En millimeter fel

Publicerat: 2 december, 2017 i Uncategorized

the missing piece

 

”Du är inte som andra”.
”Du är annorlunda”.
”Du är speciell”.
”Du är allt bra egen, du”.
”Det finns nog inte många som du”:
”Det är nog bra att det inte finns många som du”.
”Du är av en alldeles egen sort”.
”Du är ju bara konstig”.
”Jag vet inte vad jag ska svara på det….”

”Eeeeh, ja, ja, det blir nog bra det…. *rullar med ögonen*”.
”Du är svår… Nej, jag kan inte förklara varför, du bara är det”.
”Jag tycker om dig trots att du är som du är”.

När jag satte mig vid datorn nu funderade jag på hur det kommer sig att jag sällan känner att jag passar in och att de gånger jag gör det är väldigt få och långt i mellan? Sen mindes jag alla dessa meningar jag hört genom åren, om och om igen och i en hel massa fler varianter än de få jag listat här ovan. När jag tänker på allt detta, alla varianter och formuleringar som egentligen säger en och samma sak är det kanske inte så underligt att jag undrar vart jag passar in? 

Det är inte så att jag känner mig ovälkommen eller att folk önskar mig bort därifrån utan mer som om de är en pusselbit och jag en annan men att skärmaskinen skavt bort lite för mycket på någondera av oss så att vi har en för stor glipa i mellan för att kännas som rätt bitar ihop. Eftersom jag känner så här i så många situationer är det sannolikt jag som blivit lite för trimmad i kanterna. Inte mitt fel alls, utan helt enkelt en del av den jag är. Något jag inte kan eller vet hur jag ska göra något åt. Eller om jag ens ska försöka göra något åt det. Inte för att jag inte försökt. Jag inbillar mig att det vore väldigt skönt att  någon gång känna att man hör hemma. Ihop. På sin plats. Att inte undra vad jag gjort nu för att få andra att yttra sig som ovan. Jag är som folk är mest, tycker jag själv. Det verkar väldigt få andra tycka. 

Detta är inget nytt fenomen. Jag har alltid känt så. Med sex syskon var jag alltid den udda. Jag är övertygad om att mina syskon älskar mig, på sitt sätt, men det innebär i min familj inte att jag för den skull hör till. Brorsorna hängde ihop i ur och skur, tvillingar som de är, syrran och brorsan var som ler- och långhalm och min äldre syster hamnade av anledningar vi inte behöver gå in på nu hos farmor och farfar och växte upp där så vi fick inte den där goda kontakten syskon ibland kan ha. Kanske hade vi fått det om hon blivit kvar hos oss, men så skedde inte. Hon kom däremot hem under drygt ett år när jag var ung tonåring men tyvärr fanns där allt för många tonårshormoner och uppdämd ilska, sårade känslor och frustration för att det skulle bli en bra tid för någon utav oss. 

Vår familj är tack och lov inte som andra, med vilket jag menar att jag är glad över att andra inte har den konstiga jargongen, hårda tonen, brutala ärligheten utan krusiduller, omtanke eller genomtanke och emotionellt hämmade familjesituation som vi växte upp i. Vi syskon har däremot anpassat oss ypperligt till detta och lever utifrån det än idag. Vi har inget behov av att hålla tät kontakt eller ens meddela oss till varandra om det inte är riktigt viktigt (numera har vi barn och barnen går alltid först, vilket tack och lov är en självklarhet för oss alla) men om någon av oss behöver något så finns vi där allihopa. Punkt. Utöver det så är det ungefär som tidigare. Jag är en självklar del i familjen eftersom jag är syster med dem men det är nästan givet att jag är den som får information om något sist. Nästan som en eftertanke. Men jag passade inte in i övrigt heller, i vardagen när vi växte upp. De syskon närmast i ålder med mig delade vänner och även om jag var jämnårig med en hel del av brorsans vänner liksom lillsyrran var det med många av hans yngre vänner så hade hon alltid en given plats i gänget medan jag var välkommen men inte välkomnad. En svår distinktion att beskriva, men tänk lite så här; som brorsans syrra och som någon som var driftig och fick saker gjorda så var dörren alltid öppen för mig men det var ingen som bjöd in mig eller frågade om jag ville vara med. Det är det närmsta jag kan komma att beskriva det i enkla ord. 

