En ljusning?

Publicerat: 14 september, 2016 i Uncategorized

road-bumps

Många farthinder på vägen, men det går åt rätt håll….

Igår överansträngde jag mina stackars leder så pass att jag hade så ont att jag inte kunde somna förrän någon gång efter kl 5 i morse. Som jag sa tidigare, dumt och korkat, men jag hävdar fortfarande att det var värt det. Jag kände mig så mycket lättare i skallen och sinnet var också väldigt mycket bättre, vilket säkerligen var en lättnad för Vikingen och Mini. *haha*

Hur som helst, jag låg vaken länge innan jag lyckades få någon sömn och det är ju inte så himla konstigt att jag utgick från att idag skulle bli en oerhört långsam och tråkig dag som återigen tillbringades i soffan. Jag hade inte helt fel tyvärr, men det finns en stor skillnad nu mot hur jag trodde att det skulle bli. Fråga mig inte hur eller vad som hände, men plötsligt gick hela svullnaden i min vänstra stortå ner och det gör inte längre lika ont när jag rör vid tån eller kommer åt något med tån. Att säga att jag är smärtfri i den vore en grav överdrift, men från att inte ha kunnat snudda vid något alls utan att det orsakade ett fyrverkeri av smärta har det nu övergått till att kännas som ett allvarligt sendrag i tån. 

Halleluja! Jag kan ju bli religiös för mindre….

Problemet kvarstår på sätt och vis eftersom det fortfarande spänner och gör ont när jag går, men från att inte ha kunnat stödja mig alls på framdelen av foten till att det spänner och ömmar när jag går på den är en sådan stor skillnad att jag tyvärr inser att de andra lederna har en bit kvar innan de är bra igen. Jag har hela tiden följt läkarens anvisningar och försökt använda vänstra armen och handen i så många vardagsgöromål som möjligt men det gör fortfarande förbannat ont att lyfta armen, att vrida mig ens det minsta där axeln är inblandad och att bära saker i den armen om jag av någon anledning inte kan hålla överarmen tätt intill kroppen medan jag gör det. Men det är på gång. Här om dagen lyckades jag tvätta håret med båda händerna utan att bokstavligen lyfta upp armbågen på vårt höga fönsterbräde vid duschen för att få stöd. Igår och idag funkade det inte utan stöd, men en gång är en början. Det är på gång. 

Fotleden är svullen. Inte så att det ser ut som om man tryckt in en fotboll under huden men tänk er att man skurit itu ett ägg på ”långsidan” och lagt in ena halvan under huden. Så svullet är det precis framför fotknölen. Ont gör det också. Troligen mer än det hade gjort utan gårdagens lilla utflykt, men den har vi ju redan konstaterat att jag behövde av mentala skäl. Det trista i kråksången tidigare och det som kan vara till min fördel nu är att jag med stor sannolikhet belastat fotleden helt åt helvete fel när jag tufflat fram tidigare. Att inte kunna stå på hela främre delen av vänsterfoten har gjort att högerfoten fått ta mer än sin beskärda del av belastningen torts att den inte heller mått så himla bra. Nu när det ”bara” är svårt sendragsliknande besvär i tån så borde jag ju kunna avlasta högerfoten genom att faktiskt gå på vänsterfoten mer. Håll tummarna för att det funkar. 

Ljumsken är fortfarande väldigt öm och jag aktar mig från att ta stora steg och att gå i trappor. När jag väl går i trappor så sätter jag upp ena foten på nästa trappsteg och lyfter sedan upp den andra till samma trappsteg innan jag upprepar proceduren tills jag är uppe. Nedför går till på samma vis. Ni anar inte hur lång tid det tar att gå upp och ner för nio trappsteg på det viset. *haha* Huvudsaken är dock att jag kommer både upp och ner, vilket jag gör. 

Jag är sjukskriven fram till den 22:a och fick stränga order om att återkomma några dagar innan dess om besvären kvarstår. Jag tänker inte vara dumdristig eller korkad angående detta. Om jag känner att jag inte kan jobba fullt ut den 23:e så ämnar jag ha ett läkarintyg som bekräftar detta. Finns inte en chans att jag tänker äventyra min hälsa mer för att ”vara duktig” och prestera på jobbet. Aldrig i livet! Efter den här skrämselhickan ämnar jag inte jobba förrän jag känner mig tillräckligt återställd för att göra just det. Tack och lov bor jag i Sverige där man faktiskt tar hand som folk som är sjuka. Och innan någon kommenterar om hur svårt det är att vara långtidssjuk i Sverige så ja, det är det. Det jag pratar om är att vara tillfälligt sjuk och behöva vara sjukskriven en relativt kort period. Det är oftast inga problem i vårt land. 

Av de besvär jag har må fotleden göra ondast just nu men det är ändå axeln som oroar mig mest. Det besväret har hängt med längst och att inte kunna lyfta, vrida och/eller belasta armen är mer hämmande än man kan tro. Man inser heller inte hur mycket man faktiskt använder axeln i alla rörelser förrän man inte kan göra det. Att inte kunna använda axeln hämmar mig oerhört mycket i min vardag och hur jag än vänder och vrider på det gör det att jag inte kan jobba heller. Mitt nuvarande jobb är mycket mindre fysiskt än mitt gamla men det innebär inte att jag inte måste kunna hjälpa barnen i alla dagliga göromål, inklusive blöjbyten, på- och avklädning, lek och vad det nu kan vara. Jag måste även vara den som går i mellan om något av barnen får svårigheter med humör, impulskontroll eller liknande. Med barn vars åldrar varierar mellan små till tonåringar kan det bli en del fysisk vägledning. Och nej, då menar jag inte att vi tar tag i barnen och tvingar dem till något utan att vi ställer oss i mellan den som upplever svårigheter med impulskontrollen och de andra barnen så att alla kan känna sig trygga. Svårt att göra när man inte kan använda armen ordentligt. Jag skulle dessutom vara rädd för att skada den ännu värre genom att vara på jobbet. Snälla, låt detta elände gå över snart…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s