Hemmablind

Publicerat: 17 november, 2018 i Uncategorized

audrey-hepburn-sunglasses-pulldown-breakfast-at-tiffanys-BIG

Det har inte undgått någon jag känner att jag älskar att ta kort. Jag fotar här och där och runt omkring. Hela tiden. Jag har till och med blivit frågad om jag är sjuk för att jag inte haft en kamera med mig. Nu hade jag visserligen en mobil men mig (förstås) men den låg i fickan just då och personen kände knappt igenom mig utan en lins som var riktad mot något. *haha*

Instagram är således ett väldigt populärt socialt medel hos mig. Jag älskar att titta på andras bilder och lägger själv upp en till tre bilder per dag. Jag förundras över hur vacker världen är, hur små detaljer kan säga så mycket och hur vi ofta underskattar det lilla i förmån till det stora. Hur vi ofta underskattar det lilla i förmån till det stora. Det är en viktig mening här. Jag har nämligen fastnat i en djup grop jag inte verkar komma ur just nu. 

Jag älskar Sverige och tycker att hela landet, inklusive området jag bor i, är väldigt vackert. Jag lägger ofta ut bilder från min stad. Inte bara från stadskärnan utan ganska mycket från den plats jag råkar stå på just där och då. Men nu har det hänt något. Jag finner det svårare och svårare att se skönheten i min omgivning. Den känns… vanlig. Vardaglig. Till och med tråkig. Jag vet att den inte är det. Herregud, det finns hur mycket vackert, intressant och exotiskt (för andra) som helst här omkring Mälardalen och Västeråsområdet är knappast ett undantag. Jag vet det. Men jag har lite svårt att se det just nu. 

Jag misstänker att det beror på att jag inte varit på lika många utflykter som jag brukar vara på. Kroppen har behövt vila, speciellt som jag om några veckor ska iväg på semester och vet att jag kommer att anstränga mig ganska mycket första veckan. Alltså sitter jag här hemma och försöker hitta något intressant, roligt, mysigt, trevligt eller helt enkelt fint att ta ett kort på för att lägga upp. Vissa dagar skiter jag i det och lägger helt enkelt upp en bild på min tekopp. Samtidigt känner jag mig besviken på mig själv. Inte för att någon annan har krav på att jag ska lägga upp fina bilder, utan för att jag själv älskar att göra det och just nu känns allt bara blah. 

Nåja, jag tröstar mig med att jag vet att det är en tillfällig dipp och att jag om några veckor (2 veckor och 2 dagar, för att vara exakt 😉 ) flyter till ett resmål som i mina ögon är galet exotiskt. Äventyret väntar och jag är beredd. Det intressanta i situationen är att jag redan nu vet att mina vänner där borta Down Under kommer att tycka att jag själv och de erfarenheter och det jag kallar vardag är exotiskt medan det är deras ”värld” som får mina ögon att tindra av upphetsning. Tänk så lustigt det kan vara. 

Annonser

Sus och dus

Publicerat: 16 november, 2018 i Uncategorized

20181116_2106235125753063149262596.jpg

Efter sex veckor fick vi äntligen en fläkt (eller avfuktare som de envisas med att kalla den) som ska hjälpa till att torka betongen. Missförstånd och dålig kommunikation gjorde att det dröjde onödigt länge, men nu är den som sagt äntligen här och vi kan slappna av lite. Inga fler som springer här och ska göra saker, inget bankande, inget rivande, ingen som ringer på dörren tidigt på morgonen och jag känner att jag får vara ifred i mitt eget hem igen. 

Men det susar. Ändå är det en nyare och tystare variant än den de vanligtvis använder eftersom de har flest av dem och inte hunnit byta ut fler mot den här nyare modellen. Det närmsta jag kan jämföra ljudet med är en industridiskmaskin eller dammsugare som står och brummar hela tiden. De sa visserligen att vi får stänga av den om den låter på nätterna men då förstår ni likväl som vi att torkningen kommer att ta ännu längre tid. Alltså susar det dygnet runt här hemma.

20181116_2106321968905910998701210.jpg

Ibland lyckas jag stänga ute ljudet men oftast är jag medveten om det även om det inte ligger främst i min medvetandesfär. Men jag vet att det finns där. Konstigt nog blir det inte mest påtagligt när jag går hemifrån och bort från ljudet utan jag reagerar hårdast på hur högt det låter när jag kliver in genom dörren och ljudet från bakom den stängda badrumsdörren slår emot mig med den dämpning som nu kan bli när de skurit bort en del av väggen till badrummet och sedermera har dragit en ut en slang genom sidan av öppningen och ut i köket för att torka väggen även i den riktningen. 

Hade vi inte haft katterna hade jag nog inte hört ljudet alls på natten eftersom sovrumsdörren kunnat stängas och allt varit frid och fröjd. Nu är det ju så att vi har tre katter och de kommer och går som de vill på nätterna. Två av dem verkar dessutom vara de klumpigaste katterna i världen eftersom de inte kan nöja sig med att slinka in genom en dörr som står på glänt utan måste trycka/peta upp dörren för att ta sig in eller ut. Den tredje slinker in som om hon vore strömlinjeformad, men sen fräser hon åt de andra katterna och skuggorna som dansar på väggen (jag klarar inte av helt mörkt utan har persiennerna på glänt och då blir det skuggor på väggen), vilket leder till att jag vaknar och åter igen blir medveten om susandet. 

