Norge II

Publicerat: 29 oktober, 2017 i Uncategorized

 

 

20171019_173428

Vy från Fredrikstens Fästning ut över Halden

Resan till Norge är en jag tänkt att jag ska göra under en väldigt lång tid men som jag av olika anledningar lagt åt sidan. Ekonomin är en sådan anledning; allt är dyrt i Norge! Hur konstigt det än kan låta så är närheten till Norge en annan anledning; det ligger så nära så att jag kan göra det när som helst, det behöver inte vara nu. Att jag inte har körkort och således inte bara kan hoppa i (den obefintliga) bilen en annan. Så många anledningar. Så många ursäkter.

Efter att jag blev så dålig förra året och det visade sig vara en segdragen historia som läkarna inte riktigt vet när den går över, om någonsin, har jag börjat tänka om. Jo, visst hinner jag sen. Utan tvekan. Men vad händer om jag får ett skov till? Att jag tagit mig hyfsat ur det första skovet, något som dessutom tagit mig över ett år, gör inte att jag är garanterad att ta mig ur ytterligare skov. Därför är inte frågan om jag hinner göra saker sen utan snarare om jag orkar och kan göra saker senare. Har jag råd att låta bli? 

IMG_0284

Tja, här gick han ur tiden, den där Kalle dussin….

När hRaven kom med sin fråga om att åka till Halden och titta på Fredrikstens fästning och platsen där Karl XII togs av daga såg jag min chans. Om jag ändå ska till Norge ville jag se en fjord. Det är en av de två sakerna kvar i Norge som jag vill se. Jag hade turen att få se Røros under en dagsutflykt för några år sen och har redan checkat av den punkten på min Bucket List. Kvar fanns då en fjord och Nidarosdomen. Nidarosdomen ligger lite för långt ifrån Halden för att vara gångbart i detta läget, så jag siktade in mig på en fjord. hRaven var på direkt, så länge det höll sig till en budgetresa, vilket var min plan redan från start. Jag må inte ha råd att låta bli men jag har heller inte råd att leva lyx, speciellt inte i Norge. *haha* Herregud, så dyrt det mesta är i Norge. 

Av någon anledning hade de medeltida fallna krigare i sluttningen nedanför Gyllenlövs fästning, den Kalle Dussin tog innan han själv fördes hem på likfärd. 

Jag är ju otroligt historieintresserad, så att se platsen där Karl XII mötte sitt öde var oerhört intressant för mig också och om jag ska vara ärlig så blev jag lite förälskad i själva Fredrikstens Fästning. Nu ser den naturligtvis inte ut som den gjorde på tidigt 1700-tal eftersom det varit en aktiv del av Norges försvar sedan dess och moderniserats allt eftersom tiden gått, men själva grunden och strukturen av stället är likartat. Jag kunde tänka mig att gå omkring där på den tiden det hade varit en häst som lyfte på svansen och förstörde fototillfället snarare än en parkerad bil mitt ibland allt det historiska. Fästningens område var så mycket större än jag trott, med små befästningar runt omkring för att hjälpa till i kampen om att försvara landets gräns. Min spontana tanke är att de små befästningarna var detta områdes originalförsvar men att fästningen plötsligt behövdes och byggdes alternativt att man byggde om ett av de mindre forten till detta stora schabrak när Sverige tog Bohuslän från dansk-norska riket och plötsligt flyttade gränsen till fjorden utanför Halden, men det är som sagt inget jag har belägg för. Det verkar bara väldigt troligt. Det är hur som helst ett fascinerande ställe och väl värt en avstickare om man ändå råkar vara nere på norra västkusten. Eller vill se vart Karl XII blev skjuten av en knapp i huvudet, kanske av en norsk hjälte och kanske av en svensk landsförrädare. 

IMG_0288

Denna lilla del av ytterområdet till Fredrikstens Fästning är det enda svenskarna lyckades erövra.

Vi åkte vidare uppåt från Halden, förbi Oslofjorden och själva Oslo, så om det kan jag inte tycka speciellt mycket utom att det var ett av de två ställen i Norge vi var på där skyltningen fungerade någorlunda. Vägtullarna också. Herregud, så dyrt det är att åka på de där usla norska vägarna. Inne vid Oslo och runt Bergen var de väl hyfsade ändå, men i övrigt var vägarna riktigt jävla dåliga. Jag har full förståelse för att man inte har breda vägar med väggrenar uppe bland bergen, men det finns ingen anledning att ha sämre och smalare vägar än vad vi har ute på landet på raksträckor eller plattare områden och sedan kalla det för europaväg. Med de vägtullar de tar ut borde vägarna glänsa av guld, inte få en att känna sig som om man vore i en berg- och dalbana med mötande trafik. 

IMG_0653

Den här delen av vägen var ändå rätt schyst, den är inte långt ifrån Bergen.

Resan till Bergen var ändå bra, trots vägarna. Det är ju lätt för mig att säga som fick sitta på passagerarsidan och insupa landskapet och ooohhh´a och ooojjjjj´a mig efter varje krök, men jag tror faktiskt att hRaven också hade trevligt. Hon och jag träffas inte speciellt ofta och ibland går det åratal i mellan, ändå är det som om vi inte varit ifrån varandra alls bortsett från att vi har massor mer att prata om. Vi konstaterade att det är minst 34 år sedan vi gjorde något ihop första gången, om än inte en Norgeresa eller liknande, och att det trots så många år fortfarande känns som om vi är tonåringar ibland. Eller ja… mentala tonåringar. Kroppen är jäklar i mig inte tonåring längre. *haha*

Sämre utsikt kan man ju ha… 😉 

Men landskapet. Herregud, vilket landskap. Sverige i alla ära, det är ett otroligt vackert land, men det är ändå inget mot Norge. Det är bara att konstatera att Norge fick den bästa delen av Skanderna. Det vi har på den här sidan av gränsen är bara småkullar jämfört med bergen som finns på deras sida. Utom Kebnekaise då. Hon kan konkurrera med de flesta topparna, även om Galdhöpiggen och Glittertind båda är högre än Kebnekaise. Jag satt med stora ögon och betraktade skådespelet nästan hela vägen. Nämnde jag förresten vattenfallen och älvarna? Nej, det har jag nog inte gjort. Vilken grov försumlighet! De är både många och rika på vatten. E16 är dragen intill den gamla leden, vilket i sin tur är dragen där älven plöjt sig ner i landskapet. Därför gjorde älvarna, sjöarna, forsarna och fallen oss sällskap ända i stort sett hela vägen. Jag säger bara; WOW! 