Så var det i skolan också. Jag hade en central roll i klassen och gick utan problem mellan olika grupperingar men det var ingen som omfamnade mig och ville ha mig som en självklar del av gruppen, i ur och skur. Jag hade andra intressen än alla jag kände, jag var verbal medan de andra var tystare, jag startade inte ett slagsmål men backade heller inte och gjorde en del obehagligt till mods och kanske lite skrajsna över att reta upp mig fram tills vi gick ut högstadiet, jag var mer killig än tjejig, vilket fick killarna att behandlade mig som en av grabbarna samtidigt som de inte visste hur de skulle definiera mig då jag så uppenbart var tjej. Tjejerna visste i sin tur inte hur de skulle kategorisera mig och därför blev det lite krystat när jag satt med då de pratade smink, kläder och vad det nu var.  Jag hade en bästis i skolan och vi höll ihop i vått och torrt, utom de perioder då vi på tonårsflickors vis vara osams (vi står fortfarande varandra när), men inte ens där hörde jag hemma. Jo, i hennes hem med hennes familj, men det är också en lite egen situation. Bland hennes övriga kompisar var jag däremot helt fel. Fanns inte ett rätt någonstans. I skolan kom kompisarna till mig om de behövde hjälp och jag var den första de ringde om de behövde prata. Utöver det åkte de till stranden, gick på stan, hade fest och vad det nu var utan mig. Om det inte var allmänt, då var jag självklart välkommen ihop med alla andra. Det är som om jag var osyknad med alla andra. Låg tätt intill men en millimeter felkalibrerad. 

Jag har känt så här hela mitt liv. Som om någon eller något släppt mig från rymden för att landa just här på jorden medan jag egentligen hörde hemma lite, lite åt sidan. Inom den närmsta släkten, i skolan, på arbetsplatser, på BVC när grabben var liten, i umgänge med människor jag anser vara vänner, på utbildningar, i random konstellationer och allt vad det nu kan vara. Som om jag har en tunn hinna mellan mig och de – ni – andra. 

Missförstå mig rätt. Jag har alltid upplevt att människor har lätt att tycka om mig och att de verkligen gillar att umgås med och prata med mig, precis som jag har lätt att tycka om människor och verkligen älskar att vara social. Men… jag får ändå höra de där meningarna som jag skrev i början av inlägget. Ofta. Ibland med förundran, ibland med undran, ibland i frustration och de allra flesta gånger som en förklaring till varför jag inte förstår eller tycker lika. Vissa gånger är de helt enkelt så jag beskrivs inför andra. Oavsett anledning så är kontentan av orden detsamma. Kanske får det mig att mentalt dra mig tillbaka lite också, så att det fördjupar känslan jag får när de sägs? Känslan som numera är som ett andra skinn. Som vardag. Som jag ibland hör mig själv säga ”i förebyggande syfte”, så att jag slipper höra dem från andra. Det är inte omöjligt att så är fallet. 

Om ni tror att jag gnäller om detta så har ni misstolkat inlägget. Det är inte gnäll. Det handlar mest om att jag ibland kommer att tänka på det och grunnar över fenomenet. Och visst, det kan absolut leda till att jag stundtals känner mig otroligt ensam och utanför också men inte just nu. Nu är jag mer fascinerad, fundersam och analytisk till varför det är så här.  Den här gången triggades tankarna och funderingarna av något jag var med om här om dagen. Det händer då och då och jag att det går fortare att få det ur systemet om jag skriver ner det än att jag ska ligga och grunna över det innan jag somnar. Insomniac som jag är så vet jag att grubbleri och funderingar kan göra att jag ser morgondagen gry innan jag lyckas slappna av i skallen tillräckligt för att somna och eftersom jag ska jobba ett extrapass i morgon eftermiddag behöver jag all sömn jag kan få. 

Jag har naturligtvis inga svar att komma med. Hade jag haft det hade jag inte behövt skriva av mig för att få ordning på tankarna. *haha* Men det är ett intressant fenomen ändå, oavsett om jag får svar till mina funderingar eller inte. Vid tillfälle har jag önskat mig kunna se mig själv från utsidan, genom någon annans ögon, för att se vad som menas med beskrivningen annorlunda, inte som andra, egen, speciell, konstig och allt vad det är. Att jag då kanske skulle kunna förstå. Som det är nu kan jag bara försöka tänka mig vad de menar och det är jävligt svårt när man bara har sig själv som referens. Det är svårt att se sig själv som andra gör. 

När jag läser igenom det jag skrivit inser jag att det kan tolkas som att jag har dålig självkänsla och därför upplever saker som jag gör. Det är som jag skrev om ensamheten här ovan, ibland har jag absolut dålig självkänsla. Ibland har jag till och med otroligt dålig självkänsla. Oftast inte. Alla kan ha dåliga dagar men i regel trivs jag rätt bra med den jag upplever att jag är och hur jag upplever att jag är. Rätt vad det är så händer det något som får mig att stanna upp och revidera den bilden av mig själv men det hör till livet och allt som är en del av det. Gjorde jag inte det så vore jag inte mänsklig. Nej, jag har inte dålig självkänsla. Utom ibland, förstås. Precis som alla andra människor. 

Det handlar heller inte om att jag skulle vilja vara ”som alla andra”. Det vill jag absolut inte. Inte för att jag personligen ser mig som speciellt annorlunda, knepig, konstig eller udda gentemot mina medmänniskor, men det gör ju inte att jag vill att de få saker jag upplever som typiskt jag ska försvinna för att jag ska bli enhetlig med min näste heller. Jag tycker om skillnader mellan människor, det gör det så mycket enklare att urskilja dem från varandra då. Förresten anser jag väldigt få vara ”som alla andra”. Visst finns det människor med mer slätstrukna yttre personligheter än andra men tittar man närmare så finns där oftast något som ändå gör dem helt unika och fascinerande individer. De är bara lite mer försiktiga till vem de väljer att visa den delen av sig själva för. 

