Jag är trött

Under vår semester drabbades Vikingen av campylobakter. Inte lika svåra som de jag drabbades av för några år sedan men tillräckligt för att sjukskriva honom i tre veckor efter vår hemkomst. Han var inte dålig, per se, men hade lite svårt att lämna tryggheten av att ha en toalett i närheten. Enligt läkarna smittar det inte, men han fick ändå arbetsförbud på grund av smittorisk. Jag utgår från att de menar att det är en smittsam sjukdom mellan människor men att det är oerhört viktigt att inte vara på för många ställen utifall oturen skulle vara framme. 

Det var svårt för honom att förlika sig med tanken på att han fått campylobakter. Oron över att få lika allvarliga biverkningar som jag fått fanns där under en tid, sedan kom rastlösheten och avlöste den. Själv blev jag nästan galen av att först förklara om och om igen att jag haft en enorm otur som drabbats så hårt av dem och att tiotusen svenskar per år får campylobakter utan att få några svårigheter av dem efteråt. Obehagligt och svårt under de veckor magen är i olag, taskigt för allmäntillståndet och jävligt jobbigt – Absolut! Men väldigt få i hela världen får de svårigheter jag råkat ut för. Därefter fick jag tampas med hans humör när han var som mest rastlös. Tänk er fyraåring som sitter inomhus under en lång tid. 

Samma dag som jag kom hem från Spanien, den 3 september, började jag med en ny medicin. Den tas en gång i veckan, måndag, och är oerhört bra för mina leder. Faktum är att det är flera dagar sedan jag kände av dem och tyckte att det var jobbigt. Jag önskar att jag kunde säga att allt är guld och gröna skogar, men så klart är det inte så. Det vore ju allt för enkelt. Vanliga biverkningar av medicinen är illamående och huvudvärk. Det finns många fler men det är de två som bestämt sig för att flytta in på heltid hos mig. Eller nä. Inte båda. Huvudvärken har varit kronisk sedan den 4 september, men den kan jag ignorera rätt bra. I alla fall så länge det inte är tokmycket omkring mig. Illamåendet är som värst på tisdagar, onsdagar, torsdagar och sedan kan jag ha sådan tur att det avtar på fredagen och låter mig vara helt under lördag och söndag, men ibland håller det i fram till lördag eftermiddag. Sedan tar jag medicinen igen på måndag och så är det samma visa igen. Detta beräknas gå bort inom tre månader men vetskapen om att jag bara gjort 3 ½ vecka gör att tre månader känns väldigt långt. Yay, liksom. 

En fördel med det här är att jag för första gången någonsin känner att jag inte är ett bottenlöst hål. För första gången i mitt liv känner jag att jag ätit färdigt efter en ”normal” portion. Tidigare har jag slutat äta för att jag lärt mig hur mycket jag behöver. Jag kunde trycka i mig både en och tre gånger så mycket utan problem men valde oftast att agera utifrån det jag lärt mig genom observation och erfarenhet. Tyvärr för illamåendet att det är jobbigt att äta över huvud taget, så jag bestämde mig för att göra något bra av det. Jag slängde ihop en stor sats av den där dietsoppan jag gick på när jag arbetade bort de där rejält överflödiga kilona jag bar på tidigare. Att dricka soppan funkar ganska bra och jag följer schemat för att få i mig allt kroppen behöver. På det här viset slipper jag spy av att äta mat, kroppen får det mesta av det den behöver och jag tappar eventuellt lite vikt av det hela. Win  – win – win. 

Jag har det lite tajt med pengar just nu. Det är helt och hållet självvalt då jag lagt undan så mycket jag bara kan inför min resa till Australien i december, men det gör inte att livet är vare sig enklare eller roligare för det. Jag kommer att få säga nej till det mesta under de kommande två månaderna, vilket jag var inställd på men ändå inte är superglad över. Att veta att jag valt detta själv gör det inte roligare. 

På jobbet är det kaos just nu. En vattenläcka från våningen ovanför har gjort att vårt kök på jobbet för tillfället är obrukbart. Det innebär att vi omlokaliserat de barn och ungdomar vars föräldrar valt att inte ta bort deras korttidsvistelser under tiden de renoverar och sedan åker vi personal runt till  dem och gör ett satans bra jobb för dem. Utöver dessa pass blir vi utplacerade där det finns behov eller plats för extrapersonal, dvs vi åker återigen runt till olika korttids och gör vår tid där. Ingen vet vad som händer eller hur lång tid det kommer att ta. Jo, visste vet vi hur länge de påstår att det kommer att ta, men det känns ändå ganska osäkert. Kaotiskt är det minsta man kan säga.

När jag kom hem från jobbet ikväll gick Vikingen ner på knä framför mig i hallen. Nu var det inte så att han bestämt sig för att fria utan det var istället golvet som fångat hans uppmärksamhet. Jag märkte för några dagar sedan att några skarvar liksom lyft sig mot varandra. Inget förvånande då golven de lade in innan vi flyttade in för fem år sen är av usel kvalitet, men ändå något nytt för den här veckan. Idag visade Vikingen mig att alla skarvar i direkt led mot toadörren var likadana samt att det finns några bubblor i golvet. Än värre är att det pyser upp vatten ur skarvarna och ur ett litet hål i plastgolvet som blev när katterna hade ner en av mina ödlor i gjutjärn som står på hyllan i hallen. Men ja, det läcker vatten från vårt hallgolv. 

Jag ringde jouren men det enda han kunde göra är att konstatera att det är allvarligt och skriva en rapport till hyresvärden. Han skulle betona hur allvarligt det är och hoppades sen att de inte väntar med att agera utifrån det. Jag skickade in en anmälan själv också, bara för att skynda på det hela lite. Jag vill ha det kollat och åtgärdat så snabbt som möjligt även om jag är rädd för att det innebär att de måstes riva upp både hall och badrum. Det kommer att vara asjobbigt och ytterligare en börda på mina/våra axlar men just nu är jag bara så trött på allt just nu. Det är skitjobbigt att ha huvudvärk, må illa, inte kunna äta utan att kväljas, ha det tajt med pengar, ha vattenläcka på jobbet, inte veta vart man ska vara inför alla arbetspass, ta sig till sagda pass och känna sig i vägen (även om personalen där absolut inte gjort något för att det ska kännas så), veta att det går långsamt som fan med arbetet på vårt eget ställe, ha haft en rastlös snart femtionårig fyraåring här hemma och att troligen ha en vattenläcka här hemma också. 