Det finns både större och mindre fjordar än dessa, men att se dem på bild gör dem inte rättvisa. De är helt enkelt magnifika!

Fjordarna vi såg ska vi inte prata om. Eller jo, det är precis det jag ska göra. Jag fylldes med sådan vördnad när jag stod där längst in i viken och tittade uppåt och utåt. Naturen har en sådan skönhet att det inte finns ord att beskriva den. Då är ändå Gudvangen inte den större av de fjordar vi såg och man ser inte särskilt långt innan viken svänger av i sin färd ut mot havet. Ändå stod jag där med sång i hjärtat och bubblande skratt i halsen. Det går egentligen inte att förklara känslan jag hade då jag stod där och titta upp över vattnet och bergen som omgav det. Glädje, välbefinnande och exaltation är bara några av de många starka känslor som hoppade omkring inom mig medan jag struntade i allt modernt runt omkring och kände mig som en del av evigheten. Ja, jag förstår hur löjligt det låter men det är ändå så det kändes. Jag stod där människor har stått i flera tusen år och såg ut över samma berg som de gjorde och ville nästan sätta mig i en båt och se vart fjorden ledde. Jag har full förståelse för att havet lockar, i alla fall när jag står vid fjorden och tittar ut. Mystik, vördnad och längtan hör hemma i ett sådant magnifikt landskap som detta. 

Bergen förtjänar nästan ett eget inlägg men får ändå ta plats här. Vi hade tyvärr ganska lite tid i Bergen och hann därför bara med en kortare upptäcktsfärd i staden. Nu hade vi sådan ofantlig tur att vårt hotell låg vägg i vägg med Bergenhus Fästning åt ena hållet och kanske 100 meter ifrån den historiska Hansakajen, den sk Bergen Bryggen, åt andra hållet. Med andra ord bodde vi precis vid hamnen och kunde därför gå omkring i de oerhört intressanta historiska kvarteren däromkring utan att för den skull behöva ta ut oss. Ingen kunde ha varit gladare än jag när hRaven tittade in in en gränd och upptäckte att hela kvarteret där bakom var urgammalt. Nu vet jag visserligen att husen som står där är byggda efter en kraftig brand under tidigt 1700-tal, men de är byggda på grunden av och modellerade efter de hus som brann ner och känns därför mycket äldre än vad de är. Inte för att 315 år gamla hus inte känns gamla ändå, men ni vet vad jag menar. Vi vandrade omkring där och kände det som om vi tog oss från 1100-talet och framåt. Ena sidan av hamnen var urgammal, mitten var kanske 1800-tal och andra sidan var nyare än så, kanske tidigt 1900-tal och senare. Hur man än ser på det så var det en häftig resa på kort yta. Förresten, Bergen gillar sina statyer! De finns lite överallt. Ole Bull, monumentet för Sjömännen, monumentet för människan, Ludvig Holberg och Vang Verum är de vi råkade på under vår upptäcktspromenad. 

Fantoft stavkyrka förtjänar ett eget stycke. Det är tyvärr en nyare och annorlunda version av kyrkan än den som byggdes 1050 i Fortun i Sogn socken och som sedan flyttades till Fantoft 1883 och som något arsle brände ner 1992. Kyrkan byggdes upp igen och modellerades utifrån Norges bäst bevarade stavkyrka, den i Borgsund i Laerdals kommun. Vi visste inte om denna kyrka och nu i efterhand känns det lite snöpligt att ha åkt förbi på så nära håll utan att stanna till men hur jag än vänder och vrider på det är jag ändå ofantligt glad över att ha sett Fantofts stavkyrka. Kyrkan är inte likt någon annan byggnad jag sett tidigare och även om denna inte år över tusen år gammal så visar det ändå vilka otroliga skapelser människor kunde bygga på den tiden. 

Den här resan har varit bra för mig och jag kände att den var bra för hRaven också, men kan ändå bara tala för mig själv. Vi gjorde vår första resa ihop och fyra dar i bil tillsamman är kanske det ultimata, ändå kunde vi ärligt svara ärligt att vi inte ens varit i närheten av att bli osams när hennes mamma vid hemkomsten frågade om vi fortfarande är vänner. Irriterade, absolut. Inte så mycket på varandra som på att vägskyltar är ett gissel i vanliga fall och ännu mer så i Norge och att det är jäkligt irriterande när man försöker hitta på en karta och vägskyltarna antingen inte finns eller kommer direkt inpå det man försöker hitta så att man åkt förbi stället innan man fått möjlighet att ens registrera dem ordentligt. Utöver det blev vi inte ens trötta på varandras sällskap. Eller så sa hon inget om det till mig. *haha* Hur som helst så skulle jag mer än gärna åka tillbaka till Norge och det kan jag med säkerhet säga att hRaven också vill. Bergen är definitivt ett framtida resmål. Kanske inte tillsammans igen, det visar sig med tiden, men jag vet med säkerhet att vi både vill dit igen. Då flyger jag dock. Nu har jag sett landskapet som eventuellt gav Margis Sandemo sin inspiration till Sagan om Isfolket, vilket i och för sig inte fanns med på kartan när vi satte av men som blev aktuellt när jag insåg att jag kände igen namnet och förstod att vi åkte igenom bergen där Isfolket kom ifrån och där tydligen Margit själv växte upp. Det sistnämnda upptäckte jag när jag googlade om det efteråt. 

Under dessa fyra dagar har jag insett att Norge är ett otroligt fascinerande land och har ett landskap där det faller sig helt naturligt att tro på knytt, oknytt, jättar, troll, vättar och vad det nu kan vara för naturfolk som kan finnas någonstans, väl dolt för mänskliga ögon. Jag säger inte att jag personligen tror på sådant men jag hyser full förståelse för att någon som vistas i detta landskap en längre tid kan komma att göra det. Det är sagolikt vackert och lika sagolikt mystiskt med sina djupa skogar, djupgröna ängar, vattenfall, forsar, höga berg och vita fjälltoppar. Jag vill definitivt besöka Norge igen och då gärna Bergen. Och Nidarosdomen i Trondheim. Den står fortfarande kvar på min Bucket List. En dag så… 

Annonser

Norge I

Publicerat: 24 oktober, 2017 i Uncategorized
20171019_110127 (3)

Nu bär det iväg! hRaven är pixlad för att jag ska slippa få skäll. 😀

Jag har som sagt varit i Norge tidigare, men då bara avstickare över gränsen och aldrig över en natt. Nu kan jag med gott samvete säga att jag varit i Norge ordentligt då jag tillbringat hela tre nätter där. Två av nätterna var på samma ställe medan natten i mellan dem var många timmar bort. Mer om det sen. Nu har jag i alla fall varit i Norge ordentligt och ta mig sjutton om jag inte sett både en och flera fjordar med mina egna ögon också! Ytterligare en √ på min lilla Bucket List avklarad. Men nog om det nu.

