Det där med att gilla sig själv

Publicerat: 14 januari, 2017 i Uncategorized

i-am-my-problem

Jag har upptäckt att det är så ofantligt mycket lättare att tycka om sig själv när man mår bra och orkar vara den man anser sig själv vara. 

Det är lite sorgligt när man tvingas sätta sig ner och fundera ut hur man är och hur man funkar när kroppen inte riktigt vill det man liksom alltid gjort och tagit för givet. För det blir annorlunda då, oavsett om man trott det innan eller inte. Det har inte så mycket med personligheten att göra, den är fortfarande densamma, utan snarare med hur man känner och reagerar kring saker runt omkring. Att kunna ta saker för givet är en lyx jag inte förstod var en lyx förrän jag inte längre hade den. 

Idag har jag mycket mindre tålamod än jag haft tidigare. Just tålamod är något jag alltid berömt mig själv för att ha bra av, så det känns som en ganska stor förändring och förlust. Ja, jag saknar det. Jag saknar att kunna försöka om och om igen tills jag klarar något och det utan att bli helt galet frustrerad och arg på mig själv i processen. Jag saknar att orka lyssna på någon som är omständlig och tar tid på sig att komma till poängen utan att tappa koncentrationen helt och antingen till slut tänka på något helt annat och inte ens höra vad personen mal på om eller att vilja slå något väldigt hårt i huvudet på denne. Det är skitjobbigt!

På jobbet har jag ännu ganska bra tålamod. Där anstränger jag mig mer. Det kommer dock med ett pris; jag är helt slut när jag kommer hem. Ni kan ju tänka er vilken effekt det har på mitt tålamod här hemma sen. Japp, jag har nog fräst och klyvt både ett och fyra knän här inom en ganska kort stund efter hemkomst, i alla fall vid ett par tillfällen. Jag har full förståelse för att Vikingen och Mini-Belse mest önskar mig dit pepparn växer då. Eller ja, just där och då fattar jag nog bara att de är skitjobbiga och aningen korkade som inte fattar vad det är jag vill att de ska fatta. Men i övrigt, när jag inte står i en situation där jag spräckt en ven eller två i skallen, förstår jag det. 

Det är inte bara tålamodet som påverkas. Humöret i allmänhet blir annorlunda. Jodå, jag kan absolut vara på bra humör och glad. Utan tvekan. Men jag är så himla trött in i märgen just nu att jag inte orkar vara det i någon längre stund. Jag skulle lätt kunna sova i 15 timmar per dygn och ändå inte känna mig utvilad efteråt. Varje dag. Det står inget om någon sådan biverkning på mina mediciner men ni som läst mitt tidigare inlägg vet att jag hittat massor om det på nätet och därför vet att det är en ganska vanlig biverkning hos folk som äter medicinen. Alltså vet jag varför jag känner mig så slut i både skalle och kropp. Det gör tyvärr ingen skillnad i själva känslan, men det är skönt att veta att det inte är ytterligare fel på mig än de som redan är konstaterade. 

Allt det här gör att det är aningens aning svårare att vara till freds med mig själv. Inte blir det bättre av att mitt humör, bristande tålamod och allmänna mående gör att jag inte är direkt in tune med Vikingen. Han oroar sig över mig samtidigt som han liksom lullar omkring som vanligt. Han gör det han alltid gjort, saker som är självklara för honom utifrån den fördelningen vi haft mellan oss tidigare, men inte så mycket mer. Eeehhhh? Va? (här kommer mitt tjejtänk in och kraschar hela tårtan) Ser han inte att jag inte orkat dammsuga lika ofta som tidigare? Ser han inte att det behöver dammtorkas? Fattar han inte att jag inte orkar? Och så vidare. 

Svaret på de här frågorna är förstås nej. Han ser inte det. Han förstår inte det. Eller jo, han förstår att jag inte orkar dammsuga, moppa golv, dammtorka och fixa minst tre gånger i veckan som jag gjorde tidigare men han har heller i ärlighetens namn inte bett mig göra det tre gånger i veckan tidigare, utan det gjorde jag av bara farten för att jag alltid haft rent och ordningsamt omkring mig och av det faktum att jag blir halvt vansinnig av allt katthår som yr omkring här. Har man tre katter så har man. Han däremot…? Nä, han har inga sådana behov eller besvär och förstår därför inte hur jäkla jobbigt det ä för mig att det inte blir gjort i den utsträckningen som jag gjorde det tidigare. 

Ni läste om mitt bristande tålamod ovan? Då kan ni ju tänka er hur våra samtal blir de gånger jag tar upp frågan? Jodå, en enkel fråga om en extra dammsugning per vecka av honom blossar upp i ett rejält gräl som slutar med att han anser att jag är orättvis och elak medan jag i min tur anser att han ta mig fan får växa upp och sluta vara så egoistisk. För att jag bad honom dammsuga någon extra gång i veckan. *suck* Giv mig styrka. 

Nu menar jag inte att han är boven i dramat (även om jag verkligen känner så just där och då) utan istället att jag önskar att jag orkade vara den jag alltid varit, den där effektiva människan som dammsög, städade badrummet tre gånger i veckan, dammtorkade, handlade, gjorde extra utflykter med cykeln för att köpa vettig kattsand och lagade den mesta maten här hemma utan att ens behöva tänka på att jag gjorde det. Det liksom bara var. För sådan är jag och sådan trivs jag med att vara. Att sitta på sidolinjen och se att (jag anser) att det behöver göras men sedan inte orka göra det själv, gå och reta mig på det i flera timmar innan han kommer hem från jobbet och sedan be (han säger “gnälla om” och kan ha en poäng i det…. ibland) honom göra det är skitjobbigt. Verkligen, verkligen, verkligen jävla skitjobbigt. Så där jobbigt att jag ibland (eller kanske rätt ofta) ändå försöker att göra saker själv och sedan får ge upp mitt i eller vila ett bra tag efteråt. Också verkligen, verkligen, verkligen jävla skitjobbigt. 

Nåja. Enligt läkarens uppskattning kommer jag att vara frisk till den här tiden nästa år. 2017 får bli ett bra år medan 2018 helt enkelt måste leva upp till att bli ett fantastiskt år. Vid det laget har jag nog antingen lärt mig att gilla den jag är med de begränsningar jag måste lära mig att leva med bättre för att orka med mig själv eller så har jag fått tillbaka förmågan och orken att vara den jag alltid varit och som jag verkligen kommit att gilla att vara. Tiden lär utvisa vilket det blir…

Annonser
kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s