Lite förvirring råder

Publicerat: 18 februari, 2017 i Uncategorized

minne1

Sedan jag skrev det senaste inlägget har en del av biverkningarna förändrats till det bättre. En del saker, som det där att ögonen inte riktigt hänger med och tinnutusen, har försvunnit helt. Numera susar det bara lite i öronen och det känns rätt överkomligt, speciellt jämfört med de tidigare tjuten som ekat i skallen på mig i tid och otid. Nedstämdheten, illamåendet och oviljan att göra saker har det också blivit bättre med. Det har inte gått över än, men bättre är bra. Mycket bra, faktiskt.

Tröttheten, orkeslösheten och att jag inte orkar göra allt jag vill och inte ens bara det roliga stämmer tyvärr fortfarande in. Igår vilade jag hela dagen för att orka gå på bandy på kvällen och kom sedan hem tidigt, med ömmande fotled och trött som en gnu. Varför säger man förresten så? Är gnuer tröttare än andra? Äh, spelar roll, poängen är ändå att jag var helt slut. Jag sov sedan så tungt att jag inte hörde alarmet förrän det varit igång ett tag nu på morgonen. Visst har jag jobbat idag men det var inte direkt en superansträngande dag, ändå fanns det inte en chans att jag orkade gå över till grannen när hon bjöd över mig nu ikväll. Jag ville verkligen, men att ta mig ur soffan och knata upp för trapporna hos henne var mig övermäktigt. 

De andra sakerna kämpar jag också fortfarande med men spelar ingen roll. Om dessa saker kan förändras till det bättre på en vecka så kanske sjuksköterskan jag pratade med har en poäng i att jag ju kämpat mig igenom 2 månader av biverkningar och överlevt och att det kanske bara är någon månad kvar då de flesta biverkningarna går över efter ungefär tre månader. Därefter stabiliserar man sig med medicineringen och kroppen fixar sådant som skickas på en. Tänker man så kan det vara bara någon månad kvar innan de allra flesta biverkningarna går över. Håll tummarna för att det stämmer.

Om vi går tillbaka till rubriken; Jag har alltid haft bra minne. Så där utomordentligt bra att människor i min närhet oförtjänt valt att beskriva mitt minne (av personliga skäl väljer jag att tro att de enbart pratade om mitt minne *haha*) som läskigt, skitjobbigt och överjävligt. Jag har själv inte haft några problem med det utan har istället varit ganska nöjd med att utan problem komma kunna plocka fram vad jag behövt ur minnet. Så är det inte längre. Eller snarare; så är det inte just nu. Ja, just så är det. Inte just nu. 

Jag hoppas verkligen att situationen som råder nu är tillfällig, annars blir jag nog galen ganska snart. Mitt minne är som ett såll och jag minns ingenting om jag inte skriver ner det. Idag satt jag och funderade på en sak, kom på en sak jag glömt och hade sedan glömt vad det var jag kommit på på den tid det tog att sträcka mig efter papper och penna, som låg på bordet framför mig. What?!? Hur är det ens möjligt?? Men jag har kommit att inse att det är så mitt liv ser ut just nu. Skriver jag inte ner det direkt så minns jag det inte om bara en liten stund. Skriver jag inte upp saker i kalendern, den som jag aldrig behövt använda till annat än att skriva upp min arbetstider i tidigare och då bara för att de ändras från dag till dag och sedan från vecka till vecka, så är det som att jag aldrig ens tänkt tanken. Det är hemskt att ha det så här. 

Tidigare har jag ofta haft med mig papper och penna för att skriva upp saker jag undrar över och vill kolla upp sen eller om jag kommit på ett bloggämne lite hipp som happ. Sen blev pappret och pennan hemma allt oftare, mest för att jag tappat lite intresse i att blogga. Fråga mig inte varför, den frågan fick jag igår och kunde inte riktigt svara på det då heller. Det blev liksom mer dagboksinlägg än att jag avhandlade saker för att jag tyckte det var roligt och då var det inte lika roligt längre. Men jag antar att jag får börja med den vanan igen. Att ha med mig papper och penna, menar jag. Kanske hjälper det mig att känna mig lite som vanligt igen? Kanske.

Jag skulle vilja be alla stackare som måste ha med mig att göra om en liten tjänst. Kan ni ta på er att höra av er, kolla upp saker och påminna mig ifall vi bestämt något? Jag är nämligen inte säker på att jag klarar av det just nu och det sista jag vill är att göra någon ledsen eller besviken på grund av att saker rinner ur minnet som vatten av en gås. Att kalla det teflonminne är inte ens i närheten av en bra liknelse. Jag har i princip inget minne kvar just nu. 😦 

Annonser
kommentarer
  1. Ullrika skriver:

    Ibland är det praktiskt att inte minnas, men när orsaken är den som ligger bakom dina minnesproblem känns det inte särskilt roligt.

