Att vända blad

Publicerat: 18 augusti, 2017 i Uncategorized

one bad chapter

Efter att jag här om natten funderat över vilka människor jag haft och fortfarande har i mitt liv började jag fundera på hur dessa människor varit och är. Därför blir det lite svammel och tankar i skrift, så att jag får lite ordning på dem. Jag har tagit upp detta förr, men det gör ju inte att jag inte kan dra det ytterligare ett varv eller två. *haha*

Det är remarkabelt hur stor skillnad det är på vissa medan andra istället är remarkabla av den anledningen att de inte förändrats speciellt mycket alls genom åren. Till utseendet förstås eftersom ingen undgår tidens tand allt för länge men inte så mycket annat än det. Manér, åsikter, framförhållning och hur man väljer att bete sig kan för vissa vara precis likadant år ut och år in medan andra är så förändrade i alla möjliga avseenden, så pass att jag inte ens känner igen dem. På gott och ont.

För att få enkla exempel på vad det är jag funderar på ska jag gå långt tillbaka i mitt liv, till en tid då jag kände (och fortfarande känner) en hel del människor som valde att agera och reagera på sin situation genom ett icke socialt önskvärt beteende. Det blir lätt så när man bor i ett mindre bemedlat område där socioekonomiska problem står högt på tapeten. Skrivet i stark, svart märkpenna. Eller tapeten och tapeten, många hade det skrivet i pannan. Etsat i pannan. Vi pratar om allt från små lögner till mord. Och nej, jag överdriver inte. Det var inget vi pratade om men något vi alla visste fanns där. Vi visste vilka man skulle gå en lov om, vilka man skulle prata på ett visst sätt med, vilka man skulle se i ögonen och att dåliga saker kunde hända mellan en blinking till en annan. Ändå var det liksom normaliserat. Klart det fanns. Men vad då? Det var väl inte värre än någon annanstans?

Många av de jag kände från den tiden är annorlunda idag. Tack och lov, inte minst för deras egen del. Till viss del beror det nog på att de socioekonomiska problemen blev mindre då vänners föräldrar fick jobb och/eller valde att flytta ifrån området som visserligen omhuldat oss barn som en trygg kokong (nu menar jag utomhus, det som pågick i hemmets ”lugna vrå” följde ju med när de flyttade) men som även lärt oss hur man överlever i ett hårt område där djungelns lag rådde och där tankarna på framtiden mer bestod av ”undrar vilken avdelning på verket jag kommer att hamna på” än av ”vad vill jag jobba med i framtiden”.

Klart det finns de som strular fortfarande. Eller som gjorde, tills de inte längre fanns ibland oss. Som aldrig tagit sig ur tänket. Som blev kvar i mentaliteten av att ändå inte duga till eller räknas med. Att de lika gärna kan visa fulfingret till de där högfärdssprättarna som inte tycker att man duger. De där som fastnade i små- eller storkriminaliteten. Dem har det gått illa för. I alla fall de flesta. Men det är här jag gör en tankevurpa. På grund av de där som i senare ålder tagit sig ur. Männen som valt att transformera om sitt liv till vad vi idag skulle kalla ett Svenssonliv. Ja, det är oftast männen det gäller. Hur kan det vara så att någon som valt att ge sig på en annan livsbana än den man haft ändå klassas som ett hopplöst fall? 

En man kan ha gjort en hel massa dumt i sitt liv och han blir definitivt ”dömd” för det i andras ögon. Det spelar ingen roll ifall han gjort om sitt liv och skött sig i femton år sedan dess, det finns alltid någon där som påminner om att ”han minsann inte hört till saftpojkarna tidigare” och att ”jo, jo, det visar sig väl om gamla ränder finns kvar djupt där inne”. Jobbar man som lärare efter att man själv varit lärarnas mardröm så låter det ”jo, han vet väl hur man handskas med de där monstren, han känner väl sig själv” och blir man läkare ”är det väl skuldkänslorna för allt dumt man själv gjort tidigare”. Folk tillåter inte att man glömmer. De vägrar låta folk gå ovetande om hur personens ”sanna karaktär minsann är”. Om man nu valt att umgås med någon som kände en på den tiden man själv var vilse och inte visste vilket ben man skulle stå på, vill säga. Jag har full förståelse för att man väljer bort den scenen, speciellt som folk har så himla svårt att se vad som ÄR snarare än vad som VAR. Stigmatiserat. Obehagligt. 

