på gamla, vackra byggnader och var lite nyfiken på hur den här stod sig mot de modernare byggnaderna omkring så ville jag verkligen se den. Att ta sig tid var verkligen lätt, även om vi valde fel tunnelbanetåg och hamnade en bit ifrån så att vi fick fråga oss fram. Hade vi läst ordentligt hade vi valt stationen som heter ”Town Hall” istället för ”Central”, men som det var nu vågade vi vägra gps och hade istället en trevlig promenad där vi stoppade främlingar på gatan och frågade oss fram. Vi hann se mer av centrum än vi hade gjort annars och fram kom vi!

20181206_0938118047432610548011279.jpg

20181206_094229-16429993215618845918.jpg

Eftersom de kallar det Town Hall antar jag att den korrekta översättningen är rådhus? Speciellt som jag blev rättad av en snubbe när jag sa City Hall, så de anser det inte vara samma sak som stadshus. *haha* Oavsett vad de kallar det så är det en väldigt vacker byggnad. Det ritades av George McRae och invigdes 1889, tre år efter att de påbörjade arbetet med byggnaden. Sedan dess har den stått pall i väder och vind, stolt och vacker. Ni har kanske förstått att jag tycker att det är en väldigt vacker byggnad? *haha* Tyvärr kunde vi inte gå in i den eftersom de stängt den på grund av att en skola skulle ha någon form av tillställning i den, men att få se den från utsidan var faktiskt nog.

20181206_093957(0)4569930674335482594.jpg

20181206_0939518698640472847488185.jpg

På ena sidan av rådhuset står en katedral. Jag vet väldigt lite om den men den var också äldre, tror jag. Staden tornade sig över den också men liksom rådhuset hade byggnaden så pass mycket egen pondus att man knappt såg de högre och mindre utsmyckade byggnaderna. De vet att dra blickarna till sig, de där byggnaderna. Hus byggdes annorlunda förr, med fler utsmyckningar och gärna med några tinnar och torn. Jag gillar visserligen det minimalistiska men det finns inte mycket som är bättre än att titta på eller i ett hus och se hur husets linjer älskar med varandra och materialet de är byggda av. Underbart! Nu gick vi inte in i kyrkan eller, men den är vacker att titta på utifrån.

20181206_1052268723959450124686158.jpg

20181206_1048551718370577891282367.jpg

På andra sidan finns det ytterligare en äldre byggnad. Den vaktas av en ståtlig staty av drottning Victoria, som sedermera är byggnades namne. The Queen Victoria buildning är numera ett köpcenter och därför kunde jag frossa i detaljerna inne i huset också. Och vilket hus det är! Fyra våningar med öppet i mitt så att man ser upp och ner beroende på vilken våning man befinner sig på. Och vilket hus! Vilka detaljer! Jag var alldeles mållös – fast det var jag ju egentligen inte, jag pratade oavbrutet om hur vackert det var – och kände vördnad över att någon kunnat tänka ut något så vackert. Till och med damtoaletten var elegant!

20181206_1348069175048347589004075.jpg

Resten av dagen tillbringade vi med att i lugnt tempo turista i Circular Quay och runt operahuset igen. Solen hade kommit fram och vädret fortsatte sedan att vara exceptionellt bra under hela vår vistelse i Sydney. Underbart! Vi strosade omkring och njöt av att äntligen vara på plats; att äntligen vara där tillsammans. Det kändes inte som det antiklimax jag befarat och jag kunde slappna av och nypa mig själv några gånger i timmen för att känna efter så att det verkligen var sant. *haha* Vi strosade även runt i botaniska trädgården och gick bort till den bänk som döpts efter Mrs Macquarie, frun till den första guvernören som inte var marinofficer av något slag. Hon led av hemsk hemlängtan och satt ofta på udden som nu heter Macquarie´s Point för att titta efter skepp som förde med sig nyheter hemifrån. Hon var guvernörens andra fru och som den mycket starka kvinnan hon var kom hon att påverka utvecklingen i kolonin mycket positivt.

