Sönderplockad hjärna

Publicerat: 19 april, 2016 i Uncategorized

tools

Som de flesta vet har Mini-Belse en diagnos av det sociala slaget. Med det menar jag att det är en fullvärd medicinsk diagnos, men att symptomen främst märks i sociala sammanhang. Det har gjort att hans och vårt dagliga liv varit en kamp från dag till dag. Men en årstidsbunden depression uppe på den andra diagnosen har vintrarna varit vedervärdiga sedan han var väldigt liten, även om vi då inte visste om någon av diagnoserna.

Första gången jag sökte hjälp var när han var fem år. Då för något som visade sig vara komplex partiell epilepsi, en diagnos han fick som sexåring och något som just så tog över och gjorde att andra symptom vi märkt av tidigare avfärdades som tillhörande epilepsin. Och faktum är att det hjälpte att behandla epilepsin för att det andra också skulle lugna sig. Så här i efterhand antar jag att det mest handlade om att epilepsin kontrollerades på ett sådant sätt att det inte längre konkurrerade med de sociala svårigheterna och depressionerna.

Nå, fem år senare hade epilepsin (tack och lov) vuxit bort och jag hade sökt annan slags hjälp några gånger utan att det lett till något. Skolpsykologen valde att lägga skulden för hans svårigheter på mig och hur jag är, både mot honom och andra, medan den föresta kontakten med en barnpsykolog egentligen inte ledde till något annat än en rad möten och en utredning som sedan arkiverades. Jag gav dock inte upp och efter att grabben nästan gått bort bukförgiftning efter en sprucken blindtarm som sjukvården väntade i 12 timmar innan de opererade eftersom hans symptom inte riktigt var som de brukar vara fick han dödsångest under en annan tidpunkt än under vintern och då fick vi äntligen tid på BUP. Jag upplevde hjälpen vi fick där som bra och värdefull men tyvärr koncentrerade de sig enbart på ångesten som kom av att han hört läkaren berätta för mig att han hade dött om de väntat med operationen i två timmar till. 

Mellan att han var 14 och 18 vägrade han gå på några besök hos pratpersoner eller liknande. Han upplevde det som slöseri med tiden eftersom han mest fått träffa nya personer och upprepa allt han redan berättat. Snacka om kontraproduktivt; att låta en person som har svårt med nya möten och att beskriva sin svårighet träffa nya personer som hela tiden frågar om varför han söker och vad han har för svårigheter. Att han inte gick och pratade med någon och fick mer insikt i hans svårigheter och vad han behöver gjorde däremot inte att han inte längre hade dessa svårigheter. Faktum är att de blev mer och mer markanta. De som följt min resa länge vet hur turbulent vi haft det.

Under de senaste fyra åren har kontakten med vuxenpsykiatriska mottagningen i Västerås varit lite si och så. Som vuxen baseras allt på frivillighet (tidigare hade jag i viss mån kunnat tvinga dit honom) och hur får man någon som inte gärna träffar andra människor att gå på möten där de tvingas att inte bara interagera utan även där den personen står i centrum och förväntas prata om sig själv att motiveras att gå? Det har som sagt gått så där. Lite si och så. Men han har gått dit. Tvingat sig dit. Han genomgick en utredning hos en inhyrd psykolog och fick då äntligen sin diagnos. Sin sociala och medicinska diagnos. Det kändes hoppfullt.

Tills det visade sig att den som ansvarade för arbetet kring honom beslutat sig för att enbart jobba med det lätta i problematiken. Det vill säga; tills den ansvariga psykologen i princip hittade på att han har ett trauma från sin upplevelse kring epilepsin han friskskrivits från tio år tidigare och som han knappt skänkt en tanke åt sedan dess. Att byta ansvarig psykolog var inte det lättaste heller, men med min hjälp så lyckades vi få till ett sådant byte. Men Mini-Belse var desillusionerad och undrade varför han skulle bry sig om att ens gå dit mer. Folk hittar ju bara på för att göra det enkelt för sig själv.

Och så känns det. Skolpsykologen fick det till mitt fel och baserade det på att jag inte tillät Mini att umgås med min missbrukande pappa som Mini inte ens vetat om förrän en vecka innan mötet med skolpsykologen. Mini-Belse´s pappa var förresten också övertygad om att det var mitt fel, att jag inte bara hittade på behovet av hjälp utan även att jag övertygat läkarna om att Mini hade epilepsi och att han själv inte behövde ge sonen medicin eftersom de ju ändå inte behövdes. Bara som parentes för att visa på hur besvärligt det varit, alltså. APT-psykologen gjorde vad hon skulle och lämnade sedan över till BUP, som även de gjorde enbart det de fått remiss för trots att jag om och om bad om annan hjälp också. Nästa vända rann ut i sanden. Femte vändan också. Under sjätte vändan valde psykologen som sagt att inrikta sig på en inbillad svårighet. Han har nog med sådana och behöver knappast påhittade sådana också.

Idag var jag för sjunde gången iväg på ett möte med en person som är utbildad till att hjälpa människor som av olika anledningar behöver förståelse, stöd och hjälp att förstå sig själva och/eller att fungera i samhället. Någon som helst ska kunna ge dessa människor verktyg som hjälper dem fungera i samhället. Som ni förstår är det inte för min skull som jag går på sådana möten, utan för att hjälpa min son. För att låta dem dissekera min hjärna, plocka ut alla minnen, intryck och observationer samt ställa frågor som tvingar mig att tänka till och verkligen ge uttömmande svar. De första sex gångerna ledde inte till något, egentligen. Jag vill verkligen att denna sjunde gång för oss framåt. Att hoppas på stormsteg vore väl orealistiskt, antar jag. I ärlighetens namn ser jag även myrsteg som en framgång.

Så nej, jag har nog inte för stora förhoppningar efter detta möte. Men det kändes bra. Riktigt bra. Den välutbildade pratpersonen jag träffade idag ställde mer djupgående och genomtänkta frågor än andra gjort. När pratpersonen sedan erkände att hen inte gav mycket för sin föregångares teorier och att hen vill göra en djupare utredning kändes det som att mitt intryck av utfrågningen varit rätt. Jag vet inte om jag törs tro på något sådant än, men jag så otroligt gärna ha rätt i denna fråga. Håll tummarna för Mini-Belse är ni snälla. 

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Vilken resa … finns inte nog med ord för hur ni bollats omkring! Håller alla tummar jag äger för att det ska komma nåt bra ur detta.

    • ~Sol~ skriver:

      Tack. ❤
      Nej, det finns inte nog med ord, även om jag har en hel del väl valda sådana om allt som varit som jag väljer att inte skriva ner. 😉

  2. f skriver:

    Ser Mini-Belse också fram mot nästa besök mm?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s