Långt in på natten

Publicerat: 16 augusti, 2017 i Uncategorized

everything will be okay

Tja, klockan tickar på och det gör jag också. Vaken, som ni förstår. Jag var så slut efter att ha spänt mig när bedövningen i axeln och fotleden släppte att jag somnade under eftermiddagen och min vana trogen så kan jag inte sova på natten då. Jag är en usel dagsovare. Till och med när jag jobbat natt men det är ändå en annan femma eftersom jag ändå ofta ska jobba natten efter att jag gått ett sådant pass. Nu är jag dock vaken för att jag dels sov en stund på soffan i eftermiddags och för att mina sprutade leder inte riktigt vill låta mig slappna av tillräckligt nu när jag ändå är lite piggare än vanligt. Ingen bra kombination alls. Inte blir det bättre av att läkaren jag träffade idag pratade om att mina besvär kan ta upp till fyra år att gå över, något jag verkligen inte behövde höra. Det är svårt att stänga av skallen då. 

I natt har jag funderat en hel del på människor i mitt liv. Vilka jag haft, vilka som försvunnit och vilka som tillkommit. Det är inte ett dugg konstigt att jag gör det just nu, jag har under de senaste veckorna – hela sommaren faktiskt – av en eller annan anledning, var av en är slumpen, – stött på människor från svunna tider. Det låter det. Svunna tider. Är det bara jag som tycker att det uttrycket ändå utstrålar lite positivism trots att det egentligen inte har någon värdering alls i själva orden? 

Jag är kanske ovanligt lyckligt lottad som fortfarande har många av de fina människorna som fanns i mina yngre år kvar i mitt liv idag. Det känns i alla fall så när jag pratar med andra och hör hur de pratar om sitt förflutna och om hur deras nutid förändrats till att inte innefatta många av de människor de hade med sig förr om åren. Och visst, jag har också haft och tappat många. Väldigt många. Ändå känns det som att jag har minst lika många kvar. Folk som valt att vara kvar i mitt liv, finnas där oavsett vad som händer. Inte bara familj, utan även andra, helt oberoende människor. Nu är det inte speciellt svårt att vara en för mig helt oberoende eller obesläktad person eftersom den enda släkten jag har i närheten är min mamma och mina syskon, där tre syskon bor här i stan, morsan bor några mil bort, den minsta brorsan ungefär tre timmar bort och den äldsta syrran i anslutning till vårt östra grannlands huvudstad samt att jag har två kusiner inom några timmars avstånd, av vilka jag har kontakt med den ene kusinen med familj. That´s it. 

Ändå har jag familj. Flera stycken, faktiskt. Nu menar jag inte specifikt den jag har med Vikingen, dvs den ”ingifta” familjen som kom med honom, även om den naturligtvis är med i kalkylen. Men nej, jag har extraföräldrar som funnits där sedan jag var 12 år och som jag vet alltid kommer att finnas där för mig och min familj. Adopterade extraföräldrar, vill säga. Jag adopterade dem och hängde där så mycket att de fattade vinken. Vilket är en sanning med modifikation. De visste och förstod att situationen hemmavid inte var den allra bästa och valde att öppna sitt hem för mig, något jag aldrig någonsin kommer att kunna återgälda. Jag gör ändå mitt bästa genom att älska dem. 

Jag har också ett gäng extrasystrar, även om de kanske inte tänkt på det på det viset. Det är skolkamraten som jag i omgångar var så otroligt osams med att gnistorna flög (på ett väldigt obehagligt kallt vis) men som jag ändå alltid sökte mig tillbaka till och hon likadant. Vi har kontakt än. Inte så ofta som vi borde men det är ändå bara att sträcka ut handen så är det som att vi pratade igår, bortsett från att vi har lite mer att prata om. Sen är det hon i Australien. Hon som senast i söndags morse ringde och talade om att jag ska planera in ett så långt besök hos dem som möjligt när jag åker dit till nästa jul eftersom jag hör till familjen och det är alldeles för långt mellan våra träffar. Tror jag det. Det är ju några mil… Men hon; hon vet nog mer om mig än jag själv gör. Hon har fått brev från mig sedan i juli 1998 och i de breven sparar jag inte på något. Glädje, sorg, roligheter, tråkigheter, oro, lättnad, you name it. Hon vet. Hon har dessutom allt jag någonsin skickat henne kvar i en stor kartong (hon visade mig när jag var där 2012) och kan leta fram saker jag själv helst skulle vilja glömma. *haha* Hon och jag är närmare varandra än jag trott vara möjligt för någon, än mindre någon jag träffade online och sedan under dessa 19 år bara träffat personligen två gånger.  

Jag har två extrasystrar till. Två jag bryr mig väldigt mycket om trots att jag är usel på att höra av mig ordentligt. Jag tror och hoppats att de förstår hur viktiga de är för mig och att jag inte glömt dem trots min oerhört dåliga kommunikation. De är inte systrar själva, även om man lätt kan tro det. Åren har sammanfogat dem till en enhet och när jag kom med i bilden släppte de utan betänkligheter in mig i gemenskapen och har funnits där när helst jag behövt det. Vi pratar på facebook och jag har koll på vad som pågår i deras liv, vilket känns bra, men jag borde ta mig i kragen och söka upp dem oftare. 