20181206_1305101848422069808423742.jpg

20181206_1303302212159566622269716.jpg

Botaniska trädgården är en upplevelse! Där finns naturligtvis växter till höger och vänster men det är även en oas för både människor och fåglar. Jag tänkte skriva djur men det är främst fåglar som finns överallt där. Undulater, papegojor, bin chickens (en ful storkliknande fågel som rotar i soptunnor och liknande), vita kakaduor, rosenkakaduor, duvor av olika slag och allt möjligt annat. Det är galet så många exotiska fåglar som finns på en och samma plats! Skatorna ser inte riktigt ut som de vi har hemma i Sverige men de låter och beter sig likadant, de skräniga hemskingarna. Trädgårdarna var däremot fantastiskt vackra. Omgivningen detsamma. Stora gräsmattor som skärmas av lite av Sydneybukten och de planteringar, dammar och skogsdungar som finns i området. Gångar och trappor leder besökare som inte vill traska över gräsmattorna runt runt så att man kommer överallt ändå och skyskraporna står ett stenkast bort och ser ut att både pocka på uppmärksamhet och se längtansfullt ner mot trädgården på en och samma gång. Jag älskade verkligen den botaniska trädgården i Sydney och att få promenera omkring där med min väninnna Dot gjorde upplevelsen så mycket bättre.

20181206_133938779835939487393943.jpg

Sydney del 1

Publicerat: 14 december, 2018 i Uncategorized

DSC00094

Ja, vad kan man säga om Sydney? Nej… frågan är snarare ”vad kan man inte säga om Sydney?”.

Det är en otrolig stad, på så många vis. Blandningarna där är så fina att jag hela tiden kom på mig själv att stanna upp och titta lite extra eller kommentera dem i lyriska ordalag. Människorna, byggnaderna, platserna, språken…. allt var en salig blandning. Jag fullkomligt älskar det jag såg av Sydney och jag kan inte rekommendera att tillbringa tid i The Rocks annat än å det starkaste.

20181208_0736552166719601643796271.jpg

The Rocks är den äldsta delen av Sydney, bortsett från Botany Bay som ju var den första landningsplatsen för Kapten James Cook och hans fartyg the Endeavour. Han hade fler skepp till sitt förfogande under den där första resan men det är detta skepp som nämns oftast. När de la till i det som numera är en av många bukter i Sydney var förhållandena bra. De åkte hem och rapporterade vilken fantastisk naturlig hamn de hittat och de Engelska myndigheterna förstod att de måste agera snabbt, innan något annat Europeiskt sjöfarande land la beslag på kontinenten. Nu visste de förstås inte att det var en kontinent eller ens att det var en enorm ö men de hade inte fel i att andra länder med koloniala aspirationer också vill ha en del av kakan.

När det som numera är känt som First Fleet anlände till Sydney 1788 var det således till Botany Bay de styrde. Tyvärr visade det sig att förhållandena där inte var speciellt bra för att bygga upp ett samhälle, marken var inte tillräckligt hållbar och jorden inte särdeles bördig just då. Alltså sökte de sig norrut och kom till det som idag kallas för Sydney Harbour. Området var bra, den naturliga hamnen ännu bättre än bara strax söderut och hamnområdet blev starten på det som idag är Australien. The Rocks ligger precis vid den hamn som användes vid den tiden, hamnen som låg mellan två uddar. Idag är dessa uddar kända som Bennelong Point och Barangaroo Point. Dessa är döpte efter den första aboriginen som samarbetade med de vita, Bennelong, och hans fru, som inte var överförtjust i sin mans samarbete med dem. Dessa två uddar väldigt kända idag, även om få vet vad de heter. Barangaroo Point hyser nämligen den södra grunden till Harbour Bridge och Bennelong är sedan början av 70-talet hem till det kända Operahuset i Sydney. Men innan vi lämnar The Rocks måste jag berätta om hur himla fint det är där!

