Guadalest

Publicerat: 2 juli, 2017 i Uncategorized
20170614_153321

Slottsruinen i Guadalest, högt uppe på sin klippa.

Det är rätt många år sedan jag hörde talas om Guadalest för första gången. Det var i någon sådan där kärleksroman, riktigt tantdravel, som jag läste mycket av när jag var tonåring. Det var inte någon stor del av handlingen utan nämndes mest i den historiska halvsnuskboken som jag råkade läsa just då. Jag vill minnas att en fattig lågadlig kvinna spanjorska blev bortförd av morerna och sedan räddad av deras ledare innan hon blev gjord till sexslav hos någon fet sultan utan någon hänsyn till andra människors känslor. Eller något liknande i alla fall, alla de där dravelböckerna har i princip samma grund. Guadalest var bara ett snabbt stopp på vägen, men det fastnade ändå i skallen på mig.  Inte för den romantiska saga som vävts in i boken, den var inte ens bra utan för dess läge, som försvarare av kustremsan runt Benidorm och dess historia. Guadalest. 

IMG_9640

Museerna och butikerna ligger tätt, ändå känns det inbjudande och charmigt.

Jag läste på om det och förstod ganska snart att det låg i Valenciaregionen. Mer än så brydde jag mig egentligen inte om vart det låg, eftersom jag under åren som varit inte trott att jag skulle kunna se det med egna ögon. När vi sedan började åka till Spanien på semester, eller ja, inte första två gångerna men därefter, började jag fundera lite mer på det. Guadalest. Borgen uppe i bergen vars enda ingång är genom en 15 meter djup tunnel genom ett berg. Byggt av morerna på 1000-talet eller däromkring och sedan erövrat av spanjorerna (de kristna, eftersom Spanien egentligen inte fanns då) under sen medeltid. En befästning med tillhörande liten by som borde vara omöjlig att inta, på sina 548 meter över havet och med en djup och lättförsvarad tunnel som enda ingång. 

IMG_9652

Klocktornet uppe på klippan intill tunneln nedanför.

 

 

20170614_153853

Utsikten från promenaden upp till tunneln.

20170614_154118

Och åt andra hållet, där byn döljs bakom palmerna.

Ni kan ju tänka er hur exalterad jag blev när jag upptäckte att Valenciaregionen är enorm och att något som ligger där i inte nödvändigtvis måste ligga nära staden Valencia. Nope. Benidorm, Alicante, Torrevieja och Orihuela Costa (där vi håller hus) ligger alla i Valenciaregionen. Och ja, det sprider sig lika långt inåt landet och eventuellt norrut också. Men det är inte viktigt i sammanhanget. Nä, det viktiga är att jag upptäckte att Guadalest ligger mindre än två mil norr om Benidorm, som i sin tur ligger ungefär 2 timmar från Orihuela Costa. 

20170614_154252

Tunneln, sedd inifrån Guadalest.

 

1 casa orduña

Casa Orduña, sedd från tunneln. 

Helt plötsligt låg Guadalest på något som bara kan anses vara ett tillgängligt avstånd. Speciellt som jag snart nog googlat mig fram till att det går bussresor dit och tillbaka. Herregud. Min romantiska drömplats, den där borgen som sedan förvandlades till ett slott som i sin tur rasade ihop under en jordbävning år 1644 och som sedan dess ståtat med ett palats nedanför slottsruinen medan livet fortsatte i stilla (nja, det var trots allt en militär befästning så hur stilla det nu var ska vi lämna osagt) mak inne i byn som huserar ungefär två hundratal personer. Byn utanför kallas i dagligt tal också Guadalest men var från början (och kanske fortfarande egentligen) en fristående del som växte fram ur behovet av förnödenheter till fästningen samt den stadiga strömmen av människor som söker sig till livliga bosättningar för att själva tjäna en hacka eller helt enkelt försöka överleva. 

IMG_9665

Huvudgatan igenom byn. Den enda gatan i byn. Och Vikingens snygga rumpa som tyvärr syns dåligt i de där shortsen.

IMG_9666

Huvudgatan åt andra hållet, med Casa Orduña längst fram till vänster i bild.