Tro nu för all del inte att ni kommer undan så enkelt. Jag lämnar det inte vid ett enkelt konstaterande utan ska självklart berätta mer om min och hRaven´s resa ihop. Konstigt nog är det vår allra första trip någonstans alls tillsammans, om man bortser från de obligatoriska resorna med skolan. Jag vill minnas att sista gången var en Stockholmsresa då vi skulle besöka Rosenbad, men den gången umgicks vi inte ens under dagen. Efter det obligatoriska sprang jag lite som jag kände för och stötte på klasskamrater lite hipp som happ och umgicks med dem en stund innan jag fladdrade vidare. Lite så där som jag kan var fortfarande. Jag har inget behov av att hänga ihop in höften med någon.

Dra pekaren över bilderna om det inte finns någon bildtext, då ska den hoppa fram.

 

Hur som helst, efter att ha känt varandra väldigt väl i nästan 35 år gjorde vi i alla fall vår första resa ihop. Av alla de slags resor man kan välja så valde vi en road trip genom Norge. Ni som bilat i Norge vet nog bättre än vi vad vi gav oss in i. Herregud, sådana vägar! Nu körde ju den stackarn precis hela vägen också, så jag är lite imponerad av att hon inte tappade humöret av irritation och trötthet en enda gång. I alla fall inte på mig. Hon har däremot en lite gullig (o)vana att prata med andra bilister under tiden hon antingen talar om för dem att de kör som idioter, att alla bilar har blinkers och att vad de är till för och att hon är imponerad och förfärad över att de som uppenbarligen kan vägkrokarna uppe i bergen saknar en skruv eller två. Hon och jag höll däremot sams hela vägen. Jag tror att det enda tillfället som vi blev aningen irriterade så var det inte på varandra utan för att Norge är usla på skyltning överlag och tror att man hinner svänga av en 80-väg med fem meters framförhållning. 

IMG_0850

Smala, krokiga och allt annat än välunderhållna.  Vi är dessutom väldigt högt uppe, ändå höjer sig topparna en bra bit över oss.

Vägarna; Ja, vad kan man inte säga om Norges vägar? Jo. Det vore ju synd att säga att de är bra. Det vore det verkligen. Nu pratar jag inte om vägarna runt Oslo, de är rätt schysta och där kan man köra 100 eller 110, men övriga vägar är helt galet dåliga. Smala, krokiga (även där de inte behöver vara det) och på många ställen lämnade asfalten mycket att önska. Jag förstår fullständigt att man valt att anlägga vägarna där de gamla häst- och vagnkärrorna en gång dragits och att man liksom då valt att följa älvarna och de raviner som skapats runt älvarna eftersom man då slipper ta sig upp och över själva bergen, men att inte se till terrängen efter nya, bättre och kanske rakare vägleder där man kan göra bredare och säkrare vägar när man bygger nytt är helt ofattbart. Tunnlarna som finns, bland annat Laerdalstunneln som med sina 24,5 km är världens längsta vägtunnel, spar mycket tid och möda, vilket kändes riktigt bra efter att ha åkt på de där serptentinvägarna i några timmar. 

IMG_0701

En utav de 50 tunnlarna vi åkte igenom på sträckan mellan Oslo och Bergen. Och tillbaka.

Tunnlarna; I och med att vi åkte mellan Oslo och Bergen hann vi avverka 50 tunnlar av olika längd under vår färd. Den ovan nämnda Laerdalstunneln är den längsta i världen och således såklart även den längsta i Norge. Den ligger nästan i anslutning till Norges näst längsta tunnel, Gudvangatunneln på 11.4 km, vilken vi också åkte igenom.  Det blev som sagt rätt skönt med tunnlar till slut, speciellt efter mörkrets infall och det dessutom regnade ganska friskt ett par timmar. Tunnlarna var olika väl upplysta men alla hade brandsläckare och nödtelefon på regelbundna avstånd och många av dem hade synliga service- eller evakueringsutgångar. Det kanske alla har, men vi såg dem inte i alla tunnlar. 

20171021_153355948783829.jpg

Vi skrattade lite åt att berget vi sett dagen innan försvunnit.

20171021_1621511688888691.jpg

Tio minuter senare kom berget fram igen. Dagen innan fanns det ingen snö där alls.

Fjällen; Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda för att göra dem rättvisa. Vi åkte högt över havet, så högt att vi under perioder hade moln nedanför oss i dalgångarna. Flera gånger körde vi igenom själva molnen. Tjockt, blött, vitt dis som låg som en tät dimma över nejden. Att det var moln och inte dimma var tydligt när vi kom in i områden där sikten var bättre. Som hRaven kommenterade innan vi satte av på morgonen; ”Molnen kramar bergen.” Och det gjorde de verkligen! Hur högt upp svävar molnen egentligen? Vi såg att vi var väldigt högt upp, det fanns tillräckligt med raviner och djupa dalar för att övertyga oss om det, men även dessa raviner och djupa dalar måste i sig ligga väldigt högt upp för att vi skulle köra bland molnen. Sen var det fjällen…. Vi åkte över Valdres med sina höga toppar och strax söder om fjällkedjan Jotunheimen, vilket är det område i Norge där Norges och Skandinaviens högsta, Galdhöpiggen, och nästa högsta, Glittertind, berg ligger. Tänk er att vi var högt uppe bland molnen. Ändå reste sig dessa majestätiska formationer sig högt ovanför oss. När vi passerade dem på fredagen var de flesta snöfria. När vi passerade dem igen på lördagen var de alla tydligt snöklädda och vid den högsta punkten längst E16 snöade och blåste det kraftigt. 

20171019_2303581060141410.jpg

Första rummet på motellet. 

Motellet; Det var inte helt enkelt att hitta dit, speciellt inte som klockan var mycket och Norge inte riktigt tror på gatulampor på landet. Inte ens om det faktiskt ligger ett samhälle där. Det var becksvart och var helt omöjligt att se ens med hjälp av helljus på bilen. Det slutade med att jag fick ringa och prata med receptionisten på motellet, vilket i ärlighetens namn inte hjälpte alls. ”Ser du kullen? Vi är nedanför den” och ”Det är ett stort, vitt hus” var hans bästa vägbeskrivning. Nej, vi såg ingenting. Vare sig kulle eller ett stort, vitt hus. Jag tittade på google maps och hittade inte någon som helst markering på den om något motell heller. Jag ringde upp igen, körde ner för vägen det skulle ligga på och… nej. Fanns helt enkelt inte på kartan. Till  slut tryckte jag av ren frustration på Google Earth och voila! Där det stod att det ska vara ett sjukhus såg konturerna av huset ut som den bild av motellet jag sett tidigare. När vi körde dig (igen, vi hade kört förbi där fyra gånger redan) insåg vi att det fanns ett enormt plank som skymde hela huset från vägen. Visste inte nissen i receptionen det?!? 