Annonser

Snart val

 

Det är valår och om några få dagar är det den där ödesdigra dagen var fjärde år då folk biter på naglarna och väntar på besked om vilket eller vilka partier som ska leda landet de kommande åren. För första gången någonsin får även jag rösta i riksdagsvalet. Tidigare har jag enbart fått rösta i kommun- och landstingsval. För första gången någonsin känner jag mig förvirrad och vet inte vad jag ska rösta på. 

Politiken idag är ett skämt. All politik, inte bara den sittande regeringen.
Vi behöver fler politiker som gått den långa vägen genom arbete och sedan till politik hellre än yrkespolitiker som inte vet ett vitten om att arbeta eller hur en arbetare har det.

Det jag däremot vet är vad jag absolut inte ska rösta på. Av många olika anledningar men främst för att ett av partierna i sin värdegrund går emot allt jag tror på. Jag tror väldigt mycket på människors lika värde, oavsett religion, sexuella läggning, härkomst och vad det nu kan vara. När det kommer till kritan så blöder vi alla med samma färg. Angående det andra partiet så anser jag dem ett skämt, att de pissar i motvind och gör saker mest för att få uppmärksamhet och att det ska låta och se bra ut. 

I Sverige har vi en lång tradition av demokrati. Det har inte alltid varit så. Det är sedan länge känt att de allra flesta partierna har smutsig byk, att de en gång varit en stor produkt av din bakgrund och att de därefter förändrats utifrån den tid de lever i nu snarare än att bli kvar i den tid de en gång levde i. Det finns speciellt två partier som fortfarande är för nära sin bakgrund för att jag ska känna mig bekväm med att ens fundera på dem som någon som skulle få min röst. Skulle man däremot endast utgå från alla partiers bakgrund så finns det inte ett enda parti jag skulle rösta på idag. Finns inte på kartan.

Det man däremot kan utgå från är hur partierna visat sig vara efter att de genomgått sin transformation. Där finns alltid rötägg och det kommer alltid att finnas de som fuckar upp, beter sig som privilegierade svin och lutar och förstör, i vart och ett av de partier som sägs ska kunna representera oss. De finns för att vi är människor och att det uppenbarligen alltid funnits och alltid kommer att finnas sådana människor. Deras partitillhörighet har inget med deras personlighet. De finns. De kommer att verka i lönn tills de blir påkomna och då får partierna visa vilken värdegrund de har genom hur de väljer att behandla dessa dissidenter. Sen kommer det även att alltid finnas de som helst enkelt gör misstag. Är mänskliga. Inte tänker sig för. De som glömmer, gör fel eller något annat om gör att allt går galet. De kommer också alltid att finnas. Även i de fallen ska värdegrunden användas som måttstock. Jag tycker dock personligen att det i dessa fall och beroende på misstagets art kan vara värt att sona och förlåta. Alla kan och kommer att göra misstag. Det ska inte nödvändigtvis behöva förstöra livet för någon.

Jag är oerhört trött på dagens svenska politik. Den är en massa rappakalja och partierna spyr ur sig än det ena, än det andra som folket vill tro på men som de flesta tyvärr tror kommer att gå åt helvete fortare än man kan blinka så snart vardagen efter valet lagt sig på plats. Guld och gröna skogar finns inte som helhet, det är något vi måste ha som vision och hela tiden jobba mot genom delmål. Visionen bör förändras och bli ännu bättre allt eftersom delmålen nås. En vision är ju som ni vet sikta så högt som bara möjligt, sedan är det mål och delmål som gäller i arbetet mot den. Tycker jag. Idag finns det inget parti vars uppnådda mål jag är imponerad av. Ingen som nått den nivå jag anser att de borde ha kunnat göra. 

Jag kan ju säga att jag övervägande inte är blå. Arbetare, låginkomsttagare och utlänning som jag är så har rött varit min färg. Nu är dock politiken så förvirrad att mitten inte längre är vare sig röd/grön eller blå. Partierna har börjat luckra upp färgblocken och vädjar till folket på ett annat vis. Lyssnat på folket, kanske? Inte längst ute i kanterna, förstås. Där är det lika djuprött som djupblått som vanligt, hur lätt partierna än tappat halva det namn som fick oss att associera med Ryssland eller kallar sig det nya arbetarpartier. Båda dessa partier har en poäng i sin politik. Konstigt vore annars, med tanke på att partiet består av människor och människor har vissa basiska behov. De är dock lite väl långt ifrån mig för att jag ska vara bekväm med någon av dem.

Det som oroar mig mest i det här valet är inte vad jag själv ska rösta på, även om jag känner mig lite lurad gällande partiblocken just nu. Anledningen är att jag är orolig för att situationen med alla missnöjesröster kommer att tvinga mig att rösta på något jag kanske inte känner är helt rätt för att hjälpa till att förhindra en situation där ett parti som i mångt och mycket inte tagit sig ifrån sin bakgrund. Som inte ens orkar låtsas att dess aktiva medlemmar är något annat än inskränkta och fördomsfulla människor som äntligen får utlopp för sina åsikter genom politiken. Som gång på gång hänvisar till att det står för individen, att man inte känner till det, att man har nolltolerans men sedan vänder ett blint öga dit tills massmedia gör det omöjligt. 

Massmedia förresten. Det vill partiet begränsa. De vill att massmedia ska få mindre insikt i vad styret gör. Varför vill man det? Varför vill man inte att folket ska se vad man gör? Likaså vill detta parti, vilket ni förstås vet är SD, försämra villkoren för kvinnor i både arbetslivet och ekonomiskt. När man läser deras partiprogram så står det många bra poänger, de har en del punkter där jag och säkerligen de flesta i Sverige håller med, och sedan står det sådant som det talas tyst om. Sådant som påminner så starkt om det program som vann valet i Tyskland på 30-talet. Det program vars parti förstörde en hel värld. 