20181116_2106527113471544890232125.jpg

Den där fläkten gör nytta. Jag vet det. Jag uppskattar det. Ändå börjar jag känna mig som mos i huvudet av ljudet. Jag förstår att konstant ljud används som tortyrmetod. Det är väldigt svårt att värja sig från ljud. Det kryper in i en som om det vore en poltergeist som upptäckt att den vill hemsöka någons hjärna. Jag försöker skärma av det och som jag sa tidigare så lyckas jag till viss del med det, men det tar inte lång stund innan jag återigen upptäcker att jag suckar trött, irriterat, frustrerat eller ilsket eller alla tre över det ihållande surrandet. I början var det lättare, nu efter två veckor är det inte lika lätt. In your face, liksom.

Jag är medveten om att jag har tur. Till skillnad från de andra två, Vikingen och Mini, så ska jag åka iväg på semester snart. Om lite över två veckor far jag till solen och äventyret medan de blir kvar här hemma och genomlider ytterligare fyra-sex (eller fler) veckor av suset och duset från fläkten. Vi hade hoppats att det skulle bli klart före jul men deras senfärdighet med att komma och fuktmäta, insikten av hur blött det faktiskt är i betongen och sedan den där extra veckan innan fläkten kom på plats gör att vi inte tror att det blir klart förrän möjligtvis framåt när jag kommer tillbaka. Vikingen ironiserar om att jag nog har tur om det är klart när jag återvänder den 11 januari och jag hör på honom att han egentligen menar det. Han hyser inget hopp om att de ska bli klara innan dess. Med anledning av hur mellandagarna faller det här året tror jag att han kan ha rätt. Om man tar ut fem semesterdagar, två i de faktiska mellandagarna, dvs under 2018, och tre stycken mellan nyår och helgen efter, dvs under 2019, så blir de som jobbar måndag- fredag lediga i strax över 14 dagar. Jag räknar inte med att byggarna tänker annorlunda.

20181116_2107182244840288933251811.jpg

Nåja. Som med allt annat så antar jag att det kunde vara värre. Det finns alltid någon som har det värre. Jag känner med dem. Jag önskar dem väl. Jag önskar deras elände åt fanderns. Jag är dessutom rätt trött på vår egen situation och önskar den åt samma håll. 

 

Tankeväckande

Publicerat: 4 november, 2018 i Uncategorized

”It´s not the standard of your living that matters; it´s the standard of your life. Don´t compromise.”

 

Jag hörde de här orden för någon vecka sedan och har inte kunnat sluta tänka på dem. 
Sammanhanget jag hörde dem i är egentligen inte viktigt och de här orden är det enda jag fick med mig av situationen. Men de är ganska viktiga ord, känner jag. De fick i alla fall mig att stanna upp och tänka till. 

Jag har levt ett ganska tufft materiellt liv, i alla fall enligt svensk standard. Som barn fanns där sällan, om någonsin, det lilla extra. Som vuxen gjorde jag en del missbedömningar och felval och har således haft en mycket liknande situation som när jag växte upp. Det var lyx att kunna köpa en pizza någon gång i månaden. Att köpa nya kläder var superlyx. Jag såg till att sonen hade det han behövde medan jag själv drog ut på utgifter till mig själv, även om jag verkligen behövde något. Så var livet, helt enkelt.

Under de åren drömde jag om en tid då jag lyckats komma på fötter. En tid då jag slapp tänka mig för både en och femton gånger innan jag köpte något. Kanske till och med en tid då jag kunde slappna av och inte behöva bekymra mig över månadens räkningar. Det kändes som en ouppnåelig dröm, men liksom andra drömmar man kämpar hårt för att uppnå visade det sig att omöjlig i det här fallet ”bara” tog längre tid än andra drömmar. Idag kan jag köpa det jag behöver utan att behöva ge avkall på annat. I vissa fall måste jag tänka mig för och kanske vänta ett tag innan jag gör det, men jag kan. Som med resorna till Spanien. Jag kan. Det gör att jag lever ganska mycket snålare resten av året men eftersom jag vill åka till Spanien två gånger om året så är det en prioritering jag gärna gör. Resan till Australien jag ska på om bara några få veckor är ytterligare en sak som jag gärna prioriterar bort andra saker för att kunna göra. 

Jag har det bra. Livet är lättare. Ingen kan påstå att det inte är lättare när man har fast jobb och tillräcklig inkomst för att kunna betala sina räkningar utan att behöva välja bort att leva. I det fallet håller jag inte med orden som står överst i detta inlägg. Till viss del spelar faktiskt standarden av ens leverne roll. Det är först när man inte behöver slita ont, kämpa som en tok, slita sitt hår och halvt oroa ihjäl sig och ändå inte ha tillräckligt för att få det att antingen inte gå runt eller för att precis gå runt men då utan några som helst möjligheter till något extra. Först då blir livet så pass ”lätt” att man man kan börja tänka på standarden av ens liv. 

Att ha hälsan är också viktigt för sinnestillståndet. Jag tänker inte gnälla om hur orättvist livet varit mot mig de sista två åren, även om jag ibland känner så. Ibland. Oftast inte. Visst fan är det jobbigt och nog sjutton önskar jag det åt pipsvängen, men faktum är att jag ändå anser mig ha haft tur. Nu när jag fått de besvär jag har flera år efter en matförgiftning så leker tanken ibland med det faktum att jag även kan dö av en sådan. Hur som helst, när hälsan inte vill samverka med lyckliga tankar och när den leker tafatt med eller orsakar ekonomiska berg- och dalbanor så är det svårt att känna att livet har någon speciellt hög standard. Inget jag försöker hänga upp mig på men ändå något som påverkar vardagen. 

