En sak av vikt

Publicerat: 10 april, 2017 i Uncategorized

jeans-are-too-tight

Jag har ju hävdat att jag går upp i vikt av medicinen, vilket min läkare slagit ifrån sig med ett ”det brukar man inte göra av den här medicinen”. Nä, det kanske man inte gör men jag vet att jag gjort det. Efter min viktresa (-40 kg mellan februari 2014 till maj 2016) så har jag full koll på vad jag kan och inte kan äta utan att gå upp i vikt. Jag har dessutom att jämföra med i höstas, då jag i princip satt still i tre månader och inte själv hade möjlighet att förbereda maten och därför inte kunde laga den utifrån de kriterier jag vet att jag behöver för att bibehålla vikten som jag önskar. Om man har överseende med julens bravader så gick jag upp hela 3,5 kg mellan september och december. 

Nå, i slutet av december började jag med medicinen och och det bara small till med vikten. Stadigt, stadigt uppåt, några hundra gram i veckan. Ibland mer än så. Jag blev förfärad (vem blir inte det när man kämpat så hårt för att tappa en massa vikt?) och satte in motåtgärder. Jag drog ner på portionerna och rörde mig allt mer. Inte så att jag gymmade, men jag tog mig iväg på cykel och till fots så mycket jag bara kunde. Det var helt resultatlöst, vilket gjorde mig lite fundersam. Därför körde jag 1 ½ vecka av dieten. Det var så tråkigt att jag ville gröpa ögonen ur mig och ta den där soppan och kasta den dit pepparn växte. Jag hade bara att inse att jag och den där dieten är klara med varandra på vad jag misstänker är en evighet och lite till. Blä. 

Hur som helst, resultatet av att gå på dieten var att jag ändå gick upp i vikt. Japp, jag åt i princip bara en dietsoppa med så lite kalorier att jag borde ha tappat minst 1 kg i veckan och gick upp i vikt. Första veckan av soppan brukar dessutom resultera i minus 2-3 kg. Nä, nä, inget sådant här inte. På den där en och en halv veckan gick jag istället upp 1,5 kg. Det kändes tröstlöst. Läkaren envisades med att det inte var en biverkning. När, nä. Hon säger det. Jag tror henne inte. Speciellt inte som jag ätit ganska fel den senaste veckan, med godis, chips, vin, dubbla portioner och allt vad det varit på menyn, och ändå tappat 1,8 kg sedan hon tog bort den där tabletten för 11 dagar sedan. Klart det är en biverkning. Som min syster en gång sa till mig; ”Varför får du alla de där konstiga sjukdomarna som ingen hört talas om?”. Varför skulle det vara annorlunda när det gäller biverkningar? 

Jag har inte mått lika dåligt av den här biverkningen som av att jag i princip tappade närminnet, hade konstant och svår huvudvärk, var så trött att jag knappt orkade ta mig ur sängen alls och fick tvinga mig själv till allt som hör vardagen till och svår astma som bidrog till att jag helst inte ansträngde mig i onödan men visst tänker jag på det. Jag har inget val då vågen till slut hamnade på + 13 kg sedan jag blev sjuk. Inte ok någonstans. Jag har inte kvar några av mina gamla kläder och det är förbannat obekvämt att gå omkring i kläder som känns tighta. Tack och lov har jag några större tröjor och några stretchjeans som fortfarande funkar bra, men det är bra nesligt att ha en full garderob av i princip nya kläder och bara kunna använda en femtedel av dem? 