Jag tror inte att 25% av svenska folket är rasister. Jag tror däremot att 99.9% av alla människor bär på en viss mån fördomar. Det är oundvikligt eftersom vi hela tiden möts av något nytt, något vi vet väldigt lite om och som kan påverka oss genom rädsla, oro och vad det är. Det kan även bero på att man upplevt något som sitter kvar inom en, något som gör att man drar en grupp över en och samma kam. Det är inte samma sak som rasism. En oro eller en upplevd erfarenhet kan man förändra. En uppriktigt tro på att en människa är bättre än en annan på grund av deras hudfärg är något som är svårare att jobba med.  

Jag tror också att majoriteten av de 25% (eller fler, efter detta val) som röstar på SD gör det för att SD tar upp de frågor som inget annat parti gör, bland annat på grund av rädsla för att anses främlingsfientliga eller liknande negativa stämplar. De upplevs lyssna på folket, på gräsrötterna, och vilka strida för deras sak. Att bli lyssnad på, att få en röst och att känna en samhörighet är precis det man behöver när man känner missnöje och hopplöshet inför något. Det är en självklarhet som de övriga partierna tyvärr blivit för etablerade för att minnas. De har också kämpat för sina ideal, sina kärnfrågor och för sitt folk. För allt folk, om än i förhoppning om att göra dem till sitt folk, precis som SD nu gör. 

Skillnaden är att en röst på SD idag kan ge en större förändring än vad folk hoppas på. Än vad folk tror. Liksom vi ansåg sig 30-talets människor sig vara upplysta och utbildade. De var demokratiska och trodde på fria val. De trodde på en del saker som vi idag på grund av tid och utveckling gått ifrån men i grunden var de inte så annorlunda än vi. Nej, deras nyheter färdades inte lika snabbt men det tog inte särskilt många dagar innan världen visste vad som pågick i olika länder. Nej, de hade inte sociala medier och det var kanske lika bra eftersom sociala medier gör lika stor skada som de gör nytta. Men i grunden var de ganska lika. Och de ville ha en förändring.

De röstade i tron på att de skulle kunna rösta bort det vid nästa val om det visade sig vara ett dåligt val. Ingen, inte ens Hitler i sina vildaste drömmar (tror jag), hade kunnat tro att läger skulle förändras så fort. Att opposition och fria val skulle vara borta inom så kort tid. Att förbud och inskränkningar, lögner, svek, maktmissbruk, rasism och en jakt på oliktänkande, homosexuella, andra religioners utövare och funktionshindrande skulle bli vardag. Att de skulle tvingas ut i krig där hälften av männen skulle dödas och resterande folket lida hemska fysiska och psykiska kval. De lockades av retorik, löften om en bättre värld och ett partiprogram som såg så väldigt lovande ut. När partiet sedan vann struntade de i partiprogrammet och dess löften och körde sitt eget race. 

Nu menar jag inte att jag tror att vi inte har en demokrati kvar om fyra år. Jag kan inte riktigt tro på den nattsvarta bilden själv. Jag är däremot oerhört rädd för att vi är på väg mot en likande situation, om än inte lika snabbt. Att rösta på SD är för mig detsamma som att rösta på ett parti som vill skicka tillbaka vår värdegrund, vår jämlikhet och vår acceptans för varandra i minst 100 år. Att allt vi kämpat för för att få vårt samhället dit det är idag, även om det absolut finns politik som behöver förändras, system som behöver ses över och lagar som behöver ses över, kommer att bli till aska. Inte på måndag. Inte ens nästa år eller året efter det. Men om vi fortsätter i den riktningen det pekar just nu så kommer det att hända. SD har polerat sitt yttre, men de har inte lämnat sin bakgrund bakom sig ännu. Det har inte ens gått en generation från dess grundande och allt för många av deras partimedlemmar har rent människofientliga värderingar med sig i bagaget för att en djupgående förändring ska kunnat komma till stånd. En generation räcker inte, än mindre inte ens en generation. Det krävs att tiderna förändras och att folket som söker sig till partiet genom många år, inte ett tiotal utan flera tiotal eller mer, tar med sig nya sätt att se på världen utifrån de frågor partiet driver. 

De kvinnor jag pratat med som håller på SD förstår inte hur deras kvinnopolitik ska kunna påverka kvinnor som de negativt, de som jobbar och kämpar för sin rätt och som själva väljer hur de vill leva sitt liv. Poängen är just den. Just nu kan dessa kvinnor välja att jobba hårt, kämpa för sin rätt och leva sitt liv. Det finns svårigheter i det, liksom det alltid har och alltid kommer att ha oavsett vilka som har makten, men det går. Om SD däremot får igenom sin politik blir det annorlunda för kvinnor. För låginkomsttagare också, för den delen, men nu koncentrerar jag mig på kvinnorna. De tar ifrån kvinnorna en stor portion av sin valmöjlighet om de får igenom sin kvinnopolitik. Lika lön blir en gammal, bortglömd paroll. Att kvinnas karriär är lika viktig som mannens likaså. Att kvinnor som vill tillbaka till arbetslivet efter att ha fått barn automatiskt är den som får alla föräldradagarna gör att mannen dessutom helt enkelt kan anse sig viktigare än hon i sin yrkesroll och vägra vara hemma. Detta hände ofta förr, då under premissen om att det var bättre för deras gemensamma ekonomi eftersom han tjänade bättre. Kvinnors pensioner kommer att bli sämre igen om detta går igenom. Idag får vi välja. Idag kan vi kämpa. SD vill begränsa detta.

Jag vet att de flesta som röstar på SD inte är hemska människor. Jag vet att de vill ha en förändring de inte tror att våra andra partier kan ge dem och att det är därför de missnöjesröstar. Att de vill och behöver en ny slags politiker som står upp för dem. Jag vet även att det finns en stor procent av dessa väljare som inte vill att någon ska veta vilket parti de röstat på. Det finns det om alla partier, förstås. Men just SD-väljare upplever jag som än mer hemlighetsfulla. De jag ändå pratat med säger sig veta att de kan välja om ifall det visar sig vara ett dåligt val. Jag hoppas innerligt att de förstår att de kan ha skitit i det blå skåpet.