Jag har i flera år tänkt ta bussen dit men av olika anledningar har det inte blivit av. Jag har gjort annat intressant istället och har hela tiden vetat att jag kommer att ta mig dit. Under tiden googlade jag och njöt av bilder vänner som varit dit la upp. Till och med bilderna av dålig kvalitet var Sedan bestämdes det i förra året att vi skulle åka med vänner när vi var på semester på hösten. Jag var så spänd över att äntligen, äntligen få uppleva det i verkligheten. Jag var nervös över att det inte skulle leva upp till mina förväntningar förstås, så spänningen blandades med oro i magtrakten men det hör väl till? Hur många gånger har man inte varit alldeles uppspelt över något för att sedan landa med en duns när antiklimaxet är ett faktum? Alltså försökte jag hålla mig på en relativt lagom nivå. Försökte, men misslyckades kapitalt. *haha*

IMG_9667

Torget i Guadalest. Ser ni muren till höger? Några steg till så ser man…

IMG_9668

… detta!

Hur uppspelt över besöket där jag än var så blev det inte av. Jag var så sjuk då att jag knappt kunde ta mig fram. Över huvud taget. En femminuterspromenad tog mig tjugo minuter. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna gå omkring i en bergsby eller klättra en massa trappor för att kunna ta mig upp till slottsruinen och kyrkogården som ligger i anslutning till den. Jag hade nog inte ens kunnat ta mig upp till tunneln, trots att vägen dit är jämn som en lång rullstolsramp. Nej, mina planer grusades, liksom det mesta i mitt liv gjorde under förra hösten. Vi hade en väldigt trevlig utflykt ändå då våra vänner valde att åka med oss till gyttjebaden i Lo Pagan, vilket också varit med på listan av ställen jag vill besöka. Mycket roligt och kladdigt, även om det inte låg i närheten av den upplevelse jag hoppats på. Jävla magsjuka. Jävla efterverkningar av magsjukan. Jävla inflammationer. Jävla reumatism.

IMG_9681

En närmare vy över… ummm… under… slottsruinen.

 

När vi åkte i juni hade jag ingen tanke på att ens försöka ta mig dit. Åh, så jag hade velat men jag tänkte inte utsätta mig för det. Trodde jag. Våra vänner erbjöd sig återigen att åka till både Algars vattenfall (åk dit!) och Guadalest då dessa två underbra ställen ligger väldigt nära varandra. Nä, jag sa naturligtvis inte nej. *haha* Jag borde kanske ha gjort det men vad fan?!? Värmen, kortisonsprutorna och smärtstillande var en bra kombination. Jag kände att jag orkade. Alltså log jag från öra till öra under bilfärden dit och gick sedan omkring som i en dröm när vi väl kom fram till Algar. Ni kan läsa mer om det i mitt tidigare inlägg. Helt ärligt, efter besöket där trodde jag inte att det fanns något som kunde slå det. Herregud, en sådan vacker plats! Och jag hade rätt. Jag har aldrig sett vackrare vattenfall med omgivning. 

20170614_162445

Tennisbanan och poolen ser så små ut.

Att komma till Guadalest var som att kliva in i en annan värld. Jag blev förvånad över att det inte låg högre. Att klippan det ligger på inte är den högsta punkten däromkring. Det var inte förrän jag kom in och upp som jag förstod. Jag tänker inte hymla om att området livnär sig på turism och att det var butiker och matställen som riktade sig till turister överallt. Jag tänker däremot tillstå att de skött det så otroligt bra att de fått dessa etablissemang att försvinna in i vad som på ytan ändå ser ut och känns som en pittoresk och söt liten spansk by. Husen är vita, gatorna är gågator och med kullerstenar och vägen upp till själva byn innanför tunneln var som en dröm. Vilken parker som låg nedanför, vilken pytteliten tennisbana och turkosblå pool som låg långt där nere. Ändå var vi inte speciellt högt upp. 

20170614_164437

Vikingen var lika överväldigad av omgivningarna som jag.

20170614_164355

Svettig och nöjdare än nöjdast!

Att gå uppför leden till tunneln och igenom den kändes nästan högtidligt. Det där antiklimaxen jag befarat infann sig aldrig. Istället gick jag med lätta (nåja, lite trötta men ändå outtröttliga) steg och gjorde stora ögon åt härligheten. Palatsets heter Casa Orduña efter familjen som varit ståthållare där sedan tidigt 1500-tal även om de i praktiken inte äger Guadalest. Fasaden ligger i direkt anslutning till tunneln. Det är en ståtlig vit byggnad som inleder den enda gatan igenom byn. I ett flertal av byggnaderna längst gatan finns sk mikromuseer där man kan se hur livet var i byn förr. Dessa drivs ideellt (i alla fall de jag var in i) och är gratis men de uppskattar naturligtvis en liten donation efter besöket. Det kan inte vara lätt att driva en sådan verksamhet utan statliga medel men de gör ett bra jobb. Vägen leder fram till ett vackert torg och jag oooohhhh:ade precis som man ska. Lite förstod jag att några steg till skulle få mig att svälja det där ooohhhh:et och sedan vara mållös. Guadalest har en reservoar. Det visste jag visserligen från de bilder jag sett, men det är inte alls samma sak som att se den i verkligheten. Reservoaren är både stor och knallturkos. 

