Var är jag?

Publicerat: 10 november, 2016 i Uncategorized

writing-on-a-keyboard

På sistone, faktiskt det senaste året eller två, har jag känt att jag tappat bort mig själv lite. Åh, inte så att jag är helt vilse eller att jag inte har koll på vad jag vill eller vad jag gör men ändå så där så att jag stannar upp och känner att det är något som fattas. Något jag saknar. En liten del av mig som slunkit undan i någon spricka längst vägen. Det märks främst här i bloggen, som övergått till ett ställe där jag mest skriver ”dagboksinlägg” och tråkiga inlägg om dieten, vikten och, nu senast, min sjukdomshistoria. 

Var är den där personen som funderade på allt och inget, den som ifrågasatte, undersökte, grubblade, rörde runt i både min och andras skallar och tjejen som utan tvekan yttrade sin åsikt om saker? Nu menar jag inte att den delen av mig är helt borta, för det är den inte. Det hade ju varit som att genomgå en lobotomering ihop med en metamorfos som gjort mig till en gråsten. Nej, så illa är det inte. Men här på bloggen, det som alltid varit min ventil och mitt bollplank, verkar den personen ha försvunnit i en hög grus. 

Tidigare hade jag utan tvekan skrivit ett tragikomiskt inlägg om när försäkringskassan kontaktade mig angående de nya reglerna och om hur de först själva valt att göra fel men sedan lastade mig för att jag inte läst på de nya reglerna (sedan någon vecka eller två innan) men att de skulle släppa på det om jag muntligt bedyrade på heder och samvete att det jag skrivit i en anmälan bara en månad innan och jag fortsatt vara anmäld hos dem under den tiden och inget således ändrats sedan dess fortfarande gällde. Eeeehhh? What? Om inget förändrats, de ser vad jag fått eller inte fått för inkomster (från dem själva) och jag ännu inte blivit friskförklarad så borde ju uppgifterna de godkänt för fyra korta veckor sedan fortfarande gälla? Eller? 

Sen var det den där gången Little Jinder gjorde en sak av ordet ludder på hennes klänning med ett lite intressant tryck. Jag förstår faktiskt inte varför man väljer att ha en klänning där ordet slyna står tryckt på en hel massa olika språk. Men det är hennes val och grej och jag behöver inte förstå det. Poängen här är mest att hon kommenterade att ordet luder var felstavat (ludder) men även jag, som inte är så bevandrad i andra länders tungomål förstod att det troligen handlade om att det inte var på svenska. Alltså. Vi har tre skandinaviska språk som är väldigt lika varandra. Kanske, kanske, kanske är ludder ett av de andra två´s ord för luder? En snabb googling bekräftade att det till och med är rätt och riktigt. I bådas fall. Norska och danska. Nåja, flickan är ung och det såg ju felstavat ut för oss svenskar…

Oss svenskar ja. Jag har snart varit svensk i ett år och har inte märkt någon som helst skillnad. Livet är exakt likadant som det alltid varit. Ingen förändring. Det är fortfarande ingen som bett om verifikation på att jag är svensk heller, precis som tidigare när ingen, någonsin bad om verifikation på att jag inte var det. Så på sätt och vis är det ju samma lika där också. Jag antar att jag inte kommer att märka någon skillnad förrän vid nästa val, då jag äntligen får lägga en röst till riksdagen också. 

Politiska val är intressanta. Nu senast har vi varit överhopade med information om det amerikanska valet. Ett sådant konstigt val! Där borta handlar det mindre om vilka politiska åsikter eller ens vilka vallöften du gör utan mer om hur karismatisk och klatchig du är på scenen och i bild. Att Donald Trump vann verkar ha satt resten av världen på pottkanten, så oväntat var resultatet utanför USA´s gränser. Jag har lyssnat på ett flertal av hans kampanjtal och läst en hel del av de intervjuer han gett under kampanjen och jag har ännu inte hittat ett enda riktigt vallöfte som han ämnar strida för. Han har pratat mycket om att bygga en mur mot Mexico, men det är inget löfte utan mest löst prat för att få med sig människor som räds invandring och det okända för att människor som han berättar om hur alla outbildade mexikanare som inte kan språket kommer för att sno allas jobb och hur farliga alla muslimer (dvs alla med mellan östernlikt utseende) är, oavsett om deras familjer bott i USA sedan innan Donalds egen mamma emigrerade från Skottland 1930. Eller längre än då hans farfar emigrerade till USA från Tyskland 1885. Jag är lite nyfiken på om han räknar de fyra barnen han har med europeiska kvinnor som invandrat till USA som invandrare som sak skickas tillbaka också eller om det bara gäller andras barn och släktingar? Allt detta i ett land som inte skulle vara det det är idag om det inte vore för en massiv invandring från främst Europa på 1800-talet men även från resten av världen under samma tid och efteråt. 

