Avslappnad helg

Publicerat: 25 september, 2016 i Uncategorized

linen-cloak

Ja, det måste man väl ändå säga när man låg kvar i sängen till tidig eftermiddag igår? *haha* Att äta kortison var bra för mina leder men mindre bra för min skalle, om vi säger så. Att jag inte kände smärtan lika mycket och att svullnaden gick ner en del innebär tydligen inte att jag ska städa, gå och handla och laga mat på en och samma dag. Att sedan försöka sova i sängen igen var också överkurs, även om jag med hjälp av att buffa upp ett täcke och fyra kuddar bakom mig lyckades sitta upp och sova även i sängen. 

Hur som helst så blev gårdagen rätt lam. Jag klev upp, hjälpte till att packa undan storhandlingen Vikingen hunnit med innan jag masat mig ur sängen och lagade sedan lite mat innan jag bänkade mig i soffan och förblev där resten av dagen. Fotleden var ömmare än i fredags, tån likaså och axeln verkar inte riktigt påverkas av kortisonet alls. Men men, sånt är livet.

Idag har varit bättre. Jag hade ju redan lyckats fnula ut hur jag ska kunna hållas i sängen och sova och garderade mig med en sömntablett för att försäkra mig om att både sitta still och sova längre där. Konstigt nog funkade det. *haha* För första gången på över fyra veckor kände jag mig utvilad när jag vaknade. Hur skönt som helst! Jag vaknade dessutom med god marginal på helt rätt sida av 12-strecket. Idag är en bra dag. 😀

Tidigare idag vågade jag mig iväg till kvarterskrogen för att träffa några vänner innan de äventyrade sig vidare till fotbollen som spelas idag. Finns inte en sportsmössa att jag fixar att stå där på betongläktaren i 2 timmar, så jag linkade snällt hemåt igen när de andra avvek. Istället har jag slängt på en gryta med kött och i detta nu doftar det ljuvligt från den. Kalops är inte att förakta! Jag gör dessutom så pass mycket av det att vi slipper laga mat innan vi ska med planet i morgon kväll. Skönt när det faller sig så bra. Speciellt när jag är latheten personifierad. *hehe*

Ikväll blir det nog inte många knop. Min kära Viking stretar nog med sin packningslista då medan jag ser på, lika förvånad och förundrad som alla de andra gånger vi ska iväg någonstans tillsammans. Jag slänger ner det jag vet att jag kommer att behöva och är noga med biljetter, pass, plånbok, underkläder (nja, bh:ar i alla fall eftersom det kan vara vanskligt att införskaffa), telefon, dator, kamera och laddare till dessa. Utöver det så går allt annat att fixa. Han är däremot oerhört mycket mer strukturerad när han packar och går sedan igenom allt både en och två vändor till efteråt. Oj, oj… 

I morgon blir det lite samma lika, skulle jag tro. Jag har ju gått hemma i över fem veckor nu och är så jäkla trött på dessa väggar. De få gånger jag varit hemifrån under dessa veckor har inte varit nog för att jag inte ska känna mig instängd och uttråkad, så nu ser jag verkligen fram emot lite miljöombyte. Jag kommer kanske inte kunna göra en hel massa eller ens vistas i solen alls, men vad gör väl det när det finns parasoll och paraplydrinkar? Det är i alla fall vad jag försöker intala mig när mina kära vänner gör allt för att inte skratta när jag berättar att kortisonet för att jag kan få fula, röda och väldigt kliande utslag om jag får för mycket sol. Förslagen hittills är sombrero, en medeltida- eller fantasycape med huva, burkini, burka, hijab, kaftan, sådan där keps med parasoll uppe på och att helt enkelt sitta inomhus hela semestern.

Nja. Jag tänker mer att jag gör det jag alltid måste göra. Har hög och rikligt med solskyddsfaktor samt sitter mycket i skuggan. Helst på en uteservering eller under ett parasoll på stranden. I båda fallen finns en paraplydrink eller en annan alkoholhaltig dryck samt en massa färsk frukt med i bilden. Gärna med smält choklad att doppa frukten i. Ni ser, jag har lite bättre fantasi än vad mina vänner har även om jag också ser humorn i att jag skulle struppla omkring där nere i kaftan eller burkini. Det kommer däremot aldrig att ske!

Det där med vikten har ju gått käpprätt åt helvete nu när jag varit sjuk. Från att ha gått upp tre kilo sedan i våras och som jag tänkte mest på grund av fåfänga tänkte jobba bort innan semestern har istället tjockat på sig till sju kilo av att inte kunna röra mig eller ens fixa min egen mat. Då äter i alla fall jag annorlunda än jag skulle ha gjort annars. Dessutom har Vikingen tyckt så synd om mig att han sett till att allt jag möjligtvis kunnat – eller inte kunnat – tänka mig funnits inom räckhåll. Jag är den första att erkänna att jag inte är av den karaktären att jag ger fan i något gott om jag är immobiliserad, har ont, är rastlös och uttråkad. Står det där tillräckligt länge så okynnesäter jag. Ergo…. fyra kilo plus sedan jag senast sa att jag ska gå ner tre kilo. Nåja, det är inte hela världen. Jag har värre saker att oroa mig över. Vikten kan jag alltid reglera sen. Jag vet ju att det går.

Något som oroar mig en del är flyget i morgon. Ankeln såg helt ok ut när jag vaknade i morse. Jo, visst var den svullen men inte alls som den varit tidigare. Och förr har den sett likadan ut hela tiden, oavsett om den fått vila ordentligt eller inte. Jag har dessutom mindre ont i den idag än jag haft sedan eländet med den började. Ändå svällde den upp igen rejält efter den relativt korta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. Hur ska det då bli i luften när jag även i bästa fall sväller om fötterna när jag flyger? Det blir stödstrumpor delux och jag skiter fullkomligt i hur fult det är. Ändå är jag tacksam över att jag redan nu planerat att resa ner i caprijeans och ha mina gympadojjor, då kommer mina nylonstödstrumpor inte ens att märkas. Ja, ja, lite fåfäng är jag nog allt. *haha*

Innan de föregående gångerna vi åkt till Spanien har min mage pirrat av förväntning. Det gör det nog den här gången också, men det är inte bara av glädje och spänning. Jag tänker ge fan i att oroa mig allt för mycket över min hälsa, jag utgår nämligen från att den verkligen inte kan bli sämre av att åka till ett varmare land där det troligen finns dundermediciner över disk på apoteket. Däremot oroar jag mig en del över att bli en black om foten för Vikingen. Och ja, rent rationellt vet jag att det bara är blaj. Det är jag  som mer än gärna tvingar iväg honom på utflykter medan han mest är nöjd med att ligga på stranden, sitta i baren och umgås med vänner. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det blir annorlunda den här gången och känna att det blir trist för honom att behöva anpassa sig. 

Nåja, nog om det. Spanien är Spanien och vi sitter ju inte precis i sjön där. Det finns uteserveringar överallt, parasoll och pooler likaså och vill vi ta oss någonstans så finns det skjuts att få. Alltså ska jag mest bara oroa mig över att fixa till nagellacket på tårna och att hitta de där förbannade stödstrumporna som jag inte behövt använda på nästan två år. Wish me luck…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s