Jag vill förresten påpeka att jag på intet vis är svår. Enklaste människan i hela västvärlden. Jag tänkte skriva i hela världen men insåg sedan att de i u-länderna lever ett så annorlunda liv än jag att jag inte kan jämföra. Jag är dock inte svår. Bara så att ni vet. 

 

 

Annonser
kommentarer
  1. Ametrin skriver:

    Nej du är inte svår och himla bra som du är! Och framförallt med en enastående självkänndedom. Jag ogillar det där mänskliga och märkliga behovet att klumpa ihop likheter och särskilja olikheter. Den leder till så mycket otrevliga åsikter. Vi borde börja bejaka olikheterna och dra nytta av dem istället. Låta alla få vara som de är utan att peka ut annorlundaheter av nåt slag.

    • ~Sol~ skriver:

      Tack.
      Ja, det är lite underligt att allt ska passa in i en mall för att folk ska kunna slappna av och bara vara. Minsta lilla skillnad, även sådant man inte kan sätta fingret på, skapar nervositet och osäkerhet. Med dessa två känslor följer i sin tur en hel del förutfattade meningar och fördomar. Ja, du ser vart detta är på väg. Det gynnar ingen.

  2. bookangelsite skriver:

    Tack för att du delar med dig. Tror att alla någon gång känner sig utanför eller att man inte passar in. Det är inget fel i det. Det är kanske inte du som inte passar in, det är kanske dom andra som inte passar in runt dig just då. Det förhållandet du beskriver till dina syskon är mig främmande. Jag växte upp med en lillebror och vi har alltid varit nära varandra och är än idag. Har svårt för att tänka mig livet utan honom.
    Önskar dig en mysig 1 advent helg!

    • ~Sol~ skriver:

      Tack för att du läser och kommenterar. 🙂
      Det kan vara så att omgivningen inte passar ihop med mig men egentligen blir resultatet detsamma. Att jag känner mig som om jag skaver lite mot alla andra. Jag är glad över att du och din bror står varandra nära, det är en fin sak. 😀
      Ha en riktigt härlig adventshelg själv. 🙂

  3. Ullrika skriver:

    Jag tror att väldigt många människor mer eller mindre känner sig eljest. En del av oss lite mer än andra, kanske. I en tid när det är trendigt att vara sig själv – så länge en är sig själv på rätt sätt och likadant som alla andra – så känner jag att såna som du och jag (och väldigt många andra) är helrätt på ett sätt som dom där som eventuellt inte känner sig så eljest som vi kan förstå.

    Du skriver superklokt och jag förstår exakt hur du menar.

    • ~Sol~ skriver:

      Det är möjligt att det är så. Just det där med att det är trendigt att vara sig själv så länge man är sig själv på rätt sätt gentemot alla andra är en bra observation. Lite så det alltid varit, var gärna dig själv så länge det passar med normen. Det är så trist att det fortfarande är så, trots all frigörelse och öppensinne som påstås råda i samhället.

      Tack, snälla du.    

  4. Lill skriver:

    Fina Sol.
    Jag har träffat dig. Du är långt över genomsnittet i intelligens.
    Det är inte ovanligt att man som en smart unge känner sig utanför.
    Alla gör det ibland, men det blir ett kännbart glapp mellan normalbegåvade och särbegåvade ungar.
    Att känna sig som ”en i gänget” innebär bara att man måste hitta rätt gäng att hänga med.

    Jag tycker du är en helt fantastisk människa. Är oerhört fascinerad av din kunskapshunger och ditt stora kunnande. Dessutom skriver du som en fullfjädrad författare. En egenskap jag själv gärna hade haft.
    Stå sträck på dig. Du är precis som du ska vara och alldeles unik.
    Saknar dig oerhört på Beta, men följer dig här.

    Kram
    Lill

    • ~Sol~ skriver:

      Hej Lill.
      Så roligt att du tittar in här fortfarande. ❤
      Jo, du har träffat mig och jag vore ju inte det minsta intelligent om jag motsäger din teori, även om jag inte alls tänkt på det i sådana banor. 🙂
      Rätt gäng för mig är inte bara beroende på samma nivå utan även utifrån humör och lite från dag till dag, vilket gör det där med att hitta rätt och känna sig som hemma lite vanskligt. 🙂

      Tack så otroligt mycket! Jag är ju bara jag och försöker att bejaka de sidor av mig som inte kliver på eller hämmar andra i min närhet (jag har mindre ädla sidor som viskar till min egoistiska ådra om att vara mindre omtänksam och bli mer självisk men jag försöker att dämpa dem till en mildare form av tinnitus) och en del av det är att ta lära mig mer om allt… eller nästan allt… som finns i min omgivning och runt omkring det. Hela världen, alltså. *haha*

      Stor kram till dig, fina Lill. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s