20171021_214509697658665.jpg

Tänk er att den här bilden möter nästa bilds nedre del och bildar en helhet…

20171021_2143141492943750.jpg

Vårt andra rum på motellet

Nåja, vi kom dit och checkade äntligen in. Det var uppenbart att det var ett nedlagt sjukhus som någon gjort om till motell, men vi tänkte inte överdrivet mycket på det förrän vi kom in på rummet. Det var utan tvekan ett sjukhusrum med uttag för syrgas, ringsignal till sjuksköterska och hela den panelen ovanför sängarna kvar. Vi tittade på varandra och mumlade båda något om Gökboet. Det var allt annat än inbjudande, men vad fan? Vi skulle bara sova där innan vi åkte vidare mot Bergen och vi var trötta. En snabb måltid bestående av en knorrs snack pot var och sedan däckade vi bums.

När vi stannade till där igen (ja, vi hade bokat två nätter där innan vi visste bättre) fick vi ett annat rum. Det måste ha varit ett kontor eller ett fikarum för personalen tidigare. Långsmalt och med fönster på ena sidan av rummet. Nu hade de ställt en säng vid fönstren vid långväggen och den andra sängen för en tom bokhylla längst samma vägg. Det var precis lika oinbjudande som det första rummet, men återigen skulle vi bara sova där och sedan åka vidare. Toa och dusch fanns ute i korridoren, men även det funkade. Är det road trip på budget så är det. Jag vet däremot att aldrig boka där för att få en romantisk och mysig upplevelse. *haha*

20171020_203759

Hotellrummet kändes mycket mer välkomnande än motellet.

Hotellet; Här kan vi däremot prata om mysig upplevelse! Jag valde det här hotellet lite på måfå, med det kriteriet att det ändå skulle vara hyfsat billigt och ligga nära hamnen. Thon Hotel Orion checkade båda de boxarna utan problem. Det var vanliga priser på hotellet och tog inte ut de höga priser jag fann hos andra hotell som bokstavligen låg på Bergen Bryggen (den gamla delen av Bergen hamn). Närmare hamnen än så kommer man inte. Det här hotellet är oerhört måna om sina gäster. Vi ramlade in sent, strax före klockan nio på kvällen, och de förklarade glatt att vi hade tur som hunnit innan nio eftersom de bjuder på ett lättare kvällsmål bestående av soppa, bröd, kallskuret, frukt, te, kaffe och juice på översta våningen och att vi hann upp innan de stängde. Vi skyndade upp på rummet, ett mycket trevligt rum ska jag tillägga, slängde av oss jackor och väskor och fortsatte sedan vidare upp till panoramavåningen. Maten var god och riklig, atmosfären var mysig och inredningen var… färglad. Inget fel i det, men det var rätt många färger och mönster som samsades på liten yta vilket fick mig att haja till lite innan ögonen vande sig. 

20171020_204853

Kvällsvickning som hotellet bjöd på.

Hotellfrukosten ska vi sedan inte prata om. Herregud. Det var det mest fantastiska jag sett. Olika sorters bröd, pålägg så att det fanns till alla smaker, ägg på sex olika vis, tre sorters korvar, varma bönor, kalla bönor och bönsallad, stekt potatis, varma tomater med basilikapesto, bacon, stekta champinjoner, färsk frukt, färska grönsaker i massor, fil och yoghurt med flingor, nötter, torkad frukt och sylt, bullar, muffins, smörkakor och ostar av flera olika slag som gjordes sällskap av tre eller fler olika sorters kex. Det var galet! Och gott!! Jisses så gott det var. Jag såg dessutom att man kunde göra sig ett lunchpaket att ta med för 99 nkr. Nu valde vi bort det eftersom vi inte hade några kylmöjligheter under färden, men det är ju helt klart ett bra alternativ om man ska vara kvar på hotellet och kan använda deras kyl. Om man nu får det? Jag hade ingen behov av det och frågade således inte. Men minibaren har ett kylskåp så man kan nog ställa in det där, om det kniper.

Jag skulle absolut rekommendera hotellet ifall någon frågar. Trevlig personal som visade att de fanns där om vi behövde något utan att vara påträngande, reception dygnet runt, bra pris, verkligen schyst med kvällsvickningen, hur bra läge som helst, suverän frukost och återigen en betoning om hur trevlig personalen var och vilken bra service de har. Att det ligger in anslutning till både Bergen Bryggen och Bergenhus Festning är bara en trevlig bonus. 

Resans första; 

  • Resa med hRaven
  • Natten i Norge
  • Turen igenom världens och Norges längsta vägtunnel
  • Turen genom Norges näst längsta tunnel
  • Åkt bil ovanför molnen
  • Ätit skivad brunost
  • Besöket i Halden och Fredrikstens fästning
  • Stå vid platsen där Karl XII blev skjuten med en knapp i huvudet
  • Besöket i Bergen
  • Sett en stavkyrka
  • Sett en fjord 
  • Doppat handen i Nordsjön (om inte Skagerack och Kattegatt räknas)
  • Sett Jutlamannen
  • Förstå att norrbaggar trodde starkt på troll och oknytt förr. Har ni sett deras berg och skogar?!?
  • Middag på Monroes i Sandviken

Det finns säkert fler första saker att nämna men detta är de jag kommer på nu. 

Den där listan

Publicerat: 11 oktober, 2017 i Uncategorized

IMG_9652            20170614_111259              20170614_163937

 

Jag skrev senast i juni om den där mentala listan med saker jag vill hinna göra innan jag sparkar omkull hinken jag har. Då var jag till både Algars vattenfall och Guadalest under en och samma dag och kunde otroligt nog pricka av två av mina listade punkter samtidigt, något som faktiskt kändes rejält surrealistiskt. Nu skulle jag inte kunna räkna upp allt som finns på listan bara så där eftersom jag egentligen skulle vilja hinna uppleva så otroligt många äventyr på ett stort antal olika ställen i världen, men det finns ändå några punkter som är mer markerade än andra. Vattenfallen och Guadalest tillhörde dem, därav den surrealistiska känslan jag upplevde när jag varit där på samma dag. 