Jag deltog i en diskussion på Facebook om att andra väljare än SD´s smutskastar och snackar skit om SD hela tiden. Att man ska hålla på sitt parti och framhäva dem hellre än att hetsa mot ett annat parti. Jag håller inte med. Om det andra partiets politik oroar en så mycket att man på allvar är orolig eller till och med rädd för hur det påverkar samhället eller demokratin är det inte mer än rätt att man säger det, att uppmärksamma hur illa man tycker att det är och kanske öppna ögon på andra. Om ett islamistiskt parti skulle få stor respons i svensk politik, är det då troligt att SD-anhängare underlåtit sig att protestera mot det? Skulle inte tro det, va? I mina ögon behöver man däremot inte smutskasta eller förtala SD. Det räcker med att dela de saker SD faktiskt gör själva, de klipp där de gör bort sig, beter sig som fanatiska idioter, där deras egna, ofta osammanhängande ord borde ha fått varenda människa att springa åt andra håller och de delar av deras partiprogram som de flesta inte orkat läsa sig till. Sen finns det tyvärr de som utgår från egna fördomar och påstår att alla som röstar på SD är idioter, rasister och galningar. De finns även gällande de andra partierna men främst gällande SD. Nej, alla är inte rasister, idioter och galningar. Det finns människor där ute som av olika anledningar röstar på dem ändå. Men betänk då att dessa representanter runt om i landet som med egna handlingar och ord får er att undra om de är byfånar eller nyligen har krupit upp från under den sten i skogen de bott under hela sitt liv kommer att bli de som representerar er när ni röstar på det partiet. De har som sagt inte haft tillräckligt lång tid på sig att tvätta sin byk och måste förlita sig på de där förträffliga representanterna istället för att ha människor som kan bete sig och föra sig som folk. 

De som röstar på SD vill ha en förändring. Det vill jag också. Jag vill dock inte offra min värdegrund, människosyn eller självrespekt för att få den. 

En dag i storstan

Det ser ju så nära ut….

Vikingen och jag var som ni såg i det förra inlägget i Stockholm fredags. Målet var Fotografiska men då vädret utlovats bli fint valde vi att boka hemresen många timmar efter att vi sett klart på utställningen. Och eftersom jag är en idiot så ville jag se gamla stan igen. 

Som ni kanske vet ligger Fotografiska på gångavstånd från gamla stan. Man ser dit och det ser så himla nära och bra ut. Vilket det faktiskt är också. Om man har fungerande fötter. Och om de inte håller på att bygga om slussen så att man får promenera upp för trappor och runt och på lutande mark en bra bit innan man kommer upp på själva bron över till gamla stan. Fast i ärlighetens namn så gick det bra det också. Det var mitt nästa idiotiska val som kajkade till det för mig. Att tro att Vikingen skulle förstå att jag menade att vi ska gå in på någon krog eller restaurang längst vägen med ganska täta mellanrum för att jag ska få vila fötterna efter att ha gått på kullerstenar var inte mitt skarpaste läge. Han trodde ju i sin tur att jag var nöjd med att struppla fram och ta kort till höger och vänster. Vi gick alltså alldeles för långt innan vi kom till ett ställe där jag fick nog av att han inte ”kunde välja ställe” och han var trött på att jag inte slutade fota så att han kunde få den där ölen jag lovat bjuda på. 

Med det sagt vill jag även säga att vi hade en riktigt, riktigt bra dag i storstan. Jag älskar att strosa omkring i gamla stan och kan inte säga att det var annorlunda i fredags. För en gångs skull gick vi inte längst Västerlångsgatan utan valde att följa Skeppsbron en bit och sedan gå längst Österlångsgatan till Slottet och sedan fick Vikingen visa mig vart han gått högvakt och bodde i slottet för en si så där 30 år sedan (vilket han till min stora förtrytelse hade ganska diffusa minnen av!) innan vi gick ner till Stora Nygatan och äntligen satte oss ner. Uteserveringarna avlöser varandra där men vi gick ändå förbi en del innan vi hittade en som lockade. Något mexikanskt ställe hade plastkaktusar och bastparasoll, det räckte med att se Vikingens min för att förstå att det inte var ett alternativ. Så här i efterhand är jag nästan lite ledsen på mig själv över att inte ha låtsats vara eld och lågor över upplägget bara för att se hans min men det är ju så gott att komma på det när det redan är försent. *haha*

 

Vi pratade, tittade, undvek de mest turistiga gångvägarna och satte oss sedan regelbundet ner och njöt av storstadspulsen omkring oss. Det är rätt intressant att bara sitta och titta på folk ibland och nu gjorde vi det tillsammans. Eller ja, jag tittade nog mer men det är svårt att undgå att titta när folk i princip går förbi intill en när man sitter där på uteserveringarna. När det sedan blev dags att röra oss mot tåget hade vi gått förbi Hötorget och var en bit upp på Drottninggatan. Det var lättare att gå där men mina fötter kändes som om de blivit överkörda av ett ångvält, så jag såg nog rätt rolig ut där jag i sakta mak tog mig fram. Inte för att vi hade behövt hålla tiden, det gjorde nämligen inte SJ. Jag har haft tur när jag rest med tåg de senaste åren och enligt mer resvana vänner så hade jag det i fredags också när tåget bara var 45 minuter försenat. Ja, ja, vi kom ju hem i alla fall.

Väl hemma gick vi och åt på Bishops Arms. Jag älskar deras ceasarsallad! Den är så himla god och jag skulle nog kunna äta den fem dagar i veckan utan att tröttna på den. Vikingen tog fish and chips, som vanligt. Han tar hamburgaren ibland men fyra gånger utav fem så tar han fish and chips. Det var en bra dag i Stockholm, det kan ingen säga något om, men det där de säger om hemma bäst stämmer ganska bra ändå. Det är en speciell känsla att kliva in på ett välkänt ställe och få sin dryck till bordet utan att ens behöva beställa den på annat vis än att nicka jakande när bartendern frågar om du ska ha det vanliga. Nu låter det som att vi är där helt tiden, men så är det förstås inte. Vi har däremot gått dit i många år nu och känner oss rätt hemma där. 

