Länge sen

Publicerat: 25 november, 2017 i Uncategorized

kortisonspruta

 

Det är mycket som var länge sen nu. Att jag skrev här är bara ett exempel. Men det var länge sen. Allt för länge sen. Jag har tänkt skriva, många gånger och mer än gärna men sedan har det hänt något annat eller så har jag helt enkelt inte orkat. Eller tyckt att jag har något vettigt att skriva om. Ja, jag inser själv hur fånigt det där sista är. Jag har väl alltid skrivit, vettigt eller ej. Det är knappast det jag siktar på när jag skriver av mig. Jo, förresten. Ibland vill jag nog vara vettig och få ordning på tankarna, men oftast är det mest bara ord som rinner ur mig och bildar meningar som jag själv förstår. Om andra sedan inte förstår – eller väljer att förstå dem – är ganska egalt. De får väl fråga. 

Det var ganska länge sedan jag fick sprutor nu. Kanske för länge sen. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om det. Jag har fram tills för fyra-fem veckor sedan varit otroligt glad över hur länge sprutorna jag fick i mitten av augusti hållit och sedan dess har jag blivit stelare och stelare, ömmare och ömmare och tröttare och tröttare igen. De där tre vapenbröderna är ett jävla elände att bära med sig, bara så ni vet. Satan i gatan så dryga de är. Speciellt när de börjar pola med sömnsvårigheterna jag dragits med sedan jag var barn. Ni kan ju tänka er hur kul vi fem haft ihop på sistone. *suck*

Jag har hur som helst tagit steget till att göra något åt eländet igen. Vi får se vad sköterskan säger när jag pratar med henne på måndag men troligast är att det blir fler sprutor. Tre eller fyra, beroende på hur jag lägger fram det och vad de ser på ultraljudsundersökningarna av lederna de brukar göra. Jag har ingen större lust att äta fler mediciner så jag tänker fortsätta propsa på att sprutorna hjälper tillräckligt. Håll tummarna för att det verkligen fortsätter att vara så även under årets kalla dagar, tack. Jag kan inte hjälpa än att vara lite orolig över just det, faktiskt. Kylan har inte varit min vapendragare på sistone. 

Det är så trist. Jag älskar vintern. Så där djupt och innerligt. Förra året var jag för dålig för att kunna njuta av den alls. Jag var till och med rädd för den, orolig för att jag skulle halka och göra ännu mer illa mig, bekymrad över att kylan gjorde smärtan värre och skraj för att den djupa snön skulle hindra mig från att gå ut över huvud taget. Det snurrade till det ordentligt för mig. Att känna så inför min absoluta favoritårstid var tungt. In i märgen sorgligt. Jag trivdes inte med mig själv eller något i min omgivning då. Det blev lättare under senvåren och sommaren, inte bara för att det var lättare att ta mig fram utomhus utan även för att jag mådde bättre överlag. Ont som fan, visst. Men så otroligt mycket bättre. 

Nu är det halt. Jag har halkat till både en och två gånger redan. Första gången var som det brukade vara innan jag blev sjuk. Jag halkade till, gled ett par centimeter, ropade till och såg mig sedan om för att se om något bevittnat mitt mindre graciösa isdansnummer. Andra gången var det som gick mig att ta mig i kragen och ringa reumatologen igen. Jag halkade till, gled i några centimeter, skrek till och tvingades ner på knä trots att jag egentligen inte halkat så att jag ramlat. Nej, det var fotleden som gav efter av av vridas lite grann i en ovan vinkel. Det högg till och där satt jag. Sådana hugg får jag i tån och fotleden ett par gånger om dagen numera. Ibland oftare. Det gör så ofantligt ont att jag skriker högt och får tårar i ögonen varje gång. Det börjar bli för mycket, speciellt på jobbet. Jag orkar inte gå omkring och oroa mig över att fot eller tå ska ge efter mitt i en aktivitet eller något jag gör med barnen. Jag skulle verkligen inte orka med att få ett sådant hugg där heller. Då tar jag hellre tre-fem sprutor eller vad det är. Jag skulle kunna leva med att inte få sprutor i vare sig axeln eller tummen, det gör ont men är ändå överkomligt om det inte hålls sällskap av eländet i fötterna, men får jag inte i fötterna vet jag inte vad jag gör. 

I övrigt gör jag mitt bästa för att bekämpa sömnlösheten men det är en envis och gammal fiende som känner mig alldeles för väl för att bara ge upp. Jag har både insomnings- och sömntabletter men inte ens kombinationen av dem gör att jag somnar. Jo, om jag överdoserar dosen på paketet tre-fyra nätter på raken (överdoseringen är en muntlig ordination från min läkare) men jag gillar inte att göra det så många nätter i rad. Därför sover jag inte alls vissa nätter och försöker sedan överdosera nästa natt. Oftast har jag inget för det heller. Jag är vaken vilket som. Hittills är det värsta 3 dygn med bara 2,5 timmars sömn vardera. Erfarenheten säger att det kan bli mycket värre, men jag hoppas att jag i alla fall lycka stävja det som jag gör nu, att jag är vaken max tre-fyra dygn med ett par timmars avbruten sömn någonstans i dem och sedan lyckas sova en natt eller i alla fall fem-sex timmar innan det är dags för nästa vända. Bäst vore det förstås att jag helt enkelt kommer igenom den här perioden och sover som en stock igen, men erfarenhet från otaliga tidigare vändor skrattar åt mina förhoppningar om det. 

Tro för all del inte att jag på något vis är knäckt eller deprimerad. Jag är bara trött och har ont. Det är stor skillnad, ser ni. Jag mår faktiskt hyfsat bra, om man bortser från de där faktorerna jag inte kan rå för eller ens rå på just nu. Men blir jag av med en del av smärtan så kanske huvudet också faller på plats ordentligt och då löser sig ju allt av sig självt. Som ni kan förstå så hoppas jag ju på den lösningen. Den enkla lösningen. Det vore ju rätt skönt om det finns en sådan och att den hamnar hos mig för en gångs skull. *haha*

 

Annonser
kommentarer
  1. Ullrika skriver:

    Så läskigt att du går å halkar. Tur i oturen att du inte gjort dig mer illa än du skulle kunna göra, och lite synd att ingen sett och kunnat underhållas av dina – vad jag antar – fantastiska krumbukter 😀

    Hoppas verkligen att du snart mår bättre vännen. Blir så himla ledsen av att du har så ont 😦

    • ~Sol~ skriver:

      Vädret har skiftat en hel del här uppe, så det är lite halka och mycket regn och rusk just nu. Det läskiga är ju blankisen som inte syns. I övrigt går det rätt bra just nu. Jag fick ett gäng sprutor i förra veckan och de ger god effekt redan. Stor kram till dig. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s