Jag tänkte…

Publicerat: 12 maj, 2017 i Uncategorized

thinking
Bild lånad från http://www.danielboyer.com

….

Sen kom jag inte längre.

Det har varit lite för mycket på sistone och min tanke på att spendera min lediga dag innan jobbhelg med att ta med mig kameran och åka till Vallby Museum kom av sig helt. Inte för att jag inte vill, utan för att kroppen säger ifrån. Helt. Totalt. Finns inte på världskartan att jag orkar sätta mig på cykeln idag. Att promenera dit finns inte i universum. Ändå vill skallen verkligen iväg. Få lite stimulans. Matas av intryck. Njuta av väder och vår. Ja, även våren. Jag vet, det låter helgalet med tanke på att våren faktiskt är min värsta årstid. Inte i år. Nu vill jag bara ut och njuta av den. Jag misstänker att det beror på hur jobbigt det varit under mina bästa årstider, hösten och vintern, och att jag faktiskt känner skillnad i lederna nu när det inte är så bitande kallt längre.

Jag säger ”inte är så bitande kallt längre” med försiktighet, förresten. Det har blåst riktiga isvindar här på sistone. Men det gör inget. Våren är ändå på väg med nytt, fräscht liv i både natur och människor. Att vara nere på stan numera är som att kliva in i en annan värld än den kalla, kala, tysta, obefolkade värld vintern bjuder på. Jag gillar den där världen. Den tysta, där knarret från skorna och det kalla, hårda ljudet som uppkommer när man skrapar bilrutorna är det enda man hör. Eller ja, knarret, skrapandet och svordomarna som följer skrapandet. Det är det enda man hör.

Men i år är det som att allt är ställt på huvudet. Jag har längtat efter våren. Jag har även längtat efter sommaren och dess värme. Nu tror ni väl att jag oåterkalleligt blivit galen, men jag har en ganska bra uppfattning om varför jag längtar efter värmen. Det är inte som för andra, som blommar upp och tycker att livet är toppen när solen gassar, svetten lackar och man kokar inombords. Nej, inte det minsta. Den delen kan jag faktiskt gärna fortsätta vara utan. Faktiskt. Det varken låter eller känns speciellt lockande. Ge mig hellre en -15° kall, vacker vinterdag med minst 1 meter snö och strålande sol. Alla gånger. Men i år vill jag ändå ha värmen. Längtar efter den. 

Det beror förstås på att värmen är väldigt bra vid ledsmärtor. Och smärtor har jag. Jag kan lura mig själv till en viss grad, men sen kommer sanningen och slår sig ner på mig som den jävla pösmunk den ibland är. Som ni ser är jag inte direkt på vänskaplig fot med sanningen just nu. Visst har jag lagt märke till saker och inte sjutton kan jag undgå att känna hur det egentligen är, men fasiken vad bra jag varit på att slå dunster i ögonen på mig själv genom att använda irrationella tankegångar, bortförklaringar och att helt enkelt slå ifrån mig det som stirrar mig i ögonen. För jag är ju inte sjuk. 

Och nej, jag anser nog inte att jag är det heller. Men jag har en åkomma. Skillnaden mellan dem är kanske hårfin och till och med irrationell, men jag känner mig verkligen inte sjuk – smärta är inte detsamma som sjukdom – och det gör att jag gärna tror mig klara av och orka mer än vad jag faktiskt gör. Missförstå mig rätt, jag orkar så otroligt mycket mer nu än jag gjorde för bara några månader sen och jag har förmånen av att ändå vara rörlig, stark och fungerande. Men det är fortfarande en bra bit kvar tills jag är där jag en gång varit. Där jag var innan den 20 augusti förra året. Jag vilar naturligtvis mycket mer nu än jag gjorde innan jag blev sjuk och sedan fick mina ledbesvär men det räcker ändå inte till. Jag måste få skallen att förstå att det kan vara hur piggt som helst men ändå måste anpassa sig efter kroppen och dess förmåga. Det var mycket lättare när jag gick på mediciner och huvudet var som inlindat i bomull och taggtråd, men nu står de två inte riktigt i linje med varandra längre och även om jag trodde att jag anpassat mig till situationen är jag nu tvungen att göra en pudel och erkänna att jag nog inte är så med i matchen ändå.

Vilken pudel, va? Att lägga till nog är (nog) inte ok, ändå. *haha* OK, jag försöker igen…

Jag är inte lika med i matchen som jag tidigare trott. Punkt. 

Med en insikten har några beslut tagits. 
Jag har ringt läkaren och bokat tid hos henne för att få nya kortisoninjektioner. I plural. Sist fick jag ju bara i fotleden men den tiden är sedan länge förbi. Nu är det alla tre leder, vänster axel och tåled samt höger fotled, som gäller igen. Finns inte en chans att jag kommer att klara av att fungera på någorlunda nivå om jag inte får sprutor i alla tre lederna. Om det inte känts så tragiskt hade jag nog skrattat åt att jag för bara någon månad sedan trodde att tåleden läkt och att de bekymren var ett minne blott. Jag fnyser även lite sardoniskt över att jag upplevde axeln som mycket bättre. I de lederna hjälpte medicinen bättre än jag förstod innan, men jag vet bättre nu när den tagits bort. Hade det inte varit för att jag mådde så otroligt dåligt av medicinen i övrigt hade jag nog börjat med den igen. Det går inte nu längre, när jag fått tillbaka hjärnverksamheten och förstår hur medicinen påverkade resten av mig så otroligt negativt. Då är smärta ändå lättare att leva med. 

