Hur går jag då?

Publicerat: 8 oktober, 2016 i Uncategorized

img_8690

Kommer du nån gång, eller….?
Detta var min vanligaste vy när vi var ute och gick.

Förra måndagen var jag rätt orolig över hur det skulle funka med mina fina inflammationer. Faktum är att jag oroade mig så pass att det inte ens kändes roligt att veta att jag snart skulle till Spanien eftersom jag hade lite svårt att se hur jag skulle kunna röra mig där nere. Heller. 

Att flyga var en upplevelse. Med stödstrumpor svällde jag bara upp till ungefär det dubbla mot min ”vanliga” svullnad. Och det bultade. Som fan. Det var allt annat än bekvämt och medan jag gjorde allt jag kunde för att tänka på annat var Vikingen omtänksam och frågade om och om igen hur jag mådde och hur det gick. Den stackar´n tyckte nog att jag var väldigt oförskämd när jag till slut ignorerade hans frågor och ägnade mig åt min bok. 

De första två eller tre dagarna där nere gick verkligen i slow motion. Fotleden har varit klart värst, smärtan och svullnaden har varit konstanta. Kortisonkuren jag fått av läkaren gjorde stor verkan de första fyra-fem dagarna men när måndagen kom och vi åkte ner var det som att kroppen blivit van vid den och struntade i effekten den skulle ge. De gjorde dessutom att jag var rädd för att gå ut i solen, vilket i och för sig kan vara rätt bra då jag bränner mig lätt. Men, men, det tog inte särdeles lång stund innan jag helt enkelt smorde in mig i så mycket solskyddsfaktor 50 att jag var en vandrande solförmörkelse. Axeln har känts av rätt mycket också, men konstigt nog mest på nätterna. Under dagtid känns det som att jag återfått en del rörlighet och att styrkan börjar byggas upp igen.Tån har fortfarande som ett elakt och rejält sendrag.

Första veckan var särskilt svår, speciellt att gå i trappor. Vikingen såg till att jag inte tog ut mig helt genom att vara mitt vanliga envisa själv, men det var ändå jobbigt. Vi gick korta sträckor och allt tog sådan otroligt lång tid. Att gå några hundra meter kunde ta en kvart eller längre och varje gång jag klev ner från de höga trottoarkanterna fick jag tänka efter vilken fot jag använde. Att kliva ner med vänster fot först funkar nämligen inte alls då jag inte kan böja högra fotleden ordentligt ännu. Då kan ni ju tänka er hur jag gått ned för trappor de senaste månaderna. Först höger fot, sedan vänster ner till samma fotsteg och sedan göra om hela processen tills trappan äntligen tagit slut. 

Under den senaste veckan har jag själv tyckt att det gått lite bättre och att jag skalat av lite av den evinnerliga tid det tagit att gå. Vikingen har däremot sett precis lika uttråkad ut som alltid när vi varit ute och gått. Jag vet inte hur många gånger han erbjudit sig att gå iväg och sköta ett eller annat ärende och sedan möta mig vid vårt mål, för att sedan hinna dit före mig ändå. I onsdags hade vi gått rätt mycket på dagen och hade rejält ont. Ändå masade jag mig ner till ”vår” bar och satt sedan där till in på natten. Att gå hem sedan var en upplevelse. Barnen ligger en trappa upp och jag minns tydligt hur jag funderade på att sätta mig och hasa ner på rumpan. Av någon anledning avhöll jag mig från det, men det hade nog varit bättre. Egentligen. Ner kom jag hur som helst. Sedan tyckte jag själv att det gick hur jäkla bra som helst. Må vara att jag stånkade och stönade för varje steg men det gick ju hyfsat fort ändå! Trodde jag… I alla fall tills Vikingen plötsligt sa ”Intressant stil, raring. Det ser ut som om du moonwalkar baklänges.” 

Det var först i torsdags jag kunde gå i en trappa ”som man brukar” med en fot på varje fotsteg och jag jublade faktiskt högt när det hände. Tyvärr handlade det lika mycket om att det fanns räcken på  bra avstånd och båda sidorna av trappan så att jag kunde avlasta fötterna medan jag gick nedåt. Utan det är det fortfarande jäkligt svårt. Därför blir jag så otroligt glad de gånger jag går i en trappa nu och lyckas ta något eller några steg ”som vanligt”, istället för att ta ett steg i taget med båda fötterna innan jag fortsätter.

Tja. Det kändes bättre i torsdags och fredags och även idag kan jag gå lite, lite fortare än för en vecka sedan. Tyvärr påverkades jag negativt av flygresan (eller så har jag överansträngt mig) och är således tillbaka där jag var för en vecka sedan gällande hur det känns i fötterna och axeln. Vilket tveklöst är bättre än det var för två, tre och definitivt sex veckor sedan, men ändå inte bra. Jag hade verkligen hoppats på att kunna jobba i nästa vecka men det är bara att glömma. Om jag haft bara vänstra tån eller bara vänster axel att oroa mig över hade det gått men de två tillsammans gör det omöjligt. Höger fotled är spiken i kistan då jag inte hade kunnat jobba med ens bara det problemet. Det blir till att gå till läkaren på måndag och se vad hon säger den här gången. 

Jag kan förresten bara lovorda den vård jag fått, även om jag önskar att det funnits någon annan form av smärtstillande att tillgå när man lider av det jag haft. Vad det nu är. De läkare jag träffat har inte kunnat fastslå vad felet egentligen är, trots ett flertal blodprover, utan gissar (och verkar tro) på att det fortfarande handlar om att magsjukan jag hade i augusti slog ut mitt immunförsvar och att jag sedan haft maximal otur som fått  allvarliga ledinflammationer i tre leder samtidigt. De tar det dock på så stort allvar att de skickat en remiss till reumatologen, vilka jag ska träffa om några veckor, samt gett mig en tid för återbesök hos vårdcentralen i slutet av månaden. De kanske inte vet vad det är ännu men det är ändå skönt att veta att de inte bara lämnar ärendet vind för våg. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s