IMG_9712

Hon är om en ekorre, vår kära väninna.

Våra vänner är förresten otroliga människor. De har varit i både Algar och Guadalest många gånger och min väninna var som en ekorre i både Algar och Guadalest, upp och ner för klippor, gator och trappor, in och ut genom butiker, museer och byggnader, fram och tillbaka tills vi var nöjda och sedan oerhört tålmodig när vi (ok, mest jag) dels var långsamma och/eller ville gå tillbaka lite för att titta en gång till. Hennes man och tillika vår vän och chaufför för dagen har problem med höften och var nöjd med att strosa fram och sedan sitta i skuggan och vänta på att vi skulle vara nöjda. Tålmodiga, vänliga, generösa, snälla, intressanta, roliga och härliga är bara några av adjektiven jag kan använda för att beskriva dem.  

20170614_163118

Inte den högsta klippan, men en klippa med en otrolig överblick över dalen och bukten nedanför.

 

Ni ser bilderna? De är fantastiska. Otroligt vackra. Makalösa, till och med. Ändå gör de inte Guadalest rättvisa. Att kliva omkring där, luta mig över kanten för att få en bra vinkel när jag tar kort, blunda och försöka tänka mig åsnor som transporterar varor upp och ner från byn utanför, reservoaren, betrakta klippan som Vikingen genast döpte till Ödleklippan och, till slut, att klättra upp för trapporna som tog mig upp till kyrkogården och slottsruinen var mäktigt. Obeskrivligt häftigt. Det fanns en hel del utkiksplatser längst vägen och därifrån kom insikten i varför de valt just den här klippan. Den är inte högst. Den är inte ens belägen mitt i dalen. Det den däremot är är hög nog för att se ut över hela dalen och en stor del av bukten utanför Benidorm. Den är dessutom hög nog för att vara skyddad mot anfall och som om inte det räcker så sluttar marken kraftigt även där klippan i sig tar slut. Utöver det uppenbara strategiskt formidabla läget är det dessutom sagolikt vackert där. Jag förstår att familjen Orduña valde att bo kvar där som ledande familj i så många år, först som guvernörer och därefter som markiser av Guadalest. 

20170614_163800

Ser ni leguanen mitt i och lite till höger som lapar sol?

 

20170614_163027

Den högst belägna kyrkogården jag någonsin besökt. Den verkar användas ännu.

Guadalest är allt jag hoppats och mer. Det kommersiella i byn stör inte förnimmelsen av det förgångna eller känslan av hur viktig den varit för området genom historien. Palatset i sig är det enda jag kände lite besvikelse över men det beror mest på att inredningen är väldigt minimalistisk. Den kändes steril och tråkig, även om dess historia är intressant. Byggd efter jordbävningen 1644 och sedan återuppbyggd efter att det satts i brand efter ett plundringståg år 1708, under det spanska successionskriget. Mest intressant var däremot att man måste gå igenom palatset för att nå trappan upp till slottsruinen. Det var oerhört intressant. 

20170614_163651

Det finns inget som påminner om en port, utom detta gapande hål. Resten av ruinen är i liknande skick. Det är ändå väl värt ett besök.

Slottsruinen är just det. En ruin. Det finns inte ens särdeles mycket kvar, bortsett från en del murar och en plattform med otrolig vy som jag misstänker var ett rum med en vägg där jag stod och gapade över utsikten. Porten är borta och av säkerhetsskäl och av den anledningen att det helt enkelt inte finns väggar och golv kvar att stå på är den högsta utkiksposten en väldigt liten alkov som man når genom att gå några få steg uppför en trappa. Jag stod där med insikten om att jag checkat av ytterligare en sak på min Bucket List. Jag trodde att jag skulle känna saknad över att ha checkat av två saker på en och samma dag men hade väldigt fel. Jag kände mig istället otroligt tillfreds med tillvaron. Trött på gränsen till utmattad, men så otroligt tillfreds och nöjd. Som grädde på moset såg jag på Vikingen att han också haft en otroligt bra dag, liksom våra fina vänner. Jo, det var väl värt att åka dit trots att mina fötter tog oerhört mycket stryk av det. Jag åker dessutom mer än gärna tillbaka dit. Så förr, desto bättre. 

20170614_163937

Här står jag, på vad som just då kändes som världen tak och som idag känns likadant. Det spelar ingen roll att bergen runt om är högre, Guadalest är ändå högsta vinsten!

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s