När klockan började närma sig halv nio blev Vikingen allt mer orolig. Jag hade beställt en Eton mess till efterrätt och bad dem skynda sig med att ta ut den, sen kastade jag i princip i mig den för att vi skulle hinna hem till kl nio. Det vore ju liksom hemskt om Vikingen missar en fotbollsmatch på tv, eller vad säger ni? 😉 Nej då, det var faktiskt väldigt skönt att komma hem. Jag varken såg eller hörde något av matchen alls, för jag gick och la mig direkt när vi kommit hem och måste ha somnat bums. Nästa sak jag minns är att klockan är halv fem på morgonen och jag måste upp på toa, sen somnade jag om direkt och vaknade inte förrän klockan var runt 10. Jag tror nog att man kan påstå att jag var helt slut efter vår fina dag i Stockholm. Men det var det värt! 

Fotografiska

Just nu och fram till den 19 augusti är det en utställning på Fotografiska som jag så otroligt gärna ville se. Jag hade otroligt gärna velat vara där vid invigningen och träffat Paul Nicklen och Cristina Mittermeier, vilka är de som tagit bilderna till utställningen, men jag jobbade just då och så här mitt i semesterperioden så finns det ingen chans att få ut någon extra semesterdag. Jag fick istället sikta in mig på igår, då jag dessutom kunde få med mig Vikingen som sällskap. Win-win, tänkte jag.

När jag sedan fick sprutor i bland annat fötterna i tisdags kändes det däremot kört. Jag kunde knappt gå i flera dagar och att ge sig ut på en sådan utflykt där det ändå är en bit att gå mellan tunnelbanan och Fotografiska så såg det oöverstigligt ut. Men skam den som ger sig! Jag vilade massor och igår satte vi av med tåg tidigt på morgonen, trots att Vikingen jobbat sent dagen innan. Jag promenerade glatt mellan tunnelbanan och Fotografiska och var så där superglad som man blir när något man trott varit omöjligt visar sig vara möjligt ändå. 

Utställningen jag ville se var den av SeaLegacy, en organisation grundad av just Christina Mittermeier och Paul Nicklen och som jobbar för att bevara havet och dess fauna och flora. Organisationen är en vinstfri organisation och jobbar med att bevara haven och folk som lever av hav och vattenleder genom att fotografering av dem och sedan visa världen vad som finns och vad som sker med det som finns. De är en blandning av anställda och volontärer och arbetet finansieras till stor del av sponsorer och bidrag, vilket de är väldigt tacksamma för att motta. Om ni vill läsa mer om dem och det fantastiska arbete de gör så finns de på http://www.sealegacy.org .

 

Utställningen är helt makalös. Vilka fotografier. Vilket engagemang. Deras

 hjärtan finns med i varje bild och varje video de visade och man känner verkligen hur de älskar sitt jobb och det de jobbar för. Jag har följt dessa båda otroliga fotografer på instagram ganska länge nu och har sett en hel del av deras bilder därigenom, men det var ändå väldigt mäktigt att se dem ”på riktigt” så att säga. De fångade in mig med dess färger, ljus, djup och budskap. Jag var lite orolig över att Vikingen skulle bli uttråkad men som tur var gillade han också utställningen och var glatt överraskad över hur bra den var. Han har varken följt någon av fotograferna eller kollat upp dem innan vi åkte, så för honom var det ett blankt blad. Tur att det passade honom också. 😀

Eftersom Fotografiska har fler utställningar samtidigt fick vi även se andra utställningar än SeaLegacy, turning the tide. Den var den bästa enligt mig, men jag är lite partisk i frågan. 😛 Den första utställningen vi såg handlade om modefotografering av Cathleen Nauendorf. Som ni kan tänka er nästan sprang Vikingen igen dem. Själv tyckte jag den var intressant men även jag gick igenom den ganska fort. Därefter följde en mycket intressant utställning av Linda och Mary McCartney, fru och äldsta dotter till Paul McCartney. Linda, som  gick bort 1998, var redan en etablerad fotograf då hon gifte sig med Paul och blev framröstad som årets kvinnliga fotograf 1967. Hon är den första kvinnliga fotografen att fota ett omslag till tidningen The Rolling Stone Magazine och blev 1974 den enda kvinna som både gjort omslaget och varit med på omslaget. Hennes dotter har följt i hennes fotsteg och är även hon etablerad fotograf som hyllas för sina utställningar världen om. Det är hon som skapat denna utställning, kallad ”Mor och Dotter”, i vilken vi får se bilder av och med dem själva, människor i deras närhet och vad jag upplevde som mer personliga och avslappnade bilder av människor i kändisvärlden. 

Marie Hald har gjort en utställning om ett viktminskningsläger som ligger mitt ute i ingenstans. I utställningen ”A new me” fotar människor som kämpar med sin övervikt och träning för att få ett nytt liv. Dessa klättrar upp för klippor, tar långa promenader, har vattengympa och allt annat man tänker sig ska finnas på ett sk Fat Camp. Intressanta och fina bilder med en blandning av sorgsenhet och hopp. 

Där fanns även andra utställningar, förstås. De fångade mig inte speciellt. Jag såg och förstod hur tekniskt avancerade de var men fann inget intresse för dem utöver det. Visst tycker jag att minimalism kan vara intressant men jag förstår inte den formen av konst som visades i en utställning. Inte heller är jag intresserad av att eller hur man klipper och klistrar i sina bilder för att skapa något som inte finns där på riktigt. Åh, jag tycker att vissa bilder är fantastiska, helt vansinnigt intressanta, men ändå finns det något i mig som känner att det är något annat än fotografering. Grunden är självklart det och man måste dessutom vara oerhört skicklig på det för att få ihop det, men resten är en annan form av konst och den lockar inte mig särdeles. 

Jag hade en oerhört trevlig stund på fotografiska och mina fötter höll hela tiden, så det blev den där win – win situationen jag hade hoppats på. 😀 

 

Bilderna är av; Paul Nicklen, Cristina Mittermeier, Marie Hald, Mary McCartney, Linda McCartney och Cathleen Nauendorf.