Jag tycker att mottot är bra. Vi har alldeles för lätt för att försjunka i det materiella istället för att leva här och nu. Det är viktigt att fylla livet med liv och inte med saker. Att inte oroa sig så mycket om att det ska uppfattas och se bra ut och istället skratta och må bra, om det så är i eget sällskap eller i andras. Jag försöker se till att jag fyller mitt liv med upplevelser lika mycket som jag njuter av att inte behöva gråta blod varje gång det kommer en räkning. Vikingen och jag bokar in tillfällen då vi umgås ordentligt. Visst träffas vi nästan varje dag (ibland jobbar vi om varandra så att vi inte hinner ses varje dag) men vi försöker ändå att göra något utöver det vardagliga, även om det ”bara” är en lunch, picknick eller promenad. Jag försöker träffa vänner, även om det är svårt att hitta tid och ork till det. Som tur är har jag fantastiska vänner som förstår att det är trassligt och kan gå lång tid i mellan våra dejter. Jag försöker även se till att jag har tid för mig själv. Under dessa tillfällen dejtar jag antingen mig själv på det viset att jag gör saker jag oerhört gärna vill men sällan anser mig ha tid tid eller så gör jag ingenting. Vet ni förresten hur svårt det är att göra ingenting? 

Men jo, vikten av vårt liv är större än vikten av vårt leverne. Det vill säga, när man väl kommit så pass långt i livet att man har tid att tänka på att fylla levernet med liv. Missförstå mig rätt, jag säger inte att jag hade ett dåligt liv tidigare eller att man inte kan ha ett bra liv om man är fattig eller har andra sociala svårigheter. Jag säger dock att det är lättare att både se och hinna med de bra stunderna bättre när man inte behöver strida för sin överlevnad. Att uppskatta dem är däremot universalt. Vi uppskattar de bra stunderna i livet oavsett vilket fas av livet vi är i. I alla fall om vi inte är för upptagna med att sträva efter mer materiell status.  

Hur tänker ni? Uppfattar ni mottot på samma vis som jag? Resonerar ni annorlunda? 

Fortsättning följer…

Publicerat: 1 november, 2018 i Uncategorized

20181101_1510111761987281071787463.jpg

Den 28 september skrev jag om hur vi dagen innan upptäckt att det sipprade vatten från vårt hallgolv. Då var jag fortfarande ganska positiv, även om jag var oerhört trött överlag. Så trött faktiskt, att jag sedan blev sjukskriven i två veckor för att orka. De var två bra veckor, även om det sprang en hel massa folk här i olika ärenden inom samma ärende. Någon skulle riva, någon skulle kolla rören, det skulle rivas mer, det skulle torkas med trasor för att försöka lokalisera läckan, det skulle rivas ännu mer, rörmokarna var här igen, de fick springa upp till grannen och bila igenom deras vägg och vad det nu var. Men det hände något. Efter en vecka hade de inte bara lokaliserat läckan utan på den sjunde dagen lyckades de dessutom laga den.

Därefter blev det långsammare. Även om det pratades om att ställa dig fläktar för att torka betongen redan första veckan så hände inget. De väntade på att en fuktutredning skulle påvisa hur stort problemet egentligen var och om det skulle användas fläktar eller någon slags värmematta. Så, fyra veckor in rev de badrummet helt. Duschen försvann, handfatet likaså. Tack och lov får vi använda toaletten. Efter att själv ha behövt påtala för hyresvärden att det faktiskt finns en duschkabin inne på toaletten nere i källaren i huset intill så kopplade de på vatten där och lånade oss en nyckel så att vi kommer in dit. För det är vi förresten oändligt tacksamma, speciellt med tanke på att hyresvärdar på intet vis har skyldighet att erbjuda duschmöjligheter i en sådan här situation. Och ja, jag har kollat det med hyresgästföreningen. Nu har inte vår hyresvärd krånglat med det, de har istället varit väldigt tillmötesgående men duschkabinen i grannhuset hade fallit i glömska då de inte är standard och den inte använts på en si så där 5-7 år. Att hela utrymmet känns som en mindre underhållen campingtoalett/dusch kan jag leva med. Likaså att jag måste gå över till grannhuset och ner i källaren för att tränga mig in i det trånga utrymmet för att bli ren. Det är en dusch. Tack och lov. 

20181101_1510142902623028481180505.jpg

Hur som helst, i en vecka har vi varit utan dusch och handfat här hemma och under hela den veckan har vi väntat på att en fuktutredning ska till. Eller nja… vi har väntat på det i fem veckor egentligen, men den senaste veckan har vi väntat lite extra angeläget. Det vore ju liksom skönt att få tillbaka badrummet i fungerande skick. 

Igår kom utredaren äntligen. Jag var på jobbet när utredningen skedde, så Vikingen ringde mig och berättade lite sorgset att betongen är väldigt blöt runt slitsen i badrummet (vilket var förväntat), att hallgolvet är i ungefär samma skick och de därför måste riva mer av det (också förväntat men inte i den utsträckning det visade sig vara), att de kommer att behöva riva ungefär en meter av vår köksvägg (utifrån en visuell bedömning hade rivarna sagt att det kanske inte behövde ske) och att en mycket större sektion av köksgolvet är så pass blött att de måste riva upp det också (vilket hyresvärden in i det längsta hoppats inte skulle behövas). Vi fick även en bedömning om hur lång tid en sådan här blöt betong tar på sig att torka. Men innan vi kan få hit fläktar måste de riva mer, så att luften kan cirkulera ännu bättre i väggen och ner i golvet. Därefter kommer det att ta mellan 40-46 dagar innan de kan börja bygga upp badrummet igen.

40-46 dagar. Ungefär 7 veckor alltså. Från att vi får fläktarna. Fram tills jag hörde det här hade jag en väldigt ”låt gå” attityd om det hela. Jag menar, det finns ju inget att göra åt saken. Vattenläckan och dess skador behövde åtgärdas innan vårt liv kan återgå till det normala. Absolut. Ingen är ansvarig för vattenläckan, det var en sådan där grej bara. Röret hade spruckit. Ett gammalt hus, ett lite yngre men ändå gammalt rör. Sånt händer. Surt, men vad fan gör man? 