20181205_1249267523751316680716721.jpg

20181205_132528112380866263523078.jpg

Husen är gulliga, det är som en småstad mitt i storstan. Det är ett fenomen jag upplever på alla ställen i Australien där jag varit, men främst i Sydney. Där står gamla, låga byggnader stolt intill glansiga stål- och glasskyskrapor som om det är en självklarhet att nästa generation växer sig längre än den förra. De tävlar inte mot varandra utan stödjer varandra och ser till att alla får sitt. Nu finns det inte några skyskrapor på just The Rocks, men strax intill finns Circular Quay och därefter börjar Sydney´s affärsdistrikt och därför ser man dem intill varandra. Något som däremot finns på The Rocks är smågator och bakgårdar. Efter att vi lämnat väskorna gick vi omkring och var alldeles storögda över hur rustikt och gammalt det kändes, trots att vi visste att det bara var en si så där 150 år eller så. Eller ja, jag var förundrad. Jag trodde av någon anledning att deras gamla del av staden skulle kännas ung för mig, men det gjorde den inte. Första dagen råkade vi av en slump på en sådan bakgård och fann oss på en restaurang där framdelen var en traditionell pub och uthuset byggts om till en fräsch restaurang där man valde sitt eget kött och grillade det själv och sedan valde varma eller kalla tillbehör till. Dricka beställdes i puben, sen delade de på den otroligt gulliga bakgården.

Som ni förstår så hade jag och min väninnan en hel massa att prata om och när vi råkade på den urgulliga bakgården var det ju givet att vi inte bara åt lunch där utan även satt kvar där en god stund medan vi delade en flaska vin. Tänk så mycket vi har att säga trots att vi ändå har en hyfsad uppfattning om vad som händer i varandras liv! Det var väl spenderade två timmar och vi hade bara börjat! Vi hade nu avverkat större delen av Barangaroo och Millers Points och lite av The Rocks och ändå var det tidigt på dagen. Det fanns alltså ingen anledning att inte släntra bort till Circular Quay och se vad som fanns där. Det är en naturlig hamn som är konstgjord. För att kunna använda den till den tunga trafik som kom att anlända dit bara några år efter att straffkolonin var ett faktum var de snart tvungna att förstärka och utöka hamnen. Det gjorde att byggnader som byggts längst vattenbrynet under tidigt 1800-tal låg hundra meter ifrån vattenbrynet runt år 1850. Hamnen frodades och då kolonin efter fem år hade börjat locka till sig vanliga nybyggare och affärsmän också fick handeln den skjuts den behövde för att konkurrera med resten av världen. Hamnen är fortfarande otroligt vältrafikerad. Vi såg tre stora kryssningsfartyg stå vid kajen under våra dagar i Sydney. Den ena var ett monster till kryssningsfartyg. Jag har aldrig sett ett så stort skepp tidigare. Det stod en tanker intill den vid ett tillfälle och tankern såg ut som en leksak i jämförelse.

20181206_1225593955628316719629321.jpg

Det är ett populärt område överlag, det är alltid fullt med folk däromkring. Restauranger, caféer, snabbmatskedjor, turistbutiker och you name it, allt finns där. Det är även en nod i trafiken runt Sydney. Färjor går in och ut där som om de vore rivaliserande flugor på en mogen frukt. Det fanns en hel massa olika företag som styrde därifrån, båtarna var olika färger och man lärde sig till slut att se vilken av kajerna de skulle till. Eller ja, vi som valde att sätta oss vid en uteservering intill och dricka en till flaska vin lärde oss snart att se ett mönster. Kanske valde vi även att gå till ytterligare en intilliggande uteservering för deras happy hour pink gin spritzer, men det behöver vi inte orda så mycket om. *haha*

20181206_1325397333589667928780759.jpg

Operahuset är mäktigt. Jag har alltid velat se det men aldrig egentligen brytt mig om att ta reda på annat än att Jörn Utzon ritat det och att det invigdes i oktober 1973. Det var intressant att se att de ”segelplattor” som täckte operahuset inte alls var släta utan hade ett mönster i dem som gjorde att det bokstavligen skimrade när solen låg på. Det är ingen liten byggnad, det där, så det lär ha gått åt en hel del plattor… jag stannade dock inte länge nog för att räkna dem. *haha* Vi gick runt operahuset vid två tillfällen och båda gångerna kände jag mig liten och full av vördnad. Första gången jag gick runt den sträckte jag fram handen och verkligen kände på huset. Det var helt vanlig betong och jag fick ingen sådan där ååååhhhh-upplevelse som man ibland kan få men det är ändå häftigt att ha tagit på operahuset i Sydney.