Tyvärr har jag även fått ont i vänster tumme, i leden mitt på tummen, något som sköterskan jag pratade med här om dagen glatt kvittrade om som ett vanligt symptom när man har andra reumatiska problem. Men tack då. Verkligen. Vi får se vad läkaren säger när jag träffar henne om några veckor. Om det nu är ytterligare en reumatisk led så kanske man kan få en kortisonspruta även där? Jag har ingen aning om vilka leder man kan spruta, men det kan man ju hoppas att hon har koll på. 

Jag har även bett om och fått ytterligare en veckas semester beviljad, så nu är jag ledig från och med 29 maj – 18 juni, varav 11 dagar ska spenderas i soliga Spanien. Tillsammans med sprutorna (som jag dessutom blivit försäkrad om kan upprepas vid behov under sommaren) borde solsemestern och den svenska sommaren göra att jag klarar mig ett tag. Tiden borde också göra sin sak. Inte för att jag är en sådan anhängare av att ”Tiden läker alla sår” (vilket jag nog egentligen inte tror att den gör utan att det snarare är så att tiden lindar in smärtan, skjuter den ifrån sig och gömmer den i allt annat som händer runt omkring och gör den mindre påtaglig) utan för att jag av ren självbevarelsedrift väljer att tro på läkarna när de säger att min åkomma är reaktiv, tillfällig, och därför kommer att försvinna med tiden. 

Smärtan syns inte. Tröttheten syns inte. Oförmågan syns inte. I alla fall inte fysiskt, om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Men de finns där ändå. Som en blöt filt över hjärnan, som i sin tur känner sig piggare och vill mer igen. En ohelig kombination som jag inte riktigt vet hur jag ska bemästra. Haha! Bemästra?!? Fan, jag vet inte ens hur jag ska hantera den, än mindre bemästra den. Under tiden kör jag på som vanligt, jobbar hårt, bokar upp mig på roligheter, tar på mig saker både hemma och åt andra, fixar, donar och glömmer bort mig själv tills det är för sent och jag kraschar i soffan eller sängen och återigen, för femtioelfte gången, lovar mig själv att ta det lugnt. För det är ju bara lite smärta. Det går över med vila. Eller hur…? 

Jag behöver lära mig sätta gränser. Lyssna på mig själv. Strunta i alla de där borden som jag inte kan låta bli att göra för att jag ju borde. Välja ut vilka måsten som verkligen viktiga. Känna efter före hellre än efter.
Jag behöver den där semestern, för huvud, kropp och själ. 

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Har du någon kontakt med Försäkringskassan? Vet du om att du i förebyggande syfte kan få ekonomiskt stöd av dem för att inte bli sjukskriven?
    Jag tänker så här. Din arbetsgivare måste arbetsanpassa dina arbetsuppgifter utifrån din nya situation (dvs sjuk, med åkomma eller vad du nu än väljer att kalla det) och, kanske framför allt, rehabilitera dig så gott det går tillbaka i arbete. Det kan många gånger, oavsett om du har en pågående sjukskrivning eller inte, vara värt att ta in FK i diskussionerna. Och då, min vän, kan t ex åtgärder som du gör för att inte bli sjuk/-are bekostas av dem (i det fall arbetsgivaren tjurar och inte gör det). Om du jobbar hos en större arbetsgivare (och kommunen är i detta fall s-t-o-r) så ställs större krav på dem, även ekonomiska. Ett exempel på rehab i ditt fall skulle kunna vara värme och sol, t ex http://www.svenska-re.se/
    Om du är med i facket, så be dem vara med på mötena med arbetsgivaren och FK. Be dem ligga på lite i sin roll som skyddsombud där de kan kräva mer än som fackliga.

    • ~Sol~ skriver:

      Nej, jag har ingen kontakt med fk. Hade ingen aning om att man kan få ekonomiskt stöd i förebyggande syfte. Det är inget de upplyser en om när man är sjukskriven. Jag tror däremot inte att jag är sjuk nog/tillräckligt påverkad av min åkomma för att vara påtänkt till en sådan härlig rehabilitering som du nämner. Det hade ju varit trevligt iofs, men troligen inget de lägger ut på mig när det med stor sannolikhet räcker med att trycka i mig en kortisonspruta med jämna mellanrum.

      Det är ju jag själv som envisas med att jobba hela min tjänst (iofs med stark uppmuntran av fk som gärna förklarar vilka intressanta regler de har efter att man varit sjuk i 180 dagar) och jag har inte förklarat situationen ordentligt för min chef eftersom jag ju orkar jobba och tycker att det är viktigare att klara det som jag ska än att jag har en fullvärdig fritid. I alla fall just nu. Jag ska göra en ny utvärdering när jag fått mina sprutor, varit på semester och jobbat ett tag igen.

      Tack för att du delar med dig av din kunskap.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s