Eremit

Publicerat: 25 mars, 2016 i Uncategorized

agafia lykova

Agafia Lykova. Bild lånad från nätet.

Nu är det äntligen helg. Inte för att jag slitit ut mig på jobbet egentligen, utan mest för att jag fortfarande känner mig som en urvriden trasa. Jävla vår. Varför envisas det med att vara likadant varje år? Det vore en välgärning om det hoppade över något år då och då, men nej då. Klart svårmodet ska komma över mig som en blöt filt. Varje vår. Utan undantag. Det vore väl ingen sport annars, antar jag. 

Jag fyller dagarna med saker att göra men känner mest för att dra mig undan världen och låta den glömma bort att jag finns. Åh, det funkar bra medan jag är mitt inne i något men så fort jag får en lugn stund känner jag hur humöret sjunker ner i skorna igen. Fattar inte, jag kan ha hur trevligt som helst och så går jag på toa, något som tar någon minut eller fyra, och så känner jag att jag vill smita iväg hem för att gå lägga mig och sova bort tillvaron istället. Usch, tvi och för i helvetes jävla skit. 

Ibland tänker jag att det vore skönt att göra som familjen Lykov. Ni vet, den ryska familjen som 1936 flydde ett samhälle som behandlade folk av den tro familjen hade illa och som valde att bosätta sig i den sibiriska vildmarken för att slippa leva i detta samhälle. Samhället som misstrodde, förföljde, misshandlade och mördade medlemmar ur den gamla ryskortodoxa sekten som familjen tillhörde. Tänka er att leva utan någon som helst kännedom om omvärlden, bara du och din närmsta familj. När omvärlden väl råkade ramla in på deras bakgård 1978 blev de vettskrämda. Inte så konstigt då omvärlden upptäckte dem med hjälp av en helikopter och dessutom hade helt andra kläder och utrustning än någon i familjen sett tidigare. Fan, två yngsta i familjen, födda på 40-talet där på berget, hade aldrig, någonsin sett en utomstående. 

Just nu känns deras tillvaro som något jag skulle kunna tänka mig, men innerst inne vet jag ju att det endast beror på våren. I Sibirien är det inte speciellt mycket vår och när den väl kommer så har det varit vinter länge, länge. Egentligen är det nog det som lockar mest just nu. Att det inte är någon vår att prata om. Men familjen levde ett hårt liv och redan 1981 hade tre av de fyra syskonen gått bort. Två i njursvikt och en i lunginflammation. Kvar var endast fadern Karp Lykov och yngsta dottern Agafina Lykova och efter faderns död 1988 levde hon själv i sin lilla stuga/jordhåla. Hon lämnade sitt hem sex gånger under sitt liv. En gång inbjuden av regeringen att resa runt i Ryssland och de övriga gångerna för att antingen söka läkarhjälp eller för att besöka medlemmar av sin tro. Hon hade kontakt med folk på en bas ett par mil bort, men valde oftast att hålla sig på sitt berg. Under en kort period levde en av originalmedlemmarna ur expeditionen på berget som granne till henne, men efter att han gått bort var hon åter ensam. 

Nej, jag vill nog inte dra mig undan det liv jag lever. Ett sådant hårt liv är inget jag skulle välja. Inte ens om jag fick ta med mig min familj. Hur skulle jag kunna utsätta vare sig dem eller mig för att aldrig någonsin se eller prata med någon annan än oss? Herregud, det skulle bli plågsamt. Frågan är vem av oss som skulle vilja ha ihjäl den andre mest? Jag kan verkligen föreställa mig hur illa det skulle vara. Speciellt om vi avsäger oss all modern bekvämlighet. Hahaha. Det vore ju något för tv-kamerorna. Det skulle bli en omedelbar succé!

Jag vet dessutom att den starka lusten jag har att slänga allt åt helvete och bara bry mig om mig själv kommer att ha försvunnit helt om bara någon vecka eller tre. Då kommer jag återigen att kunna glädja mig åt naturen, människor, färg, ljus, böcker (nä, jag orkar inte ens läsa just nu), musik, kameror, ord och allt vad livet är. Men just nu, i denna stund, är jag oerhört glad över att jag inte har något inplanerat vare sig ikväll eller i morgon. Jag ska bara vara. Kanske går jag och lägger mig tidigt. Troligen sover jag långt in på förmiddagen. Eventuellt bestämmer jag mig för att göra något i morgon, men med stor sannolikhet kommer jag att spendera dagen i soffan, utan att lägga energi på att försöka hitta en anledning till att lyfta på ändan. Jag ska vara eremit i mitt eget hem. 

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Eremittanken känns alltid lockande när det är mycket i livet. Läste om en svensk kvinna som flyttade ut till en grotta i skogen varje vår och levde där ensam hela sommaren. Det lät himlamysigt men vete sjutton om ens en sån ensamhetsdyrkare som jag skulle fixa det. Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s