Lite småplock

Publicerat: 2 juni, 2017 i Uncategorized

wp-image-1857088675

Ytterligare en längre tid har gått mellan mina inlägg. Jaha, ja. Då får det nog vara så. Jag ämnar inte på något vis tvinga mig själv att skriva utan tänker fortsätta att göra det när och om andan faller på. Att avsluta bloggen är däremot inte ett alternativ, den ska vara kvar så att jag har möjlighet att skriva av mig när jag känner för det. 

Förra gången skrev jag om hur tungt jag upplevt saker och hur ont jag haft. I förra veckan fick jag kortisonsprutor i alla fyra leder och led alla helvetets kval i två dagar, var euforisk av lycka över att kunna röra mig obehindrat i två dagar och nu har jag hamnat på en nivå där jag fortfarande känner av mina besvär men ändå kan röra mig relativt obehindrat. Jag blir trött och får ont framåt slutet av dagen, mycket beroende på vad jag hittat på under sagda dag, men det är ändå tusen gången bättre än det var innan jag fick sprutorna så jag klagar inte.

Jag har lite problem med skor. Och kläder, men det återkommer jag till senare. Skor var det. Jag har några par gympaskor jag kan gå omkring i hyfsat ett tag, sedan behöver jag byta till några andra skor. Anledningen är att mina skor är formade olika (så där som skor är, duh) och trycker på olika ställen. Jag måste erkänna att jag aldrig, någonsin upplevt något tryck alls förrän jag fick problem med fotleden och stortåleden, men numera måste jag ta hänsyn till dessa leder och byter därför skor så att de får jämnt tryck på sig. Först ett par som efter ett tag utgör ett tryck på fotleden och därefter (ordningen är oerhört viktig eftersom tån ställer till det mest när jag går) ett par som till slut blir osams med min tå. Yay, liksom. 

Jag har ett par nya Riekersandaler som fungerar bra för både fotled och tå och jag kan gå längre i dem än i mina stabilare gympa/walkingskor, men jag upptäckte efter en långpromenad för några dagar sedan att de istället är så pass platta att de retar min hälsporre lite. Inte så att jag fått några efterföljande men av dem ännu utan mer som ett löfte om kommande ting. Perfekt. Precis vad jag behöver. Mina hälsporrar (de ser förresten hur löjliga ut som helst på röntgenplåtarna. Lustigt att något så litet kan göra så himla ont) har tack och lov inte varit en del av ekvationen under tiden jag varit sjuk i lederna men det skulle inte förvåna mig om de bestämmer sig för att vilja vara med i leken, de också. 

Kläder. Detta återkommande problem. Jag gick ju upp en hel massa med medicinerna och har lyckats gå ner hälften av det sedan jag slutade med medicinen den sista mars. Det är rätt bra jobbat faktiskt och jag är aningen nöjd med mig själv. Jag är även väldigt nöjd med att kunna få på min en hel del av mina kläder, kläder jag inte kunde ha alls för bara två månader sedan. Detta inkluderar tyvärr inte speciellt mycket av det jag skulle vilka kalla min sommarkollektion. Jag köpte ju nya kläder efter att jag kämpat mig ner till -40 kg och var så otroligt, himla, löjligt nöjd med dem. Och de är fortfarande hur snygga som helst. Kul. Verkligen. Speciellt som det inte finns en chans i helvetet att jag får på mig dem nu. Jag har nog en si så där sex eller sju kg kvar innan de sitter någorlunda skönt. 

Nåja, det är ju knappast sommarvärme ännu så det finns kanske tid? Nope. Jag åker till Spanien om två dagar och har redan svurit så det osar medan jag i fåfäng förhoppning om att i alla fall kunna ha den… eller den… eller kanske den toppen utan att den sitter som ett korvskinn. Jag har ingen som helst lust att köpa nytt och att springa på stan i sista minuten är inte min grej. Vikingen föreslog att jag skulle köpa nytt där nere men han verkar inte förstå att spanjorerna har aningen mindre storlekar än vi och att jag nog skulle komma i den nertill men att det inte finns en chans att jag får på mig något upptill. Jag har nog problem med det här, där jag kan storlekarna och vet vad som är vad, och det känns helt och hållet icke önskvärt att gå på en frustrerande, irriterande och meningslös shoppingtur på min semester. Nej tack.

Äh, jag reder mig nog. Det finns tvättmaskin i huset och jag kan alltid byta top till shortsen lite hipp som happ så att det ser ut som att jag har mer ombyten än jag har. För ja, jag är tydligen så fåfäng att jag inte vill gå i samma kläder varje dag, tvättat eller inte. Fåfänga är nog en av de svårare lasterna för mig själv att hantera. *haha*

Jag har upptäckt och försöker motarbeta något hos mig själv. Nu kan det ju bero på att jag mår bättre och därför har mer ork, men faktum är att jag inte gillade det den sidan av mig alls. Sedan en tid tillbaka har jag börjat undvika folk jag känner väl. Människor som har insyn i hur jag är som person – hur jag agerar, fungerar och tänker – och som skulle ifrågasätta om jag beter mig annorlunda. Inte nödvändigtvis dåligt annorlunda, utan mest bara annorlunda. Om jag inte orkar med, om jag är tystare än vanligt, om jag ser ut att inte hänga med eller kanske är på sämre humör än annars.