En annan fetstilad punkt är de Three Sisters i The Blue Mountains. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag läste om dem första gången men jag och morsan pratade om det tidigare idag och konstaterade att det var när jag var runt 12 eller 13 år. Jag har sett otaliga bilder på denna bergsformation sedan dess, den där bergstoppen som genom erosion blivit tre pelare som står som vakter mot dalen nedanför. Jag fick snabbt reda på att den ”aboriginska” legend som berättas om systrarna är fejk och så pass ny som från 1920-30-talet, så den har jag inte fäst mig speciellt vid. Däremot fascinerar själva formationerna mig. Den och de där trapporna och bushstigen man kan gå, den som kallas The Giant Stairway, som leder till (man kan till och med stå på minst en av dem!) och ned förbi dessa tre systrar. 800 trappsteg av både sten och metall som ger ett helt nytt perspektiv än att ”bara” stå vid utkikspunkten Echo Point och titta ut över systrarna och dalen. När man kommit ner kan man vandra i en och en halv timme för att komma till Katoomba vattenfallen och den natursköna järnväg som leder runt och visar än mer av denna otroliga natur. Och nej, man behöver inte gå uppför alla trappor igenom man inte vill, det går även bra att ta den kostnadsfria linbanan som hjälper en upp. 

the three sisters

Echo Point med vy över The Three Sisters, The Giant Stairway, vandringen, järnvägen och linbanan är något jag hoppas kunna uppleva när jag åker till Australien nästa vinter. Jag har tänkt avsätta några dagar i Sydney och en extra dag för att kunna ta mig upp i bergen. Systrarna bor bara 2 timmar utanför Sydney och som den stora turistattraktion den är utgår jag från att det finns bussar eller tåg som går dit. Kniper det med tid får jag planera in en övernattning där, vilket kanske är en idé i vilket fall eftersom rykten säger och bilder jag sett visar att utsikten över dessa kvinnor är helt magisk. Men när jag är så nära som bara några timmar bort vore det galet att inte göra allt jag kan för att checka av ytterligare en stor punkt på min lista. 

En av de stora punkterna är något som ligger så pass nära att folk förundras över att jag inte redan prickat av den. Anledningen till att jag inte har det är egentligen ganska enkel. Jag har inget körkort. Utan körkort blir vissa saker dyrare, som till exempel att resa inom landet och i dess ”närområden”, och i kombination med min tidigare väldigt ansträngda ekonomi fanns det helt enkelt inte möjlighet till att göra sådana utflykter. Under senare år har jag fått en stadigare ekonomisk grund och när hRaven frågade om jag ville följa med henne till Halden för att se platsen där Karl XII mötte sitt öde var jag inte sen att övertyga henne om att ett tillägg på turen var en bra idé. Jag har nämligen aldrig sett en fjord och detta mäktiga naturfenomen har kittlat min fantasi sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Jag vill se en fjord! 

gudvangen-norway

Gudvangen, som ligger längst vägen till Bergen. Bild lånad av https://www.azamaraclubcruises.com/se/gudvangen-norway-cruises

Nu är det dags. Redan i slutet av nästa vecka styr vi näsan mot Halden för att avverka den första etappen av vårt äventyr. Det ska bli superroligt! Jag och hRaven har inte varit på något större äventyr ihop på alldeles för många år nu och under den här resan får vi båda några önskningar tillfredsställda. Jag får se Norge och en fjord. En fjord! Jag får dessutom se Bergen med dess fantastiska hamn och den stavkyrka som ståtar lite söder om staden. Hon får se Karl XII´s sista anhalt (vilket jag i ärlighetens namn också tycker är väldigt intressant) och sedan hälsa på en gammal vän där borta i kuststaden vid Nordsjön. Sen får hon ju umgås med mig i dagarna tre. Icke att förglömma. *haha*

Åh, vad jag ser fram emot detta! Nu håller jag bara tummarna för att vädret är med oss så att det inte ligger dimma långt ner i fjordarna. I alla fall inte längre än att jag hinner fotografera dimman innan den lämnar plats för lite solsken så att fjordens väggar glimmar när strålarna träffar dem. Några moln en bit nedanför topparna skulle kännas ok. Jepp, det vore bra. Håll tummarna för att det blir så. Eller i alla fall fri sikt. Det duger. 

Oroligt

Publicerat: 2 oktober, 2017 i Uncategorized

catalonia-map

 

Efter att ha levt i en semesterbubbla i en vecka är det tillbaka till vardagen med allt den för med sig. Jag är visserligen ledig i någon dag till men vad gör väl det när verkligheten gjorde sig påmind bara en timme efter att vi kommit  hem. Det hade inte spelat någon roll när vi gått ner i källaren för att boka tvättid och i förlängningen upptäckt att Vikingens cykel inte längre tillhör oss, men det gjorde definitivt att vi inte kunde njuta efterdyningarna av semesterveckan speciellt länge. Jag har använt många ord för att uttrycka mina känslor angående detta men det är inget jag ämnar skriva ner här. Ni kan nog tänka er dem ändå, utan att de står svart på vitt. Nu väntar jag på att polisen ska ringa upp så att jag kan anmäla den som stulen, sen ska jag ringa försäkringsbolaget innan det blir det några väl valda ord till vårt hyresbolag. Så.Jäkla.Trist. 

Jag fattar inte. Cykeln var låst med blocklåset och ett väldigt kraftigt slanglås, satt fast i cykelstället och stod i en cykelkällare där man behöver nyckel för att ta sig in. Ändå försvann den. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag valt att investera i två extra kraftiga lås av stål, annars hade väl min också varit borta. Det räcker bra med att Vikingens är det och alla samtal det för med sig, för att inte nämna hur jävla jobbigt det blir nu när vi saknar en cykel. Jag kan låna Mini´s och Vikingen får ta min, han ska jobba precis i utkanten av stan och behöver en bättre cykel för att ta sig fram och tillbaka. Måtte han bara låsa den ordentligt med alla lås, annars får han på moppo! 

