En bra helg

Publicerat: 18 september, 2016 i Uncategorized

img_20160917_211557

I fredags stapplade jag iväg till kvarterskrogen. Den mindre än 500 meter långa vägen tog hela 27 minuter att avverka och jag tvingades stanna några gånger innan jag var framme. Jag hade ändå planerat in det så bra att jag kom fram före Vikingen, som skulle möta upp mig efter jobbet. Vi hade även sådan tur att Långa Farbrorn,Teskedsgumman och ytterligare en vän var där och när vi ätit beslöt vi oss för att ta oss hem till de förra en stund. De bor väldigt nära kvarterskrogen så det kändes som en lagom delsträcka. 

Några timmars trevlig samvaro gjorde massor för mitt humör. Visst, jag hade ont och nej, det var fan inte skönt inte att gå men i det stora hela var det en riktigt bra kväll för mig på alla vis. Sällskap, omväxling, en annan omgivning än mitt eget vardagsrum och motion. Ja, ni läste rätt. Jag har till och med längtat efter att få röra lite på mig. *haha* Det blev inte så sent, men det var precis som det skulle för mig. Hur nöjd jag än var med att vara på galej så var det oerhört skönt att komma hem igen efter en något tidsmässigt kortare promenad hem. Jag skalade av hela 3 minuter på samma avstånd, vilket jag var skitstolt över. Det ni. Att vara stolt över att ”bara” ta 24 minuter på sig att gå i mindre än en halv kilometer. Det är grejer det!

Igår tog vi oss iväg med buss till Vikingens familj i Surahammar. Buss härifrån och sedan en annan buss från centralen och därefter en kort promenad från stationen i Sura hem till dem. Eller ja, avståndsmässigt kort. Det tog lite tid innan jag hasat mig fram till dem och vid ett tillfälle hörde vi en skatas karaktäristiska läte och då kan inte Vikingen hålla sig längre utan konstaterar glatt att ”till och med fåglarna skrattar åt dig när du går så där”. Jo men tack, då. Precis vad jag behövde höra när jag kämpade mig fram. Jovisst.

Väl hos svärpäronen blev det återigen mycket skratt och stoj. Det är fascinerande att se hur vuxna människor faller in i sina gamla familjeroller så snart de kommer hem till sina föräldrar. Nu menar jag barnen i familjen, förstås. Vikingen och hans två syskon är så himla olika varandra och som ganska mycket äldre än de andra två har Vikingen ett lite annat läge än de andra två, ändå har alla tre en särskild roll i familjen. Och de ramlar rätt ner i dem så snart alla är samlade samtidigt. Kanske gör de det även annars, men då är jag inte med och kan således inte uttala mig om det.

Att åka hem till svärfar och svärmor är alltid så otroligt trevligt och väldigt skönt. Jag gillar en avslappnade stämningen och svärmor är helt makalöst duktig i köket. Mat eller bak spelar ingen roll. Man äter för att man är hungrig och sedan fortsätter man äta för att det är gott. Därefter ger man sig på fikat, som alltid är hembakat och i överflöd. Tur att de har en skön soffa som man kan sjunka ner i efteråt. *haha* Lika tur var det att vi fick skjuts hem framåt kvällningen. Promenaden till stationen är inte lång och väl hemma är det som mest 150 meter att gå mellan de olika busshållplatserna och vårt hem men jag var rejält trött när jag väl kom hem. 

Idag känner jag av att jag varit så aktiv (jo tjena) under fredagen och lördagen och har ont som fan i fotleden och axeln. Fotleden förstår jag. Axeln är däremot ett mysterium. Jag använde knappt armen igår, bortsett från övningarna jag fått av min väninnan. Tån gjorde sig dessutom påmind när jag klev av bussen igår och sedan dess har det känts som att jag sträckt den. Det var bättre när jag hade ett kroniskt sendrag i den som mest gjorde sig påmind när jag gick på foten istället för nu när det känns som om jag har ett allt för spänt snöre i överdelen av tån hela tiden. 

Att jag ska kunna jobba på fredag känns väldigt långsökt, sen spelar det ingen roll hur mycket jag än känner att jag behöver den sociala biten av att komma hemifrån och åka till jobbet. Jag haltar fram som en lytt höna, kan inte använda min vänstra arm för något som gör att jag måste sträcka ut den från kroppen och det gör fortfarande ont i ljumsken. Jag har därför ansökt om en läkartid genom mina vårdkontakter och har bett om att få en tid hos samma läkare som jag träffade sist. Jag hyser full förståelse för att de har mycket att göra och att de just nu håller på att lära sig ett nytt dator- och journalsystem, men det vore faktiskt trevligt med lite kontinuitet. Hittills har jag fått beskriva alla mina besvär tre gånger från scratch och att göra det igen känns faktiskt lite överkurs. 

 Nu ska jag tillbringa resten av helgen i soffan. Det känns som ett bra (och lite nödvändigt) avslut på en bra helg. 

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Jo, tack, det där med att barnen intar sina roller som barn när de kommer hem till föräldrarna känner jag MYCKET VÄL igen. (Läs: Storan och hennes STORA lathet).

    Jäkligt duktigt av dig att trotsa kroppen och ge dig ut på de där strapatserna. Utan din järnvilja hade du nog blivit försoffad.

    • ~Sol~ skriver:

      Jag gör nog också det, utan att tänka på det. Jag går till exempel alltid och kollar i kyl och skafferi hemma hos morsan, oavsett hur långt det gått mellan besöken och att hon sedan länge flyttat ifrån mitt barndomshem. Knepigt, det där.

      Tack. 🙂 Det känns inte så duktigt, men jag avskyr verkligen att sitta stilla, så där hjälp- och sysslolös, så jag måste i alla fall försöka ta mig ut och göra saker. Någon dag orkade jag bara 150 m, men det har blivit bättre sedan dess och numera behöver jag inte sova i någon timme efter att jag ansträngt mig. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s