Att leka turist i mitt eget land

Publicerat: 6 augusti, 2016 i Uncategorized

IMG_7946

Jag gillar verkligen att se och uppleva nya saker. Det gör att jag laddar batterierna mycket mer än att sitta hemma och göra ingenting. Nu kan det visserligen vara skönt att sitta hemma och göra ingenting i någon dag då och då men det är annars verkligen inget för mig. Det slutar oftast med att jag städar köket, dammar i vitrinskåpet eller något annat helt onödigt när man nu ska ska vila och ta det lugnt. Alltså är upplevelser det som gäller för mig.

Som tur är har jag fantastiska vänner. Den här gången var det hFranke i Kristinehamn som valde att ge mig logi och – tänk så himla snäll hon är! – leka privatchaufför åt mig. Vi har åkt en hel massa mil under de fyra dagarna vi umgicks och både jag och hon fick nya och intressanta upplevelser. 

Dag 1) 
Vi beslöt lite hipp som happ att åka en senväg istället för att ta oss direkt till Kristinehamn. Det gjorde att vi först hamnade i Vintrosa. Det var en upplevelse i sig, ska ni veta. Att vi slagit in Sjötorp i GPS:en spelade ingen roll, den ville tydligen att vi skulle se Vintrosa på vägen. Inte själva centrum heller, utan den dirigerade oss till en återvändsgränd bakom centrum. Så då så. Nu kan vi ärligt säga att vi varit i Vintrosa, även om det mest handlade om vänta tills skrattsalvorna avklingat innan vi åter styrde kosan mot Sjötorp.

Vad är det då som finns i Sjötorp? Jo, det är där Göta Kanal börjar…. eller slutar, beroende på hur man väljer att se det. Själv tyckte jag att det såg ut som en början på en trevlig tur, men det kan ju bero på att jag var just där och inte i andra änden av kanalen. Det är en mycket vacker plats och jag är väldigt glad över att ha sett den. Vi strosade omkring där en stund, tog en del fina bilder, instagrammade dessa och passade sedan på att äta lite mat innan vi styrde bilen mot Södra Råda gamla kyrka. Matpausen var förresten precis det; en paus. Ett gatukök som kändes som en kvarlämna från svunna tider, en gatuköksarbetare som tog sin tid och hellre pratade med kunderna än skyndade med maten och över huvud taget en känsla av att ha klivit ur vår egen stressade värld för att ta ett steg tillbaka till en tid då inget var lika bråttom som det alltid verkar vara idag.

Södra Råda gamla Kyrka brann tyvärr ner för ett femtontal år sedan, en mordbrännare tyckte att den fantastiskt vackra medeltidskyrkan inte längre skulle få finnas kvar, och även om de håller på att bygga upp en kyrka i samma anda så kommer de aldrig att kunna återskapa det gamla i den som brann ner. Omgivningen är dock oerhört vacker och det blev därför ett trevligt stopp innan vi sent om sider styrde kosan mot Värmland och staden som hyser världens största Picassostaty. 

Som pricken över i:et på dag 1 stannade vi till vid Järsbergsstenen. Det är en av Sveriges äldsta runstenar och är daterad till någon gång kring år 500. Det tvistas om ifall stenen gått av i överkant eller inte, vilket i så fall skulle ge den i dagsläget lite svårtolkade inskriptionen en helt annan innebörd. Som det är nu står den mitt i en åker med en hel massa sådana där höbalar i plast som ser ut som jättemarshmallows runt omkring. Det är dock lätt att ta sig dit då bonden gjort en inhägnad gång med trappa upp till stenen. Tyvärr fanns där även en miljon brännässlor som hittat i mellan trappstegen, men vad gör väl lite brännässlor när jag äntligen fick se Järsbergsstenen? 

Dag 2)
Vi hade inte bråttom alls på tisdagen utan vaknade i lagom takt, åt frukost och tog oss sedan uppåt i landskapet. Värmlandsskogarna är verkligen fascinerande. Djupa och stora. Eftersom landskapet är kuperat ser man ibland ut över vad som ser ut som mil efter mil av trädtoppar för att sedan återigen köra ner i en sänka och omges av träd, träd och återigen träd. Det finns naturligtvis en massa gläntor, ängar och åkrar där också, där solens strålar tävlade ikapp med vad som såg ut som färdigt eller i alla fall nästan färdigt vete, havre och eventuellt råg. Vi åkte för fort och jag är för dålig på att avgöra vad som är vad, så jag ska nog bara säga att det var sädesslag av någon art. 

Vi hade styrt kosan mot Filipstad med intentionen att besöka Wasa med dess museibutik. När man besöker Wasa besöker man av någon anledning också Barilla. Jag såg inga tecken i butiken att man även tillverkar pasta, på väggarna och i montrar i den lilla butiken fanns beskrivningar, bilder och kvarlevor av Wasas knäckebrödstillverkning men ingenting om hur det går till att tillverka pasta. Ändå var halva butiken tillägnad pasta och pastasåser. Jag köpte brungräddat knäckebröd för en billig och som en eftertanke fick ett paket pasta också följa med, bara för att jag ändå var där. 

