Det är som att lära sig cykla…

Publicerat: 13 september, 2016 i Uncategorized

DSC01335

Inte den cykeln som användes idag, utan dess föregångare. Den nya har samma färg,  är av samma modell, saknar cykelboxen bakpå och är lika skön att cykla på. 

Idag var jag nog lite korkad. Men det kändes bra och jag ångrar ingenting!

Ni vet hur det är när man lärt sig cykla? Att man sedan kan det resten av livet, så länge kroppen förmår att sitta på och framföra cykeln vill säga. Nå, idag testade jag den devisen och fann att den stämmer. Från att med nöd och näppe ha kunnat ta mig de 100 m bort till kvartersbutiken och tillbaka kämpade jag mig ner två trappor till källaren, krånglade ut cykeln ur cykelstället och tog upp cykeln för trappan ner till källaren. Jag erkänner villigt att jag var tvungen att stanna och vila två gånger för att ta mig uppför de nio trappstegen vi pratar om men upp kom jag!

Att kliva på cykeln var nog det vanskligaste i hela proceduren men med mycket vilja och en hårt hopbiten käke så gick det också till slut. Jag är så himla dålig på att ge upp och när jag bestämt mig för något så är det bara så. Det ska väldigt mycket till att jag erkänner mig besegrad då. Hur som helst så kom jag upp på cykeln och valde den väg med minst uppförsbackar. Jag tänker inte säga att det gick som en dans men nog sjutton var det lättare att cykla fram än att gå. Att cykla på väldigt låg växel för att få så lite motstånd som möjligt på fotleden var svårare än jag trodde det skulle vara. Man kommer ju ingenstans! Skam den som ger sig. Iväg kom jag, även om det verkligen inte gick snabbt.

Jag tog mig hur som helst till jobbet – utan att behöva stanna till vid något övergångsställe etc – och hämtade det papper jag behövde till anmälan om sjukpenning till försäkringskassan och för att checka in och skriva ut våra boarding cards till semesterresan vi snart ska på. Vår skrivare har tyvärr slut på färg och det finns inte en chans att jag åker ner på stan för att köpa nya just nu. Jag har ju problem med att gå inomhus, att springa omkring på stad då vore ju helt sinnesförvirrat. Hemfärden gick en annan väg, lika platt som ditvägen, och jag var jäkligt nöjd med mig själv när jag efter (en god stund) väl kom hem.

Jag tänker inte rekommendera att någon annan gör en sådan här grej. Det är rätt jävla dumt, faktiskt. Rent korkat, för att vara ärlig. Mini-Belse är skitsur på mig nu, vilket är väldigt ovanligt. Han får sällan känsloyttringar på det viset men i eftermiddag och kväll har han varit irriterad, sur och rent ut sagt förbannad på mig. Han är oftast på sitt rum men har varit väldigt uppmärksam och hjälpsam sedan jag blev sjuk. Han trodde att jag gått och vilat i sovrummet och hade inte ens fattat att jag inte var hemma förrän jag ringde honom och bad om hjälp eftersom jag inte kunde få ner cykeln i källaren på egen hand. Han var inte nådig i sitt ordval och hävdar att jag ska vara glad över att jag inte hamnade på sjukhus. 

Jag tänker inte argumentera med honom. Det var dumt och jag vet om det. Samtidigt tänker jag inte ångra att jag gjorde det. Efter att ha varit instängd hemma i fem dagar var jag redo att klättra på väggar (om jag nu kunnat göra det, vill säga) och min hjärna behövde få komma ut lite. Att cykla, hur långsamt det än må ha gått, kändes befriande och jag mådde så jäkla bra under tiden jag satt på cykeln. Frihet är olika baserat på vilka behov man har och idag behövde jag få komma hemifrån och känna *host host* vinddraget i håret. Jag må vara lite mer svullen i både vänstra foten och högra fotleden, men så till vida att jag inte blir helt däckad i morgon så kommer jag att fortsätta hävda att det var värt det. Så stor skillnad gjorde det för mitt humör och sinnesfrid. Freedom is just another word for nothing left to loose….

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Men Yvonne! Din galning 😲 Mini har all rätt att vara upprörd. Och vad sa Vikingen?

    • ~Sol~ skriver:

      Ja, jag är nog det. 😐
      Men det kändes som en seger, hur galet det än var. 😉

      Vikingen skakade mest på huvudet och såg resignerad ut när han kom hem och Mini skvallrade om mina äventyr. Han hjälpte mig dock att gå de 150 m bort till en kvartersrestaurang senare så att jag fick möjlighet att komma hemifrån en stund till. Han är snäll, även om han också muttrar en hel del om galenskap. Jag har dock lovat att stanna inne i morgon. Hela dagen. Eller i alla fall tills han kommit hem från jobbet och kan följa med mig ut en stund.

      Det där sista la jag till nu, han vet inte om det ännu. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s