Campylobacter?

Publicerat: 7 augusti, 2017 i Uncategorized

campylobacter

 

Om bara tre veckor är det ett år sedan jag fick den där hemska magsjukan som sedermera orsakade en hel massa besvär i min kropp. Besvär som jag fortfarande brottas med dagligen. Jag försökte rationalisera bort det, övertyga mig själv om att jag räknat fel och vifta undan det men nej. Natten till den 20 augusti 2016 blev jag så sjuk att jag knappt kunde stå upp. Ändå tvingades jag skynda till toaletten om och om igen, i både det ena och det andra ärendet. Typiskt nog var jag på jobbet och blev inte avlöst förrän på morgonen heller, efter vilket jag var tvungen att ta mig hem. Det var en allt annat än spännande cykeltur, med ett stopp för det ena ärendet och sedan ett för det andra. Usch. Jag minns det för väl…

Magsjukan gick över och just när jag började återhämta mig ordentligt small det till i axeln. Eller small och small, det är att överdriva. På eftermiddagen den 26 augusti infann sig bara så där det jag då trodde var en av de värsta smärtorna jag någonsin skulle uppleva i vänster axel och jag var oförmögen att lyfta eller ens röra armen utan att stödja den med min högra hand. Att ligga ner gick inte eftersom det stramade när axeln lades mot underlaget, att sitta upp kändes som om axeln skulle lossna och att stödja armen mot något kändes som om jag medvetet slog den mot ett hårt underlag. Jävlar i helvete vad ont det gjorde. Besöket hos läkaren den 28 augusti gav diagnosen bursit, slämsäcksinflammation.

Ja du, den hade jag nog trott på om det inte vore så att jag fyra dagar senare inte kunde stödja mig på min högra fotled och jag dagen därpå inte kunde nudda min vänstra stortå mot något utan att skrika högt av smärta. Nu mina vänner, nu kom det som jag kan klassa som den värsta smärta jag någonsin upplevt. Smärtorna var jämnstarka men att ha tre stycken som var och en för sig är nog för att få en stor machobjörn att gråta som ett barn är fan ingen höjdare. Ibland insåg jag inte att jag grät förrän jag torkade bort tårarna som kittlade mot kinden. Att gå var inte att tala om. Att klä på mig själv var uteslutet. Jag minns så väl min första ”seger” mot detta hemska. Det var när jag lyckades ta mig till toaletten utan att skrika efter hjälp. Det tog mig visserligen femton minuter att ta mig sju meter och jag grät hela vägen, men jag klarade det! Jag fick skäll av både Vikingen och Mini, men vad fan gör väl det när jag klarade det?!? 

För att göra en lång historia kortare; Kortisonsprutorna hjälper tillfälligt men den där förbannade medicinen de gav mig gjorde mig sju resor sämre, om än inte i just lederna. Jag kämpar fortfarande med att försöka bli mig själv igen, i alla fall så mycket jag orkar under tiden det hela tiden gör ont. Effekterna av medicinen som skulle göra mig bra och symptomfri var vidriga och över tre månader senare känner jag fortfarande av en del av dem. Usch och tvi. Aldrig mer. Då har jag hellre ont. Kortisoninjektionerna ämnar jag dock fortsätta med, de hjälper som sagt i några veckor och det är guld värt. 

Jag förstår att det är svårt att veta exakt vad som händer i kroppen men jag har alltid funderat och undrat vad fasiken det är som händer mig. Vad hände? Hur blev det så här? Hade jag gjort något som orsakade detta? Hade jag kunnat göra något åt det själv? Varför sitter jag här idag, ett år efter att jag hade en magsjuka, utan att bara kunna gå vidare? Varför spränger det i fyra av mina leder fortfarande? Den fjärde är förresten tummen, som tillkom efter att de plockat bort den där hemska medicinen. Varför? Ingen har vetat säkert, men det kan ju bero på att mitt immunförsvar försvagades av magsjukan. Kanske. Läkarna har svävat om själva diagnosen, bortsett från att jag troligen har reaktiv artrit, dvs tillfällig reumatiska besvär. Troligen. 

För några dagar sedan fick jag ett meddelande på messenger från en vän som är sjuksköterska. Hon skojade om att hon läst om mig på wikipedia. Jag fattade ingenting, tills hon skickade en beskrivning om campylobacter, en vanlig basillusk som finns hos både djur och människor och som kan ge matförgiftning som i sin tur kan leda fram till reaktiv artrit. Beskrivningen av hur bacillen agerar och vilka besvär den (egentligen de eftersom campylobacter är en hel familj) orsakar är som att sitta och pricka av händelseförloppet jag genomgått punkt för punkt. Check hit, check dit och check överallt. Ändå är det ingen som andats ett enda ord om detta. Jag har intalat mig själv om att det beror på att jag var till läkaren efter att själva magsjukan (matförgiftningen?) var över och att det därför var för sent att ta de avföringsprov som behövs för att säkerställa diagnosen, eftersom det känns bättre än att tro att mina läkare – alla de fyra jag träffat i det här ärendet och där den ena är överläkare på reumatologen – har missat något som beskrivs som en allt vanligare smittsam åkomma. 

Hade det hjälpt mig att veta ifall det är campylobacter som är anledningen till varför jag mår som jag gör? Ja och nej. Fysiskt hade det inte gjort någon som helst skillnad, speciellt som det inte finns någon medicin som fungerar mot den och det bara är att ta sig igenom med hjälp av smärtstillande och antiinflammatoriskt, vilket är precis vad jag blivit ordinerad. Mentalt hade det däremot varit väldigt skönt att veta istället för att känna att läkarna är osäkra och gissar sig fram. Det hade även varit skönt att veta att det verkligen är reaktivt istället för kroniskt, vilket de inte velat säga till 100% ännu. Slutligen hade det svarat på en del av de frågor jag haft – t ex varför ingen annan var sjuk eller blev sjuk av den kraftiga och hemska magsjuka (matförgiftning?) som jag drabbades av – , jag hade kunnat se hur andra klarat sig, vilket mönster sjukdomen vanligtvis tar och jag hade sett ifall andra blivit friska och hur länge det tagit. Så ja, jag vill veta vad det är jag drabbats av. 

Tyvärr är det nog försent att göra sådana tester nu. Allt jag läst om campylobacter säger att man ska ta ett färskt avföringsprov medan matförgiftningen pågår och att man sedan tar sig igenom konsekvenserna. Jag vet inte ens om det är värt att nämna bacillen för läkaren så här långt efteråt. Skulle det göra någon skillnad? Precis som innan vet jag egentligen ingenting, även om jag hyser en väldigt stark misstanke om att just den här varianten av bacill är boven i just mitt drama. Men vad vet jag? Jag gissar bara, precis som läkarna…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s