Oväntad utveckling

Publicerat: 18 september, 2017 i Uncategorized

smileys happy sad

För tre och ett halvt år sedan var jag lika rund som jag var lång. En badboll på tandpetare som cyklade runt stan i raketfart vart jag än skulle. En tjockismocka som glatt promenerade dit jag valde att inte cykla. En bumpasvulla som med lite möda och stor entusiasm klättrade med barnen på jobbet i olika lekparker. Som lekte jaga och sprang så att svetten lackade för att det var kul. Jag var tjock och jag var glad. Nöjd med mig själv. Hade inga stora hick ups gällande mig eller hur jag ser ut. Mitt utseende hade i princip ingenting som helst med min uppfattning om mig själv att göra. 

Sedan gjorde jag en radikal förändring. Anledningen var aldrig att jag inte trivdes med mig själv utan att jag blev skrämd av allvaret i den plötsliga (?) diabetes min rundlätta mamma drabbades av och som akut skickade in henne på sjukhuset. Hon såg verkligen inte ut att må bra då och värdena var inte att leka med. Så ja, jag blev rädd. Mitt i allt det där skitnödiga bestämde jag mig för att hjälpa kroppen på traven att undvika följdsjukdomar till fetma, vilket ju diabetes är. I mitt resonemang fanns även artroser, infarkter och lite annat skit med. Det kändes som ett vattenfast resonemang och frågar jag någon som jobbar med just hälsa så kommer de att hålla med. 

Jag kämpade som ett as och gick ner 40 kg. Jag var som en krigare som antog utmaning efter utmaning, gram efter gram och kilo efter kilo. Satan vad duktig jag var! Helvete vad stark jag kände mig! Och jag hade rätt. Jag var duktig. Jag var stark. Jag var fantastisk. Jag gladde mig dessutom över varje delmål jag nådde och efter att ha gått ner hälften märkte jag att jag blev bemött annorlunda. Ordentligt sedd och fick fler komplimanger, speciellt för mina kläder och annat som inte alls har med min person att göra men som ändå kändes personligt. Bemötandet överlag kändes mindre nedlåtande. Nu är det inte det jag tänker ta upp här, men det är ändå värt att notera att samhället gör en mer eller mindre omedveten negativ bedömning om både utseende och intelligensnivån hos feta människor. Det är åt helvete fel, bara så ni vet.

Som den tävlingsinriktade människa jag är så kändes varje kilo som en seger, oavsett hur svårt det än varit att gå ner den eller hur lång tid det tagit. Jag minns känslan av att stå där på vågen och se att jag gått ner 40,3 kg. Minns då att jag som varit sfärisk tidigare och att minus 40 kg ingalunda betydde att jag var smal ännu. Och jag siktade inte på smal heller. Nej, de där 40 kg var bra nog. Nu var jag smal nog att hälsan inte var i direkt riskzon på grund av vikten och det var dessutom mycket lättare att hitta kläder som passade. I alla fall nedtill. Upptill var det lika problematisk, med en storkel runt midjan och en annan runt bysten. Det är ju bara att konstatera att man inte vinner alla strider…

Sen blev jag sjuk. Nu beror inte all den viktökning jag haft sedan förra året på det, men 85% av den gör det. Inte bara på grund av medicinerna utan även på att jag varit så mycket mer begränsad. Jag har inte cyklat eller gått hälften så mycket som vanligt och att vara på gymmet var ju direkt förbjudet under minst ett halvår. Inte för att jag led av det där sista nämnvärt, men kroppen gjorde tydligen det. Jag hade kunnat ta den där 15% jag gick upp naturligt utan att det gjort något. Faktum är att jag räknat med dem och var fullt nöjd med vad vågen troligen skulle hamna på när jag hamnat på en lagom levnadsnivå efter dieten. De där andra 85% är däremot något min hjärna inte vill ta i med tång.

