Så less

Publicerat: 11 februari, 2017 i Uncategorized
  • Värk
  • Extrem trötthet
  • Orkeslöshet
  • En känsla av att aldrig vara utvilad
  • En ovilja att göra saker, ens de jag tycker är roligt
  • Tinnitus
  • Öronsusningar
  • Illamående om jag tar medicinen före jag ätit eller om jag inte ätit tillräckligt
  • Dålig aptit
  • Viktökning 
  • Huvudvärk
  • Dålig kondition
  • Astma
  • Nedstämdhet
  • Oro
  • Irritation
  • Tröghet/mental slöhet
  • Fryser ofta
  • Ögonen hänger inte med
  • Knallgult urin

 

  • Sömnlöshet

Listan kändes längre när jag tänkte den, men nog fasen räcker den till bra ändå. Tjugo punkter, men då är den näst sista inget annat än en observation och den sista kan vara min vanliga sömnlöshet som kommer i perioder och som i så fall valt en synnerligen dålig tidpunkt att dyka upp. 

Men faktum är att jag är trött på det här nu. Så oerhört trött. 

Om nio dagar är det exakt 6 månader sedan jag åkte på den där magsjukan som transformerade om mig från en fullt frisk människa som inte tog en enda medicin regelbundet till den trasiga individ som tar nio verksamma mediciner och två kosttillskott som sammantaget utgör 12 tabletter om dagen för att över huvud taget kunna ta mig igenom dygnet. Jag borde kanske räkna med kortisonsprutorna också men det känns som att de valt att kliva av banan och sluta fungera, så de får stå lite på sidolinjen just nu. 

Många av dessa saker jag listat går lite hand i hand. Tröttheten, trögheten och den mentala sirapen hjärnan simmar omkring i och som sprider sig till min kropp samt sömnlösheten är ju som gamla polare och har säkerligen rätt rejäla fester där inne i skallen. Eller nja, de sitter säkert och somnar ihop. Men ni förstår nog hur jag menar. Öronsusningarna och tjutet jag hör titt som tätt och med få uppehåll är ett intressant inslag i vardagen kan jag lova. Jepp, jag stannar upp och lyssnar efter telefoner, alarm och allt det nu kan vara som orsakar ljud av liknande slag. Huvudvärken kan vara ett led av tinnitusen eller öronsusningarna. Eller inte. Hur som helst så har jag daglig huvudvärk numera. Kul. Verkligen. Att gå från att ha migrän i upp till två dagar ett par tre gånger om året och där i mellan kanske, möjligtvis uppleva att jag har huvudvärk ytterligare tre gånger om året till att ha haft skallebank sedan i början av januari är en rejäl skillnad. 

Den dåliga konditionen har ju en del med viktökningen att göra men faktum är att jag äter så pass mycket mindre att jag inte borde gå upp alls. Ändå gör jag det. Det är som att kroppen skiter fullständigt i att jag inte vill äta. Det gör medicinerna också, vilket i och för sig kan vara en bra biverkning mitt i alltihopa, om det nu finns något positivt i kråksången. Jag har upptäckt att jag inte kan ta medicinerna innan jag ätit, då reagerar kroppen som om jag vore gravid och vill kräkas. Snabbt går det också. Jag sväljer eländet och inom fem minuter vill jag hångla upp toastolen. Om jag däremot äter innan går det bra. Så till vida att jag inte bara försöker ta lite yoghurt eller en macka. Två mackor går bra. En och en halv också, beroende på hur mycket pålägg jag väljer att ha på. Mindre än så är att utmana ödet rejält. Därför är kvällsmedicinen så mycket enklare att ta än morgonmedicinen eftersom jag faktiskt äter en potatis och lite kött och grönsaker till middag. Morgnarna däremot, de är det lite värre med. 

Det där att ögonen inte hänger med ordentligt är lite läskigt. För någon månad sedan hände det ofta, flera gånger om dagen men numera händer det bara någon gång om dagen och ibland är det till och med ett uppehåll på någon dag innan jag känner av det igen. Men det är ändå lite läskigt. Tänk dig att du tittar på en punkt och sedan bestämmer dig för att titta lite till höger. Du känner att ögongloben vrider sig åt det hållet men att den delen som du egentligen ser med fastnar i läge en mikrosekund eller två innan det släpper och hoppar ifatt ögongloben. Skitläskigt. 

Astman oroar jag mig ganska lite för, även om den är jobbig som fan när den hälsar på. Men jag har förkylningsastma och tror inte att jag kommer att vara förkyld hela våren. Det lugnar nerverna lite. Att jag mår bättre idag än jag gjorde för bara några månader eller veckor sedan gör också det. Ändå bor det en stark oro i maggropen. Den bor förresten granne med nedstämdheten. De verkar trivas bra ihop, de jävlarna. Irritationen verkar också bo där i krokarna. Den har en enerverande vana att sticka fram sitt fula tryne i tid och otid, precis som oron och nedstämdheten. De är nog goda grannar de där. Sådana där som tycker att grannarna är sköna tjommar. Jag är däremot inte särdeles glada över att de valt att bosätta sig hos mig. 