Att vi blivit av med en cykel (igen) känns ändå som en spott i havet i jämförelse med allt elände som händer i världen just nu. Jag vet att det alltid händer elände i världen och jag förminskar på intet vis det många runt om i världen går igenom på dagligt basis, tro inte det. Det blir bara mer påtagligt när det händer i närheten av där jag själv är. Barcelona och Katalonien känns än mer påtaligt eftersom jag för några dagar sedan tittade ner från ett flygplansfönster och följde floden Ebro´s färd ut mot havet. Jag såg själva utloppet och en hel del av landet nedanför. Innan vi fortsatte vår färd över Pyrenéerna hann jag även se Tarragona (ja, jag är geografinörd likväl som historianörd) där det ligger som en pärla vid medelhavets kust. Därför vet jag att vi flög över just Katalonien. Eftersom vi sedan lämnade kusten utgår jag från att vi flög rakt på därifrån, upp över bergen och in över södra Frankrike. Jag tänkte en hel del på folket där nere i norra Spanien och den situation de är i just nu medan vi flög över landskapet. 

Jag har väldigt svårt att ta till mig hur den spanska regeringen väljer att hantera hela den här frågan. Jag förstår att man vill  ha kvar Katalonien som en del av Spanien och att man gör vad man kan för att det ska förbli så, men att göra vad man kan borde inte kunnat innebära att man beter sig som den fascistiska ledaren Franco alla är glada att bli av med. Eller de diktaturerna som hellre terroriserar sina medborgare än att låta dem komma till tals. Alla bilder på det brutala polisvåldet som sprids därifrån är skrämmande, inte minst för att det händer i ett land vi anser vara ett civiliserat i-land. Ännu mer skrämmande är det faktum att västvärldens ledare inte protesterar och säger ifrån. Att det tillåts behandlas som en intern fråga. 

Herregud. Om detta varit i Syrien, Afghanistan, Yemen, Sudan eller vilket annat så kallat underutvecklat land som helst hade hela västvärlden skrikit om terror och brutalism, pratat om sanktioner och allt vi brukar ta till för att kuva ett land till att underkasta sig våra spelregler. Vi hade fördömt och agerat utifrån de riktlinjer FN lagt upp angående förtryck och våld. Hur kan det vara möjligt att västvärldens ledare och politiker underlåter att kommentera händelsen i Spanien just nu? Hur kan de låta något sådant här fortgå utan att åtminstone markera att det inte är acceptabelt? 

Jag har ingen åsikt om ifall Katalonien ska eller inte ska få självstyre och bli ett eget land eller inte. Jag är för dåligt insatt i det för att uttrycka en åsikt. Det jag däremot vet är att folket där har en åsikt om det och att den åsikten inte får uttryckas enligt demokratiska värderingar. I ett land som tillhör väst och där demokrati påstås råda. Istället hemfaller regeringen till taktiker som påminner om de som folket tvingades genomleva under de 36 år Franco styrde med järnhand och förgjorde sina motståndare med alla tänkbara och otänkbara medel. Hot, våld och mord tillhörde vardagen och folk tordes inte yttra sina tankar högt. Det fascistiska Falangistpartiet  var det enda tillåtna politiska partiet. Offentliga val var inte att tänka på. När sedan Franco gick hädan förändrades landet dramatiskt, till det bättre. 

Nu känns det som en förändring på ytan. Som om det varit och är en taktik för att få ”vara med” i resten av västvärldens gäng. Hur ska man annars kunna förklara den till synes lätthet man återgått till sådana metoder för att förhindra att folket säger sitt? Nu blev visserligen Franco ändå ganska accepterad då han var så starkt antikommunistik och efter att han ingått avtal med USA på femtiotalet närmade sig Spanien resten av väst. men räknades ändå som ett fascistiskt land, vilket det tveklöst var. Folket där idag har, till skillnad från de antifascister och antinazistiska grupperingarna här i Sverige, valt att helt enkelt gå till vallokalerna och rösta utan att för den skull skapa bråk själva. Naturligtvis finns det bråkmakare inom den gruppen också, men de allra flesta är fredliga. I filmerna som sprids i media, både officiellt och inofficiellt, ser man hur polisen går till attack mot människor i alla åldrar och där dessa människor inte gör motstånd annat än för att försvara sig. I de jag sett upplever jag inte att de är provocerade eller att de försvarar sig mot en arg mobb av demonstranter. Istället ser jag hur äldre människor blir nedslagna, hur blodet rinner och hur gummikulor ger stora skador. Kanske inte dödliga skador, men ändå oerhört stora skador, speciellt om de träffat äldre människor. Eller barn. Gud förbjude att det finns barn på plats! 

Hur kan detta få fortgå? Hur kan politikerna runt om inte reagera. Eller reagera starkare. Det är skamligt att Sveriges utrikesminister Margot Wallström valt att inte kommentera situationen. Hur kan hon ens låta bli? Hon är vår röst mot världen och nu tvingar hon Sverige att hänga med hundhuvudet och skämmas. Vart är utrikesministern som vågade stå upp mot etablissemanget och fördöma Saudi Arabien och Israel? Har de lyckats kuva henne? I så fall är det dags att byta ut henne. Det som händer i Spanien är nämligen inte ok, inte på något vis och inte på något plan. En demokrati gör inte så mot sitt folk och en demokratisk omvärld agerar utifrån vad som händer och inte vem som gör det. Punkt. 

 

Skönheten bedrar

Publicerat: 25 september, 2017 i Uncategorized

Att vara här nere på Costa Blanca är att bli översköljd av intryck. Det finns så mycket historia här omkring att i alla fall min hjärna spinner som en katt och vill se allt, allt, allt och lite till. Ändå begränsar jag mig och anpassar mig till mitt resesällskap – den där Vikingen, ni vet – som i sin tur skulle kunna ta sig igenom livet utan att leta rätt på en enda fornlämning om det så låg runt knuten och hade en röd matta som ledde honom dit. Det är ok. Han är bra på andra vik, den älskliga lilla bärsärken. Vi kompromissar och har en härlig semester ändå.

Jag gillar verkligen havet. Vilken otroligt vacker naturkraft! Där jag står på stranden eller på någon av de många klipporna här omkring ser det oöndligt ut. Vatten så långt ögat kan nå. Turkost blandat med grönt, blått och grått. Mil efter mil efter mil, tror jag. Nästa stopp härifrån är någon av Balearerna. Troligen Menorca, men det kan vara så att en rak linje härifrån inte möter land förrän den når Mallorca. 

Det är så andlöst vackert. Rullande vågor som slår när de kommer in på grundare vatten, ett nästan öronbedövande muller när man verkligen lyssnar och en ständigt skiftande utsikt. Jag använde ordet sanslöst tidigare men frågan är om det ordet räcker till för att beskriva ett hav, vilket hav det än må vara? 

