Inte som jag tänkt mig II

Publicerat: 5 september, 2016 i Uncategorized

you´re gonna make it after all

I fredags kände jag verkligen att jag med stor sannolikhet skulle kunna jobba denna vecka. Det känner jag inte längre. Senast i natt gjorde jag en liten rörelse i sömnen som fick mig att inte bara vakna av smärtan utan även skrika rätt ut och önska att jag hade en sådan där morfinampull som man ser i krigsfilmer att bara smälla in i axeln för att kunna slappna av lite. 

Nu är inte morfin det bästa medlet jag kan tänka mig med tanke på att jag inte verkar tåla kemiskt framställt sådant. Jag mår så otroligt illa och kräks hela dagen om jag råkar få i mig lite Lepheton eller Cocillana på morgonkvisten (det är evidensbaserat), vilka båda innehåller etylmorfin. Därför ska jag nog undvika just den varianten av smärtstillande men just när det gör så ont att det känns som om axeln precis exploderat och det därefter skär i den med en miljon små, sylvassa knivar funkar inte min hjärna speciellt rationellt och ett helt kar med morfin känns som en välkommen gåva. 

Jag antar att jag ska vara glad (?) över att jag måst sova på soffan de senaste veckorna. Jag provade att sova i sängen för några nätter sedan men det var helt kört. Fick ingen sömn alls då. Hur som helst, på det här viset väckte jag ingen när jag utgav mitt ofrivilliga vrål mitt in natten. Eller ja, mitt i natten och mitt i natten, jag kunde inte hitta en skön sitt/liggställning och somnade därför inte förrän efter klockan tre så det här hände framåt morgonkvisten istället. Men kl 2 eller klockan 4 spelar faktiskt mindre roll. Alla sov just då och tack och lov verkade jag inte ha väckt någon.

Dagtid är det inte så illa. Eller jo. Under vissa tidpunkter på dagen är det illa. På morgonen. När jag ska byta från sittande till stående och tvärt om. Vid lyft. När jag böjer mig ner. Att sätta på kläder. Att ta ut soppåsen ur sophinken och sedan slänga den i soptunnan ute. Det där locket till soptunnan sitter för högt för att jag ska kunna nå och att öppna den kräver att jag kan parera lite när hela dörren svänger upp. Att gå och handla. När jag ska tvätta håret. Tack och lov så har vi ett fönster hyfsat högt upp intill duschen och det är ganska lagom att hjälpa armbågen upp dit så att jag kan luta den mot fönsterbrädets kakel och på så vis bara behöva böja armbågen och luta ner huvudet lite för att nå. Och jo, jag hade ju kunnat använda bara den ena armen men det blir faktiskt inte lika bra och detta är ett ypperligt tillfälle att lyda doktorns råd och hjälpa till att lyfta armbågen en stund. 

Eeehhh… när jag läser igenom det jag precis skrivit inser jag att jag lurar mig själv. Jo, naturligtvis känns det bättre när jag varit vaken ett tag och använt armen så att den är ”varm” och jag dessutom har en massa att distrahera mig själv med men jag måste tyvärr ändå erkänna att allt detta vardagliga orsakar obehag eller smärta. Ändå är nätterna värst. Att slappna av och sedan efter en stund känna att du måste ändra ställning lite för att ryggen eller axeln inte ska gå av helt för automatiskt med sig en sådan stor våg av obehag eller direkt smärta att jag drar mig för att röra mig över huvud taget. Istället ligger/sitter jag kvar så länge det bara går, utan att kunna somna om och utan att egentligen få någon vila eftersom hjärnan envisas med att signalerna att det nog är dags att justera ställningen lite. Till slut går det inte och då är det bara att bita i det sura äpplet. Jaha ja. Och där fick jag precis en lång vaken stund till eftersom hjärnan är upptagen med att ömsom bearbeta kroppens signaler och ömsom svära grovt åt mig för att jag flyttat på mig. Hur ska den ha det, liksom?

Nåja. Det är som det är. Jag har kommit så långt i min resignation över situationen att jag inte längre svär över att alla de pengar jag jobbat extra för i augusti gått upp i rök och att en del av det jag jobbade för i juli kommer att gå åt till att kompensera för sjukavdraget. Istället koncentrerar jag mig på att försiktigt göra några av de övningarna som jag läst om på nätet (jag gör de som är självklara just nu, törs inte göra de som känns överkurs förrän jag pratat med sjukgymnasten. Jag vill ju inte skada mig själv mer genom att vara oförsiktig.) och som går att göra utan att jag behöver söka psykologhjälp för masochism. Jag använder armen i många av mina dagliga göromål, men håller det naturligtvis nere till det rimliga. Snart nog kommer jag att kunna röra den ordentligt och komma igång och jobba som jag ska. Det blir tyvärr inte den här veckan, men kanske nästa. Förhoppningsvis nästa. Det blir nästa. 

Det blir bra ändå. Till slut. Jag kommer att få en väldigt trist månad i oktober och kanske även november, men det är ändå skönt att veta att jag semestern ändå är kirrad och att den sista veckan i september och första i oktober därför blir desto bättre. Då har jag det att leva på ett tag. Jag kände dessutom att jag varit lite stressad i skallen på sistone och efter att inte gjort mycket annat än att vila i två veckor så har den känslan gett med sig. Inte helt men ändå så pass att jag känner lugnet inom mig igen. Inget ont som inte för något gott över sig, eller vad säger man? 

Annonser
kommentarer
  1. Lina skriver:

    Stackare! Det låter inte ett dugg kul det där 😢

    • ~Sol~ skriver:

      Det är allt annat än kul, faktiskt. 😦
      Tyvärr verkar det inte vara riktigt klart än heller. Håll tummarna för att jag målar fan på väggen när jag oroar mig över den senaste utvecklingen.
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s