Ensam

Publicerat: 3 juli, 2017 i Uncategorized

ensam

Jag älskar att vara för mig själv. Det är som balsam för min själ. Att åka iväg och bara vara, utan att prata med en enda person på hela dagen kan vara precis det jag behöver. Eller som den veckan jag var hundvakt på en gård i Portugal. Himmelriket! Jag pratade inte med en människa (bortsett från klumpigt teckenspråk med den portugisiske poolskötaren som var där någon timme mitt i veckan) och har sällan mått så bra. Att vara själv är inte nödvändigtvis detsamma som att känna sig ensam. Samtidigt är jag en oerhört social människa som älskar att omge mig med folk. Det låter kanske som en paradox men det har alltid funkat för mig. Från barnsben har jag frodats av att umgås med människor, ju fler desto bättre och vårt hem var som Grand Central Station. Dörren stod välkomnande för alla och det var bara att ringa på så bjöds man in. Faktum är att det i många fall inte ens behövdes ringas på. Stod altandörren öppen klev man in där och orkade man inte lyfta handen tillräckligt högt för att ringa på dörrklockan som satt ovanför handtaget så drog man i handtaget samtidigt som man ropade hallå. 

Så har jag också valt att ha det när jag bott själv med Mini-Belse. Alla var välkomna och tid på dygnet spelade ingen roll. Detta var allmän kännedom och fler än ett tiotal gjorde det till en vana att dyka upp när de kände för det. Inte alltid samma personer över långa perioder, vissa har gjort det i flera år medan andra valt att göra det i kortare perioder beroende på hur deras egna liv sett ut. Helt ok. Mitt hem har varit en naturlig samlingsplats för många och för andra har det varit det där stället man går till för att få en kopp kaffe och en pratstund. Allt eftersom vi blivit äldre har det för vissa och av naturliga skäl (jobb, familj etc) blivit mindre spontant men i regel har folk vetat och uppskattat att de kunnat åka förbi på gatan, bestämma sig på stört, parkera och komma in och säga hej.

När jag varit i samboförhållanden har det sett annorlunda ut. Inte så att jag begränsat mig själv för att behaga den jag är tillsammans med utan för att jag inser att mitt sätt att ha det inte är normen och att jag, liksom den jag bor med, måste anpassa oss efter varandra. Mina sambor har i regel inte haft öppna dörrar och såg nästa med förfäran på ett sådant förhållningssätt medan jag vägrat acceptera helt stängda dörrar. Således har det varit färre spontana besök och sällan några sent på kvällen eller mitt i natten under de perioder jag bott tillsammans med någon samtidigt som människor ändå känt sig välkomna. I regel. Det finns undantag som visats sig efter en tid, en hård tid, men det är i det förgångna.

Under de senaste åren har vi haft portkodlås på dörren och det är något Vikingen och mina grannar välkomnar medan jag själv tycker så illa om det att jag mest vill slita ner den och stampa sönder den. Om det varit ett sådant system att man kunnat komma hit, slå en kod och kunnat nå oss så att vi kunnat öppnat dörren hade det kanske varit en annan sak, men nu måste man antingen ha våra nummer eller portkoden för att komma in. De allra flesta har våra nummer, förstås, men jag har ändå märkt en rejäl nedgång i spontana besök sedan den där jävla apparaten installerades. 

Hur som helst, jag har naturligtvis inte sett mindre av mina vänner bara för att jag är sambo och det installerats portkodlås på porten här hemma. Jag har istället gjort så att jag åkt och träffat dem antingen hemma hos dem eller någon annan trevlig plats för att sedan prata bort nån timme eller fler. Det har varit lite mer planerat än vad jag önskat, men det beror lika mycket på mig och hur jag jobbar som det gör på dem och vad de pysslar med. Det måste helt enkelt passa in. Jag måste nog tillstå att mitt jobb och de oregelbundna tiderna jag har påverkat en hel del mer numera än vad de gjorde när vi var yngre. Förr var det helt ok att åka förbi en kompis och snacka skit i någon timme eller två även när man slutat jobba kl 22. Det blir väldigt sällan så nu för tiden. 

