Me too

Publicerat: 11 december, 2017 i Uncategorized

Att leva som kvinna är inte detsamma som att leva som en man. Tillvaron ser inte likadan ut. Det är samma värld, men ändå inte. Missförstå mig rätt. Världen ser inte ut som den gjorde för bara tio, femton år sedan och än mindre än den gjorde för trettio år sedan. Kvinnor idag lever inte under samma förutsättningar som de gjorde förr. Tillvaron är lättare. Vi har samma möjligheter att utbilda oss, att resa och mycket, om inte allt, annat som en man har. Ändå finns det saker som gör att vår tillvaro inte är som en mans. Det beror inte på att män medvetet trycker ner kvinnor eller att de inte anser kvinnor vara likvärdiga, vilket man kan förledas till att tro när man lyssnar på människor som skriker om en förändring och att det ”är vår tur nu”. Jag skulle inte kalla dem feminazis eller ens feminister. För mig är de bara missledda, bittra, snedvrida uppmärksamhetssökande individer som inte förstår vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om någons tur eller om hämnd. Nu vet jag att många undrar vart jag vill komma med det här och jag förstår att det kan tyckas att skillnaden mellan att medvetet trycka ner en del av befolkningen och att de ändå är styrande genom ett beteendemönster är hårfin, men jag menar verkligen att jag inte på något vis tror att män generellt inte anser att kvinnor är underlägsna män. Jag återkommer till det längre fram, när jag gör ett försök till att lägga fram en saklig framställning om vad jag anser är det vi behöver jobba på för att få fram en förändring.

För att ge en större bild om vilka dagliga skillnader det finns mellan de olika världarna måste jag belysa sådant som kan anses triviala men som ändå är oerhört viktiga i helheten. Småsaker som genomsyrat vardagen så mycket att det inte ens känns som något konstigt. Saker som vi alla, pojkar som flickor, matas med från väldigt tidig ålder. Som till exempel att det är negativt att springa eller slåss som en tjej. Att man parkerar bra för att vara tjej. Att man som flicka får höra att pojkar är pojkar när de drar en i håret, slår, eller puttar på en. Kärlek börjar med bråk. Att det finns könsroller som reglerar vad vi som barn hjälper till med hemma och att flickor är mer benägna att vara duktiga på att passa småsyskon, städa, laga mat, sy, diska, tvätta och andra sysslor medan pojkarna är duktigare på teknik, att meka bilar, att spela fotboll, förstå sig på IT, spela dataspel och liknande saker. Sådant skitsnack. 

Som pojke händer det väldigt sällan att du kommenteras för hur du klär dig, hur du har håret, vilka kåta ögon man har och att man inte ska egga andra med dem, hur långa ben du börjar få eller får en hand som smeker dig längst benet för ”att känna om du börjat få hår på benen än” eller ”rakar du benen regelbundet”, en okänd man med en tydlig erektion som står för nära på bussen, en flyktig hand som råkar nudda vid brösten medan man sträcker sig efter något, en kläm på rumpan och en hel massa likartade saker. Inte heller blir du bedömd utifrån hur du klär dig, hur mycket du druckit när du möter en person som anser sig ha rätt att antingen slå på dig, använda din kropp som sin egendom eller båda, antydaden om att tjänster kan bytas mot kroppsliga gentjänster eller ifrågasatt om vilka kunskaper du har eller vad du har att tillföra enbart på grund av ditt kön. 