20181101_1510017346364610527968033.jpg

Nu är jag däremot less, besviken och irriterad. Jag förstår att det inte gått snabbare att torka ur betongen och att det troligen tagit lite längre tid om de ställt ut fläktar för att torka den ännu blötare betongen men rimligen borde betongen kunnat ha torkat på 8-9 veckor med fläktarna. Om de rivit badrummet direkt de lagat läckan och ställt ut fläktar då hade vi varit inne i vecka 3-4 av torkningen redan nu. Då hade badrummet eventuellt blivit klart till jul. Som det är nu måste vi hoppas att rivarna har tid att fixa det sista i badrummet samt riva hallgolv, köksgolv och en bit av ena köksväggen i nästa vecka så att fläktarna kommer på plats då. Därefter får vi räkna med 7 veckor. 

Om vi leker med tanken och säger att de har gjort allt detta tills på onsdag i nästa vecka och sedan räknar fram i sju veckor så hamnar vi på 26 december. Det är bara torktiden. Därefter ska de bygga upp badrummet igen. Har ni sett hur julen ligger i år? Mellandagarna är bara två stycken. Hur många kommer inte att ta semester under de två dagarna? Alltså byggs nog inga badrum då. Det innebär att vi är inne i januari innan badrummet blir klart. Första veckan? Kanske. Det beror ju på ifall snickarna, elektrikerna och rörmokarna valt att bara ta två dagars semester eller om de väljer att ta tre till veckan efter nyår, för att göra det mesta av att en veckas semester ger lite över 14 dagars sammanhållande ledighet. Vad tror ni? 

Arbetsledaren har hela tiden haft bra dialog med mig och jag skyller inte på vare sig honom eller arbetarna, men det känns surt att allt som ska göras behöver diskuteras och vändas på med hyresvärden och sedan synka det med de olika instanserna innan de kan göra något. Att de behöver synka det är självklart, men hela den där grejen med att behöva dra det med hyresbolaget när det i slutändan ändå blir så att de måste göra jobbet som de beskrivit på det vis de beskrivit oavsett vad hyresvärden tycker om kostnaden gör att rörmokaren, elektrikern och snickarna åker på andra jobb medan de väntar på besked om att de kan börja och sedan måste de vänta in varandra innan det kan ske. Rationellt så fattar jag att hyresvärden vill vara säker på att byggbolaget inte drar iväg kostnaderna i onödan, men som det är nu så får vi sitta med uppbrutna golv och inget badrum i vad som känns som en oändlighet på grund av det och därför tar min irrationella sida över och jag spyr på eländet. 

Bilderna visar bara badrummet. Hallgolvet är täckt av papp och den delen av väggen mot hallen de redan sågat upp sitter tack och lov lågt och de har plastat det så den syns inte så mycket, även om vi vet om att det är hål mellan badrummet och hallen. 

Usch. Jag är less. 

Jag är trött

Publicerat: 28 september, 2018 i Uncategorized

atlas

Under vår semester drabbades Vikingen av campylobakter. Inte lika svåra som de jag drabbades av för några år sedan men tillräckligt för att sjukskriva honom i tre veckor efter vår hemkomst. Han var inte dålig, per se, men hade lite svårt att lämna tryggheten av att ha en toalett i närheten. Enligt läkarna smittar det inte, men han fick ändå arbetsförbud på grund av smittorisk. Jag utgår från att de menar att det är en smittsam sjukdom mellan människor men att det är oerhört viktigt att inte vara på för många ställen utifall oturen skulle vara framme. 

Det var svårt för honom att förlika sig med tanken på att han fått campylobakter. Oron över att få lika allvarliga biverkningar som jag fått fanns där under en tid, sedan kom rastlösheten och avlöste den. Själv blev jag nästan galen av att först förklara om och om igen att jag haft en enorm otur som drabbats så hårt av dem och att tiotusen svenskar per år får campylobakter utan att få några svårigheter av dem efteråt. Obehagligt och svårt under de veckor magen är i olag, taskigt för allmäntillståndet och jävligt jobbigt – Absolut! Men väldigt få i hela världen får de svårigheter jag råkat ut för. Därefter fick jag tampas med hans humör när han var som mest rastlös. Tänk er fyraåring som sitter inomhus under en lång tid. 

Samma dag som jag kom hem från Spanien, den 3 september, började jag med en ny medicin. Den tas en gång i veckan, måndag, och är oerhört bra för mina leder. Faktum är att det är flera dagar sedan jag kände av dem och tyckte att det var jobbigt. Jag önskar att jag kunde säga att allt är guld och gröna skogar, men så klart är det inte så. Det vore ju allt för enkelt. Vanliga biverkningar av medicinen är illamående och huvudvärk. Det finns många fler men det är de två som bestämt sig för att flytta in på heltid hos mig. Eller nä. Inte båda. Huvudvärken har varit kronisk sedan den 4 september, men den kan jag ignorera rätt bra. I alla fall så länge det inte är tokmycket omkring mig. Illamåendet är som värst på tisdagar, onsdagar, torsdagar och sedan kan jag ha sådan tur att det avtar på fredagen och låter mig vara helt under lördag och söndag, men ibland håller det i fram till lördag eftermiddag. Sedan tar jag medicinen igen på måndag och så är det samma visa igen. Detta beräknas gå bort inom tre månader men vetskapen om att jag bara gjort 3 ½ vecka gör att tre månader känns väldigt långt. Yay, liksom. 

