Reflektioner

Publicerat: 10 september, 2016 i Uncategorized

i-choose-to-make-the-rest-of-my-life

Jag har tillbringat en hel del tid utan att egentligen göra något på sistone. Eftersom jag inte klarar av att ligga ner ordentligt när jag sover har jag sovit på soffan sedan jag fick ont i axeln, vilket är strax över två veckor sedan. När jag sedan fick ont i högra fotleden och ljumsken och slutligen vänstra stortån har all förflyttning, även bara för att justera ställning, varit något jag undviker som pesten. Till en början gick det ju hyfsat och jag klarade av att leva någorlunda normalt, men de senaste tre dagarna har jag varit fast i soffan helt. Att ta mig till badrummet har krävt hjälp. Jag tvingades sms:a in till Mini-Belses rum runt kl 02 här om natten för att han skulle komma ut och stödja mig på den hela 10 meter långa vägen till toan.

Det har varit några riktigt jobbiga veckor och jag kan utan att skämmas erkänna att de senaste dagarna har innefattat rikligt med tårar, svordomar, ilska, uppgivenhet, galghumor och, framför allt, självömkan.  Att komma åt vänster tå = rycka till i kroppen = axeln rycker till = jag viker mig dubbelt = ljumsken påverkas = om jag råkar stå lägger jag tyngden på höger fotled  = tårar rinner ohämmat medan jag försöker börja andas igen. När andningsreflexen kickat igång igen kommer svordomarna. Därefter galghumorn. Efter det är jag helt slut. I torsdags gick jag på en promenad till Teskedsgumman och Långa Farbrorn. Det tog över 30 minuter att gå 400-500 meter. Att gå hem var sedan ren tortyr och jag har inte vågat ta på mig en sko sedan dess.

Med andra ord har jag nött ut soffan rätt rejält de senaste dagarna, även om jag idag kan ta mig fram och tillbaka till badrummet på egen hand. Jag vågar dock inte ens försöka få på mig skorna ännu. När man sitter still så mycket får man ganska mycket tid att fundera. Visst har jag ägnat en del tid åt att vältra mig i självömkan också men faktum är att jag inte orkar med det i några längre stunder. Att vara bitter är inte min riktigt grej. Vikingen är så mycket bättre på det än jag så jag överlåter det åt honom i framtiden också.

Jag har alltid haft ett slitsamt liv med en hel del sociala och medicinska svårigheter med min son, varit ensamstående förälder med en kromosomdonator (jag vägrar kalla honom förälder eftersom han så uppenbart misslyckats förtjäna den titeln) som låtsades som ingenting gällande svårigheterna vår son haft, ekonomiska svårigheter på grund av ett idiotiskt val som gjorde att någon annan kunde samla skulder i mitt namn och som därefter gjorde att jag ständigt gick på knäna och uppe på det var jag den ständiga vikarien i många år och således alltid osäker på om jag skulle få fortsätta jobba på ett ställe eller inte när viket gått ut och fick oftast inte besked förrän bara några dagar innan sista arbetsdagen på schemat. Så jo, det finns nog anledning att vara bitter.

Men nej. Jag tänker inte var bitter. Istället tänker jag omfamna det faktum att mitt liv idag ser väldigt annorlunda ut än mitt liv 2008 såg ut. För bara tio år sedan kändes mitt liv som en evig kamp utan någon som helst ljuspunkt. Jo, jag hade nära och kära som betydde mycket för mig och det är klart som korvspad att jag hade roliga stunder då också, det säger sig självt, men det vardagliga var riktigt tungt då. Mini-Belse hade det väldigt tungt, ekonomin höll på att säkna mig helt, jag visste inte hur jag skulle jobba efter sommaren, jag var så klar med män att jag lika gärna kunnat vara nunna men började ändå känna mig ensam och jag kände mig rätt utmattad. Slut. Färdig.

Tro nu inte att jag var självmordsbenägen för det fanns inte ens på kartan. Det var bara att kämpa på. Jag visste bara inte riktigt hur jag skulle göra det. Det kändes hopplöst. Men som med allt annat så rullade det bara på. Jag fick dessutom några ljuspunkter att ta sikte mot. Mina underbara extraföräldrar tillika Mini-Belse´s gudföräldrar bjöd ner oss till Portugal i en vecka och det var en helt makalöst härlig semester som laddade mina batterier massor. Året därefter träffade jag Grodan, som visserligen bara orkade med mig och min rättframhet i ett år men som ändå hade en enorm, positiv inverkan i mitt liv. Under tiden vi var tillsammans fick jag fast jobb, något jag haft sedan dess. Sen tog det ju bara något år till innan Vikingen vågade erkänna för sig själv att han träffat kvinnan han ska stå ut med i resten av sitt liv och att han verkligen skulle ha ett sådant fattigt liv utan mig att det inte var värt att vänta längre och riskera att jag tappade tålamodet med hans vankelmod.