Jag säger inte att Hilary Clinton är fläckfri på något vis. Faktum är att jag i mångt och mycket anser henne för slipad. Att hon kan spelets regler och vet exakt var och när hon kan glida förbi och föra sin egen agenda. Jag tvivlar inte en sekund på att hon har precis lika många skelett i garderoben som jänkarna själva verkar tro. Jag tror även att hon är skicklig nog att slinka undan genom att ta sig igenom den där labyrinten av politiskt rävspel hon behärskar så väl, även om jag inte förstår hur Trumpanhängare kan anse hennes misstag och fel större än hans. Något som roat mig under kampanjerna är hur folk plötsligt skriker om att det är fel att sätta Bill Clinton i Vita Huset igen. Konstigt. Han är ju inte ens valbar. Och när han själv satt sina åtta år var det inte en käft som hävdade att det var hans fru som satt som president. Varför tror folk att det plötsligt skulle bli han som satt där om hans fru skulle ha blivit vald? I Hilary Clintons valtal har det däremot funnits substans, något att välja. Hon har stått för sin politik, försvarat den och förklarat den. Att hon sen har lika mycket charm som en isglass är beklagligt. Inte ens en sen draghjälp av den oerhört karismatiska Michelle Obama kunde råda bot på Clintons oförmåga att nå ut till folk. 

Eftersom detta inte är ett inlägg om just detta ämnar jag inte gå djupare i ämnet nu. Jag kan bara beklaga att vi numera har en  pueril, kvinnohatande, rasistisk, narcissistisk och egoistisk president i det land som tror sig ha varit och gärna vill bli världens polis igen. Han må ha små möjligheter att komma förbi kongressen och senaten med sina önskemål om förändringar men han har tyvärr mer makt på utrikesplanet. Han kan nog röra om i grytan en hel del under de kommande fyra åren. Hur ska världen ställa sig till denna (i min uppfattning) odiagnostiserade ADHD-personligheten som numera har tummen på kärnvapenarsenalens avfyrningskoder? Jag oroar mig inte över att han ska trycka på knappen, för till och med han måste förstå att då finns det inte längre någon värld att styra i, men hybris kan orsaka många trista saker för människor runt omkring. 

I övrigt funderar jag på varför damstorlekar är så oerhört deprimerande. Jag menar, krymper vi? En gång i tiden var jag normalviktig och hade storlek 38. Det var normalt. Ansågs vara medium ihop med storlek 40. 42/44 blev L och 46/48 var XL. Numera hittar jag en hel massa kläder som är storlek XL som egentligen motsvarar 42/44. När hände det? Vem gjorde om storlekarna så att alla normalviktiga ska känna sig tjocka? En person som har 42/44 i storlek är ta mig fan inte tjock! Ja, så till vida att den personen inte samtidigt är en tvärhand hög, förstås. Allt här ju relativt. Jag ogillar skarpt denna utveckling av storlekarna. Hur ska man kunna ha en normal uppfattning om sin kropp om klädindustrin envisas med att få en att känna sig som en heffaklump oavsett storlek?

Nu får det vara nog för mig. Jag ska iväg och jobba ett kvällspass. Förhoppningsvis är jag inte lika slut efter det som jag varit efter mina tidigare pass den här veckan. Jag borde rimligen ha blivit lite mer van vid att jobba igen. Hoppas jag. Håll tummarna. Håll även tummarna för att jag lyckas hitta tillbaka till mitt gamla vanliga, dravlande, skrivande jag. Jag saknar den delen av mig själv. 

 

 

 

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Intressant inlägg.

    Väldigt intressant att du lyfter det där med storlekar. Jag tänkte skriva nåt liknande inlägg för några dagar sedan men det inlägget, liksom tusentals andra, blir bara inlägg – om än väldigt bra sådana – i mitt huvud.

    Mitt inlägg om storlekar skulle ha handlat om träningskläder och vinterkläder i storlekar. Det verkar som om tjockisar, alltså såna som har mage att ha en större storlek än max XL, varken ska vistas utomhus eller i träningslokaler. Försök att hitta ett par termobyxor i strl 50 eller ett par träningstajts i 48; du lär misslyckas. Ja, såvida du inte hittar nåt på Ullared eller nån specialtjockisklädeshemsida. För nåt på Stadium eller de andra sportaffärerna hittar du i alla fall inget.

    Men nu blev det inte nåt sånt inlägg. Bara en bitter kommentar hos en god bloggvän. Inte så illa pinkat, det heller.

    • ~Sol~ skriver:

      Tack. 🙂

      Ja men visst är det intressant?!? Hur kan man anse att man inte ska träna eller vara varm bara för att man råkar vara lite rund? Eller vad fan? Får inte en tjockismocka också anstränga sig och tror de att man spontanbränner fett för att värma sig på vintern? Helt orimligt. Och du… jag har letat efter just de storlekarna otaliga gånger. 😉 Visst har jag lyckats ibland men då har jag tydligen varit vanskapt eftersom benen är ungefär en halvmeter för långa får lilla för korta jag.

      En kommentar är inte alls illa pinkat, speciellt inte av någon man är glad att höra av. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s