Jag vet. Väldigt många av de killar om läser detta kommer att antingen inte känna igen sig alls eller inte tro att det är så illa som jag beskriver det. Ändå känner jag inte en enda tjej som inte möter något av detta på en mer eller mindre daglig basis. Jag vet inte någon som inte kan berätta om hur de upplevt att killar får ta mer plats eller ännu värre. Hur killar tjatar på en tjej att släppa till, som om det vore hans rättighet att få det han vill och inte hennes att slippa något hon inte vill. Hur man hör någon referera till någon som anses vara svag, fånig eller besvärlig genom att denne jämförs med en jävla kärring. Hur okända män slänger kommentarer efter en om ens utseende. Att bli kallad fitta eller hora för att att man säger ifrån eller har en avvikande åsikt. Eller bara för att man finns. Visslingar bakom ryggen på en. Hur man blir bemött med en nedlåtande ton och ett ”lilla gumman” eller ”det förstår du väl” trots att man har både mer utbildning och erfarenhet än motparten. Tyvärr händer det från en redan tidig ålder också. Från att man är flicka. Inte ens i närheten av att bli kvinna. Ni pappor som skulle beskydda era flickor från allt ont i världen har ingen aning om vad de upplever redan från barnsben. Något ni kan beskydda dem från men inte som världen ser ut idag. Nu menar jag inte den oroliga världen utanför vårt närmsta samhälle, inte de delar av världen där krig, våld och hemska förhållanden råder eller den värld där man fortfarande inte kommit lika långt som vi gjort i vårt lilla hörn av världen. Nej, jag menar vår värld. Den tillvaro vi lever i här och nu. 

Jag känner inte någon som inte har en åsikt om #metoo. Hashtaggen har exploderat sedan skådespelerskan Alyssa Milano skapade den den 15 oktober, i kölvattnet av Harvey Weinstein skandalen. Kvinna efter kvinna, man efter man och hen efter hen har hittat sin röst för att berätta om sina erfarenheter och upplevelser angående hur någon tagit sig friheter mot dem. Magnituden av den lavin som följt sedan allt detta började är överväldigande. Dag ut och dag in kommer vittnesmål om hur omfattande detta problem är.

För det är ett problem. Ett enormt problem. Kärnan av problemet kan tyckas vara sexuella trakasserier och övergrepp och det är en del av problemet, men min åsikt är att det är ett symptom av problemet snarare än kärnan. Jag har haft många diskussioner och samtal om detta och har om och om igen fått förklara hur jag menar, vilket får mig att känna att vi (i egenskap av samhället) återigen söker oss en lösning på ett symptom hellre än att gå till kärnan och göra något åt den. Det är förhoppningsvis inte möjligt att dölja det här med några plåsterlappar, men försök kommer tyvärr nog att göras. 

Som alltid när det händer något som media får tänderna i så har #metoo har det dragits i alla trådar och man vänder alla stenar för att få den största och bästa rubriken. Många, många människor och då främst kvinnor har berättat om vad de varit med om. Inte bara som kvinnor utan även som flickor. Ibland från väldigt, väldigt unga år. Person efter person nämns tillsammans med anklagelser om de brott de har begått. Ska ha begått. Eventuellt har begått. Jag tycker absolut att det är viktigt att exponera dessa människor som begår sådana här brott. Jag förstår även att man kanske inte orkat eller kunnat berätta om sådant som hänt för länge sen och nu känner ett stöd och en befrielse som gör att man äntligen kan berätta utan att själv ramla ihop i en fläck eller bli kallad lögnare. Eller ännu värre, att någon förringar den där hemska upplevelsen du varit med om. Ja, #metoo är bra.

Som med allt annat är det dock inte bara bra. #metoo är inte en homogent bra sak. Det finns inget som människor av alla de slag har med att göra som är det. Skrupelfria, sensationslystna människor, bekräftelsemissbrukare, personer som tar till vilka medel som helst för att skada någon de anser förtjäna det eller för att själva tjäna något på det och idioter som vill ha sina femton minuter i rampljuset utnyttjar medias korståg för att få tag på namn att fläka ut i etern. De utnyttjar #metoo och vattnar ur det för sin egen vinnings skull. Sedan är något som hanteras i media inte en fråga om att vara oskyldig tills bevisad skyldig utan snarare tvärt om. Det skrämmer mig. Inte för att jag misstror alla anklagelser eller att de alla inte kan vara sanna, utan för att media framställer det på ett sådant vis att människor döms innan de ens blivit hörda. Utan bevis eller ens en trolig beviskedja. En farlig utveckling i vårt demokratiska samhälle. Jag förstår naturligtvis att bevis är svåra att finna när ord stor mot ord men då handlar det ändå om att båda parter måste få säga sin version innan man bränns på ett kors. Inte heller innebär tystnad gentemot media att man är skyldig. Man kanske helt enkelt har fått sitt liv raserat och inte vet hur man ska gå vidare, då är inte den media som orsakat haveriet det första eller tredje alternativet ens om man är oskyldig. Det är rättsväsendets uppgift att förhöra och införskaffa information och berättelser. Hur man sedan fortsätter måste en domstol bedöma, inte gemene man som fått sin version genom media. 

