För första gången någonsin

Publicerat: 10 december, 2016 i Uncategorized

gym

… längtar jag till gymmet. 

Sätt inte i halsen nu utan låt mig förklara hur jag menar. Jag saknar inte – INTE – motionen eller träningen. Alls. Verkligen inte. Om jag kunde slippa det i resten av mitt liv så skulle ingen vara gladare än jag. Ändå längtar jag dit. Ändå ska jag ta mig dit snarast, vilket iofs blir tidigast på måndag men ändå. Bättre sent än aldrig, eller vad säger man?

Anledningen till att jag längtar dit är att jag är så oerhört trött på att känna mig så här begränsad och att jag vet att jag kommer att förbättra mina chanser att bli bättre snabbare om jag gör de övningarna  sjukgymnasten jag träffade igår rekommenderade. Eller ja, rekommenderade och rekommenderade, det han sa var i princip att jag gör helt rätt redan nu och att det viktigaste är att jag använder axeln och fötterna i mitt dagliga liv. Därefter fick jag en hel lista med saker jag inte får göra för att inte riskera att förvärra inflammationerna. Han verkade förresten lite imponerad över graden av inflammation i lederna, vilket jag försökte att inte ta illa upp utav då jag själv är rätt less på att ha ont och vara svullen både här och där.

Från att tidigare blivit ordinerad att som mest använda motionscykel och crosstrainern på gymmet (vilket jag fick som förslag av en aningens osäker läkarkandidat och därför valde att vänta tills jag pratat med en sjukgymnast innan jag planerade in ett besök på gymmet) har jag fått veta att cykling är bra men att det just nu troligen räcker med att cykla som jag gör till vardags men att jag kan köra på gymmet om jag känner att jag orkar. Om jag får fler kortisonsprutor kan jag börja köra intervallträning på den för att hålla konditionen i gång. Igång? Jag kommer ju att få börja om på noll igen, men det sa jag inte. Ville inte tänka på det själv, ens. *haha* Crosstrainern var inte att rekommendera mer än i väldigt korta stunder då jag lägger all tyngd på fötterna när jag använder en sådan. Gåband var inte heller ett alternativ i mer än någon kort stund, av samma anledning. 

Förutom det som anstränger fotled och tåled går alla redskap som lägger någon tyngd eller ansträngning på axeln också bort. Jo, jag kan träna den andra armen och axeln om jag vill, men det är bökigt för någon som inte ens gillar att träna att helt plötsligt använda en maskin som är anpassad för två händer/armar/axlar med en hand/axel/arm och därför ämnar jag ge fan i dem tills vidare. Om jag svurit över gymmet tidigare lär ett sådant experiment knappast få mig att känna mig mer välvillig mot det och därför är det bättre att jag lägger till de sakerna när jag kan använda dem ordentligt istället för nu. 

Något jag däremot fick göra är att träna med de benredskapen som inte lägger tyngd på fötterna, ryggmaskinerna som inte kräver någon hjälp med händerna samt en stationär roddmaskin (inte den där man sitter som i en roddbåt och håller emot med fötterna) i vilken man sitter med fötterna i golvet och drar tyngden mot sig. Den separerar tydligen musklerna och axelleden på ett bra vis och kan därför användas för att stärka axelpartiet utan att det skadar. Check. 

Jag är som sagt oerhört less på att vara så stel och begränsad som jag är just nu. Jo, det är bättre än det var för några månader sedan men det är samtidigt sämre än det var någon och några veckor efter att jag fått kortisonsprutorna. Jag misstänker att jag kommer att få några till sådana nästa gång jag träffar min läkare men innan dess ämnar jag vila så mycket jag kan samtidigt som jag tar smärtstillande och antiinflammatoriskt enligt schema (vilket är de enda riktiga rekommendationerna jag får av läkarna) och att jag samtidigt tänker börja besöka gymmet för att försiktigt komma igång mer. Jag tänker däremot vara smart nog att inte göra det på mina vilodagar. Nix, det får bli i anslutning till att jag jobbat och jag därför ändå kommer att vara helt slut dagen efter. 

Anledningen till detta är att musklerna behöver denna träning medan jag själv behöver vilodagarna för att inte bli helt sjukskriven igen. Win-win? Jag hoppas på det. Nu har jag visserligen haft fel tidigare (som till exempel i början, när jag var övertygad om att jag skulle bli bra inom några veckor. Jo, jo, se bara hur det gick…) men sjukgymnasten nickade välvilligt när jag nämnde min fundering om detta så det känns inte som en helt galen plan ändå. Han poängterade dock att just vilodagarna måste vara vilodagar. Helt. Detta för att jag just nu belastar fötterna fel när jag går. Det är inte ett problem ännu, men fortsätter jag så kommer det att kunna bli det. Tillsammans med mina hälsporrar kan tydligen bli riktigt skoj då. Yay. Det var hur som helst viktigt att jag lägger upp fötterna och vilar dem ordentligt på mina vilodagar då detta kan hjälpa till att skjuta på eventuella framtida problem.

Alltså… en suverän lösning på sådana eventuella framtida problem vore väl ändå att jag blir bra i lederna? Då fungerar fötter och axel som de ska igen och jag både går och använder axeln normalt. Så enkelt. Synd att teorin ofta visar sig vara enklare än praktiken.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s