Så var det med det

 

Den senaste månaden har jag tvingats omvärdera mitt beslut om att endast ta kortisoninjektioner i mina leder samt ta antiinflammatoriskt för att behandla den reaktiva reumatismen jag har sedan magsjukan för två år sen. Eller ja, två år minus 26 dagar. De första symptomen, de som gjorde att jag inte kunde använda min högra arm alls de första tre veckorna kom inte förrän den 26 augusti, sex dagar efter att jag blev sjuk i vad de då trodde var magsjuka men som de nu tror var campylobakter. För de övriga lederna handlar det istället om 30 augusti för min högra fotled och 1 september för min vänstra stortåled och därefter inte förrän i april året efter för att min vänstra tumme skulle ge sig in i dansen. 

Hur som helst så är det två år sen jag drog på mig den här hemska åkomman. Jag minns tydligt hur förfasad jag var när läkaren pratade om att det kunde ta flera månader innan det läkt ut. Idag småskrattar jag lite åt hur ovetande och naiv jag var. Inte för att jag är glad över att veta bättre idag utan för att jag saknar lyxen av att vara så oupplyst i den här frågan. 

Jag provade en medicin som skulle vara superbra på lederna redan förra året, efter att ha fått några kortisoninjektioner som bara hjälpte ta udden av det värsta. Jag minns vemodigt hur glad jag var över att det fanns hjälp att få. Jag minns med fasa hur dåligt jag mådde av medicinen och hur den transformerade mig till en urlakad disktrasa med kronisk migrän som inte kunde uttala orden som skulle berätta om det hemska alzheimersliknande tillstånd jag hamnade i. Vidrigt. Och skrämmande. Fan vad rädd jag var över hur jag inte längre kände igen mig själv. Jag var ännu räddare för att det skulle vara något som blev kroniskt. När läkaren förstod hur situationen var tog hon genast bort medicinen. Från en sekund till den andra gick hon på om hur allvarliga mina biverkningar var och skrev av mig från medicinen med omedelbar verkan. Den tid jag gått på medicinen, tre månader, var ändå tillräcklig för att jag därefter hållit mig till kortisoninjektioner. 

De har inte varit ultimata men jag har hellre ont än blir ett skal av mig själv. Ett skal utan ork men fullt av mush och slippriga tankar. Det tog flera månader innan afasin försvann och jag återfick mitt vanliga ordförråd. Alzheimern, astman, migränen och utmattningen försvann tack och lov mycket snabbare. Allt det är borta, allt utom att jag av någon anledning säger fel på höger och vänster efter att jag började med medicinen. Det gjorde jag aldrig innan men nu är det som om tungan konspirerar mot mig och säger tvärt om varje gång jag tänker antingen höger eller vänster. Mycket irriterande!

Det är borta men jag minns fortfarande de där fasansfulla månaderna. Det är anledningen till att jag dragit mig för att göra det jag till sist ändå gjorde idag. Ringa min läkare för att erkänna att jag inte orkar gå med värk precis hela tiden. Att sprutorna bara hjälper till en viss nivå och att resten vilat på min egen beslutsamhet. Beslutsamheten finns kvar i full styrka men orken är till dagens datum ganska sliten. Att ha haft så här ont i två fulla år (minus 26 dagar, om man vill vara petig) tar hårt på orken. Ändå vägrar jag låta det besegra mig. Jag har visserligen prioriterat om och dragit ner på en del aktiviteter, men jag gör det jag kan och orkar och i ärlighetens namn är det rätt mycket ändå. 

Nu behöver jag däremot få hjälp med värken. Om medicinen min läkare pratat om sedan i april förra året kan hjälpa mig med det är jag (äntligen?) redo att ge den ett försök. Jag vill inte behöva gå ner i arbetstid eller bli sjukskriven, vilket är de enda andra alternativen jag kan se, och därför blir det ett nytt försök med mediciner. Den här gången tänker jag dock ha superkoll på hur jag reagerar på den och ifall det uppstår några biverkningar som jag känner är för knepiga för att jag ska vilja fortsätta. Jag ringde som sagt läkaren idag och fick en tid redan på tisdag. Håll tummarna för att allt går vägen….

Korkad

 

Just nu känner jag mig mer än lovligt korkad. Hur jag än vänder och vrider på det så lyckas jag inte få till det. Jag försöker memorera det. Jag skriver upp det på små lappar att ta med mig. Jag tar med mig ett skrivhäfte där jag gjort ordentligt noteringar angående det hela. Jag försöker på måfå. Jag tittar på videon där allt beskrivs i detalj. Jag skriver upp det igen, utifall jag skrev fel sist. Ändå går det inte. Jag får inte till det.

Det är så himla tråkigt. Inte bara det att jag inte är van vid att misslyckas på det här viset och att jag för det mesta brukar lyckas klura ut saker, utan även att hela den här situationen orsakat frustration inom ett område där jag trots allt var rätt nöjd. Jag kunde inte några finesser med det hela men jag lyckades ändå få till det. Det var inte förrän jag ville försöka mig på att förstå de där finesserna som avgrunden öppnade sig. Från att glatt ha tagit med mig kameran överallt och klickat som en galning på LSD så drar jag mig nästan för att ens ta med den. 

Som ni förstår så pratar jag om den där online kamerakursen jag går. Missförstå mig rätt, den är på intet vis svår. Jag förstår precis vad som sägs och menas och jag följer modulerna utan problem. När jag sitter framför datorn. När jag sedan ska försöka få till det medan jag är ute med kameran är det som om någon raderat mitt minne och lämnat mig åt mitt öde. Jag lyckas inte få till inställningarna och bilderna blir skit. Jag tog mycket bättre bilder i auto-läget än vad jag någonsin gjort i någon av de andra inställningsvalen. Och då har jag ändå lyssnat, skrivit ner, funderat och tagit till mig det som sagts i kursen om de olika inställningarna, hur de påverkar varandra och vad som händer när man gör si eller så. Själva kursen är skitbra! Det är jag som helt enkelt inte fattar. Jag ser i den slutna gruppen på facebook hur än den ena, än den andra och typ varenda annan medlem än jag får eureka moments medan jag kommer att slita av mig allt hår jag har under mina försök att få min hjärna att greppa detta. Och jag tar kort. Så många kort. Men….