Anledningen är ju ganska uppenbar. Dessa människor skulle ifrågasätta och fråga, vilket är något jag inte har haft den minsta vilja att bemöta. Orken för det fanns inte. Finns kanske inte än heller, men jag ämnar ändå förändra detta undvikande och undfallande beteende hos mig. Jag är inte sådan och jag vill inte vara sådan. Att det i mångt och mycket är lättare att umgås med människor som inte känner mig lika väl eller träffar mig så pass ofta att de kan se någon skillnad spelar ingen roll. Det är kul att umgås med dem också, men det ska inte göra att mina nära och kära ska skjutas undan för att jag själv ska slippa bemöta deras rättfärdigade oro. Jag kan dessutom inte fortsätta fly från mig själv, vilket jag in förlängningen gör genom att undvika dessa människor.

Till något roligare… På måndag åker vi till Spanien! Yay! Äntligen! Det är helg galet så mycket vi längtat till den här semestern. Det har vi visserligen alltid gjort inför våra semestrar, men den här känns nog ändå som att det ligger på en annan nivå. Både jag och Vikingen behöver den där pausen från vardagen, rå om varandra och strunta i alla måsten. Just det där med att rå om varandra är viktigt. Här hemma tassar vi lite på tå inför varandra just nu. Inte medvetet, men om vi tänker efter är det så. Han förstår att jag mår kass och inte orkar med allt som jag brukar. Han har även ganska stor erfarenhet om att mitt tålamod ligger på mindre än hälften av vad det gjort tidigare. Jag å min sida förstår att han har en del issues på jobbet och att han sedan kommer hem och oroar sig över mig. Jag har även lärt mig att hans oro yttrar sig genom på ett ganska korthugget och aningen (läs; catfight) fräsande sätt. Så ja, vi fräser som två rivaliserande katter trots att vi egentligen mest oroar oss över varandra. Härliga tider.

Alltså. Spanien. 11 dagar då vi bara är. Tillsammans eller isär, det beror lite på vad vi vill hitta på och ifall den andra vill följa med eller inte men det spelar ingen större roll, så ska vi göra allt vi kan för att dels må bra själva och dels få den andra att må bra. Här hemma hade det varit svårt att skaka av sig det som varit men där nere blir det helt annorlunda. Våra vänner, miljön, solen, havet, poolen, maten, barerna, möjligheten att göra allt eller inget och bara det att få skaka av oss vardagen kommer att göra sitt till. Ni anar inte vad jag längtar.

Han är förresten bra, den där Vikingen. När jag blir som mest less önskar jag att jag bodde själv igen. Eller ja, själv och själv, Mini-Belse kommer väl att bo hos mig tills jag går hädan av hög ålder eller han får en egen lägenhet, vilket kan vara exakt samma sak. Men han håller sig för sig själv och är sällan i de utrymmen jag vistas i. Det får jag leva med medan det med Vikingen är annorlunda. Vi vistas i samma utrymmen och har olika, ingrodda vanor. Vissa av mina vanor är nog dessutom så djupa att de skulle klassas som kliniska OCD´n. Han har inga sådana och kan således inte förstå hur starkt vissa saker påverkar mig. När jag var frisk spelade det mindre roll. Jag skötte mina grejer så att det passade mig och han skötte sina, som i om den symbios ett samboförhållande ska vara. Nu orkar jag inte göra allt jag gjorde för att själv må bra och då mitt tålamod är kört i botten kan jag ibland vräka ur mig att jag inte tror att vi kommer att bo ihop om detta fortsätter. Han är däremot stensäker på motsatsen. När jag fräser fram detta om boendet, att jag fan hellre tar hand om bara mig själv igen (jag bodde själv med Mini i 11 år och var så himla nöjd med mitt hem under hela den tiden) så ser han lugnt på mig, ger mig en kram och säger ”In your dreams, babe”. Så sansar jag mig lite och det är lugnt igen. Tills nästa gång, vill säga. 😛 

Men vet ni? Hur irriterad jag än kan vara, hur missnöjd med den rådande situationen jag än är och hur less på allt jag kan känna mig så är det skönt med någon som står där och är säker på att detta inte ska bryta ner oss. Att det finns ett vi i slutändan av det här. Nu inbillar jag mig inte på något vis att vi alltid kommer att vara överens om vägen dit eller ens vart slutmålet är, men det är ändå skönt att bli försäkrad om att jag kan bete mig så här ibland och det ändå inte gör att han vill springa åt andra hållet. I alla fall inte oftare än jag själv toktröttnar och drömmer om att bo själv utan att egentligen vilja göra det. Det känns däremot underligt att han är den lugnare av oss i det hela. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det? *haha*

Jag har lite ont i min högra hand. Åh, inte av någon allvarlig anledning utan mest för att jag är helt galen. Totalt och komplett galen. Jag fick för mig att skriva ett brev till min vän i Australien och voilá! där låg ju den är vackra skrivboken jag köpte för ett tag sen utan att egentligen veta vad jag skulle fylla den med. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle utgöra ett perfekt brev. När jag säger skrivbok menar jag en sådan där med hård pärm och en si så där 200 sidor. Ni ser den på bilden här ovan. Visserligen i A5 format, men ändå. 200 A5-sidor gör trots allt ändå 100 A4-sidor. Vad i all världen gjorde att jag tänkte att ett 100-sidorsbrev var en bra idé? Nu har jag bara ett femtongal sidor kvar innan det ska postas. Stackars, stackars ~Honeys~ när hon får det. Hon kommer att tröttna på allt vad jag heter innan hon kommit till hälften. 