För många är den värsta delen av denna skandal hur människor som Harvey Weinstein använt sig av sin makt för att utnyttja, utpressa, förnedra och förringa främst kvinnor men även en del män men för mig är det bara en liten del av problemet. Nä, en stor del av problemet. Men ändå en liten. Problemet i sig är större än så. Problemet ligger i att vetskapen om dessa beteenden är kända bland andra och att det tonas ner till att bli offrets problem. Offret övertalas eller pressas till att inte anmäla och lämnas för att på egen hand få brottas med det trauma hen tvingas genomleva, utan någon hjälp eller stöd. Uppe på detta ger man offret en klapp på kinden och viftar bort hen som en obekvämlighet. Trodd och ändå tillintetgjord. Inget värd. 

Problemet ligger inte bara i att en del män beter sig som Harvey Weinstein och hans likar, som bevisats vara ärkeskitstövlar som rider på sin makt för att äga andra antingen ekonomiskt, fysiskt eller mentalt. Alla män gör inte det. De flesta män gör inte det. Men än idag lever en kultur kvar där offret måste freda sig själv medan omgivningen förfäras över hur hemskt det är att man behandlar en annan människa på det viset. Här vill jag betona att detta väldigt mycket oftare händer kvinnor än män. Att kvinnor ofta i sin vardag befinner sig i situationer där de känner sig utsatta genom kommentarer, härskarteknik eller handpåläggning utan att någon runt omkring säger ifrån. Att vår kultur tillåter att en man klämmer en kvinna på rumpan offentligt utan att någon av de tio personerna som befinner sig i samma utrymme och bevittnar det säger ifrån. Eller ännu värre, att det hö hö hö:as och ryggdunkas från mannens vänner. 

Jag vet att män också blir obekväma och känner att det är fel. Att de tar avstånd genom att inte göra likadant. Jag vet också, av mångårig erfarenhet, att de anser att det är kvinnas sak att säga ifrån om hon tycker att det är jobbigt. ”Man får ju ha lite råg i ryggen själv också”. Eller att de inte vill lägga sig i. ”Det var ju bara en klapp på rumpan, det är väl inte så farligt”. OK. Det är en hand på en rumpa. En obehörig människas hand som tar på en annans kropp. Det är lätt att vifta bort som en småsak. Tänk dig så att det är din elvaåriga – eller vilken ålder som helst förresten – dotters rumpa och det är en kille eller äldre man som väljer att klämma lite på den för att de anser sig ha rätt att göra det. Det är ju ändå en småsak. Eller att det är din syster eller mammas rumpa någon annan uttrycker ägarrätt över. Känns det lika oviktigt? 

Tystnaden är kärnan av problemet. Den tysta sanktioneringen av beteendet. Om tillräckligt med många människor säger ifrån och gör det pinsamt, obekvämt, obehagligt och omöjligt för dessa rovdjur och maktmissbrukande arslen att bete sig som de gör så skapar vi ett nytt klimat i en positivt förändrad kultur för våra barn. En kultur där vi från början lär våra barn att respektera alla våra medmänniskor, utan åtskillnad. Där det inte är negativt att vara tjej eller att utöva en aktivitet som en tjej. Där personen som råkar finnas i närheten inte tittar åt ett annat håll och låter den trakasserad människa vara ensam om att säga ifrån. Där man sluter upp mot ett monster som tycker att det är fritt fram att ta för sig av en annan människas kropp. Där respekt är ledmotivet. 