Jag hör ofta folk prata om sitt förgångna och hur de beskriver folk från förr. Uppdelningen är lika stereotypisk som sorglig, även om jag väljer att använda mig av den för att få fram en poäng. Och där lever det kvar, i skallen på alla som någon gång känt en. Var man duktig i skolan så är det så man är. Var man värsting så är det bara att rätta sig efter det resten av livet också. Var du sportig ska du inte tro att du kan komma med kulmage nu. Tillhörde du poppisgänget så ska du vara cool, häftig eller glamorös tills du förmultnar. Att ta sig ur sin mall är svårt, oavsett vilken det är. Svårast har dock de som upplevts som värstingar, speciellt om de fortsatte med sitt mindre väl valda liv upp i tjugoårsåldern eller längre. Då är det nästan omöjligt att vända blad och skapa sig ett annat slags liv i din hemstad. 

Jag ansågs vara ett undantag när jag var yngre. Med det menar jag att jag var accepterad i alla grupper. Duktig i skolan utan att behöva plugga, hängde med ”värstingarna”, god vän med ”töntarna”, välkommen ibland ”sportnissarna” och respekterad av både tjejer och killar. Jag vet egentligen inte varför, men folk bråkade sällan med mig. Jo, visst kan det bero på att jag bokstavligen spöade alla som gick på mig fram tills att jag gick i 8:an och aldrig, någonsin backat från en fajt om det varit oundvikligt.  Jag var dessutom den man gick till om man behövde hjälp. Jag fanns där för de svaga, precis som jag finner att jag står där för dem än idag. Man ger sig inte på någon som är svagare och då speciellt inte för att hävda sig själv på deras bekostnad. Punkt. Trots det har jag slagits väldigt sällan. Jag gjorde istället ner folk med ord. Krossade dem till ett fint pulver som jag sedan spottade i och rörde om till någon oaptitlig puré. Jag fick heller inte det där ryktet om mig som så många andra tjejer fick, trots att jag hade fler killkompisar än tjejkompisar.

Nu gäller det inte bara dessa män, men konstigt nog är fenomenet annorlunda för kvinnor. För dem är det ytligare samtidigt som det är mer personligt. En kvinna hamnar i ett annat ljus. Mer om agerandet än personligheten. Inte mindre allvarligt och definitivt inte mindre sorgligt, men desto mer obegripligt i vårt sekulariserade och öppna samhälle. I alla fall upplever jag det så. 

Kvinnor då? Tja. Det är det gamla vanliga. Tragiskt, sorgligt, söndertuggat och ta mig fan så kortsynt att jag mest vill återgå till gamla mönster och klippa till vederbörande (allihopa!) rätt över käften. En kvinna som haft ett hårt liv eller gjort felval i livet faller på könet. Inte på sin personlighet eller vilka handlingar hon gjort i övrigt. Nu pratar jag om könet men inte nödvändigtvis om genitalierna, utan att man är kvinna med allt som hör till. Men visst spelar genitalierna också in. Har man haft ett rikt sexliv är man hora och om man sedan träffar en karl är det synd om honom när han upptäcker a) hur många buksvågrar han har och b) att det inte kommer dröja länge tills hon tröttnat och går vidare. En hora är en hora är en hora, oavsett. Idioter. Som om de vet något om varför tidigare förhållanden inte fungerat? Som om folk har någon som helst aning om vilka val man gjort och varför, eller ens vad man baserat de valen på? Nä, att ha tre pappor till tre barn är kanske inte ultimat, men vet du vad som hänt innanför den där stängda dörren? Vet du varför det inte höll?