Det är dock en bedräglig skönhet. En farlig bekantskap. Jag var inte sen i att kasta mig in igår, att plaska omkring vid stranden och skratta över hur vattnet stänkte i ansiktet när det bröts mot mig när jag kom i dess väg. En härlig känsla och jag kände mig som om jag ägde världen! Sen tog det inte många sekunder innan jag kände mig liten. Strömmarna drog i mina ben, utåt utåt, medan vågorna sköljde över överkroppen, inåt, inåt. Mitt enda val för att hålla mig på plats var att inte simma utåt utan att placera mig dör jag bottnade ordentligt. Inte end det var helt säkert eftersom det fanns gropar i vilka strömmarna virvlade åt alla håll och kanter. Jag klev ner i en sådan grop och fick simma hårt för att ta mig därifrån. En in your face påminnelse om att jag inte har något alls att säga till om i havet. 

Vi ska åka och träffa den nyckfulla damen på en annan strand idag. Det ska bli intressant att se vilket humör hon är på. 😃

Oväntad utveckling

Publicerat: 18 september, 2017 i Uncategorized

smileys happy sad

För tre och ett halvt år sedan var jag lika rund som jag var lång. En badboll på tandpetare som cyklade runt stan i raketfart vart jag än skulle. En tjockismocka som glatt promenerade dit jag valde att inte cykla. En bumpasvulla som med lite möda och stor entusiasm klättrade med barnen på jobbet i olika lekparker. Som lekte jaga och sprang så att svetten lackade för att det var kul. Jag var tjock och jag var glad. Nöjd med mig själv. Hade inga stora hick ups gällande mig eller hur jag ser ut. Mitt utseende hade i princip ingenting som helst med min uppfattning om mig själv att göra. 

Sedan gjorde jag en radikal förändring. Anledningen var aldrig att jag inte trivdes med mig själv utan att jag blev skrämd av allvaret i den plötsliga (?) diabetes min rundlätta mamma drabbades av och som akut skickade in henne på sjukhuset. Hon såg verkligen inte ut att må bra då och värdena var inte att leka med. Så ja, jag blev rädd. Mitt i allt det där skitnödiga bestämde jag mig för att hjälpa kroppen på traven att undvika följdsjukdomar till fetma, vilket ju diabetes är. I mitt resonemang fanns även artroser, infarkter och lite annat skit med. Det kändes som ett vattenfast resonemang och frågar jag någon som jobbar med just hälsa så kommer de att hålla med. 

Jag kämpade som ett as och gick ner 40 kg. Jag var som en krigare som antog utmaning efter utmaning, gram efter gram och kilo efter kilo. Satan vad duktig jag var! Helvete vad stark jag kände mig! Och jag hade rätt. Jag var duktig. Jag var stark. Jag var fantastisk. Jag gladde mig dessutom över varje delmål jag nådde och efter att ha gått ner hälften märkte jag att jag blev bemött annorlunda. Ordentligt sedd och fick fler komplimanger, speciellt för mina kläder och annat som inte alls har med min person att göra men som ändå kändes personligt. Bemötandet överlag kändes mindre nedlåtande. Nu är det inte det jag tänker ta upp här, men det är ändå värt att notera att samhället gör en mer eller mindre omedveten negativ bedömning om både utseende och intelligensnivån hos feta människor. Det är åt helvete fel, bara så ni vet.

Som den tävlingsinriktade människa jag är så kändes varje kilo som en seger, oavsett hur svårt det än varit att gå ner den eller hur lång tid det tagit. Jag minns känslan av att stå där på vågen och se att jag gått ner 40,3 kg. Minns då att jag som varit sfärisk tidigare och att minus 40 kg ingalunda betydde att jag var smal ännu. Och jag siktade inte på smal heller. Nej, de där 40 kg var bra nog. Nu var jag smal nog att hälsan inte var i direkt riskzon på grund av vikten och det var dessutom mycket lättare att hitta kläder som passade. I alla fall nedtill. Upptill var det lika problematisk, med en storkel runt midjan och en annan runt bysten. Det är ju bara att konstatera att man inte vinner alla strider…

Sen blev jag sjuk. Nu beror inte all den viktökning jag haft sedan förra året på det, men 85% av den gör det. Inte bara på grund av medicinerna utan även på att jag varit så mycket mer begränsad. Jag har inte cyklat eller gått hälften så mycket som vanligt och att vara på gymmet var ju direkt förbjudet under minst ett halvår. Inte för att jag led av det där sista nämnvärt, men kroppen gjorde tydligen det. Jag hade kunnat ta den där 15% jag gick upp naturligt utan att det gjort något. Faktum är att jag räknat med dem och var fullt nöjd med vad vågen troligen skulle hamna på när jag hamnat på en lagom levnadsnivå efter dieten. De där andra 85% är däremot något min hjärna inte vill ta i med tång.

Problemet jag har med detta är inte att jag gått upp i vikt. Helvete, jag har vägt 23 kg mer än detta och klarade mig bra då också. Egentligen är det inte det faktum att jag gjorde mig av med de mesta kläderna som passade när jag var mitt i min viktkamp heller, även om det börjar bli jäkligt obekvämt i de stretchkläder jag har kvar sedan dess. Nej. Problemet jag har är att min hjärna börjat tänka på och se mig annorlunda. Självklart vill jag vara smalare igen. Jag vill vara smalare för att jag kämpat så otroligt hårt för att nå dit och sedan kom den där jävla sjukdomen och förstörde allt utan att jag hade någon talan i det. Jag har inte misskött mig för att få detta rundare resultat igen utan är påtvingad skiten utan att jag kunnat göra något åt det. Att äta mindre har inte hjälpt, även om det hållit det stånget lite grann. Däremot har jag varit hungrig istället. 

Nej, det som gör mig förbannad och väldigt ledsen numera är att jag inte känner mig det minsta nöjd med mig själv längre. Jag kan inte se mig i spegeln och vara glad över det jag ser. Till viss del kan det bero på att jag inte köpt större kläder igen, så det jag har känns inte särdeles bekvämt eller snyggt, men den stora anledningen är att jag inte ser på mig själv på samma vis. Jag – min hjärna – har fått kortslutning och ser bara bristerna. Jag försöker att tänka om, att bli den jag var tidigare, men det är som att jag dunkar huvudet mot en osynlig vägg som får mig att studsa tillbaka ännu mer och bara se hur extra fult det blev med en bula i pannan också. 

Eftersom jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort på ett år ämnar jag göra en kraftansträngning för att gå ner det jag gått upp, men det handlar egentligen inte om vikten i sig utan att jag inte vill köpa en helt ny garderob när jag ju faktiskt har en helt ny garderob som jag bara hunnit använda en väldigt kort period. Dessutom kickar vinnarskallen in och vill vara med på ett hörn och då jäklar ska inte den här sjukdomen få besegra den kamp jag faktisk vunnit en gång redan. Men sen? Kommer jag att må bättre med mig själv då? Det vet jag inte. Frågar du mig om jag ens tror på det själv så ställer jag mig lika frågande. Jag vill tro det. Jag önskar att jag kunde tro det. Men innerst inne är jag livrädd över att den där glada obekymrade människan jag var försvann tillsammans med fettet. Det är en skrämmande tanke. 