Min ekonomi förbättrades avsevärt av att ha en fast inkomst och även om det tagit ända tills nu innan de ekonomiska svårigheter jag dragits med sedan länge försvunnit helt så blev jag äntligen en del av samhället igen genom att de prickar jag dragit på mig hos kronofogden togs bort för ca 1 ½ år sedan. Från att ha varit Persona Non Grata i så många år blev jag plötsligt överöst av erbjudanden om lån, avbetalningar och investeringar. Alltså… ta er i dalen! Jag hade inga nya skulder, betalade regelbundet av de jag hade och hade fast jobb, men det spelade ingen roll. Under den tiden var jag inte ens värd att titta på. Då kan ni ta era erbjudanden och stoppa upp dem där solen inte skiner nu också. Faktiskt.

Hur som helst, åter till ämnet. Mini har genomgått en hel del utredningar på sistone och har äntligen fått hjälp med sina svårigheter. Det betyder för all del inte att allt är löst eller att något egentligen är lätt nu heller, men det betyder i alla fall att det finns något att jobba med och mot. Det i sig är en enorm förbättring i situationen. Han är dessutom lugnare och mer harmonisk nu än han varit tidigare. Ni anar inte hur lättad det gör mig, hur glad jag är över det. Oavsett vad som komma skall så blir det lättare när han känner sig mer harmonisk med sig själv.

Att flytta ihop med Vikingen var ett svårt beslut. Inte för att jag var osäker på ifall jag ville bo ihop med honom eller inte utan för att jag bott själv med Mini i 11 år och var rätt nöjd med att ha det så. Att plötsligt behöva ta hänsyn och allt annat som kommer med att flytta ihop med någon var inget jag gjorde i en handvändning. Och nog sjutton har det inneburit en hel del kompromisser och trots att jag vissa dagar mest vill hänga min kära sambo i anklarna från taket så ångrar jag inte att vi tog det här steget. Dessutom är han bra att ha nu, när han måste sköta all markservice och dessutom serva mig hela dagarna. *haha*

Något som varit viktigt för oss under åren är att åka på semester ihop. Inte bara för att vi åker till solen och njuter av livet utan någon som helst vardag i någon eller några veckor utan även för att vi får tillfälle att umgås med varandra på ett helt annat sätt än vad som blir hemmavid. Inga måsten, ingen vardag och, framför allt, inga ungar. Inte min, inte hans. Resten av året är minst en alltid hemma och då blir det inte samma sak som då vi bara har varandra att rå om. Därför har vi prioriterat dessa resor och försakat en del roligheter hemma för att kunna åka på dem. Det är det värt.

Förstår ni vilken helomvändning det känns som att mitt liv tagit, trots att jag självklart inte bara glider fram på en räkmacka nu för tiden? Jag har svåra saker att handskas med, speciellt när livet envisas att skicka åt mig inflammationer i axeln, fot, ljumske och tå som slår ut mig i flera veckor bara för att jag råkade få en magsjuka samtidigt som vi roddar i allt som rör sig kring Mini, men när det finns så många ljuspunkter i livet som jag har nu känns det inte som att jag bara vill gräva ner mig och strunta i allt. Istället tar jag det som det kommer, bryter ihop ibland, skakar av mig det och går sedan vidare.

Jo, jag skulle kunna bittra ihop och svära över att jag förlorar alla de pengar jag jobbat så mycket extra för i sommar. Pengar som skulle göra att vi kunde slappna av och göra precis vad fan vi ville i Spanien och som sedan skulle rendera i att jag trots utgifterna under semestern hade en liten buffert inför julen. Det är klart att det känns tungt. Eller så kan jag välja att vara glad över att jag jobbat så mycket så att den här sjukskrivningsperioden inte förstör den ekonomi jag kämpat så hårt för att få på fötter.

Alltså tillät jag mig en dags självömkan gällande detta också, tillsammans med bitterheten som ibland kommer på grund av smärtan, sysslolösheten och rastlösheten, innan jag landade på insikten om att vi faktiskt har betalt resan och samlat ihop tillräckligt med fickpengar redan och att det inte gör det minsta att de där extrapengarna helt enkelt gör att livet blir som vanligt istället för att jag återigen skulle behöva gråta blod över att ekonomin får sig en törn på grund av en oväntad sjukskrivning. Det är faktiskt (egentligen) ingen dålig sak, det heller. Jag har det rätt bra ändå. Trots allt.

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Fina reflektioner trots allt. Hoppas allt kroppsligt snart slutar krångla! Kram

    • ~Sol~ skriver:

      Jo, jag kände mig till en början rätt nere men sedan kände jag att det fanns så mycket mer att vara glad över än tvärt om och då kändes det bättre. 🙂

      Tack. Jag vilar så mycket jag kan och det känns bättre under några timmar på dagen men sedan gör det ont som f*n på kvällen och dagen, trots att jag vilat med fötterna i högläge och bara använt armen på det vis läkaren rekommenderat. Känns lite hopplöst just nu, men jag har ytterligare två veckor på mig att bli fit for fight och det borde väl rimligen räcka…. hoppas jag. 😉
      Kram

  2. julan62 skriver:

    You are and always be the sweetest, honest person I know 🙂 Hope you feel stronger very soon indeed xxx

    • ~Sol~ skriver:

      Thank you so much! ❤
      I have a feeling you are a little biased though, seeing as you chose me as your step-daughter way back then. 😉
      Love you!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s