Oj då. Stackars mig! Jag som tänkt åka och hälsa på henne igen. Tur att det inte är förrän i december nästa år, då har hon kanske hunnit smälta allt dravel jag skrivit. *haha* Det är förresten svårare att skriva ett 100-sidors brev än att skriva en bok. I en bok har man en historia som växer fram och mognar allt eftersom sidorna skrivs. I ett brev hoppar man från ämne till ämne och rätt vad det är känns det som att man fått slut på ämnen. Då blir det kallprat i skriftlig form tills man kommer på nästa intressanta (ja, i alla fall för mig) ämne att avhandla. Det blir nog första och sista gången jag gör en sådan här grej. *haha*

Konstigt att det tar mig så lång tid i mellan mina inlägg. Jag verkar ju ha en hel del dravel att fylla bloggen med, även om det kanske inte är det allra mest intressanta. Vad gör väl det i slutändan, det är ju min blogg och jag skriver vad jag vill. 🙂 

Sa jag förresten att vi varit på tacokryssning? Jodå, jag och Vikingen tog oss ner till hamnen en lördag för några veckor sedan och klev på den anrika (?) M/S Havsörnen som väntade på oss i hamnen. Nu var vi naturligtvis inte de enda ombord, men det var faktiskt inte långt ifrån. Många av borden var tomma och endast 12 personer var inbokade på denna matkryssning. Jag hade upptäckt redan på morgonen den dagen att tacokryssningen var ihopslagen med räkkryssningen men då min skaldjursallergi inte är luftburen valde vi ändå att åka på den. Övriga passagerare hade valt att äta räkor, vilket jag efter att ha sett hur slabbigt det var kände mig lite glad över att inte kunna. Vikingen gillar räkor men är solidarisk med mig och äter sällan skaldjur om jag är med. Inte bara för att vara solidarisk förstås, oftast beror det på att han inte av misstag ska överföra något till mig om han får skaldjurssaft på händerna eller om han pussar på mig. 

12 personer på kryssningen kändes lite glest men det visade sig att det räckte gott och väl för att vi skulle ha en fantastisk kväll. Vi hade trevligt i varandras sällskap, övriga matgäster var på ypperligt humör och bjöd på sig själva och trubaduren gjorde ett utomordentligt jobb med att få med sig alla i både allsång, dans och musikquiz. Både Vikingen och jag står fortfarande frågande till hur vi lyckades vinna sagda quiz men vi står hur som helst här med ett presentkort som ger oss halva priset för upp till sex personer för en utflykt med rederiet under säsongen 2017. En av deras dagsturer går till Mariefred. Där ligger Gripsholms slott. Det känns som att det kan blir något åt det hållet senare i sommar. 😀

Nu räcker det för den här gången. Jag lägger nog upp lite bilder från Spanien också, även om det inte blir speciellt långa inlägg. Den här gången har jag en utflykt inplanerad, men har inte fått den bekräftad ännu och tyvärr läste jag här om dagen att det råder fotoförbud på platsen, så ni får nöja er med soliga stränder, paraplydrinkar, någon fot eller två i sanden, lite mat och annat sådana där semesterbilder. 😀

Annonser
kommentarer
  1. Gunne Linder skriver:

    Ja du tappra. Livet är härligt när man inte är helt som man brukar.Jag känner igen mig i mycket.det viktigaste är dock att ta vara på de små stunderna man har precis som du och din Viking. Man kan leva på många sätt.Hoppas nu att ni får rå er själva lite lagom och ger varandra lite ”space” ibland.
    Det brukar ni ju kunna.
    Själv får jag nog se om jag kan få lite massage på nacken o käken så jag slutar fräsa. ha det bra gör en massa trevliga saker.

  2. Ametrin skriver:

    Det blev inget avslut av bloggen för mig heller, nu är jag där (och här) och hänger igen 🙂 Trevligt med lite sammanfattande inlägg när det blir längre pauser emellan, så hänger man med lite ändå. Hoppas ni får en fantastisk semester och kan återvända hem med alla slags batterier väl laddade. Kram!

  3. Ullrika skriver:

    Nu har du lovat fotbiler då ska du publicera fotbilder, så hit merom bara!

    Jobbigt att du har det så struligt att du känner att du måste undvika vänner 😦 hoppas så att resan till Spanien ger både energi och ork att hitta tillbaka upp?

    Många kramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s