Näpp. Bilderna blir skit. Så där riktigt dåliga att jag raderar dem så fort jag ser dem i datorn. Ibland redan när jag ser dem i kameran. Jag försöker och försöker. Tar bilder i en inställning och studerar dem för att se hur den inställningen blir. Gör sedan likadant i en annan. Det går fan inte. Just nu vill jag sätta mig i hörnet med en dumstrut på skallen. Ett riktigt stort L som i LOSER skulle få pryda den där struten utan att jag skulle opponera mig. Jag har inte gjort klart kursen ännu och ämnar göra det, trots att jag just nu känner för att kasta både dator och kamera i väggen. Sen tänker jag gå igenom den igen, till fullo. När jag gjort det – inklusive alla uppgifter vi får att träna på – så ska jag göra om det igen och igen och igen tills jag fattar hur fan det hela funkar. 

Det är inte ofta jag går bet när jag väl ställt in mig på att klara något. Det är heller inte ofta jag funderar på om jag nog inte är riktigt dum i huvudet, ändå. Eller känner att jag skiter i något jag bestämt mig för. Nu gör jag dock det. Frustrationen är hemsk. Jag fattar ju att det här inte är någon raketforskning eller ens speciellt svårt, det handlar om att förstå kombinationen av inställningar för att få bäst bild under olika situationer och med olika förutsättningar. I ärlighetens namn så är det inte så himla många olika kombinationer man behöver förstå eller kunna, utan det handlar mest om sunt förnuft…. när man lärt sig förstå vad kombinationerna står för. Ändå rattar jag på den där kameran och önskar den åt pipsvängen oftare än inte. 

Jag har bestämt mig för att anta utmaningen. Innan hösten är slut ska jag ta mig fan förstå vad det går ut på. Jag ska kunna ställa in kameran för att ta bilder på det sätt jag vill. Jag ska kunna ta bilder som kräver minimalt med redigering (mest för att jag inte kan redigera annat än ljus och skärpa, men ändå) och jag ska känna mig trygg och säker i mitt hanterande av kameran. Jag ska dessutom överkomma en starka känslan av att skita i allt och återgå till att ta rätt hyfsade bilder på auto-läget. Jag vill ju kunna. Jag vill kunna!

En dag tillsammans

Jag har tänkt skriva flera blogginlägg på sistone men sedan har livet slagit till och jag har gjort annat istället. Eller inte gjort något alls. Båda är precis lika sanna, även om anledningarna är väldigt olika. 

Det blogginlägg jag tänkt skriva längst handlar om Benidorm. Precis som tidigare anser jag att det förtjänar ett eget inlägg och därför tänker jag göra mitt bästa att få ut ett inlägg om det inom en dag eller två. Helst idag, men det visar sig. Skyskraporna, barerna, strandpromenaden och gamla stan behöver hur som helst belysas ordentligt för att jag ska få fram det jag vill säga om den gamla fiskestaden vars utveckling eskalerat sedan britterna hittade stället för en si då där 40 år sedan. 

Vikingen har jobbat hela sommaren. I alla fall sedan vi kom hem från Spanien. Han har inte haft speciellt många dagar då han antingen inte är trött efter jobbet och kvällen börjar närma sig eller han åker till jobbet mitt på dagen och således inte får en lugn och skön eftermiddag i solen. På helgerna har det sedan funnit saker att göra och som ni vet så jobbar jag varannan helg så det blir inte så mycket tid ihop alls just nu. Med det i tanke bad han mig att överväga en cykeltur med tillhörande picknick nu i lördags. Anledningen till att han ber mig överväga saker återkommer jag till senare, just nu är det lördagen som är viktig. 

Jag övervägde och cykelturen och picknicken vann. Vi packade med en kylväska med det vi ville ha och tog oss ner till Öster Mälarstrand. Jag var mycket i det området när jag var barn. Vi hade våra två första småbåtar där, i området som var ett lummigt skogsområde med småbåtshamnen och en stor hangarliknande båtverkstad intill. Jag minns väldigt väl trädkojan jag och min bror byggde i skogen medan vi väntade på att morsan och hennes gubbe skulle bli klara med det tradiga jobbet som hör till att var småbåtsägare. Skrubba här, silikona där, måtta för att sy nytt tyg på dynorna, se till att bojarna har nog med luft, kolla alla rep och vad det nu kan vara. Ni kan ju tänka er att skogen lockande oss barn mer.

Hur som helst så ser det inte riktigt ut så längre. De senaste femton eller så åren har det byggts bostäder längst vattnet runt om hela Västerås. Nog för att det alltid funnits bostäder vid vattnet också, men de senaste årtiondena har t ex hamnområdet och ett gammalt verkstadsområde som råkade ligga på en udde intill hamnen och som mest tänktes på som en soptipp samt området kring det gamla ångkraftverket, i folkmun kallat skitviken, förvandlats till nya, exklusiva bostadsområden som folk köar för att få tillgång till. I Östra Hamnen och på Öster Mälarpark, där vi var, finns restauranger, kaféer, blomsterhandlare, frisörer och allt möjligt annat nu. 

Det är fint, det kan jag inte sticka under stol med. Inte nödvändigtvis Östra hamnen eller Lillåudden, de husen är skamligt fula och den som godkände dem borde få gängpisk, men helheten blir ändå fin. Att staden lever upp på det där viset och att vattenbrynet inte längre är nedlusat med fula verkstadsbyggnader, soptippar, risiga skogsbryn och annat bråte är i slutänden inte något dåligt alls. Jag skulle personligen aldrig, någonsin bosätta mig längst vattenbrynet så där. Speciellt inte på Lillåudden, det gamla verkstads/soptippsområdet på udden intill hamnen. En promenad där avslöjar att spindlarna använder husen som sina egna privata slott. Tre, fyra våningar uppåt så är balkongerna övertäckta av spindelväv och jag ryser så snart jag kommer i närheten. Nej, nej och åter nej. Jag har panikattacker av att se en enda spindel. Där skulle jag nog dö av en hjärtattack femtioelva gånger om dagen. 

