Att åka kollektivt

Publicerat: 11 april, 2018 i Uncategorized

Thomas-the-Tank-En_2773439b

 

Det är väldigt bra kollektivtrafik i min del av landet och då jag inte har vare sig körkort eller bil använder jag mig ofta av det om jag ska längre sträckor än någon eller några mil. Inom stan cyklar jag ofta och gärna, men om jag ska iväg till någon fest och inte vill ha hjälmfrisyr eller om jag ska iväg till ett annat samhälle eller stad så brukar jag välja att åka kollektivt. Välja och välja, förresten… det är inte mycket jag har att välja mellan.  Gå, cykla, åka buss eller ta tåget. Punkt. *haha* Men jag gillar att åka kollektivt. Oftast. På en buss blir det ibland lite tråkigt om man ska långt men på tåg är det lättare att observera folk och man både ser och hör bättre. 

I lördags var jag iväg på just en sådan där kollektiv resa. Det handlade om en tågresa tur och retur till huvudstaden den här gången, en resa på drygt en timme åt vardera håll. Nu blev själva stunden på tåget till Stockholm lite längre på vägen dit eftersom vi satt på tåget som stod still vid perrongen i en halvtimme innan vi kom iväg, det var något vajsing med att koppla på två vagnar till och till slut fick de besluta att inte koppla på vagnarna och åka ändå. Av min vana trogen hade jag gått ganska långt fram på perrongen innan tåget kom, vilket gjorde att jag inte drabbades av hur trångt det sedan blev på tåget när det saknades två vagnar eftersom jag redan fått en plats att sitta på medan väldigt många människor väntat in de nya vagnarna längre bak och suttit sig ner där i väntan på att de skulle kopplas på tåget för vidare färd mot Stockholm. 

Den där halvtimmen på tåget vid perrongen gav mig och alla andra en extra halvtimme att slappna av på. Det gör lite skillnad för resten av resan, förstår ni. Inte nödvändigtvis så att jag själv behöver det för att slappna av och prata med folk direkt. Nä, jag hade börjat prata med en kvinna redan vid busshållplatsen och när det sedan visade sig att hon skulle med samma tåg blev det en liten sådan där knepig situation efter att vi klivit av bussen. OK, så vi hade pratat hela vägen ner och skulle med samma buss men skulle vi vänta tillsammans inne på stationen eller skulle vi stå lite var för sig? Jag bestämde mig för att göra en liten halvvariant. Jag hängde med in på stationshuset men gick sedan mitt eget håll och köpte tvättservetter inne på pressbyrån (jag tog med mig soppåsen när jag gick och min kära sambo hade lagt en ölburk överst och ni kan ju gissa vad som rann ner för armen på mig när jag lyfte upp soppåsen för att trycka in den i soptunnan *suck*) och sedan en kopp te att ta med på fiket på stationen. Därefter gick jag ut och ställde mig så att jag fullt synlig och hon valde att komma och ställa sig med mig tills tåget kom och hängde på och satte sig intill mig på tåget när det väl stod på plats. 

Det är lite skönt när det funkar så där enkelt men som den väldigt sociala människan jag är så pratar jag med allt och alla men kan ändå känna att det blir lite obekvämt när jag inte riktigt kan pejla hur den andra personen vill ha det. Visst, vi skulle till samma ställe med samma transportmedel men jag vill  ju inte att den andra ska känna sig trängd och tvungen att umgås med mig bara för det men när den personen inte ger tydliga signaler kan jag känna mig osäker på nästa steg och därför var jag oerhört glad över att det fanns möjlighet att låta den andra välja själv. Det hade varit annat om vi stått vid en busshållplats i de värmländska skogarna kanske, men som det var i lördags så kunde jag backa och låta personen själv avgöra. 

De första tio minuterna på tåget var tysta. Jag och min nyvunna väninna pratade visserligen lite mellan oss själva och med ett par som satte sig mitt emot oss på fyrplatsen på tåget men det var ändå relativt tyst i vagnen. Därefter hände det något, det kändes som om det kommit en signal av något slag, som gjorde att folk började prata mer. Låga röster mumlade till varandra och människor slappnade av mer och mer. Kanske var det bara den där insikten om att vi var fast på tåget i minst en timme och lika gärna kunde göra oss bekväma eller så var det något annat. Ingen aning, men det var hur som helst väldigt påfallande. 