Till en början var jag ledsen över viktökningen men sedan kom jag fram till att jag hellre är tjock och mår bättre av medicinen än att vara smal och ha överjävligt ont med tilläggsproblem. Men det har ändå gnagt inom mig. Vikingen summerade det hela ganska bra, faktiskt. Han sa; ”Men det är väl rätt självklart! Ibland är du ovanligt korkad som inte ser vad saker faktiskt är. För oss andra hade det kanske mest bara varit lite jobbigt men för dig blir det ju en käftsmäll eftersom du kämpat så länge och hårt för att tappa alla de där kilona och nu kommer de tillbaka som ett brev på posten utan att du kan göra något åt det.” Tänk att man måste ha det skrivet på näsan för att förstå ibland. *haha*

Nåja. Efter att de tog bort medicinen upplever jag större problem överlag i lederna. Fotleden har jag i princip alltid gjort ont (det är så lustigt att jag från början och sedan väldigt länge ansåg den vara det minsta av problemen), axeln gör sig påmind redan från morgonkvisten numera och jag har försökt bortförklara det men måste till slut erkänna att jag känt av tåleden för första gångerna sedan i början av februari. Min förhoppning är att det handlar om att kroppen anpassar sig till att medicinen togs ut och att det sedan kommer att stabiliseras. Jag fick en återbesökstid i augusti och instruktioner om att ringa om det visar sig uppkomma besvär innan dess. Min plan är att ge det några veckor för att se vad som händer i kroppen när medicinen är helt borta. 

Redan nu kan jag konstatera att jag haft dagar då jag inte haft huvudvärk i flera timmar. Ni anar inte hur underbart det känns! Jag har inte heller lika galopperande demens som för bara två veckor sedan, även om närminnet ännu är tydligt påverkat. Astman har varit svår den senaste veckan också men jag vill bestämt påstå att det är bättre idag än det var i fredags. Mycket bättre. Jag tar fortfarande astmamedicinen men har mindre svårigheter med att få ner luft i lungorna. Yay! Tröttheten sitter fortfarande i men det ger sig nog också snart. Håll tummarna! 

Viktminskningen har jag ju redan nämnt. 1,8 kg på 11 dagar, utan att på något vis reglera kosten. Det är väl bara att konstatera att medicinen gjort sitt till för att lägga på vikt? I alla fall ser jag det som ganska avgörande bevis. Nu kunde jag ju låta naturen ha sin gilla gång och så, men eftersom jag inte vet hur illa dessa känningar jag haft av lederna kommer att bli ämnar jag göra vad jag kan för att tappa en del av de där extravolangerna jag fått nu under årets första månader under de veckor jag öronmärkt till att känna efter. Jag orkar som sagt inte hålla på med den där soppdieten där jag kokar egen soppa och sedan äter grönsaker, frukt, kött och ris enligt ett schema. Jag avskyr blotta tanken på det och vet redan att jag skulle ge upp inom fyra dagar. Det handlar inte om att jag egentligen inte tycker om det, det är faktiskt rätt gott, men det är så mycket förberedelser och jag måste planera så långt i förväg och ha så mycket med mig när jag jobbar eftersom jag har oregelbundna tider och inte hinner ordna saker när jag kommer hem efter 21 på kvällarna och sedan börjar 6:30 igen dagen efter. Eller när jag är på jobbet i 24 timmar i sträck. Nej tack. Orka. Den resan är gjort och avklarad. 

Därför har jag läst och läst på om olika snabbdieter. Ja, vi pratar pulversoppor. Jag vet att jag sagt att jag aldrig, någonsin kommer att använda mig av sådana eftersom jag älskar mat och inte kan tänka mig att inte äta sådan oavsett vilken diet jag väljer. Men nu känns det som att jag liksom ska bli av med något som jag redan blivit av med en gång och eftersom jag inte orkar köra den andra dieten så får det bli så här den här gången. Jag behöver inte nödvändigtvis bli av med alla kg jag gått upp sedan jag blev sjuk, jag skulle vara fullt nöjd med sju-åtta kg och sedan strunta i de där övriga fem. Jag vill mest bara känna mig bekväm kläderna igen. Och jo. Nog vill jag känna att jag inte kämpat ner alla de där kilona i onödan också. Så är det nog. Men just nu, idag, är kläderna viktigare. Att de sitter bekvämt och snyggt. Jag vägrar köpa nya. Sen är det väl aldrig dåligt att gå ner dessa kilon utifall jag måste börja med medicinen igen och sedan går upp en del igen på grund av den. Ju färre jag har från början, desto längre kommer det ta innan jag blir en rejäl tjockismocka igen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s