Hur som helst så byggs det fortfarande och ett av de nya byggnadsverken är Första Vågholmen. Det är en konstgjord liten ö som är tänkt att vara den första av tre. De ligger intill färjekajen vid Öster Mälarstrand och eftersom vi inte varit dit och sett det färdiga resultatet kändes det rätt att inspektera och fälla ett omdöme, så där som man ju gärna gör när man är en människa som anser sig ha bra åsikter. *haha* Det är en söt, liten ö som omgärdas av bryggor. Bryggorna är nya och plankorna lyste nästan färska i solen. Vikingen kommenterade att brädorna var så nya att kanterna på dem kändes hårda, trots att de ligger mot varandra med väldigt lite mellanrum. Jag reflekterade inte över något sådant utan tänkte mer att det vara skönt med en brygga där man inte riskerar att få stickor. 

Mitten av ön är uppbyggd utav jord. Där har man färdigställt ett utegym som utnyttjades av killar i övre tonåren när vi var där. Det finns även en vedeldad grill samt ett bord med en stenplatta där man kan ställa sin engångsgrill. Det finns även gott om soptunnor och en uppsamlingsplats för engångsgrillar. Solstolar i trä i både en- och tvåpersonersmodeller, vanliga bänkar men med hög rygg och bord med vanliga bänkar står uppställda med jämna mellanrum. Medan vi var där åkte Elbafärjan fram och tillbaka regelbundet, som den gör på sommaren. Vi såg den utgå från hamnen, göra sitt stopp vid Öster Mälarstrand och sedan angöra Östra Holmen innan den fortsatte runt Elba för att angöra bryggan där och sedan försvinna mot Västra Holmen och Johannisberg. Det är en väldigt fin tur, om man vill få en dag på vattnet. Bäst är ju förstås att kliva på i hamnen eller vid Öster Mälarstrand, kliva av på Östra Holmen för att bada och sola lite och sedan ta ett stopp på Elba och restaurangen där innan man njuter av att känna vinden i håret medan man tuffar tillbaka mot stan igen med stopp på Västra Holmen och Jo-berg på vägen. 

Vi satt en stund på några bänkar men sedan bredde vi ut en filt och åt vår picknick på den. Utsikten gick inte att klaga på. Nog för att man ser Västerås Kraftvärmeverk från typ alla vinklar om man tittar ut mot sjön, men tack och lov är det inte groteskt fult och eftersom det är vitt så flyter det liksom mest in i omgivningen när man är en bit ifrån. Det gamla ångkraftverket syns också, men det är så pass lågt att det mest skymtas mellan träden och eftersom det numera är ett snitsigt hotel med tillhörande spa och skybar så har den k-märkta byggnaden i allmänhetens ögon transformerats från en ohyggligt ful byggnad till ett intressant minnesmärke med karaktär. Det har varit en fascinerande process att följa och även om jag är superimponerad över hur de fått till det så ser huset faktiskt inte så annorlunda ut nu än vad det gjorde förr, så jag ställer mig lite frågande till hur denna folkliga förvandling gått till. 

 

Vi tillbringade några timmar där utan att egentligen göra något alls. Jo, vi pratade, slappnade av och bara njöt förstås. Det är mycket värt, även om det inte var så ansträngande. *haha* Men att vara ute i naturen, med kluckande vatten nedanför, folk som strosade förbi och log, god mat, god dryck, varandras sällskap och att helt enkelt bara andas in och vara är så himla mycket värt. Jag tar mig alldeles för sällan tid för sådant numera. Jag önskar att det stod högst på prioriteringslistan men det är en sådan enkel grej att skjuta ifrån sig, att tänka att man hinner och att rationalisera bort när man har så mycket annat som pressar på. Dumt, dumt, dumt!

På tal om gamla ångkraftverket, numera känt som Steam Hotel, så finns det småbåtar precis utanför där också. Jag stannade ju förstås till för att fota medan Vikingen var redigt trött på alla mina småstopp och därför fortsatte framåt i sakta mak. Jag tyckte inte själv att jag var kvar så länge men då jag vet hur uppslukad jag kan bli av att få till en bild så var jag inte säker. Därför var jag inte förvånad när jag såg en bar överkropp på cykel svänga runt en krök och försvinna i fjärran. Jag skrattade lite och tänkte att ”vad fan, han lämnade mig!” innan jag satte full fart efter honom. Jag tog i allt jag kunde och borde rimligen ha hunnit ifatt honom ganska fort, speciellt med tanke på att Vikingen har en förkärlek för att cykla på tvåans växel och får trampa som en tok för att komma någonvart istället för att välja treans växel och bara behöva trampa en tredjedel så mycket för att komma fram i samma hastighet. Jag är en treans växel-tjej, jag. Jag såg ett skalligt huvud försvinna i en nedförsbacke som slutar i en fyrvägstunnel och tänkte att nu jäklar så kommer jag ifatt! Hahaha. Eller hur. Efter tunneln inser jag att detta verkligen inte kan stämma, så jag stannar och ringer honom. Han förklarar att jag susat förbi honom som skjuten ur en kanon redan vid Steam Hotel och att han minsann inte tänker försöka komma ifatt så jag får lugnt vänta in honom eller cykla hem själv. 

Hur som helst, vi hade en fantastisk dag ihop. Inte bara på vår picknick utan även senare när vi åkte förbi några vänner en kort stund och sedan några andra vänner en längre stund. Ändå är det just picknicken som gjorde dagen speciell. Vi jobbar om varandra så ofta och måste därefter anpassa oss så mycket efter hur jag mår och orkar att de här stunderna när vi gör saker bara för oss och med bara varandra är ännu viktigare nu än de var tidigare. De har alltid varit viktiga, tro inget annat, och vi har alltid varit ganska duktiga på att göra tid för det. Det kan handla om en lunch ihop på en dag då vi egentligen inte har tid, en picknick någonstans, en promenad i närområdet för att bara få tillfälle att prata utan att bli distraherade eller att någon av oss har dukat upp något gott tills den andra kommer hem. Småsaker som gör att vi tar oss tid att se och höra varandra ordentligt mitt i vardagsrushen. Saker som får i alla fall mig att minnas hur viktiga vi är för varandra. Och nej, vi har inte glömt det innan heller men vardagen har en tendens att göra att man glömmer att visa varandra det. Vi tar oss tid att visa varandra. Hade vi inte gjort det hade vi inte hållit ihop, för i ärlighetens namn skulle jag inte orka med honom om det bara var vardag och han skulle med all säkerhet ha toktröttnat på mig för flera år sedan. *haha*