    Jag ligger flera månader efter här på din blogg 😦 jag har inte öppnat en webbsida som inte är min egen typ på hur länge som helst men NU känner jag att jag vill komma ikapp! Helt förlorad är jag ju inte eftersom jag hänger med dig på både FB och Instagram men det är inte samma sak ändå…

    Ska se hur långt jag hinner nu ikväll! Du kanske kan ge mig en snabbrepris? 🙂

    Krams!

    • ~Sol~ skriver:

      Hej där!
      Oj, ja det var länge sedan du kommenterade här. Iofs var det lika länge sedan jag kommenterade hos dig också, så vi är lika goda kålsupare även om jag läst regelbundet hos dig men inte orkat mig på att kommentera. Det har varit lite så på sistone, tyvärr. 😦

      Vi har varandra på instagram, men inte på FB, bara så du vet. 😉 Jag har full koll på mina vänner där och vi har av någon anledning inte lagt till varandra där (ännu?). 🙂

      Egentligen har det inte hänt så mycket här hos mig på ett bra tag. Jag jobbade hela sommaren, fick magsjuka, fick följdproblem, har kämpat med dem, orkar knappt med mig själv eftersom jag tycker att jag mest bara funderar på och pratar om hur jag mår och nu försöker jag jobba hela min tid igen för att se om jag orkar. Min förhoppning är att jag blir lite mer mig själv innan sommaren och att jag därefter kör på som vanligt. 🙂

      Kram!

      • Ullrika skriver:

        Du har helt rätt, vi finns inte ihop på fejjan! Jag är där väldigt sällan numera och deras algoritmer gör att jag inte ens får se det jag vill. Klumpar faktiskt ihop IG och FB nu eftersom det är samma företag…

        Minns att du var vissen i höstas (somras?) men trodde inte det hållit i sig så rejält 😳

      • ~Sol~ skriver:

        Jag har båda men gillar nog ändå instagram bäst. Det blir dock inte lika utförligt och uppdaterat som på fejjan. 🙂

        Jo, jag fick magsjuka i slutet av augusti och sedan fick jag tre riktigt allvarliga ledgångsinflammationer som gjorde att jag i princip inte kunde röra mig utan hjälp. De besvären bedöms vara tillfälliga men kan ändå dröja ett år till eller mer innan de gått över helt och läkarna beräknar att jag måste äta mediciner i ungefär två eller tre år till innan de vågar ta bort dem helt. Jag äter dem nu och sen får vi se om jag fortsätter så länge som de vill, allt beror på hur bra jag mår sen. 🙂
        Det har varit rejält jobbigt men jag har kommit att inse att det mest beror på att jag gick från fullt frisk (eller ja, några sådana där småkrämpor man gnäller om utan att de egentligen gör någon större skada fanns kanske ibland) till att inte klara mig själv alls i några månader och därefter i stort behov av stöd på nolltid. Det fanns ingen tid att vänja sig alls. :/

        Idag har jag fortfarande stora besvär och är väldigt begränsad jämfört med tidigare men det går åt rätt håll och jag är oerhört glad över det. 😀

  2. Ullrika skriver:

    Men fy så otäckt ❤ en vanlig magsjuka och så blir det så illa efteråt? 😦 tycker galet synd om dig men är glad att du verkar vara på bättringsvägen iaf? Jag vet precis hur det är att vara hämmad av sin kropps fysiska förutsättningar så jag lider med dig.

    Jag har svårt för både IG och FB just nu: dom är ju så inihelskotta algoritmbaserade och jag gillar inte att skälv ha mandat att få bestämma vad jag vill se!! 😦 På Instagram t ex får jag inte ens se allt som publiceras av dom jag följer och det finns vad jag vet ingen möjlighet att ändra inställningarna?

    • ~Sol~ skriver:

      Jo, det är en reaktion på en helt vanlig magsjuka. Tänk så vek människan är, ändå. :/
      Jag ser allt de jag följer lägger ut men det blir inte i kronologisk ordning som tidigare. 😦 Jag var ambitiös i början och gick in på deras och skrev att jag ville ha notis varje gång de postade men det blev för drygt sen. Jag brukar gå in på de jag följer mest angeläget och dubbelkolla så att jag ser alla deras poster och hittills har jag gjort det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s