Sjukdomsuppdatering

Publicerat: 15 augusti, 2017 i Uncategorized

kortisonspruta

 

Jaha ja. Då har jag varit på besök hos reumatologen igen. Precis som sist så fick jag själv ringa för att få en tid. Jag ska (skulle) bli kallas i augusti ändå, men då kallelsen dröjde samtidigt som smärtan eller kanske känsligheten för den ökade så var det bara att bita i det sura äpplet och ringa för att få en akuttid för att få sprutor. 

Förra gången jag gjorde det, i maj, tycket jag att jag blev ordentligt undersökt och utfrågad av min läkare innan jag fick mina fyra sprutor men det var ingenting mot den här gången. Kanske beror det på att jag träffade en AT-läkare idag och att han ville vara mer än säker på sig själv innan han gick vidare, men oavsett så kändes det som om han verkligen såg och lyssnade på mig. Jag måste säga att jag är mer än nöjd med den vård jag får och känner att de verkligen tar mig och mina besvär på allvar. Om jag eller de är osäkra över något så rådfrågas ytterligare en person och sedan tas beslut utifrån insamlad fakta. Jag har aldrig gått därifrån med en känsla av att ha blivit avfärdad eller inte blivit tagen på tillräckligt stort allvar. 

Akuttiden jag fick varade i en timme under vilken jag blev klämd på ett flertal gånger av två olika läkare samt undersökt grundligt med ultraljud innan det beslutades om vilket som var den bästa behandlingen just nu. Den ena är överläkare på reumatologen, precis som min egen läkare är, och han konstaterade att jag definitivt ska ha sprutor i stortåleden och i axeln men var sedan tveksam till sprutor i fotleden och tummen. Han förklarade noggrant sin tankegång och tog sedan en ytterligare titt med ultraljudet för att visa mig vad han menar.

Nu förstår jag inte riktigt hur jag skulle förstå exakt vad han menade ändå, när jag tittade på ultraljudet hade han kunnat hitta på att säga precis vad som helst och jag hade mest nickat, hummat och mumlat något som låter jakande. Han var ändå bra. Han drog med fingret för att visa senan, han pekade på leden och förklarade hur den var uppbyggd och han verkade förvånad över att jag faktiskt hade en hum om vad han gjorde. Hur som helst, när han visade tum- och fotleden och jämförde dem med motsatt hand- och fotled såg till och med jag att det såg likadant ut. Där finns inte någon inflammation just nu. Inte alls som lederna i tån och axeln. Där härjar inflammationen fortfarande. Men inte vänster tumme och höger fot. 

Jag frågade naturligtvis hur det kommer sig att jag ändå är så förbannat stel och har överjävligt ont i de lederna om jag inte längre har en inflammation i leden. Tydligen är det senorna som spökar nu. Eller egentligen senans fästen. Inflammationen har förflyttat sig dit numera. Det gör alltså fortfarande ont som fan och är lika svullet men i det stora hela är det en helt ok utveckling. Det flyttar sig ut ur leden och tar sig långsamt iväg. Ändå tycker han att jag ska fundera på det där med reumatologisk medicin tills mitt nästa besök med min läkare, vilket är i slutet av nästa månad nu när jag ändå varit där i augusti redan. Mina besvär utvecklar sig långsammare än de hoppats på och den här läkaren nämnde lite illavarslande nog att vissa fall av reaktiv artrit tar upp till fyra år innan de går över. Jag protesterade genast och påtalade att det varit prat om eventuellt två år men verkligen inte det dubbla, men det fick honom bara att glatt konstatera att alla fall är individuella och att det med min utvecklingskurva visst kunde ta några år till innan jag blir frisk. Jag informerade honom om att han har fel. Då skrattade han högt.

Han skrattade förresten högt när sprutorna skulle ges också. Jag är verkligen inte det minsta orolig över att ta sprutor. AT-läkaren verkade däremot lite försiktig med att ge sprutor. Han bad överläkaren att ge sprutan i tån eftersom det tydligen är en vansklig tå. Jag har ju varit med om det några gånger så när AT-läkaren undersökte tån för femte eller sjätte gången under besöket informerade jag honom om vilken sida av leden som är bäst att spruta på, vilket återigen fick överläkaren att skratta. Mest för att jag hade rätt, tror jag men det kan även ha berott på AT-läkarens min. Hans min då jag talade om för överläkaren att det var AT-läkaren som skulle sticka mig i axeln och att han inte skulle oroa sig eftersom det i armen är lite som att kasta dart var däremot väl värd ett riktigt skratt.

Till slut bestämde de sig för att spruta även fotleden. Det högg till så där som den gör rätt vad det är när jag skulle kliva ner från britsen och det fick dem att slå sina kloka huvuden ihop igen och konstatera att kortisonsprutor är universalmedel som faktiskt hjälper mot inflammerade senfästen också. Tack och lov. Eller ja, jag kommer nog att tycka så när det börjar verka ordentligt. Just nu spränger det i tåleden medan axeln och fotleden är lite lagom bedövade. Jag önskar att tåleden inte var för liten för att få plats med lite bedövning också men man kan inte få allt. Två utav tre är inte illa. 

Så det var det. Kortison är ett universalmedel. Ändå fick jag inte någon spruta i tummen trots att jag knappt kan hålla en mjölkkartong med den handen längre. Men jag fick kortison i tå- och axelleden samt i ligamentnåntingtjofräset i fotleden och tre utav fyra känns ändå jäkligt bra. Att gå och ha överjävligt ont i en led är en helt annan sak än att ha den där överjävliga smärtan i fyra leder. Jodå, detta kan jag leva med. Och när jag sedan träffar min läkare i slutet av nästa månad ska jag ha läst på om antireumatisk medicin så att jag inte sitter där och fattar noll. Jag vill veta vad jag stoppar i mig och vilken effekt det har på mig. Om jag nu bestämmer mig för att äta mer mediciner. Jag gillar verkligen inte att göra det och var så himla glad när de plockade bort den där jag hade i våras. Samtidigt känner jag att jag är villig att fundera på saken. Jag vill ju inte ha ont heller. 

 

Annonser
kommentarer
  1. Ametrin skriver:

    Låter fruktansvärt otrevligt med dessa sprutor! Huu.

    • ~Sol~ skriver:

      Jag har inget emot sprutorna i sig. Vissa av dem känns rejält när de ska in i en liten, liten led, men utöver det skulle jag nog kunna somna utan att vakna när de sticker mig. Smärtan efteråt är däremot inte att leka med. 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s