Jag vill således varna alla som är tjocka och nöjda med sig själva och inte har några hälsoskäl att gå ner i vikt just här och nu. Jag säger inte att alla får samma upplevelse som jag men jag varnar för att det är möjligt. Jag var glad. Jag var nöjd. Jag trivdes. Sen tappade jag i vikt och blev någon som inte alls gillar sig själv och som tänker på vikten och utseendet minst tre eller fyra gånger om dagen och aldrig i positiva termer. Hade jag fått göra om allt hade jag valt annorlunda. Jag hade inte valt att gå ner i vikt i förebyggande syfte. Jag gillade mig själv. Jag saknar den person jag var då. Där hälsar jag alla er där ute;

Tyck hellre om dig själv och var nöjd med den du är, hela dig som i hjärna, hjärta, personlighet och all vikt, än att jaga gram och kilon om du inte måste på grund av hälso- eller personliga skäl. 

Vad då ledig?

Publicerat: 11 september, 2017 i Uncategorized

jobb

Jag jobbar oregelbundna tider. Jag har förmiddags- och dagpass, kvällspass, heldagspass, helgpas och sovjourspass. Det är en hel massa olika tider att hålla reda på och eftersom mitt schema kan förändras var fjärde vecka så är det näst intill omöjligt för mig att lära mig mitt schema utantill. Jag har visserligen samma lediga dagar under en fyraveckorsperiod men turerna jag har på mina jobbdagar kan variera och då blir det ett måste att kolla schemat regelbundet. Jag brukar nöja mig vid att lära mig en vecka i taget och sedan kolla resten om det är något jag behöver ha koll på framöver. Det funkar för mig. 

Om lite längre än en månad, den schemaperiod som börjar i slutet av oktober, får vi dessutom ett nytt grundschema och därför är det ingen som helst mening med att kämpa på med det vi har nu. Då kommer vi att få två olika fyraveckorperioder att hålla reda på, med en period som ser ut på ett sätt och det andra som ser ut på ett annat. Med andra ord kommer jag att ha samma lediga dagar i fyra veckor med fyra veckors mellanrum som rullar medan de andra, mellanliggande, fyraveckorsperioderna har sina egna lediga dagar. Det låter förvirrande, men jag målar inte fan på väggen utan väntar med intresse på att se hur rörigt det känns när jag har det framför mig. Om alls.

Det är dock det sistnämnda arbetspasset jag ämnar ta upp här. Sovjouren. Det är nämligen i samband med ett sådant jag ofta får höra att ”ja, du är väl ledig i morgon” eller liknande. Nej, jag är inte ledig morgonen efter en sovjour. Det är inte alls så det fungerar. Ja, jag går av tidigt på morgonen. Men nej, jag är inte ledig. ”Men du går ju av så tidigt at det är som att vara ledig.” Nej. Nej, nej, nej. Jag är inte ledig. På något vis. 

Mina sovjourpass börjar dagen innan jag går av, ofta kl 15, men ibland tidigare. Sedan har jag officiell arbetstid till kl 22. Under den tiden gör jag allt man gör på ett korttidsboende där arbetet på intet vis är slut när ungdomarna somnat. Ibland sitter jag och gör arbetssysslor längre än till klockan 22, det beror på hur mycket annat som upptagit min tid innan. Någon gång under kvällen har jag dessutom tömt diskmaskinen, kollat tvättstugan och bäddat joursängen. Det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Eller ja, det förstnämnda och det sistnämnda är bland det tråkigaste som finns. Urtrist. Att sedan veta att jag några timmar senare måste bädda ur joursängen gör inte saken bättre. 

Natten brukar bli lång. Inte för att jag sover djupt och skönt, utan för att jag inte kan slappna av ordentligt utan lyssnar efter barnen och kollar klockan femtioelva gånger för att till slut nästan längta efter att den passerat fem på morgonen så att det är legalt att kliva upp. Ni ser? Jag må ha officiellt ha slutat jobba kl 22, men eftersom det är lyhört till absurdum och grannarna låter i stort sett hela tiden är det nästan ett nattligt arbetspass att filtrera ut vilka ljud som kommer från dem och vilka som kommer från ungdomarna. Att jag rationellt vet att det oerhört sällan är ungdomarna spelar ingen roll. Öronen är ändå på helspänn, vilket i sin tur leder till att jag inte kan slappna av.  Någon gång ibland somnar jag ett par timmar i stöten, men de gångerna är ganska lätträknade. 

Bland det första jag gör på morgonen är, som jag nämnde tidigare, att bädda ur sängen. Därefter går jag och hämtar tidning samtidigt som jag hoppas att ungdomarna sover länge nog för mig att dricka en kopp te och läsa gamla nyhter. Hur mycket jag än längtat efter att kliva upp för att äntligen så sluta snurra i sängen så önskar jag barnen en god nattsömn och att de inte vaknar så tidigt att de inte orkar med dagen. När det däremot är dags att väcka dem växlar det upp och går i 110 från att de öppnar ögonen tills de kommer iväg till skolan någon eller några timmar senare. Zooom! 

Det är först när de kommit iväg ordentligt och jag gjort klart allt det där man gör när barnen åkt till skolan samt fixat det administrativa (ja, det är mer sånt än man tror) som jag kan slappna av och börja titta på klockan, räkna ner minuterna tills jag får gå hem. Gå hem efter mitt ”korta pass”, vill säga. Korta pass, my ass. På helgerna jobbar jag dessutom till kl 15 efter en sovjour. Det känns i kroppen, vill jag lova, även om jag faktiskt gillar att jobba helg. Det är himla roligt att ha tid att umgås ordentligt med barnen och ungdomarna. 

Hur som helst, det jag beskrivit ovan är en sovjour. För mig, alltså. Alla upplever sovjouren olika och vissa sussar som barn där inne i jourrummet. Jag är inte en av dem. Så nej, jag är verkligen inte ledig dagen efter en sovjour. Jag må ha fått många timmars vila, men det innebär inte att jag fått många timmars sömn eller att jag varit ledig under natten. Och jo, även om antalet timmar jag jobbar dagen efter en sovjour på vardagar är få så räknas de i allra högsta grad som arbete. Punkt.