20181205_1952175253114262576932579.jpg

20181205_1952363518435652459233023.jpg

Efter att ha gått omkring i flera timmar – med några vilostunder vid olika vattenhål – så tog vi oss till hotellet för middag. Vi bodde på The Mercantile på Goerge Street som ligger strax under bron. Vi var lite oroliga över att bo ovanpå en pub men herregud, så kul det var! Nu var vi visserligen för trötta för att uppskatta det första kvällen, men vi åt en otroligt god middag där och sedan satt vi och pratade en stund innan vi stretade upp för trappen till vårt rum. Jag åt en kycklingsallad som var to die for och min väninna åt en köttpaj som var gudomlig. Ja, vi smakade nästan all mat av varandra. Vad är medning med att äta på restaurang och olika mat om man inte smakar av varandra, liksom? *haha* Och faktiskt var publjudet inte något problem alls. Det som däremot var oerhört störande är att de börjar städa gatan utanför redan kl 3 på morgonen och ljudet från deras fordon, bland annat ett satans pipande från de truckar de föredrar som arbetsfordon här borta, samt klonkande från soptunnor, redskap och vad det nu var var oerhört jobbigt. Det trängde dessutom in väldigt bra eftersom det i Australien är vanligt med enkelglas och att de på hotellet valt att installera luftkonditionering som behövde ett uttag ut och de satt en otät plåt i botten av fönstret, vilket i praktiken innebar att fönstret var öppet mot gatan. Varje natt var likadan, utom natten mot lördagen då de dessutom började ställa upp stånd och stora markiser för marknaden som är på gatan utanför varje lördag. Med det sagt så skulle vi aldrig bo där igen, men vi hade otroligt roligt på puben och kan inte klaga på hotellet i sig. 

 

 

Resan hit

Publicerat: 12 december, 2018 i Uncategorized

20181205_093025501806748872815246.jpg

För lite över en vecka sedan satt jag på Arlanda och förundrades över hur smidigt det varit att checka in till flyget. Eftersom jag är som jag är hade jag tagit mig dit i god tid och hade således en extratimme att slå ihjäl eftersom det inte varit några köer alls, vare sig vid incheckningen eller vid säkerhetsspärren. Inte var de intresserade av att se något i mitt handbagage heller, vilket var rätt skönt. Alltså satte jag mig vid ett café, åt en macka och drack först en kopp te och därefter ett glas vin var av det senare mest för att jag har hört att det hör till. *haha*

20181203_1950112087363471303304612.jpg

Jag har inte flugit med så många andra bolag än Ryanair, där man ju vet att allt kostar, så det var trevligt att få en våtservett att torka av sig med så snart dörrarna till planet stängts och att de därefter kom och frågade om någon var törstig samt delade ut pyssel och böcker till de barn som var ombord innan de påbörjade sitt vanliga arbete med att förbereda mat och servera den och att springa fram och tillbaka för att tillfredsställa passagerarnas minsta nyck.

Maten var god. Inget att hänga i granen kanske, men välsmakande och så där lagom. Jag åt biff med potatismos, vilket visade sig vara köttfärs med mos ovanpå tillsammans med kokta grönsaker. Till efterrätt var det yoghurt och frukt. Funkade bra. Nästa mål mat var inte frukost, som man kunnat förvänta sig utan ytterligare en middag. Lamm och potatis. Köttet hade kunnat fått sjuda en bra stund till, i övrigt var det gott. Något annat som funkade väldigt bra för mig var att planen inte var fulla så jag fick en hel rad för mig själv på båda sträckorna, vilket innebar att jag med lätthet kunde sträcka ut mig och på andra sträckan la jag mig ner och lyckades få ihop några timmars obruten sömn. Helt suveränt, speciellt med tanke på att jag ju landade i Sydney vid halv sju på morgonen.