Inte heller oroar jag mig speciellt över att urinen är knallgul, det står med som en vanlig och ofarlig biverkning till tabletterna, eller att jag fryser mer nu än tidigare. Jag har kläder och kan klä mig efter vilken temperatur jag upplever att det är. Utgångsläget gällande detta är att det är de ovan listade punkterna som orsakar att kroppen inte orkar ordentligt och då snor den energi från värmehållningen. Det ger förhoppningsvis med sig snart. Jag måste bara servera de tre ”sköna tjommarna” sina vräkningsordrar, lära mig att ta medicinen med rätt mängd mat, motionera mer, ta värknedsättande och antiinflammatoriska som jag ska, tvinga mig själv att äta trots att jag inte vill ha och sväller som en ballong (alltså, så illa är det inte men känslan av att det är det är exakt så illa), vila ordentligt och chilla. Piece of kaka. 

Eller inte. 

Igår var jag och lämnade blod igen, något jag gör varannan vecka just nu för att de ska ha koll på mina levervärden. På inrådan av min vän hfranke, som råkar vara sjuksköterska, beskrev jag mina besvär. Läkaren skrev direkt ut ytterligare en remiss på ett test, ett tsh-prov. Dvs ett sköldkörtelprov, för oss lekmän. Många av mina besvär passar in med de besvär man kan få om sköldkörteln inte fungerar ordentligt. Att den inte fungerar ordentligt är något som i sin tur passar in på en möjlig följd av att lida av en autoimmun sjukdom, vilket ledgångsreumatism råkar vara. Provet är mest för att utesluta rubbningar i sköldkörtelns arbete, men att rationellt veta det och att emotionellt ta till sig det är helt olika saker. Alltså oroar jag mig över att även ha besvär med sköldkörteln. Kul. Verkligen. Det ska bli så skönt när det negativa svaret hamnar i brevlådan i nästa vecka. 

Jag är så oerhört trött på allt som har hänt de senaste sex månaderna att det inte ens går att beskriva det ordentligt. Less. Urholkad. Utmattad. Ledsen. Frustrerad. Arg. Sorgsen. Modfälld. Liten. Det är några av orden som trängs längst fram i skallen just nu, men de är långt ifrån alla som vill komma fram för att betona hur allt detta påverkat mig. Mig och de mina. Om jag är trött på det så kan jag bara tänka mig hur Vikingen och Mini-Belse känner. De är troligen redo att putta ner mig från taket vid det här laget, speciellt som jag inte orkat vara lika tålmodig med deras egenheter som tidigare. Jag kräver mycket mer av dem och blir snabbare otålig, irriterad och arg på dem när de inte lever upp till mina förväntningar. Nu kan man ju tycka att de borde ta sig i kragen och hjälpa mig må bättre, men faktum är att de gjort just det i ett halvår utan att jag ser det så. För mig är det bara så himla jobbigt att må så här och då kan jag ju tycka… Ja, jävlar vad jag tycker. Och de kan vara lata, blinda och oförstående, men de har båda varit till en oerhört stor hjälp under min svåra tid och jag borde kanske tagga ner lite ibland. Speciellt som jag anstränger mig till max för att inte visa hur illa det kan vara just den dagen när jag vistas utanför hemmet eller har besök och sedan inte orkar ens vara trevlig mot de mina när jag sedan kan slappna av. Jo, de är nog rätt trötta på det här, de också. 

Klockan är fyra nu och jag är så trött att ögonen går i kors. Det är tredje natten på raken jag inte kunnat sova. Jag lyckades dock sno åt mig fyra timmars sömn på dagen i förrgår och tre timmar under förmiddagen igår, så jag har sovit lite i alla fall. Igår kväll tänkte jag vara smart och mota Olle i grind genom att ta en insomnings- och en sömntablett men borde ha vetat bättre. När jag är inne i sådana här skov funkar inte medicinerna. Kanske går hjärnan på högvarv utan att jag är medveten om att jag tänker på något eller så protesterar den mot något som jag inte förstå, jag är hur som helst vaken ännu. Trots tabletterna. Min läkare har sagt att jag får ta två av båda tabletterna men att vara så här vaken trots två tabletter säger mig (av erfarenhet) att det vore slöseri med tabletter jag endast får utskrivet i en väldigt reglerad mängd samt att jag bara kommer att känna mig full och ännu trögare om jag envisas med att ändå försöka. Alltså är jag vaken. Kanske somnar jag en stund i morgon också? Om inte gör jag ett nytt försök i morgon kväll. 

Sa jag förresten att jag är less? 

 

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Det vore väl egentligen inte så konstigt om du blev utbränd av dina sjukdomar. Allt kan ju inte vara biverkningar? Eller är det din kropp som reagerar på att först gå på diet och tappa en himlens massa i vikt (starvation mode som en närstående ortorexiker skulle kalla det) och uppepå det få en och annan (!) sjukdom? Shit the same, huvudsaken är att du blir FRISK!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s