Om tiden verkligen kunde flyga

Publicerat: 15 mars, 2016 i Uncategorized

time flies

Det är vår. Våren är en jobbig tid för mig. Varje år. Jag försöker skjuta ifrån mig det men det smyger sig på som en skugga. Det där jobbiga tungsinnet som gör att jag mest av allt vill ligga kvar i sängen i några veckor. Strunta i alla och bara vara. Frustrationen inombords är enorm, trots att jag gör allt jag kan för att dämpa dem. Jag retar mig på att jag fortfarande har rejält ont. Inte hela tiden, som tidigare, men tillräckligt för att det ska påverka mig negativt. Speciellt nu. Jag retar mig på att jag inte orkar ta tag i dammsugning eller annan städning. I alla fall inte mer än någon gång då och då. Så inte jag. *suck*

Helst av allt skulle jag vilja vara ensam. Eller jobba precis dygnet runt för att kunna strunta i vardagen. Det hade också funkat. Men nu är det inte så. Istället kryper det innanför skinnet på mig nu när jag har ett mer eller mindre konstant molande i bröstkorgen, inte kan göra vissa rörelser utan att det hugger till, har lite rethosta, känner av allergin och att astman känns av för första gången på över ett år, jag inte har självdisciplin nog att följa dieten som jag önskat, att Vikingen går hemma och är förkyld samtidigt som jag mest av allt vill vara ensam, det inte är sådan ordning som jag skulle önska här hemma och det är en del småtjafs om bagateller (som för mig känns löjligt och på dagisnivå) på jobbet. Inga bra kombinationer någonstans. Åh, jag lyckas nog hålla fasaden uppe, men innerst inne vill jag mest slå alla i huvudet med något hårt och sedan knocka mig själv efteråt. Eller emigrera till ett ställe där ingen känner mig och alla därför låter mig vara ifred. 

Just den här veckan kan gärna få vara i vanlig hastighet, med Vikingens födelsedag och bandyfinalen på lördag men efter den här veckan skulle det vara skönt om tiden bara försvann i ett blurr ett tag. Liksom bara hända utan att det känns som om dagarna är normallånga. Svisch, puts, väck, tack. Jag brukar må så här i ungefär tre eller fyra veckor, men det kan gärna svischa iväg i fem eller sex veckor för säkerhets skull. Det skulle dessutom föra mig… oss… bra mycket närmare den där Spaniensemester jag ser fram emot så oerhört mycket. Just nu är det 11 veckor dit. 11 veckor. Det känns som en oändlighet. Jag får nog tänkta om lite. Lägga ner den stora bilden, liksom. First things first. Denna vecka händer det så mycket att jag inte kommer att hinna gräva ner mig allt för mycket, men hur fasen ska jag lyckas ta mig igenom nästa vecka…?

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Skickar en kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s