En fördel med det här är att jag för första gången någonsin känner att jag inte är ett bottenlöst hål. För första gången i mitt liv känner jag att jag ätit färdigt efter en ”normal” portion. Tidigare har jag slutat äta för att jag lärt mig hur mycket jag behöver. Jag kunde trycka i mig både en och tre gånger så mycket utan problem men valde oftast att agera utifrån det jag lärt mig genom observation och erfarenhet. Tyvärr för illamåendet att det är jobbigt att äta över huvud taget, så jag bestämde mig för att göra något bra av det. Jag slängde ihop en stor sats av den där dietsoppan jag gick på när jag arbetade bort de där rejält överflödiga kilona jag bar på tidigare. Att dricka soppan funkar ganska bra och jag följer schemat för att få i mig allt kroppen behöver. På det här viset slipper jag spy av att äta mat, kroppen får det mesta av det den behöver och jag tappar eventuellt lite vikt av det hela. Win  – win – win. 

Jag har det lite tajt med pengar just nu. Det är helt och hållet självvalt då jag lagt undan så mycket jag bara kan inför min resa till Australien i december, men det gör inte att livet är vare sig enklare eller roligare för det. Jag kommer att få säga nej till det mesta under de kommande två månaderna, vilket jag var inställd på men ändå inte är superglad över. Att veta att jag valt detta själv gör det inte roligare. 

På jobbet är det kaos just nu. En vattenläcka från våningen ovanför har gjort att vårt kök på jobbet för tillfället är obrukbart. Det innebär att vi omlokaliserat de barn och ungdomar vars föräldrar valt att inte ta bort deras korttidsvistelser under tiden de renoverar och sedan åker vi personal runt till  dem och gör ett satans bra jobb för dem. Utöver dessa pass blir vi utplacerade där det finns behov eller plats för extrapersonal, dvs vi åker återigen runt till olika korttids och gör vår tid där. Ingen vet vad som händer eller hur lång tid det kommer att ta. Jo, visste vet vi hur länge de påstår att det kommer att ta, men det känns ändå ganska osäkert. Kaotiskt är det minsta man kan säga.

När jag kom hem från jobbet ikväll gick Vikingen ner på knä framför mig i hallen. Nu var det inte så att han bestämt sig för att fria utan det var istället golvet som fångat hans uppmärksamhet. Jag märkte för några dagar sedan att några skarvar liksom lyft sig mot varandra. Inget förvånande då golven de lade in innan vi flyttade in för fem år sen är av usel kvalitet, men ändå något nytt för den här veckan. Idag visade Vikingen mig att alla skarvar i direkt led mot toadörren var likadana samt att det finns några bubblor i golvet. Än värre är att det pyser upp vatten ur skarvarna och ur ett litet hål i plastgolvet som blev när katterna hade ner en av mina ödlor i gjutjärn som står på hyllan i hallen. Men ja, det läcker vatten från vårt hallgolv. 

Jag ringde jouren men det enda han kunde göra är att konstatera att det är allvarligt och skriva en rapport till hyresvärden. Han skulle betona hur allvarligt det är och hoppades sen att de inte väntar med att agera utifrån det. Jag skickade in en anmälan själv också, bara för att skynda på det hela lite. Jag vill ha det kollat och åtgärdat så snabbt som möjligt även om jag är rädd för att det innebär att de måstes riva upp både hall och badrum. Det kommer att vara asjobbigt och ytterligare en börda på mina/våra axlar men just nu är jag bara så trött på allt just nu. Det är skitjobbigt att ha huvudvärk, må illa, inte kunna äta utan att kväljas, ha det tajt med pengar, ha vattenläcka på jobbet, inte veta vart man ska vara inför alla arbetspass, ta sig till sagda pass och känna sig i vägen (även om personalen där absolut inte gjort något för att det ska kännas så), veta att det går långsamt som fan med arbetet på vårt eget ställe, ha haft en rastlös snart femtionårig fyraåring här hemma och att troligen ha en vattenläcka här hemma också. 

Snart val

Publicerat: 6 september, 2018 i Uncategorized

VAL-2018-1080x675

 

Det är valår och om några få dagar är det den där ödesdigra dagen var fjärde år då folk biter på naglarna och väntar på besked om vilket eller vilka partier som ska leda landet de kommande åren. För första gången någonsin får även jag rösta i riksdagsvalet. Tidigare har jag enbart fått rösta i kommun- och landstingsval. För första gången någonsin känner jag mig förvirrad och vet inte vad jag ska rösta på. 

Politiken idag är ett skämt. All politik, inte bara den sittande regeringen.
Vi behöver fler politiker som gått den långa vägen genom arbete och sedan till politik hellre än yrkespolitiker som inte vet ett vitten om att arbeta eller hur en arbetare har det.

Det jag däremot vet är vad jag absolut inte ska rösta på. Av många olika anledningar men främst för att ett av partierna i sin värdegrund går emot allt jag tror på. Jag tror väldigt mycket på människors lika värde, oavsett religion, sexuella läggning, härkomst och vad det nu kan vara. När det kommer till kritan så blöder vi alla med samma färg. Angående det andra partiet så anser jag dem ett skämt, att de pissar i motvind och gör saker mest för att få uppmärksamhet och att det ska låta och se bra ut. 

I Sverige har vi en lång tradition av demokrati. Det har inte alltid varit så. Det är sedan länge känt att de allra flesta partierna har smutsig byk, att de en gång varit en stor produkt av din bakgrund och att de därefter förändrats utifrån den tid de lever i nu snarare än att bli kvar i den tid de en gång levde i. Det finns speciellt två partier som fortfarande är för nära sin bakgrund för att jag ska känna mig bekväm med att ens fundera på dem som någon som skulle få min röst. Skulle man däremot endast utgå från alla partiers bakgrund så finns det inte ett enda parti jag skulle rösta på idag. Finns inte på kartan.