20181203_2326523613360545026317416.jpg

20181204_094813315486966477249619.jpg

Men nu går jag händelserna i förväg här. Minns ni sista inlägget, med resfebern och flygstressen? Tja. Den var helt obefogad. Alla var otroligt hjälpsamma, till och med innan jag hunnit ställa en fråga. Kanske såg jag lite förvirrad ut, vad vet jag? *haha* Hur som helst så lotsades vi snabbt igenom flygplatsen i Doha och satt en hyfsad lång stund vid en gate där folk febrilt letade efter en toalett. Jag hade tack och lov redan skött den frågan men var ändå lite undrande över hur de inte lyckades lokalisera en sådan. Nog måste väl alla gater ha tillgång till en toalett? Den enda svårigheten jag hade var när jag kom fram till Sydney och att kalla den svårighet är att överdriva i kubik. Man skulle stoppa i sitt pass i en maskin och sedan stå rakt för att maskinen skulle ta en bild för att kunna jämföra passet med människan som bar det. Jag råkade stå lite snett och fick göra om det, sen var det bra.

Jag fyllde i min deklarationsblankett och fick, precis som förra gången, prata med en kvinna angående den. Jag har ju en del mediciner med mig den här gången och jag hade dessutom choklad i väskan. Inget jag skulle få problem med, jag hade intyg från läkaren och chokladen är gjord på pastöriserad mjölk, men jag fick ändå stå en stund i kön vid tullen. Just när jag trodde att jag skulle få gå ställa mig vid en av tullinspektörernas bord så viftade de förbi mig och bad mig gå mot utgången. Alltså…. Fatta vad besviken jag blev! Jag hade ju laddat för det här! *haha*

20181203_2121557662876986040091503.jpg

Nåja, hela processen med att kliva av planet, hämta väskan, ta det där kortet och sedan stå i kö för att till slut bli snuvad på att vara med i Gränsbevakarna Australien tog relativt kort tid och jag insåg att jag skulle hinna till inrikesterminalen innan min väninna landade. Sagt och gjort, jag haffade första bästa flygplatsanställda och frågade om hur man bäst tar sig i mellan. Kan ni tänka er, det går en gratisbuss. Som gick om fem minuter utanför där jag stod. Så. Himla. Enkelt.

Jag satt på inrikesflygplatsen en stund innan väninnan landade och kom i slang med ett par som skulle tillbringa dagen i Sydney innan deras anslutande plan avgick. Vi pratade inte så länge men det var ett trevligt par och jag var glad över sällskapet. Väninnan kom, det blev kramkalas och vi nästan grät båda två (ja, ja, det var ju rätt länge sen vi sågs) och sedan letade vi oss fram till tunnelbanan, som så lägligt har en station vid inrikes- och en station vid den internationella flygplatsen. Otroligt smidigt och rätt billigt. Jag som tänkt lägga ut en hel massa pengar på taxi. Sydney är mycket större än vad man tror, att ta sig mellan de olika terminalerna på flygplatsen tog nästan en kvart med bussen och att ta bil till The Rocks, där vi skulle bo, skulle ha tagit mellan tjugo och fyrtio minuter beroende på hur tät trafiken var. Med tunnelbanan var vi där på nolltid! Hotellet låg bra till gentemot tunnelbanan också. Eller ja, det låg bra till gentemot allt, faktiskt. Så himla bra läge! Vi slapp alltså dra våra väskor någon lägre sträcka, vilket var skönt. När vi kom fram till korsningen intill hotellet lös jag upp och tjoade ett glatt hej till paret jag prata med på flygplatsen, vilket fick min väninna att titta förundrat och skaka på huvudet men hon påstår att hon inte var speciellt förvånad ändå. Det var hon kanske inte, även om det var lite överraskande. *haha*

20181205_0929188142779427599831969.jpg

Vi fick ställa väskorna på hotellet, de låande ut handduk, tvål, schampo och dusch och efter en väldigt snabb dusch var jag redo att möta den nya dagen, vår första dag i Sydney. Det blir mer om det i nästa blogginlägg. 😀