På fyrplatsen på andra sidan gången satt det tre män som kände varandra och en kvinna som inte kände någon av männen. Männen var i min ålder eller kanske några år yngre och kvinnan var i ungefär samma ålder eller kanske något år yngre än dem. Till en början sa männen inte så mycket alls, men när de märkte att kvinnan valde att inte titta på dem utan helst blundade eller tittade ner i en bok hon hade med sig blev de mer och mer talförda. Jag fick intrycket av att två av männen kände varandra bra medan den tredje var lite ny i sällskapet. Inte helt ny, men ändå så pass ny att det ibland kändes tvunget att förklara saker för denne innan de fortsatte med samtalet. Männen såg helt olika ut, ändå var de väldigt lika varandra. Lite som det är numera och som det kanske alltid varit? Mode och trender för med sig att folk påminner om varandra utifrån den tid de lever i.

På sjuttiotalet var det platådojjor och utsvängda jeans, runda glasögon och pottfrissor. Idag är det mer eller mindre välansat helskägg (dessa tre hade kort, ansat skägg), kort hår eller rakade skallar och jeans och överrockar. I alla fall i en viss ålder och inom vissa grupperingar. Jag har funderat på hur jag ska bäst beskriva dessa män och kommit fram till att hipsters är den närmsta generella beskrivningen jag kommer på. Jag studerade männen under lugg och kom fram till att det fanns väldigt många likheter mellan dem, även om de till viss del såg väldigt olika ut. Den ena var rakad medan de två andra hade kort hår, alla hade skägg, alla pratade på samma vis och på dialekten och att de alla tre kallade sina fruar för hustrur fick jag för mig att de var från Hufvudstaden och var på väg hem. Ingen av männen pratade något om religion men utifrån vad de sa fick jag för mig att ingen av dem var aktivt religiös. Ändå hade den mörkhåriga mannen med hår ett kabbala-band kring handleden. Där ser man vad man får för att man antar saker. 

Deras samtalsämnen skiftade ganska friskt. Till en början lite oskyldigt, med skillnaden mellan bostadsrätter i stora versus små städer och rally. Missförstå mig rätt, de pratade ganska tyst men då man faktiskt sitter bara någon eller några meter ifrån dem uppfattar man ändå tydligt vad de pratade om. Än så länge såg kvinnan intill dem avslappnad av. Tyvärr (?) kom det sedan fram en väska innehållandes oöppnade ölburkar fram. Dessa burkar öppnades därefter och till ingens förvåning blev samtalen sedan lite mer oskyldiga. Rally i alla ära, men rally medför ju avgaser och avgaser fick männen att tänka på öststaterna och Polen i synnerhet. Är ni med?

I Polen finns det tydligen en oerhörd mängd horor av bättre eller sämre kvalitet och det är viktigt att man väljer rätt för vem vill väl ha ett dåligt ligg när man nu betalar för det, även om betalningen är en spottstyver? Polska horor är dessutom mycket billigare än de i Berlin, trots att de kan ha lika bra klass som dem. Visste ni det? Kvinnan vid samma fyrplats som dem höll nu stramt upp sin bok framför sig samtidigt som jag såg att hon fipplade med ljudkontrollen på sin telefon. Hon såg inte så avslappnad ut längre men försökte ändå låtsas oberörd. Grabbarna – ja, de hade gått från att vara män till att vara grabbar utan att för den skull ha passerat gå – märkte ingenting utan pratade glatt vidare och ju mer avslappnade de blev desto mer släppte de på hämningarna. Nu slapp vi tack och lov höra några detaljer om vilka tjänster dessa kvinnor som säljer sina kroppar för att överleva utförde och grabbarna pratade sedan om annat, mer eller mindre privat, under resan. Jag funderade på att säga något när kvinnan såg så där obekväm ut men eftersom de inte gick in på detaljer och och hon sedan märkbart slappade av när de sedan lämnade ämnet valde jag att låta bli. 

Där fanns även en familj som inte fått sittplatser ihop. Ett föräldrapar och tre barn försökte under resans gång hitta platser så att de satt nära varandra. Jag bevittnade fyra platsbyten men det kan ha varit fler eftersom de tidvis satt bakom mig. Pappan försökte hålla uppsikt på barnen medan mamman till slut gav upp och tog en tupplur. Jag försökte att inte stirra på henne (hon satt då snett framför och vänd mot mig) men när hon somnade hade hon munnen stängd utom en liten glipa mitt i mellan läpparna. Hon såg ut som en sådan där docka med medföljande napp där man trycker in nappen i ett litet hål. Jag försökte verkligen att inte föreställa mig en sådan där plastnapp intryckt där, jag lovar. Jag misslyckades dock och för att inte skratta högt tvingade jag mig själv att inte titta dit mer än de gånger då ögonen automatiskt och omedvetet drogs dit. 