Jag tänker inte påstå att jag var helt begeistrad av Wasa- och Barillabutiken. Något jag däremot gick igång helt på var den väldigt trevliga upptäckten om att John Ericson kom från området kring Filipstad och att staden ärat honom genom att dels hysa hans mausoleum och dels bygga kopior av hans USS Monitor, ett av de allra första bepansrade krigsfartygen, och Marrimac, det som kom att bli USS Monitors motståndare i världens första slag mellan bepansrade örlogsfartyg. Nu är visserligen kopiorna väldigt taffligt byggda flottar med lite plåt uppe på för att göra dem lika originalen men det var ändå något jag uppskattade massor. Lika så uppskattade jag att de gjort urholkade kopior av några ytskepp för att visa hur utsatta dessa var i jämförelse med de bepansrade skeppen samt att de ställt upp de kanoner John Ericson skänkte sin gamla hemstad vid vattnet där. Jag gick som sagt igång helt och hFranke såg lite frågande ut över min uppenbara entusiasm men lät mig ändå hållas. 

På vägen upp mot Filipstad hade vi åkt förbi en fornlämningsskylt på vilken det stod silvergruvor och snäll som hon är valde hFranke att styra bilden ditåt på vägen hem. Vi hade inga större förväntningar på detta utflyktsmål men kände ändå att vi ju hade massor av tid och gott kunde ägna oss åt att vara turister ett tag till. Gissa om jag var glad över det när det visade sig att vi anlände tio minuter innan en guidad visning av en gruvort började?!? Tyvärr gillar inte hFranke trånga utrymmen, så hon valde att sitta kvar uppe vid stugan där medan jag följde med guiden och en barnfamilj ner i gruvan.

Det var en väldigt intressant guidning, även om pappan i barnfamiljen ville visa sig på den styva linan inför sina barn genom att ställa irrelevanta frågor och sedan småskratta åt och fälla kommentarer  till guiden när denne inte kunde svaret på alla frågorna medan i alla fall det yngsta barnet snabbt tappade intresset och mest ville därifrån hellre än att följa med 20 meter ner i berget och lyssna på vad guiden berättade och visade. Intressant som det var måste jag ändå erkänna att det var skönt att komma upp ur den lilla gruvan igen så att ungen kunde ägna sig åt blåbärsplockning istället för att gnälla om att vi skulle bli klara någon gång. 

På vägen därifrån svängde hFranke av riksväg 26 så att vi kunde titta på den oerhört vackra kyrkan i Lungsund. Inte nog med att kyrkan i sig är vacker, den står dessutom på en väldigt bildskön plats. Tillsammans utgör de en bild som känns bra mot näthinnan. Gissa vad som ligger intill Lungsund, då? Jo, Lundsberg. Den där fina internatskolan som rika människor skickar sina barn till. Naturligtvis åkte vi och tittade på den också. Jag var inte särskilt imponerad, faktiskt. Den kändes skabbig på utsidan. Nu är det väl så att man inte ska döma något efter dess utsida och det fanns tennisplaner, fina gräsytor, små söta elevhem för de äldre eleverna och det låg väldigt vackert till, men själva huvudbyggnaden såg ut att behöva en rejält uppfräschning. 

Dag 3)
Onsdagen var en slappardag. Ändå hann vi med ett besök på Pannrummet, Kristinehamns konstmuseum. Där var en utställning av Charlotte Gyllenhammar. Ja, vad ska jag säga om den egentligen? Att säga att jag var imponerad vore att blåljuga. Kanske är det jag som inte förstår mig på konst, men det här var mest bara konstigt. Och litet. Hon hade bara sju verk (några var visserligen uppdelade i lokalen men tillhörde ändå samma verk) och de var… ja, vad ska jag säga… totalt intetsägande för mig. Utom en. Den var läskig som fan med anledning av att hon anser att en brinnande människa tydligen är konst medan jag, som upplevt detta allt för nära inpå två gånger, anser att det är obehagligt och skrämmande att något sådant kan liknas med konst. 