Problemet jag har med detta är inte att jag gått upp i vikt. Helvete, jag har vägt 23 kg mer än detta och klarade mig bra då också. Egentligen är det inte det faktum att jag gjorde mig av med de mesta kläderna som passade när jag var mitt i min viktkamp heller, även om det börjar bli jäkligt obekvämt i de stretchkläder jag har kvar sedan dess. Nej. Problemet jag har är att min hjärna börjat tänka på och se mig annorlunda. Självklart vill jag vara smalare igen. Jag vill vara smalare för att jag kämpat så otroligt hårt för att nå dit och sedan kom den där jävla sjukdomen och förstörde allt utan att jag hade någon talan i det. Jag har inte misskött mig för att få detta rundare resultat igen utan är påtvingad skiten utan att jag kunnat göra något åt det. Att äta mindre har inte hjälpt, även om det hållit det stånget lite grann. Däremot har jag varit hungrig istället. 

Nej, det som gör mig förbannad och väldigt ledsen numera är att jag inte känner mig det minsta nöjd med mig själv längre. Jag kan inte se mig i spegeln och vara glad över det jag ser. Till viss del kan det bero på att jag inte köpt större kläder igen, så det jag har känns inte särdeles bekvämt eller snyggt, men den stora anledningen är att jag inte ser på mig själv på samma vis. Jag – min hjärna – har fått kortslutning och ser bara bristerna. Jag försöker att tänka om, att bli den jag var tidigare, men det är som att jag dunkar huvudet mot en osynlig vägg som får mig att studsa tillbaka ännu mer och bara se hur extra fult det blev med en bula i pannan också. 

Eftersom jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort på ett år ämnar jag göra en kraftansträngning för att gå ner det jag gått upp, men det handlar egentligen inte om vikten i sig utan att jag inte vill köpa en helt ny garderob när jag ju faktiskt har en helt ny garderob som jag bara hunnit använda en väldigt kort period. Dessutom kickar vinnarskallen in och vill vara med på ett hörn och då jäklar ska inte den här sjukdomen få besegra den kamp jag faktisk vunnit en gång redan. Men sen? Kommer jag att må bättre med mig själv då? Det vet jag inte. Frågar du mig om jag ens tror på det själv så ställer jag mig lika frågande. Jag vill tro det. Jag önskar att jag kunde tro det. Men innerst inne är jag livrädd över att den där glada obekymrade människan jag var försvann tillsammans med fettet. Det är en skrämmande tanke. 

Jag vill således varna alla som är tjocka och nöjda med sig själva och inte har några hälsoskäl att gå ner i vikt just här och nu. Jag säger inte att alla får samma upplevelse som jag men jag varnar för att det är möjligt. Jag var glad. Jag var nöjd. Jag trivdes. Sen tappade jag i vikt och blev någon som inte alls gillar sig själv och som tänker på vikten och utseendet minst tre eller fyra gånger om dagen och aldrig i positiva termer. Hade jag fått göra om allt hade jag valt annorlunda. Jag hade inte valt att gå ner i vikt i förebyggande syfte. Jag gillade mig själv. Jag saknar den person jag var då. Där hälsar jag alla er där ute;

Tyck hellre om dig själv och var nöjd med den du är, hela dig som i hjärna, hjärta, personlighet och all vikt, än att jaga gram och kilon om du inte måste på grund av hälso- eller personliga skäl. 

Annonser
kommentarer
  1. Ametrin skriver:

    Jaa,a du … klokt avslut där. Så oändligt viktigt och så jäkla svårt … Funkar ibland och allt känns okej. Tills man hamnar i nån skarpt belyst provhytt 🙂

    • ~Sol~ skriver:

      Provhytter är ett elände som någon riktig sadist uppfann!
      Men i övrigt är det väl ganska normalt att ha stunder då man inte gillar vad man ser i spegeln? Det ska däremot inte vara tvärt om, att man bara har stunder då man gillar vad man ser. Då är världen felvänd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s