Hur som helst, de senaste åren har lett till en förändring i hur jag socialiserar. Missförstå mig rätt, jag skyller inte på någon och jag skyller heller inte ifrån mig. Jag försöker istället bara förklara hur jag upplever det. Vikingen är precis lika social som jag är men han föredrar att vara det på bortaplan. Han blir glad över besök och gäster men har inget behov av att bjuda hem folk ofta. Han försöker inte på några vis hindra mig att bjuda hem någon och trivs när de kommer men kommer sällan själv på tanken. Att mitt sociala liv ändrats beror absolut till del på att vi bor tillsammans men även på mitt jobb, det där förbannade portkodlåset och att mina vänner har sina egna liv att jonglera med. Så enkelt är det.

I höstas blev jag rätt så sjuk. Så pass att jag inte längre kunde ta mig iväg och träffa mina vänner. Det var egentligen först då jag upptäckte vilken skillnad det verkligen blivit. Från att jag sällan åkte direkt hem efter jobbet när jag haft ett dagpass och ännu mer sällan inte planerat in att träffa någon under mina lediga dagar satt jag här på sofflocket och… satt. Kollade på film. Svarade på sms. Chattade på messenger. Facebookade. Kollade på mer film. Jag hade absolut kontakt med mina vänner och många, många uttryck hur förfärade de var över det som hänt. Kärleken jag upplevde var enorm. Men den var samtidigt… jag vet inte hur jag ska säga det utan att det låter förringande…. det är absolut inte förringande!… men det kändes ändå lite opersonligt. Meddelanden in olika form, så otroligt många känslor som förmedlades på det viset, starka, kärleksfulla känslor. Men skriftligt. 

Till en början tänkte jag inte så mycket på det, jag hade ändå inte kunnat ta mig till dörren för at öppna den. Men allt eftersom månaderna gått har det märkts mer och mer att spontanbesöken är ett minne blott. Att jag själv till stor del format mitt sociala liv på så vis att jag tar mig iväg för att träffa mina vänner. I kombination med att jag inte kunnat, haft för ont eller orkat ta mig iväg till saker jag blivit inbjuden till har jag mottagit färre och färre inbjudningar. Några få har tagit sig hit för att träffa mig, de flesta har inte det. Jag lägger inte ner någon värdering i det. Herregud, nej! Det är till stor del jag som format det så, för att ändå träffa dem samtidigt som det passar in i det liv jag lever just nu.

Jag mår mycket bättre nu. Väldigt mycket bättre. Men jag har ofta ont och blir lätt trött. Alltså planerar jag in saker på dagar då jag vet att jag kommer att kunna vila efteråt eller så låter jag bli att planera in något alls eftersom jag inte skulle orka jobba om jag gör det. Den här åkomman begränsar mig alltså väldigt mycket fortfarande, trots att jag inte alltid haltar när jag går eller har synligt ont på annat vis. Jag träffar massor av människor, ofta i stor grupp eller i förbigående när man träffas på lokal. Vi pratar och skrattar men det är inte samma sak. Ofta känner jag att jag inte har så mycket att säga, att min långa isolering orsakat att jag inte längre har del i sammanhanget. Att jag inte har något att bidra med i dessa snabba möten medan man är på väg till nästa snabba möte. Jag saknar det personliga. De där stunderna när man sitter och bara pratar om allt mellan himmel och jord. Eller bara sitter tyst och njuter av en kopp te. Slökollar på tv ihop och skrattar åt något fånigt. Telefonsamtal. Dem saknar jag också, trots att jag liksom många andra hemfallit till att skicka sms om jag vill någon något. Jag känner mig helt enkelt ensam. Utanför. Att det beror på omständigheter som ingen kunnat förutse spelar ingen roll. Jag känner mig ensam. 

Annonser
kommentarer
  1. yogafrue skriver:

    Kjenner meg godt igjen i det du skriver her.