Det satt en annan familj bakom mig. Jag vet inte hur gammal barnet var men min gissning av vad jag såg när jag sedan gick förbi dem på väg ut är att flickan var ungefär 7-8 år gammal. Hon hade ställt en hel massa frågor om tåget och vilka ställen tåget stannar på under resan. Frågor som pappan försökt svara på utifrån bästa förmåga, något som inte var helt lätt eftersom det kom både en och femton följdfrågor till varje fråga. Rätt vad det är frågar flickan hur gammal hon måste vara för att åka tåg själv. Pappan blev lite överrumplad och svarade att runt 15 nog var en bra ålder för det. Jag såg inte hennes ansikte men hörde bestämdheten i hennes röst när hon sedan deklarerade att ”Bra. När jag är femton ska jag åka tåg till Linköping helt själv.” Pappa lät enbart förvånad när han frågade vad hon skulle där att göra. Tydligen har de inga kopplingar alls till Linköping med flickan hade hört att Linköping är en trevlig stad. *haha*

Det satt även ett äldre par med på tåget. De pratade inte så mycket men var oerhört fina att titta på. Hon dukade upp lite fika åt dem och såg till att han inte hade några smulor kvar på sig när de ätit upp. Han hällde upp mer kaffe till henne och erbjöd henne en våtservett när hon druckit ur, något hon tackade nej till. När de sedan reste sig för att kliva av någon station innan mig hjälpte han henne med kappan och hon tog sedan väskan så att han kunde gå ordentligt med sin käpp utan att tyngas ner av den. Nu såg väskan inte särdeles tung ut men det var så uppenbart att hon tog den först, att hon skyndade sig så mycket som en äldre person som har lite långsamma rörelser kan skynda, för att underlätta för honom. I min fantasi såg jag hur de hållit ihop i en si så där 60 år, hur de idag känner varandra utan och innan och hur måna de var om den personen de visste alltid skulle finnas där för dem. 

Paret som satt framför oss berättade förresten att de skulle på en upplevelsemiddag på kvällen, något han fått i födelsedagspresent och som nu äntligen skulle bli av. Jag hade aldrig hört talas om fenomenet men tydligen finns det en restaurang i Stockholm som specialiserar sig på att servera mat i mörker. Becksvart, ska det till och med vara. Man blir ledd fram till sitt bord och placeras ihop med ett annat sällskap, de själva skulle tydligen placeras ihop med ett annat par och bli fyra vid bordet, och sedan äter och pratar man i mörkret utan att ha någon som helst aning om vilka man sitter och äter med. Man får välja maten innan man går in på restaurangdelen, så den blir inte en lika stor överraskning även om det måste bli en rejält häftig upplevelse att avnjuta den utan att se den. För någon som ser i vanliga fall, menar jag. Undrar hur de andra sinnena anpassar sig eller tar över när man tar bort ett av dem så där? Enligt mannen i sällskapet var många av de som jobbar på restaurangen synskadade på något vis och kunde på så vis navigera sig även i mörker. Det låter som ett intressant koncept och något jag gärna provar någon gång. 

Jag älskar verkligen att titta på folk. Jag gör det ibland utan att ens vara medveten om att jag gör det, men om man frågar så har jag både sett, hört och tolkat något de gjort medan vi vistades i samma rum eller på samma ställe. Ibland funderar jag på hur de uppfattar mig, vad de tänker och hur de tolkar det jag säger och gör men det är en fundering jag troligen aldrig kommer att få svar på. Inte för att det är viktigt heller. Det är mest en fundering eftersom jag själv gärna spinner vidare på vad jag ser och hör när jag är bland andra människor. Undrar om de förstår att de kan ha ett helt liv till, i min fantasi? 

 

Annonser
kommentarer
  1. livsglimtar skriver:

    Ahhh tack för alla betraktelse, jag är som du när jag är ute bland folk. Älskar detaljer, min egen fantasi och tankar om folk och situationer. Mår jag bra är jag väldigt pratig, men gillar också att bara titta, lyssna. Kram på dig och som sagt tack för läsningen.

  2. ~Sol~ skriver:

    Tack själv, för att du också delar med dig. 😃 Men visst är det intressant att vistas bland folk och se hur de beter sig?!? Sen gör nog min fantasi större hopp än befogat ibland men det är det ju ingen annan än mina läsare som vet. 😂
    Kram

  3. Ametrin skriver:

    Ja det är intressant att hålla koll på folk 😊 men dom där männen hade jag blivit galen på. Fy?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s