Sen finns det vänner. Nära vänner. Kompisar. Bekanta. Människor som egentligen mest svischar förbi. Konstigt nog har en del av de som svishat förbi återkommit och blivit nära vänner. Och nära vänner har funnits och sedan av en eller annan anledning svischat ut och förbi. En del av dessa har på något konstigt vis förblivit vänner trots att de svischat ut och förbi medan andra utvecklats till bekanta jag en gång i tiden räknade till mina vänner. Andra förblir helt enkelt vänner och håller sin viktiga plats i mitt liv. Det liksom bara är. Sen finns de där som jag egentligen inte ens gillade från början med som sedan visat att jag haft fel och som därefter blivit väldigt nära vänner. Och de jag tyckt mycket som som utvecklas till någon jag helst inte har med att göra. Det är konstigt hur det kan bli, men jag antar att det finns någon mening i allt detta. Kanske. Om det nu finns någon mening med livet annat än att vi ska leva det fullt ut medan vi kan. 

Kärlekar har det ju funnits en eller ett par av. På gott och ont. Jag ångrar ingen även om jag med den kunskap och erfarenhet jag har idag hade valt att göra vissa saker annorlunda. Eftersom jag faktiskt gillar den jag är idag skulle jag nog inte välja bort allt som visade sig vara dåligt utan bara det som påskyndat processen för att bli Jag. OK. Inte helt sant. Det finns helt klart ett par saker som bara var dåliga och som jag kunnat vara utan helt utan att det på något vis påverkat processen av att skapa det jaget som går omkring och gillar sig själv. Detta gäller både kärleken och livet i allmänhet. När det kommer till det sistnämnda är jag ändå tillfreds, innerst inne, trots att jag helt klart inte alltid varit det gällande de relationer med män jag haft. De, deras egenheter och hur de valt att vara under relationen med mig har nämligen lett mig till insikt om vad jag vill och inte vill ha i en relation och gjort mig stark nog att leva därefter. Kompromisser är en sak, de är till och med nödvändiga, men att antingen jag eller den jag lever med ska behöva vika oss för något vi i grunden inte alls vill eller tycker är ok är inte det. Utöver det vill jag inte ha med karlar som har ett behov av att hävda sig på andras bekostnad att göra. Punkt. 

Människor påstås vara flockdjur och i vissa delar av världen är det nog fortfarande så. Jag upplever dock inte att vi lever under det paraplyet här i Sverige. Här uppe har vi inte bara sekulariserat oss från kyrkan, vi har även ”slagit oss fria” från det ”bondesamhälle” i vilket vi levda ihop med eller nära familjen och har istället blivit så urbaniserade att vi knappt hinner träffa familjen längre. Nu menar jag inte de som flyttat ifrån familjen utan de som fortfarande bor nära sin släkt. De förstnämnda har lite svårare än de sistnämnda att träffa och finnas där för familjen. Hur man än vänder och vrider på det är ”flocken” inte längre en flock utan handlar om den närmsta familjen eller, som i många fall, den som lever själv i en stad där den knappt eller alls vet vilka grannarna är och inte har någon att kunna be om en kopp socker av om det krisar. Där det är kutym att ringa innan man kommer för att inte störa. Det är en sorglig flock… 

Summan av kardemumman är ändå att jag anser mig ha tur. Visserligen har jag känt mig väldigt ensam under det senaste halvåret men jag är samtidigt oerhört medveten om att jag blir trött väldigt mycket fortare än tidigare och därför måste vila mycket mer., vilket i slutändan leder till att jag inte orkar socialisera lika mycket. Att jag försöker göra det ändå är något som retar Vikingen till vansinne, men det är en annan fråga. Ut över det har jag dryga arbetstider när det gäller att få till en träff. Att jobba varannan helg gör ju att hälften av den tid som andra har ledigt på är borta. Sen är jag väl kanske inte världens bästa sällskap när jag har ont heller. Gnäll är sällan kul. Jag försöker visserligen hålla ner gnället och inbillar mig att jag ofta lyckas med det men vem vet? Man har inte så himla mycket självinsikt mitt i en jobbig situation. 

Många funderingar blir det så här på natten, speciellt när man är vaken för att man inte kan sova. När man är vaken ändå är det oftast av en anledning och då är man för upptagen för att fundera så mycket. Men nu, när jag sitter här och är paradoxalt nöjd över smärtan som spränger i tå- och fotleden – inte axelleden, vilket är oerhört skönt – eftersom jag vet att det är ett led i smärtan generellt kommer att bli bättre överlag, är det rena rama pingpongmatchen på speed där innanför skallbenet. Konstigt hur tankarna vandrar lättare nu än under dagtid, helt oavsett ifall man har något eller inget inplanerat under dagtid. En liten tanke hoppar än hit och än dit, ersätts av en annan, återkommer och växer till sig lite, ger återigen plats för en ny tanke och så rullar det på. I mitt fall kan sådana nätter hamna här, i textform. För mig är det en utomordentligt bra metod att rensa skallen. Om sedan någon orkar läsa igenom allt är en annan sak. 🙂 

Annonser
kommentarer
  1. Ametrin skriver:

    Orkade 😜 Sant, nog kan tankarna vara effektivare än nånsin mitt i natten. Både på gott och ont … nu verkar du ändå haft en bra tankenatt trots anledningen till vakennatten ❤

    • ~Sol~ skriver:

      Oj. Bra gjort! 😀
      Ja, de där nattliga tankarna har en fart som sällan överträffas under dagtid. Konstigt hur det kan vara. 🙂
      Jo, det kändes bra i natt. Jag distraherade mig ganska bra ifrån allt negativt, som vidrig, överjävlig smärta och något som mest känns som väldigt svårt träningsvärk. Intressant kombination. Jag känner mig dessutom lite sned, med tre smärtpunkter på vänster sida och bara en på höger. *haha* Nåja, det ger snart med sig. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s