Någon har det alltid värre

Publicerat: 8 januari, 2017 i Uncategorized

20170108_155426.jpg

 

Som ni vet har jag haft en ganska jobbig höst. Jag påmindes om det nyss, när jag fyllde dosetten för nästa vecka. Fy fan, säger jag bara. Från att inte ha tagit en enda medicin alls i mitten eller ens slutet av augusti till att idag stoppa in mig så många tabletter per dag att det inte finns en chans att minnas alla om jag inte har dem i en dosett. Och då har jag ändå ganska bra minne. Ser ni dosetten ovan? Det är min. Och den saknar några tabletter, dels har jag blivit rekommenderad att ta två kaplsar Omega3 varje dag och dels håller jag på att trappa upp en av medicinerna så att jag i nästa vecka kommer att ha ytterligare sju sådana tabletter i dosetten. Helt galet. Nu ska jag erkänna att kapslarna i tredje facket är collagentillsatser, vilket bara är en rekommendation eftersom det är bra för hud, senor, ben, brosk och alla bindande vävnader i kroppen. Ja, jag är beredd att prova nästan vad som helst och att stärka lederna är en bra sak. Tänker jag. I övrigt är det utskriven och ordinerad medicin från läkaren i dosetten.

Anledningen till alla dessa mediciner är förstås att jag faktiskt inte mår bra. Ännu. Det har varit ett långdraget elände, det här. Det har varvat mellan att vara förbannat smärtsamt, obehagligt, stelt, ömt, olidligt, frustrerande och allt annat i den andan. Jobbigt som fan, alltså. Jag menar, jag gick från att vara helt frisk och piggare än jag varit på rätt länge – ganska många år – till att plötsligt tömma hela innandömet och sedan inte klara av att ta mig till toaletten på egen hand inom en och samma vecka i slutet av augusti och sedan har det egentligen inte blivit bättre sedan dess. 

Så ja, jag har haft perioder då jag tyckt synd om mig själv. Ordentligt. Mest under den tiden jag inte kunde röra mig utan att känna att någon av mina leder skulle gå av eller skinnet runt omkring dem spricka men även på senare tid, när frustrationen över att inte kunna göra allt jag tidigare gjort utan att ens fundera på det, vilket inkluderar att jobba hela min procent och ta extraturer så snart jag ville. Att plötsligt bli ställd mot sin egen ofullkomlighet är en svår sak, oavsett hur eller varför man blir det. 

I dessa svåraste stunder har jag ofta kommit på mig själv att viftat bort mina svårigheter. För som det heter; ”Någon annan har det alltid värre”. Nä, jag kunde inte gå. Men… det finns någon där ute som förlorat ett ben. Ja, det gör ont. Men… det är inte kroniskt och även om det är långdraget så kommer det att gå över, till skillnad från de arma satarna som lider av fibro myalgi och har beröringssmärtor och allt vad det är för all framtid. Jo, det påverkar ekonomin på ett väldigt negativt sätt. Men…. jag har i alla fall ett jobb och kan jobba 75% av min tjänst, vilket i praktiken blir 67,5% och får därför en lön plus att försäkringskassan (snart?) ger mig 80% av de resterande 25% som jag förlorar genom att ha för ont att jobba, till skillnad från någon som är arbetslös eller för sjuk för att jobba alls. Utöver det finns det mediciner för att hjälpa mig må bättre. Andra lider av obotliga sjukdomar till vilka det inte finns några andra hjälpmedel än möjligtvis smärtlindring. 

Det som fick mig att stanna upp och fundera över detta fenomen är att jag har vänner som tonar ner sina egna besvär när de pratar med mig. ”Ja, men jag har det ju inte lika illa som du, så vi behöver inte ens prata om det.” Sedan är detta ofta följt av ett ”Stackars dig!”, men det är inte av betydelse just nu. Jag menar inte att jag inte uppskattar deras omtanke, det gör jag, utan att det är av ringa i detta inlägg. Här och nu. Bara här och nu. Men ser ni mönstret? 

Det finns alltid någon som har det värre. 

Jaha? Innebär det att vi inte har rätt att känna? Att våra svårigheter är av ringa vikt jämfört med de som har det värre? Är inte värda att få vara huvudrollsinnehavare i våra egna liv? Ja, även om vi har barn, om än lite i periferin när de är små. Eller har problem. Eller… Ja, ni vet vad jag menar. Vi koncentrerar oss på barnen mer när de finns men vi är ändå vi, me myself and I, de som måste få finnas till för att vi ska kunna ge barnen en bra grund i livet. Om vi inte ser efter oss själva och tillåter oss att vara den vi är så kommer barnens grund att vara ihålig. Nu spann jag iväg helt i onödan. Poängen jag med alldeles för många ord försöker komma fram till är att våra besvär inte alls är av ringa vikt.

Ja, det finns alltid någon som har det värre. Men jag har det illa nog och det påverkar mitt liv på ett sätt att jag definitivt har en hel del att grubbla och känna frustration över. Det påverkar även vad jag orkar göra och hur jag är i humöret. Och ja, ibland tycker jag med god anledning synd om mig själv. Det gör däremot inte att jag tycker att någon som har andra och kanske ”lindrigare” svårigheter än de jag har inte har rätt att känna likadant om sina besvär. Det hela handlar väl till syvende sist om hur det påverkar våra liv och vad vi känner inför det? Då finns det ingen måttstock över hur svårt det måste vara innan vi tillåter oss att ha en åsikt eller känsla om det. Eller att erkänna att det påverkar oss. Vi måste verkligen sluta nedvärdera oss själva och de känslor och upplevelser vi har på det här viset. 

För det är precis vad vi gör. Nedvärderar oss själva. Fråntar oss själva huvudrollen i våra egna liv. Nu menar jag inte att man definitivt ska gnälla kors och tvärs eller förstora sina bekymmer för att få uppmärksamhet, sådana människor har jag inte mycket till övers för och ja, då kan även jag himla med ögonen och be dem sluta gnälla, men de flesta människor är inte lagda åt det övergnällande hållet och då ska man inte vifta bort sina egna bekymmer för att någon annan har det värre. Inte ens om man pratar med någon som enligt alla riktlinjer har det värre. För i ärlighetens namn är det rätt skönt att hjälpa någon annan genom att lyssna på dem ibland. En bonus av det är dessutom att man slipper tänka på sitt eget just då. Alltså hjälper man varandra. Och man ger fan i att nedvärdera sig själv. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s