Men det där med barn är också ett typiskt exempel på att man inte förändras i andras ögon. En kvinna som har ett barn som hon av olika anledningar haft svårt att ta hand om tidigare får absolut inte befinna sig på en annan plats i livet och skaffa ett nytt barn. Hujedamig så synd det är om det nya barnet då! Att livet ser helt annorlunda ut nu mot då spelar ingen roll. Man vet ju! Stackars barn. Hur ska det gå för det nya livet? Oj, oj, oj. Att det i nuläget finns jobb, husrum, fast förhållande, alla de tre tidigarenämnda eller vad det nu kan vara och att detta kanske inte fanns tidigare spelar ingen roll. Det är kvinnan som är en dålig mamma, inte situationen som gjorde att man krashade. 

Är det inte sexet eller oförmåga av att ta hand om sina barn så är det svaghet. Gärna mental svaghet. Den fysiska är inte lika viktig, den finns ju överallt och att kvinnor generellt är fysiskt svagare än män kan man inte lasta kvinnor i allmänhet för. Det förstår ju alla. Mental svaghet däremot… Hysteri. Depression. Psykiskt ohälsa. Det är sällan jag hör någon säga om en man att han är psykiskt sjuk för att man har en annan åsikt i diskussion. Jag har däremot hört det ganska många gånger om en kvinna yttrar en annan åsikt, speciellt om hon råkar vara eller har varit sjuk i utmattningssyndrom, bipolaritet, fibro myalgi eller någon liknande sjukdom. Kvinnor som lider av så kallade kvinnosjukdomar är svaga, instabila, smärtkänsliga, opålitliga och allt vad det nu kan vara. Som om det inte är en bedrift att ha tagit sig ändå hit med de svårigheterna i bagaget. Som om det varit en lätt resa. Som om det faktum att de fortfarande har kraft nog att yttra en åsikt inte är bevis nog på hur starka de faktiskt är.

Jag kan förstå att det är svårt att tro på förändring, speciellt om någon lovat just detta otaliga gånger utan att kunna leverera. Då kan man vilja vänta på bekräftelse om att detta inte är en kort sejour innan man återgår till gamla vanor. Men sen? Om man verkligen förändrats och tiden visar att detta håller, låt då personen leva i nuet. Man kan kanske inte förlåta eller acceptera det hur personen betett sig tidigare och man kan kanske inte längre acceptera personen som del av ens liv på grund av vad som hänt tidigare, men man kan gå vidare i sitt liv och låta den andra gå vidare i dennes liv utan att stigmatisera eller dra ner allt bra den gör nu genom att påminna världen om vad som varit tidigare. Du äger dina känslor och de är inte fel. Du äger däremot inte någon annans framtid eller liv och har inte rätt att dra ner denna på grund av du minns vad som varit. Välj hellre att avlägsna nageln i ögat ur ditt liv och gå därifrån. 

Med allt detta i tanke; När kan man vända blad?
När blir man sin egen? När kan man lämna det man gjort bakom sig och fortsätta med det man gör nu? När sluter folk döma efter kappan man bar tidigare? Jag är jag men endast genom att ha kämpat mig igenom en hel massa olika situationer och tagit lärdom av dem. Vissa av mina erfarenheter är inte att leka med medan andra är mer lättsinniga. En del saker gör jag helst inte om – jag skulle vilja säga aldrig men vet ju att man aldrig ska säga aldrig – medan andra absolut får stå med på listan av saker jag gärna upplever igen. Jag är dock inte allt som hänt mig eller allt jag varit med om. Och det där med att sona mindre bra saker jag gjort i livet? Så till vida det inte gäller att sona något jag gjort mot någon som behöver att jag aktivt gör något för att den ska kunna gå vidare och som jag själv anser vara både rimligt och befogat så har jag inget att sona. Istället har jag skyldighet mot mig själv att vara den jag är hellre än den jag var. Så är det för oss alla. Vi är den vi är, här och nu. 

Med andra ord; det är människor som inte tillåter att man går vidare i livet och vänder blad som gör fel genom att försvåra det för de som kämpar mot ett nytt och förhoppningsvis bättre liv. Det är de som inte lever efter sin bästa förmåga. Inte alla som gör vad de kan för att just vända blad och gå vidare. Heja alla som kämpar på! Vi är vad vi gör idag, inte vad vi gjorde förr. 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s