Det man däremot kan utgå från är hur partierna visat sig vara efter att de genomgått sin transformation. Där finns alltid rötägg och det kommer alltid att finnas de som fuckar upp, beter sig som privilegierade svin och lutar och förstör, i vart och ett av de partier som sägs ska kunna representera oss. De finns för att vi är människor och att det uppenbarligen alltid funnits och alltid kommer att finnas sådana människor. Deras partitillhörighet har inget med deras personlighet. De finns. De kommer att verka i lönn tills de blir påkomna och då får partierna visa vilken värdegrund de har genom hur de väljer att behandla dessa dissidenter. Sen kommer det även att alltid finnas de som helst enkelt gör misstag. Är mänskliga. Inte tänker sig för. De som glömmer, gör fel eller något annat om gör att allt går galet. De kommer också alltid att finnas. Även i de fallen ska värdegrunden användas som måttstock. Jag tycker dock personligen att det i dessa fall och beroende på misstagets art kan vara värt att sona och förlåta. Alla kan och kommer att göra misstag. Det ska inte nödvändigtvis behöva förstöra livet för någon.

Jag är oerhört trött på dagens svenska politik. Den är en massa rappakalja och partierna spyr ur sig än det ena, än det andra som folket vill tro på men som de flesta tyvärr tror kommer att gå åt helvete fortare än man kan blinka så snart vardagen efter valet lagt sig på plats. Guld och gröna skogar finns inte som helhet, det är något vi måste ha som vision och hela tiden jobba mot genom delmål. Visionen bör förändras och bli ännu bättre allt eftersom delmålen nås. En vision är ju som ni vet sikta så högt som bara möjligt, sedan är det mål och delmål som gäller i arbetet mot den. Tycker jag. Idag finns det inget parti vars uppnådda mål jag är imponerad av. Ingen som nått den nivå jag anser att de borde ha kunnat göra. 

Jag kan ju säga att jag övervägande inte är blå. Arbetare, låginkomsttagare och utlänning som jag är så har rött varit min färg. Nu är dock politiken så förvirrad att mitten inte längre är vare sig röd/grön eller blå. Partierna har börjat luckra upp färgblocken och vädjar till folket på ett annat vis. Lyssnat på folket, kanske? Inte längst ute i kanterna, förstås. Där är det lika djuprött som djupblått som vanligt, hur lätt partierna än tappat halva det namn som fick oss att associera med Ryssland eller kallar sig det nya arbetarpartier. Båda dessa partier har en poäng i sin politik. Konstigt vore annars, med tanke på att partiet består av människor och människor har vissa basiska behov. De är dock lite väl långt ifrån mig för att jag ska vara bekväm med någon av dem.

Det som oroar mig mest i det här valet är inte vad jag själv ska rösta på, även om jag känner mig lite lurad gällande partiblocken just nu. Anledningen är att jag är orolig för att situationen med alla missnöjesröster kommer att tvinga mig att rösta på något jag kanske inte känner är helt rätt för att hjälpa till att förhindra en situation där ett parti som i mångt och mycket inte tagit sig ifrån sin bakgrund. Som inte ens orkar låtsas att dess aktiva medlemmar är något annat än inskränkta och fördomsfulla människor som äntligen får utlopp för sina åsikter genom politiken. Som gång på gång hänvisar till att det står för individen, att man inte känner till det, att man har nolltolerans men sedan vänder ett blint öga dit tills massmedia gör det omöjligt. 

Massmedia förresten. Det vill partiet begränsa. De vill att massmedia ska få mindre insikt i vad styret gör. Varför vill man det? Varför vill man inte att folket ska se vad man gör? Likaså vill detta parti, vilket ni förstås vet är SD, försämra villkoren för kvinnor i både arbetslivet och ekonomiskt. När man läser deras partiprogram så står det många bra poänger, de har en del punkter där jag och säkerligen de flesta i Sverige håller med, och sedan står det sådant som det talas tyst om. Sådant som påminner så starkt om det program som vann valet i Tyskland på 30-talet. Det program vars parti förstörde en hel värld. 

Jag tror inte att 25% av svenska folket är rasister. Jag tror däremot att 99.9% av alla människor bär på en viss mån fördomar. Det är oundvikligt eftersom vi hela tiden möts av något nytt, något vi vet väldigt lite om och som kan påverka oss genom rädsla, oro och vad det är. Det kan även bero på att man upplevt något som sitter kvar inom en, något som gör att man drar en grupp över en och samma kam. Det är inte samma sak som rasism. En oro eller en upplevd erfarenhet kan man förändra. En uppriktigt tro på att en människa är bättre än en annan på grund av deras hudfärg är något som är svårare att jobba med.  

Jag tror också att majoriteten av de 25% (eller fler, efter detta val) som röstar på SD gör det för att SD tar upp de frågor som inget annat parti gör, bland annat på grund av rädsla för att anses främlingsfientliga eller liknande negativa stämplar. De upplevs lyssna på folket, på gräsrötterna, och vilka strida för deras sak. Att bli lyssnad på, att få en röst och att känna en samhörighet är precis det man behöver när man känner missnöje och hopplöshet inför något. Det är en självklarhet som de övriga partierna tyvärr blivit för etablerade för att minnas. De har också kämpat för sina ideal, sina kärnfrågor och för sitt folk. För allt folk, om än i förhoppning om att göra dem till sitt folk, precis som SD nu gör. 

Skillnaden är att en röst på SD idag kan ge en större förändring än vad folk hoppas på. Än vad folk tror. Liksom vi ansåg sig 30-talets människor sig vara upplysta och utbildade. De var demokratiska och trodde på fria val. De trodde på en del saker som vi idag på grund av tid och utveckling gått ifrån men i grunden var de inte så annorlunda än vi. Nej, deras nyheter färdades inte lika snabbt men det tog inte särskilt många dagar innan världen visste vad som pågick i olika länder. Nej, de hade inte sociala medier och det var kanske lika bra eftersom sociala medier gör lika stor skada som de gör nytta. Men i grunden var de ganska lika. Och de ville ha en förändring.

