Jag hade tänkt…

Publicerat: 13 juni, 2016 i Uncategorized

door

… skriva mer om semestern idag, men det visade sig att mina tankar upptagits av annat istället. Man skulle kanske kunna tro att det jag tänkt och funderat på är den mat jag lagat åt Vikingens morfar idag, men nej. Det är inte heller vad som upptagit mina tankar. Inte för att det alltid är helt enkelt att laga en hel hoper olika maträtter samtidigt, men det går ändå lite på rutin och ett visst mån låt gå. Jag vet sedan gammalt vad som funkar ihop och vad som inte gör det och råkar jag då slänga ner lite champinjoner i en korvgryta så gör det inte ett dugg.

Det som istället verkar helt omöjligt att skaka ur skallen är det möte Mini-Belse och jag ska på om några dagar. Under det mötet får vi svar på den utredning som Mini-Belse genomgått under våren. Han har gått på ett flertal möten och gjort otaliga tester och jag själv har fått svara på en myriad av frågor. Allt i ett led i att se om Mini-Belse verkligen får den hjälp han behöver. 

Jag har varit på ett flertal sådana här möten tidigare utan att vara nervös, ändå är jag till min förvåning väldigt nervös inför detta möte. Anledningen är att de tidigare mötena mest känts som att frågorna varit ledande och att utgången varit given på grund av de ledande frågorna. Den här gången är det annorlunda. Det känns som att denna psykolog verkligen försökt gräva sig ner i grunden och sedan följa de spår han hittat där istället för att utgå från en problematik och därefter försöka sätta plåster på symptomen. 

När jag var på mitt möte med psykologen verkade han övertygad om att Mini verkligen har de diagnoser han fått sedan tidigare, något även jag är. Men ha verkade vara inne på att det fanns något mer därtill. Något han inte ville sätta ord på i förtid men som det ändå antyddes handla om något som faller inom LSS. Min hjärna är inställd på LSS och har gått på högvarv sedan dess. OM det är något sådant, vad innebär det för Mini? OM det är det, vad händer nu? OM det är det, hur förändras vår tillvaro? OM det är det, vilka dörrar öppnas då?

Många OM. Och däri ligger min nervositet. En väldigt stor del av mig håller tummarna för att det verkligen finns en sådan diagnos. Oavsett vilken det nu må vara. Samtidigt känner jag att jag till viss del drabbas av det där första stadiet av förnekelse som de allra flesta föräldrar som har barn med diagnoser hamnar i. Inte fullt ut, det vore att ljuga för mig själv, men jag vill verkligen inte tro att den svenska sjukvården och alla psykologer, kuratorer, förståsigpåare och läkare vi träffat sedan Mini var åtta år kunnat missa något sådant i alla dessa år. Misstanken om det gör mig förbannad. Tänk vilken skillnad det gjort i hans liv om han i så fall fått den här diagnosen för tio år sedan. Men då hade det ändå gått sju år sedan vi första gången sökte hjälp för hans svårigheter och annorlunda beteende. Det skulle dröja hela 13 år innan han fick någon diagnos alls och nu, sjutton år senare, kommer eventuellt ytterligare en. 

Men det är ändå att gå händelserna i förväg. Jag vet egentligen ingenting ännu och kommer inte att göra det förrän efter kl 13 på onsdag. Kanske kommer det inget ur detta heller. Kanske öppnas en ny och bättre dörr för honom. Oss. Usch, vad ont i magen jag har. 

Håll tummarna för oss. 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Håller alla tummar jag äger för att det ska bli ett bra möte som leder till det bästa för er alla! Kram

  2. f skriver:

    Jag kompletterar med alla mina tummar och tår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s