Inte som jag tänkt mig

Publicerat: 31 augusti, 2016 i Uncategorized

what are you thinking

Jag var till läkaren i morse. Det gick så där, faktiskt. Åh, jag har definitivt blivit bättre i armen och jag själv tycker att det är enorm skillnad mot hur det var i söndags. Läkaren såg däremot inte överdrivet imponerad ut. Jag förstod ingenting, eftersom det ju för mig var den där enorma skillnaden mot i söndags då jag inte kunde lyfta armbågen mer än 20 centimeter från kroppen. I någon riktning. Idag kan jag ju till och med lyfta upp armbågen i axelhöjd… om det går långsamt och med stor målmedvetenhet. *haha*

Men faktiskt tycker jag själv att det är en enorm skillnad. Igår kunde jag sova i tre och en halv timme i sträck och jag kunde dessutom ligga så att axeln fick lite tyngd på sig. Visserligen kan jag inte ligga i sängen ännu, utan måste ligga i  en relativt upprätt position soffan med en hel massa kuddar mellan mig och ryggstödet men vad spelar det för roll. Tre och en halv timme är ju fantastiskt! Det är den andra natten sedan i fredags som jag sovit mer än två och en halv timmar i sträck men den första gången var med hjälp av sömntabletter och det var det sämsta beslut jag någonsin tagit. Tänk er att sova på grund av medicin och sedan vakna och vara helt oförmögen att röra en enda muskel i överkroppen. Japp, överbelastning deluxe. Utan att vara tillräckligt vaken för att kunna motverka det genom att vakna och kunna justera den bakåtliggande sittställningen lite. Inte så smart. 

Hur som helst, läkaren småskrattade bokstavligen åt mig när jag hävdade att jag mår mycket bättre nu. Det kändes som ett oerhört nedlåtande bemötande, om ni frågar mig. Men det var inget mot det breda leende jag fick då jag konstaterade att jag minsann inte kommer att behöva vara sjukskriven lika länge som jag fick sjukskrivning till, nämligen den 11 september. Trots att detta är en läkare jag inte träffat tidigare (min egen läkare är klinikchef och var på möte om ett nytt datasystem hela dagen) ansåg hon sig veta tillräckligt för att kunna le från öra till öra när jag lugnt påstår att jag nog kommer att jobba senast onsdag i nästa veckan. Om jag ska vara helt ärlig så känns det lite olycksbådande.

Inte blir det bättre av att jag hittills ”pratat” (en irl och två över nätet) med tre personer som haft den här formen av inflammation i axeln som hävdar att det 1) kan bli ett kroniskt besvär, 2) håller i sig från och till under många år och 3) tog över två månader att läka. Nej, nej och åter nej! Jag tänker inte gå med på det! Så det så!

Jaha. Nu har jag varit barnslig nog. Eller ja, det hade jag nog varit redan när jag diskuterade detta över middagen med Vikingen då jag styvnackat hävdade att jag har stenkoll på vad jag klarar och att jag definitivt inte tänker vara hemma längre än till på onsdag. Inte blev det bättre av att han plötsligt flinar och säger ”Känns det inte konstigt att jag plötsligt är den förnuftiga av oss två?”. Inte ok! Även om han möjligtvis har rätt.

Hur som helst, idag känns det faktiskt bättre än tidigare och om jag ska utgå från idag så kommer jag definitivt att åka till jobbet på onsdag. Punkt. Sen inser mitt mer rationella jag att det kanske inte alls blir mitt beslut utan att kroppen kommer att säga sitt och det då bara är att lyssna. För den skull behöver jag inte gilla det alternativet….

Annonser
kommentarer
  1. stinasbucket skriver:

    Det behöver inte bli kroniskt och en kortisoninjektion kanske skulle sitta fint, såvida den träffar rätt, annars gör den ingen nytta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s