    • ~Sol~ skriver:

      Tråkigt att fler känner så. 😟

      • yogafrue skriver:

        Bakgrunnen til at jeg kjenner det slik er annerledes enn din årsak til hvorfor det ble slik…. Men utslaget- hvordan det oppleves den dag idag, er stort sett lik ja.

      • ~Sol~ skriver:

        Jag tror att det är allt för vanligt idag, att det personliga mötet ersatts av sms, messenger och andra sociala medier. Att vi fasat ut sådana eftetsom vi ändå ser och läser vad alla gör och sen känns det ändå som att vi träffats trots att det egentligen var länge sen.

        Hoppas din situation förändras till det bättre snart.

      • yogafrue skriver:

        Håper det samme med deg ❤

      • ~Sol~ skriver:

        Tack. ❤

  2. Ametrin skriver:

    Älskar också självheten och känner mig väldigt sällan ensam. Maken är den som tar de allra flesta initiativen till socialt umgänge. Jag skulle nog lätt bli en enstöring … Här i stan (eller om det bara är dom vi råkar känna?) görs överhuvudtaget inga spontana besök. Vi är undantagen till det och upplever oss ändå oftast välkomna när vi trillar in. Men ingen annan dyker upp på samma sätt. Det ska vara planerat och inbjudet och tillrättalagt med mat och dryck och igenbjudningar. Vi passar inte riktigt in i det. Men det händer att jag i det sammanhanget kan känna mig ensam. När alla tycks ha en lördag planerad sen länge och här sitter vi och ingen är ”ledig” 🙂 Ja, ja, det är väl så tiden ser ut.

    • ~Sol~ skriver:

      Jo, vi lever i en väldigt civiliserad och välplanerad värld här upoe i norr. Det är lite charmen av Spanien, i alla fall för mig, att de är mer spontana och allt inte behöver planeras på samma vis. Visst bjuder man hem folk även där men eftersom det är så billigt där jan man lika gärna stöta på någon bekant på gatan som talar om att de/n ska ut och äta senare och vill vi följa med? Därefter kan det bli diskussion om vart, om de inte redan bokat bord. Här hemma ska det bokas flera veckor i förväg, hemma eller ute. Med mina arbetstider med varannan helg, även under sommaren, blir det svårt att få till det med allas semesterplaner som gjorts i april eller tidigare och då rinner det ut i sanden, skjuts på framtiden eller läggs ner. Trist.

  3. f skriver:

    Jag får rysningar över hela kroppen när jag ser att någon skriver ”styrkekramar” till nån som är sjuk, vars hund/far/granne gått bort etc. Vadå ”styrkekramar”?! Åk hem till mänskan, ge en riktig kram istället. Eller, om det inte är möjligt, ring! En riktig kram, en mänsklig röst i luren är och ger fan så mycket mer styrka än ett sketet sms/fb-rad/fb-messenger! Och om man tycker att det är så förbannat jobbigt så skit i det hellre än skriv det där patetiska ”styrkekramar”! För inte fasiken får jag varken styrka eller kramar av att nån skriver ”styrkekramar”! GAAAAHHHH!!!!
    PS. Eftersom jag är skitdålig på att åka hem till folk, ta hem dem eller ringa, så går jag gärna på kondis eller fik med dem. Det funkar också. Ska vi gå på kondis?

    • ~Sol~ skriver:

      Jag brukar iofs skriva kramar till dig över nätet, men det är mest för att folk ska veta att jag tänker på dem och inte för att jag tror att det gör någon egentlig skillnad. Men du har rätt, det gör verkligen varken till eller från och det är bättre att ringa eller åka över. Jag ska göra några förändringar i mitt liv, i alla fall till de personer som är viktiga(re) för mig. Nu menar jag inte att alla inte är viktiga, men vissa känner jag knappt och skickar mest en hälsning för att jag bryr mig om deras livsöde utan att vara direkt delaktig i det.

      Kondis eller fik är mycket trevligt. Ja gärna, jag går väldigt gärna på kondis med dig. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s