Skådespeleri vs skådespeleri

Publicerat: 9 augusti, 2017 i Uncategorized
Dame Judy Dench

Dame Judy Dench, som har varit med i otaliga filmer och serier. 

Jag har tittat lite på tv på sistone, vilket är ganska ovanligt för att vara mig. Visst kan tv:n vara på här hemma men det är väldigt, väldigt sällan så att jag knäpper på den. Faktum är att jag lika gärna skulle kunna klara mig utan helt. Vikingen? Not so much. I hans fall är det väldigt, väldigt sällan han inte knäpper på den. Till min stora förtret är det hans sällskap, även då han tar sin gubbvila. Han kan till och med sätta på den för att sedan gå in i ett annat rum och göra något. Det kan vara oerhört irriterande, men jag har lärt mig vikten av att kompromissa. Han gillar tv:n och det onödiga skval som den utgör i bakgrunden medan han är hemma. Jag ogillar det i allra högsta grad. Vi är ofta hemma olika tider och jag fler vakna timmar än han utan att den andra är hemma. Alltså låter jag bli att göra en sak av det. Men det är onödigt. Att ha den på så ofta, menar jag. Jag vill bara poängtera det.

De få gånger jag faktiskt tittar på burken blir det olika slags program. På sistone, de sista åren faktiskt, har jag upptäckt att jag hellre tittar på brittiska program än amerikanska. Filmer likaså, beroende på vad det är för slags filmer. Kriminalfilmer och thrillers från de brittiska öarna är faktiskt riktigt bra medan jag känner det som att jag sett de amerikanska om och om igen och att de därför är lite förutsägbara. Hjälten (eller i några få fall; hjältinnan) är antingen ett ess i sitt fält eller en kuf som ingen egentligen gillar, sen kommer några elakingar och skakar om samhället, hjälten (-innan) får lite stryk, blir förbannad, flirtar med eller försöker stöta bort den snygga, sexiga birollsinnehavaren, spöar på elakingarna, ligger med birollsinnehavaren, får mer stryk, blodet skvätter och ingen går riktigt sönder och sedan räddar de dagen. Lagom hjärndöd underhållning för att fördriva lite tid. 

CSI Miami

CSI; Miami

 

De brittiska är mindre blodiga, mindre sexorienterade och mer realistiska. Blir du spöad får du ont och kan skada dig rejält. Till och med så mycket att du måste läggas in på sjukan utan att först hoppa upp och avverka fem elakingar innan du sjunker ihop och skrämmer birollsinnehavaren lagom mycket innan sjukvårdspersonalen hinner dit. Blir du skjuten kan du faktiskt dö av det, även om du inte blir skjuten i hjärtat eller mellan ögonen. Ja, jag vet. Heeelt galet! Det jagas heller inte misstänkta i Usain Boltfart heller. Visserligen springer de ibland, men de blir rejält flåsiga av det också. Finns inte en chans att de orkar med någon ninjaliknande fajt då inte. Inte heller tror man att någon rimligen måste ha dött för att sedan se hur vederbörande plötsligt återuppstår och har kraft kvar att besegra sin antagonist. Explosioner är ovanliga på de brittiska öarna, trots att bilar visst åker av vägen, krockar eller skjuts mot eller på. Mycket egendomligt, faktiskt. 

Något annat jag lagt märke till är att de kvinnliga karaktärerna i brittiska serier också är mer mänskliga än sina amerikanska kollegor. Nu använder jag mänskliga i en ganska lös mening, för egentligen menar jag att de är mer som kvinnor i allmänhet. Jordnära. De är inte undersköna, kan slåss som värsta Bruce Lee, har en vapenarsenal värdig Muammar al-Gaddafi, tar hur mycket stryk som helst utan att krokna, kan slåss, springa och dansa i skyhöga klackar, bara måste ligga med den där snygga mannen medan helvetet bryter ut, har tillgång till all världens mest avancerade spionutrustning och används inte som kuttersmycken på samma vis som det känns att de gör i de amerikanska tv-serierna. Visst, de är farliga och kompetenta som fan men ärligt? Är det bara snygga kvinnor som är det i USA?

Banks and Cabbot

DCI Banks

Kvinnor i brittiska produktioner känns mer som du och jag, som den plattfotade och lite kobenta lärarinnan i småskolan på området, som singelmamman i huset intill som går med en unge på höften samtidigt som hon sköter hela hemmet, som tjejen på gymmet som misslyckades med sina lyft femton gånger innan hon på darriga armar till slut lyckades häva upp dem ordentligt, som den lite skelögda klasskompisen som gick vidare och blev dartmästare samtidigt som hon skrev sin doktorsavhandling om ”Populärmusik från Vittula” och faktiskt vem som helst av oss. Inte för att jag kan kasta dart, lyfter på gymmet, bryr mig ett vitten om ”Populärmusik…” eller går med en unge på armen medan jag sköter ruljansen på jobbet, men ändå. Ni fattar. 

Det kan vara så att många väljer bort brittiska serier och filmer för att de känns lite långsamma och till viss del kan jag förstå det, speciellt efter att man vant sig det höga tempot det oftast är i de amerikanska serierna vi bombas med dagligen, men det är ändå ett stort misstag. I dessa serier och filmer ges man nämligen inte svaret redan i första halvtimmen av filmen utan får själv använda de där grå för att lista ut vem som gjort vad och hur upplösningen kommer att bli. Eller ja, det är klart att de löser brottet och kniper förövaren till  slut, men det är inte alls säkert att du som tittare fått svaret till hands innan de gör just det. Eller så tar handlingen en oväntad sväng till innan de beslutar sig för att avsluta det hela. Humorn är heller inte att förakta. Jag älskar brittisk humor. Den är kan vara allt mellan så uppenbar att den smockar dig i plytet så hårt att tänderna skallrar eller så subtil att du funderar i flera minuter på om de verkligen menar vad du uppfattade. Störtskönt. 

Unforgettable

Unforgettable

Något som skiljer markant mellan de två olika ländernas produktion är språket. Visserligen kan de amerikanska deltagarna också drypa med kraftord och dåligt språk men det är ändå inget emot hur det osar om vissa brittiska karaktärer. Satan i gatan, vilket ordförråd de har. Inte oroar de sig om att förnärma någon heller. Under tiden de i de amerikanska filmerna ofta skriker fram upprepningar av ett eller ett fåtal kraftord, gärna så att man toklessnar på dem, verkar britterna uppfinna sina på stående fot vilket gör att de alltid har en verbal arsenal att slänga iväg. Klart de också har ”favoritord” som används titt som tätt, men det blir ändå lite variation. Jag förespråkar inte svordomar eller dåligt språk, men eftersom de ändå ämnar använda dem lyssnar jag hellre till innovativa och skiftande sådana än att matas med samma f*ck eller motherf*cker hela tiden. Mjo. Jag är nog inne i en fas där jag föredrar brittiska filmer och serier mot amerikanska sådana. Märks det? 😉 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s