De röstade i tron på att de skulle kunna rösta bort det vid nästa val om det visade sig vara ett dåligt val. Ingen, inte ens Hitler i sina vildaste drömmar (tror jag), hade kunnat tro att läger skulle förändras så fort. Att opposition och fria val skulle vara borta inom så kort tid. Att förbud och inskränkningar, lögner, svek, maktmissbruk, rasism och en jakt på oliktänkande, homosexuella, andra religioners utövare och funktionshindrande skulle bli vardag. Att de skulle tvingas ut i krig där hälften av männen skulle dödas och resterande folket lida hemska fysiska och psykiska kval. De lockades av retorik, löften om en bättre värld och ett partiprogram som såg så väldigt lovande ut. När partiet sedan vann struntade de i partiprogrammet och dess löften och körde sitt eget race. 

Nu menar jag inte att jag tror att vi inte har en demokrati kvar om fyra år. Jag kan inte riktigt tro på den nattsvarta bilden själv. Jag är däremot oerhört rädd för att vi är på väg mot en likande situation, om än inte lika snabbt. Att rösta på SD är för mig detsamma som att rösta på ett parti som vill skicka tillbaka vår värdegrund, vår jämlikhet och vår acceptans för varandra i minst 100 år. Att allt vi kämpat för för att få vårt samhället dit det är idag, även om det absolut finns politik som behöver förändras, system som behöver ses över och lagar som behöver ses över, kommer att bli till aska. Inte på måndag. Inte ens nästa år eller året efter det. Men om vi fortsätter i den riktningen det pekar just nu så kommer det att hända. SD har polerat sitt yttre, men de har inte lämnat sin bakgrund bakom sig ännu. Det har inte ens gått en generation från dess grundande och allt för många av deras partimedlemmar har rent människofientliga värderingar med sig i bagaget för att en djupgående förändring ska kunnat komma till stånd. En generation räcker inte, än mindre inte ens en generation. Det krävs att tiderna förändras och att folket som söker sig till partiet genom många år, inte ett tiotal utan flera tiotal eller mer, tar med sig nya sätt att se på världen utifrån de frågor partiet driver. 

De kvinnor jag pratat med som håller på SD förstår inte hur deras kvinnopolitik ska kunna påverka kvinnor som de negativt, de som jobbar och kämpar för sin rätt och som själva väljer hur de vill leva sitt liv. Poängen är just den. Just nu kan dessa kvinnor välja att jobba hårt, kämpa för sin rätt och leva sitt liv. Det finns svårigheter i det, liksom det alltid har och alltid kommer att ha oavsett vilka som har makten, men det går. Om SD däremot får igenom sin politik blir det annorlunda för kvinnor. För låginkomsttagare också, för den delen, men nu koncentrerar jag mig på kvinnorna. De tar ifrån kvinnorna en stor portion av sin valmöjlighet om de får igenom sin kvinnopolitik. Lika lön blir en gammal, bortglömd paroll. Att kvinnas karriär är lika viktig som mannens likaså. Att kvinnor som vill tillbaka till arbetslivet efter att ha fått barn automatiskt är den som får alla föräldradagarna gör att mannen dessutom helt enkelt kan anse sig viktigare än hon i sin yrkesroll och vägra vara hemma. Detta hände ofta förr, då under premissen om att det var bättre för deras gemensamma ekonomi eftersom han tjänade bättre. Kvinnors pensioner kommer att bli sämre igen om detta går igenom. Idag får vi välja. Idag kan vi kämpa. SD vill begränsa detta.

Jag vet att de flesta som röstar på SD inte är hemska människor. Jag vet att de vill ha en förändring de inte tror att våra andra partier kan ge dem och att det är därför de missnöjesröstar. Att de vill och behöver en ny slags politiker som står upp för dem. Jag vet även att det finns en stor procent av dessa väljare som inte vill att någon ska veta vilket parti de röstat på. Det finns det om alla partier, förstås. Men just SD-väljare upplever jag som än mer hemlighetsfulla. De jag ändå pratat med säger sig veta att de kan välja om ifall det visar sig vara ett dåligt val. Jag hoppas innerligt att de förstår att de kan ha skitit i det blå skåpet.

Jag deltog i en diskussion på Facebook om att andra väljare än SD´s smutskastar och snackar skit om SD hela tiden. Att man ska hålla på sitt parti och framhäva dem hellre än att hetsa mot ett annat parti. Jag håller inte med. Om det andra partiets politik oroar en så mycket att man på allvar är orolig eller till och med rädd för hur det påverkar samhället eller demokratin är det inte mer än rätt att man säger det, att uppmärksamma hur illa man tycker att det är och kanske öppna ögon på andra. Om ett islamistiskt parti skulle få stor respons i svensk politik, är det då troligt att SD-anhängare underlåtit sig att protestera mot det? Skulle inte tro det, va? I mina ögon behöver man däremot inte smutskasta eller förtala SD. Det räcker med att dela de saker SD faktiskt gör själva, de klipp där de gör bort sig, beter sig som fanatiska idioter, där deras egna, ofta osammanhängande ord borde ha fått varenda människa att springa åt andra håller och de delar av deras partiprogram som de flesta inte orkat läsa sig till. Sen finns det tyvärr de som utgår från egna fördomar och påstår att alla som röstar på SD är idioter, rasister och galningar. De finns även gällande de andra partierna men främst gällande SD. Nej, alla är inte rasister, idioter och galningar. Det finns människor där ute som av olika anledningar röstar på dem ändå. Men betänk då att dessa representanter runt om i landet som med egna handlingar och ord får er att undra om de är byfånar eller nyligen har krupit upp från under den sten i skogen de bott under hela sitt liv kommer att bli de som representerar er när ni röstar på det partiet. De har som sagt inte haft tillräckligt lång tid på sig att tvätta sin byk och måste förlita sig på de där förträffliga representanterna istället för att ha människor som kan bete sig och föra sig som folk. 

