Det vill sig inte

Publicerat: 10 april, 2016 i Uncategorized

black sun

Dagarna går och jag hoppas hela tiden på en ljusning. Och ljusare blir det. Ute. Men än verkar det vara en bit kvar tills det når mitt sinne. Inombords är det fortfarande tungt och mörkt. Jag vill mest bara sova och låta världen surra förbi som något diffust utanför fönstret. Fönstret, ja. Jag avskyr när persiennerna är vickade och sovrummet är mörkt. Vikingen avskyr när persiennerna inte är vickade och det kommer in ljus på morgonkvisten. Ni kan ju tänka er suckarna som ekar där i rummet, beroende på vem som gått och lagt sig senast. Nu är han snäll, han brukar låta mig få in lite ljus eftersom han vet att jag verkligen, verkligen inte mår bra av att det är så mörkt i rummet på morgnarna, men han vickar dem liksom åt fel håll. Naturligtvis gör han det. Han vill ju ändå ha det ganska mörkt. Då vickar man dem åt det hållet och rummet blir mörkare än om man låter ljuset liksom smekas in och bara brytas lite av den mer följdsamma vinkeln som jag föredrar. Om jag bodde själv skulle jag inte vinkla dem alls, men nu råkar jag älska den där karl´n och då kompromissar jag.

Lite så känns mitt liv just nu. Som om det är vinklat åt fel håll. Jag aktiverar mig. Kämpar. Sliter. Försöker lyssna på kroppen. Men gör man när kroppen och hjärnan skriker åt mig att lägga ner? Att de inte vill vara med just nu och att jag ska låta allergin, tungsinnet och ledan vinna kampen jag varje år för mot vårens negativa påverkan på mig? Jag jobbar, tränar, umgås med Vikingen, hittar på aktiviteter som tar mig hemifrån, gör kort för att låta hjärnan vila, planerar och fixar mat och allt annat jag kan komma på för att inte bli en soffpotatis som mest finns till och på sin höjd grymtar till svar på tilltal.

Jag har varit mindre aktiv på sociala medier på sistone. Det är egentligen inte medvetet utan har mer blivit som en följd av hur jag mår inombords. Jag är inte sjuk, korsokondriten gör sig påmind ibland men i det stora hela känner jag inte av det, utan det handlar om att hjärnan av någon anledning känner sig ovillig och att den övertalar kroppen att sympatistrejka. Igår kväll öppnade jag för tredje gången wordpress för att skriva ett inlägg utan att det sedan blev ett enda ord på pränt. De första två gångerna avfärdade jag det med att jag när det väl kom till kritan inte hade någon lust men igår erkände jag äntligen för mig själv vad det egentligen handlar om. Jag tycker mig vara så tråkig att det är meningslöst för mig att skriva något eftersom ingen ändå vill läsa eländet. 

Det är likadant på instagram. Jag lägger ut färre och färre bilder. Faktum är att jag tar färre och färre bilder. Kamerorna får ligga kvar hemma. För mina bilder är ju rätt jävla tråkiga. Enformiga, dåligt ljus, ogenomtänkta, oskarpa och i tråkiga vinklar. Vad är det då för mening med att ens ta några? I det ljuset är det ju helt meningslöst att både ta och dela bilder. I många av de fall där jag ändå fotat något har jag sedan tittat på dem i instagramappen, bedömt dem inte hålla måttet och därefter raderat dem utan att dela. 

Jag inser att jag gör så här. Om inte annat så bevisar jag det genom att ironiskt lägga ut ytterligare en matbild på instagram och sedan skriva i bildtexten att jag ju inte har något liv så jag kan lika bra lägga ut bilder på min mat, för då ser folk att jag fortfarande lever. Det var ironiskt menat, men innerst inne finns där ett korn av sanning. Jag tycker inte att det är roligt när folk enbart lägger ut matbilder och förstår om folk slutar följa mig på instagram när det enda jag orkar lägga energi på är just sådana. Det lustiga i det är att det oftast handlar om fil och banandagen, den ”mat” jag avskyr, eller om vad jag får äta dagen efter, vilket alltid får mig på ett så gott humör som det bara går just nu. Inte nog med att det inte innefattar bananer, jag får dessutom äta kött för första gången på en vecka. Win-win, förstår ni. 

Det här kan inte fortgå länge till men jag skulle ljuga om jag sa att jag ser en ljusning. Det är fortfarande mörkt och trist i min skalle. Jag förlitar mig dock på gammal erfarenhet och håller tummarna för att jag om två veckor kommer att ha ett helt annat utgångsläge. Kanske tycker jag ändå att jag är trist, grå, tråkig och ointressant men det behöver ju inte betyda att jag fortfarande tycker att resten av världen också är det. En sådan förändring skulle göra stor skillnad. Var lite hyggliga och håll tummarna med mig, så kanske min förhoppning slår in. Tack på förhand.

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Vad var det Einstein (inte) ha sa; nåt i stil med ”Jag tänker, alltså finns jag”. Du tänker, kära Sol, alltså så finns du. Kan inte det få vara good enough?

    Håll i, håll an, håll ut var prästens mantra om mammas liv när han berättade om henne på begravningen. Du kan få låna det mantrat. För om det där med att tänka är good enough så håll i livet, håll an det du har kärt, håll ut så kommer snart sommaren igen.

    Stor varm rättvinklad kram

    • ~Sol~ skriver:

      Du har rätt, det var inte Einstein. Det var René Descartes och jag vet inte hur mycket vikt jag ska lägga vid det han sa då man betänker att hans tanke ledde till att han tillbringade sin första vistelse i Sverige på Stockholms slott under 1600-talets smällkalla vinter och sedermera dog i lunginflammation. 😉

      Men jag förstår hur du menar och uppskattar att du ger mig lite perspektiv i eländet. För återigen har du rätt. Det kanske räcker med att finnas till och att inte låta mörkret ta över tankeverksamheten. Det är, som du säger, good enough och jag behöver faktiskt inte excellera i alla jag gör. Det blir en svår lärdom, men säkerligen en nyttig sådan. 😉

      Tack.

      Stor kram ❤❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s