Det är vad jag hoppas att #metoo leder till. Det är vad #metoo behöver leda till. Att vi fortfarande har en bit kvar och att många, många män inte alls beter sig som rovdjur eller ens djur men ändå inte ser skillnaderna i den vardag män och kvinnor lever i och att det fortfarande skämtas och förringas genom att använda feminina benämningar som skällsord innebär att vi har en bit kvar. En bit jag hoppas är en finalsträcka. Vi har redan kommit otroligt långt i en väldigt positiv utveckling. Det är det som gör att kvinnor i Sverige har lyxen att kunna kämpa för respekt på den här nivån, till skillnad från en kvinna i ett mindre utvecklat land som genomgår sin vardag i förhoppning om att inte bli gruppvåldtagen eller misshandlad till döds. Ja, vi har det bra på det viset. Men det innebär ändå inte att vi är klara än. 

Jag har mitt personliga bagage, precis som alla andra. I mitt eget fall väljer jag att inte nämna namn. Inte för att skydda någon utan för att det skulle göra att jag genomlever det igen. Nej tack. Jag har full förståelse för att man väljer annorlunda. Detta är dock mitt val och jag väljer att se framåt istället för bakåt. Jag vill aldrig mer uppleva att jag ifrågasätts på grund av att jag tjej, jag vill inte känna den där handen på mig, behöva tänka försvara vad jag har på mig eller hur mycket jag druckit, höra kommentarer om mitt utseende och mina kvinnliga attribut, känna mig ensam i en obehaglig situation i ett rum fullt med folk som tittar bort eller . Jag vill inte att någon annan ska utsättas för det heller. Speciellt inte unga flickor. Därför måste vi sluta vara tysta. Därför behöver vi sluta lära våra flickor att de måste anpassa sig till hur män tycker att vis ska vara och att klä sig modest för att inte locka till sig ett rovdjur. Istället ska vi lära våra pojkar att respektera flickor som de är och lära dem att flickorna har absolut ensamrätt till sin kropp tills de väljer att dela med sig av den. 

Låt inte några idioters missbruk av #metoo förringa dess betydelse.

Annonser
kommentarer
  1. Just Sayin' skriver:

    #meetoo är jävligt bra och behövs både för män och kvinnor. Det handlar om basics, jämlikhet. Samma lön för samma jobb. Att vi kvinnor får upp ögonen för vårt värde. Jag kan dra fler exempel men så länge statistiken visar på att ca 20 % av de kvinnliga eleverna i utspridda åldrar blivit sexuellt trakasserad är fan inte okej. Det handlar om osunda och skadliga strukturer i samhället som är sjuka. Jämställdhet i stort och smått handlar det om. I det lilla får en barnskötare/förskolelärare inte arbetskläder men i de mansdominerade yrkena finns vinterkläder och varselvästar. Bägge grupperna ska vara utomhus i tjänst, flera timmar om dagen. Lika lön för lika arbete och efter utbildningsnivå…hur svårt ska det vara? Jag ogillar starkt ordet patriarkalt. Men så länge det finns orättvisor/förtryck/skillnader som beror på kön…strukturerna finns där, och vi borde ha kommit längre.

  2. Ullrika skriver:

    En av de verkligt stora efterdyningarna efter #metoo är att jag numera inte behöver tveka inför min ”tråkiga humor” eller ”tjuriga attityd”. Jag har i många år känt mig tvungen att stå emot och försöka bekämpa de saker du skriver om i inlägget och som Just Sayin’ skriver om här ovanför. De vardagliga (patriarkala) strukturerna vi möter varje dag.

    Första gången jag såg våldtäktspyramiden fick jag en aha-upplevelse. Ja herregud. Så enkelt det är men ändå så oerhört besvärligt.

    Det viktiga är att försöka förklara och försiktigt ”omvända”. Att medelst ilska och attack tro att de män som redan idag känner sig orättvist behandlade ska förstå och ändra sig, det är nog lika omöjligt som att få en sverigedemokrat eller vänsterpartist att i aggressiv diskussion inte försvara sitt partis bakgrund. Och. Vi får inte glömma alla de kvinnor som är ”nöjda med sin situation” och som tycker feminism och #metoo är trams. Dom måste också med på tåget. ALLA måste med. Det finns liksom inget alternativ?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s