De som röstar på SD vill ha en förändring. Det vill jag också. Jag vill dock inte offra min värdegrund, människosyn eller självrespekt för att få den. 

En dag i storstan

Publicerat: 12 augusti, 2018 i Uncategorized

20180810_1029062329738945170205890.jpg

Det ser ju så nära ut….

Vikingen och jag var som ni såg i det förra inlägget i Stockholm fredags. Målet var Fotografiska men då vädret utlovats bli fint valde vi att boka hemresen många timmar efter att vi sett klart på utställningen. Och eftersom jag är en idiot så ville jag se gamla stan igen. 

Som ni kanske vet ligger Fotografiska på gångavstånd från gamla stan. Man ser dit och det ser så himla nära och bra ut. Vilket det faktiskt är också. Om man har fungerande fötter. Och om de inte håller på att bygga om slussen så att man får promenera upp för trappor och runt och på lutande mark en bra bit innan man kommer upp på själva bron över till gamla stan. Fast i ärlighetens namn så gick det bra det också. Det var mitt nästa idiotiska val som kajkade till det för mig. Att tro att Vikingen skulle förstå att jag menade att vi ska gå in på någon krog eller restaurang längst vägen med ganska täta mellanrum för att jag ska få vila fötterna efter att ha gått på kullerstenar var inte mitt skarpaste läge. Han trodde ju i sin tur att jag var nöjd med att struppla fram och ta kort till höger och vänster. Vi gick alltså alldeles för långt innan vi kom till ett ställe där jag fick nog av att han inte ”kunde välja ställe” och han var trött på att jag inte slutade fota så att han kunde få den där ölen jag lovat bjuda på. 

20180810_1300061249901323793443319.jpg

Med det sagt vill jag även säga att vi hade en riktigt, riktigt bra dag i storstan. Jag älskar att strosa omkring i gamla stan och kan inte säga att det var annorlunda i fredags. För en gångs skull gick vi inte längst Västerlångsgatan utan valde att följa Skeppsbron en bit och sedan gå längst Österlångsgatan till Slottet och sedan fick Vikingen visa mig vart han gått högvakt och bodde i slottet för en si så där 30 år sedan (vilket han till min stora förtrytelse hade ganska diffusa minnen av!) innan vi gick ner till Stora Nygatan och äntligen satte oss ner. Uteserveringarna avlöser varandra där men vi gick ändå förbi en del innan vi hittade en som lockade. Något mexikanskt ställe hade plastkaktusar och bastparasoll, det räckte med att se Vikingens min för att förstå att det inte var ett alternativ. Så här i efterhand är jag nästan lite ledsen på mig själv över att inte ha låtsats vara eld och lågor över upplägget bara för att se hans min men det är ju så gott att komma på det när det redan är försent. *haha*

IMG_0812

 

Vi pratade, tittade, undvek de mest turistiga gångvägarna och satte oss sedan regelbundet ner och njöt av storstadspulsen omkring oss. Det är rätt intressant att bara sitta och titta på folk ibland och nu gjorde vi det tillsammans. Eller ja, jag tittade nog mer men det är svårt att undgå att titta när folk i princip går förbi intill en när man sitter där på uteserveringarna. När det sedan blev dags att röra oss mot tåget hade vi gått förbi Hötorget och var en bit upp på Drottninggatan. Det var lättare att gå där men mina fötter kändes som om de blivit överkörda av ett ångvält, så jag såg nog rätt rolig ut där jag i sakta mak tog mig fram. Inte för att vi hade behövt hålla tiden, det gjorde nämligen inte SJ. Jag har haft tur när jag rest med tåg de senaste åren och enligt mer resvana vänner så hade jag det i fredags också när tåget bara var 45 minuter försenat. Ja, ja, vi kom ju hem i alla fall.

IMG_0806

Väl hemma gick vi och åt på Bishops Arms. Jag älskar deras ceasarsallad! Den är så himla god och jag skulle nog kunna äta den fem dagar i veckan utan att tröttna på den. Vikingen tog fish and chips, som vanligt. Han tar hamburgaren ibland men fyra gånger utav fem så tar han fish and chips. Det var en bra dag i Stockholm, det kan ingen säga något om, men det där de säger om hemma bäst stämmer ganska bra ändå. Det är en speciell känsla att kliva in på ett välkänt ställe och få sin dryck till bordet utan att ens behöva beställa den på annat vis än att nicka jakande när bartendern frågar om du ska ha det vanliga. Nu låter det som att vi är där helt tiden, men så är det förstås inte. Vi har däremot gått dit i många år nu och känner oss rätt hemma där. 

20180810_2025304067725283644551955.jpg

När klockan började närma sig halv nio blev Vikingen allt mer orolig. Jag hade beställt en Eton mess till efterrätt och bad dem skynda sig med att ta ut den, sen kastade jag i princip i mig den för att vi skulle hinna hem till kl nio. Det vore ju liksom hemskt om Vikingen missar en fotbollsmatch på tv, eller vad säger ni? 😉 Nej då, det var faktiskt väldigt skönt att komma hem. Jag varken såg eller hörde något av matchen alls, för jag gick och la mig direkt när vi kommit hem och måste ha somnat bums. Nästa sak jag minns är att klockan är halv fem på morgonen och jag måste upp på toa, sen somnade jag om direkt och vaknade inte förrän klockan var runt 10. Jag tror nog att man kan påstå att jag var helt slut efter vår fina dag i Stockholm. Men det var det värt!