Vi hade tänkt äta lunch på restaurangen intill konstmuseet men en otrevlig medarbetare där som medan vi stod vid menyskylten utanför och pratade om ifall vi skulle äta lunch där eller inte påpekade att vi minsann bara hade till kl 15:30 innan köket stängde så vi måste beställa innan dess gjorde att vi avstod. Speciellt som klockan bara var 14;50, så det fanns ingen som helst anledning till den snorkiga tonen och det otrevliga bemötandet. Jag antar att hon ville hem eller nåt…

wp-image-1326152099jpg.jpg

Istället valde vi att äta på Gretas i skärgården, vid campingen Skymningen. God kall buffe och jag var mätt som en stinn spädgris när vi åkte därifrån. Ett mycket bra val! Kristinehamn ligger verkligen bra till och har en vacker skärgård. Det är för övrigt där Picassoskulpturen står. Jag har sett den ett flertal gånger nu och är lika fascinerad varje gång. Den är verkligen ful. Jag ser att den föreställer en kvinna, den stackars damen ser ut att ha tre huvuden, och vet att den är till ära av hans andra hustru Jaqueline, men den är verkligen allt annat än feminin och vacker. Den är däremot ståtlig och stark i sin framtoning, vilket kanske är exakt det han sökte när han skapade den? Picassostatyn i Halmstad, som jag inte sett ännu, ska också hedra Jaqueline, men det är i så fall en helt annan sida av henne då den statyn är mjukare och smidigare i sin kantighet än vad denna är. 

Dag 4)
hFranke ville till Sunne för att träffa en vän och gå på underklädesbutik innan hon styrde kosan mot Örebro och en familjemedlem som hon lovat att bistå i en fråga på kvällen. Sagt och gjort. Vi klev upp tidigt, om än inte lika tidigt som vi planerat, och kom iväg före nio på morgonen. Helt ok, även om vi hade tänkt åka vid åttataget. Men vad då? Vi har ju både semester den här veckan och att kliva upp tidigt är inte riktigt vår grej. Alls. I alla fall inte min, medan hon jobbar dagtid och har en tendens att vakna tidigare än jag på rutin. 

Vårt första stopp blev vid Stamfrändemonumentet i Sunne. Det är ett stort monument format som Värmland med en örn högst upp. Det måste förresten vara en enorm örn a lá Sagan om Ringen-örnarna med tanke på att den är så stor på själva Värmland. Men nog om sådana bagateller som skalor etc, det är ett rätt häftigt monument som kom till för att hedra de finnar som immigrerade från sitt hemland och bosatte sig i de värmländska skogarna (som sedermera kom att kallas Finnskogarna) och de värmlänningar som under senare år valde att emigrera till USA. Inskriptionen lyder ”Till hugfästande av sambandet med Stamfränder Västanhavs och Östanhavs”.

Jag tycker att det är fint av Värmlänningarna att hedra sina stamfränder på det viset. På sätt och vis kände jag mig lite representativ för båda de grupper de hedrade, även om jag på intet vis är finne, värmlänning eller ens amerikan. Konstigt va? Men jag är ändå halvfinne, halvkanadick och svensk. Så på något knepigt vänster tillät jag mig ändå känna mig hedrad över att de gjort ett sådant monument och ärad över att stå där som representant för de grupper de hedrat. 
Ähum.

I Sunne drack vi te och pratade strunt hos en väldigt trevlig väninna till hFranke innan vi letade oss fram till Shangri-La, vilket tydligen är en känd underklädesbutik. Och underkläder hade de! I mängder. Jag blev lite snurrig där inne. Så mycket snyggt och även en del i min storlek. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade en uppsjö av modeller att välja mellan, men det fanns ändå lite. Nu valde jag att inte handla något eftersom jag inte tycker att det är rimligt att betala 1000 kr för en bh när jag kan få tre till det priset när jag handlar online från England, men det var ändå kul att botanisera lite bland utbudet. Jag tror dock att det allra bästa i butiken var den fina massagefåtöljen de ställt i en lugn vrå (vid skyltfönstret) för de stackars män som helst av allt skulle vilja vara någon annanstans – vart som helst – utom just i den butiken. *haha*

Hemresan blev blöt. Riktigt blöt. Nog för att det regnade lite när vi var i Filipstad också, det syns inte på bilden men det öste ner när jag stod intill gamle Nisse Ferlin där han satt på sin bänk vid ån i Filipstad centrum. Det var ändå inget mot hur det öste ner då vi åkte igenom Karlstad på vägen mot Örebro. Turligt nog blev det uppehåll precis när vi kom till Kristinehamn, så vi stannade till i skärgården och åt lite glass innan vi åkte vidare. Precis lagom avslut på en fin semester.

Jag är imponerad och tacksam över hFranke´s tålamod under dessa dagar. Hon påstår att hon haft roligt och att det varit intressant att lära sig mer om sin egen bygd, men jag tror att hon ändå innerst inne mest varit snäll. *haha* Eller så har hon ansett att de strawberry daiquiris jag gjorde på kvällarna var värda priset av att dirigeras runt i skogarna där omkring. 😉

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Och där fick vi åka med på en trevlig resa! Fina bilder också.

    • ~Sol~ skriver:

      Tack! Jag fick en kommentar på instagram om att jag borde ha blivit en historialärare men känner att jag ändå är rätt nöjd med att dela med mig till de som vill läsa här. 😃

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s