Beklämmande

Publicerat: 28 februari, 2016 i Uncategorized

112

Igår var jag ute på stan sent på natten ihop med hFranke och Vikingen. Vi hade haft en väldigt bra kväll och när Bishop´s stängde valde vi att inte gå vidare till något annat ställe utan siktade istället på McDonalds och den där nattamaten som är så ofantligt god just efter en tur till krogen. Helt ofattbart hur gott det kan vara med skräpmat ibland…

Vi åt upp maten och ställde skiktet mot taxikön när jag såg en kille som att och höll upp sin kompis på en bänk. Killen satt utan jacka och kompisen var i stort sett medvetslös. Jag och hFranke upptäckte samtidigt att kompisen var blå om läpparna och vi skyndade därför fram för att hjälpa till. När vi lyfte upp huvudet på honom blev andningsvägarna fria och han såg snart mycket bättre ut i färgen. Men han var inte med och med bakgrund av det gjorde jag och Vikingen det så bekväm för honom som möjligt och såg till att andningsvägarna var fria medan hFranke smattrade iväg på sjuksköterskejargong med 112. Efter en liten stund kom ambulansen och personalen tog över omsorgen om honom.

När vi kom ut från Donken var det en hel del människor i rörelse runt omkring och det känns helg galet att ingen gått fram och frågat grabbarna om allt var bra. Men nej, vi var de första som gjorde oss omaket att ens närma oss dem. Däremot blev väldigt många intresserade av att komma och ge än det ena, än det andra rådet då vi redan börjat hjälpa honom. Inte direkt, utan när det blivit uppenbart att grabben verkligen behövde hjälp. Då skulle man genast komma fram och ha synpunkter om det vi höll på med.

När grabben låg i framstupa sidoläge och vi sett till att han hade fria andningsvägar, Vikingens jacka låg över honom, vi kollade att han inte förlorade medvetandet och hFranke pratade med 112 och gav hans vitala sprang det plötsligt fram en ung kvinna och nästan puttade bort oss. ”Jag är sjuksköterska, jag är sjuksköterska!” ropade hon högt och började dra i grabben. ”Ja, det är hon också”, sa jag och pekade på hFranke. Han ligger bra, han andas, han är vid medvetande och ambulansen kommer när som helst. Hon såg helt ställd ut och svamlade om att hon vet hur man tar hand om sådana här situationer. 

Alltså. Jag förstår att man har en edge gällande sådant här om man är sjuksköterska, men det fanns liksom inget mer att göra och vi var en sjuksköterska och två som gått otaliga HLR-utbildningar genom åren. Det kändes som att vi hade koll. Hennes väninna stod då över oss och gav goda råd. Killen låg där han låg och ambulansen skulle vara där inom kort. Hon började ge direktiv om att jag måste ta hans hand och ställa ja- och nejfrågor för att försöka få kontakt med honom. Jag tittade torrt på henne och konstaterade att jag inte alls tänkte göra något dylikt då han tittade upp och spottade regelbundet, han hade sitt maginnehåll över hela händerna, ambulansen skulle vara där inom kort och jag faktiskt inte hade något jag behövde fråga killen om. Vi satt på gatan utanför Donken på stan och mitt fokus låg på att göra det så bekvämt och tryggt för honom i väntan på hans transport till sjukhuset. 

De gick lite förnärmade därifrån och genast kom nästa gam. En kvinna som suttit och rökt på en bänk en bit bort under hela tiden vi var där strosade över och ojade sig över hur dåligt grabben mådde och oj, oj, oj, om hon vetat hade hon ju naturligtvis hjälpt honom och visste vi vad som hänt, vem han var, hur gammal han var och… ja, hela kärringen lyste av sensationslystnad. Då hade hon alltså suttit på en bänk som var vänd mot grabbarna under längre tid än vi sett dem. Och struntat i dem, tills hon insåg att något var fel. Då väntade hon tills det var relativt fritt omkring dem och kom sedan över för att glo. Usch!

Precis när ambulansen kom så kom även killarnas vänner ner från utestället de varit på. Eller om de nu hade ett rum på hotellet där, festat och sedan bestämt sig för att gå ut. Jag tror dock inte det eftersom killarna var från stan. Kompisarna berättade om hur killen varit under kvällen och att han sedan mått dåligt. De hade överlåtit åt den stackars första killen att se till att grabben fick frisk luft och sedan fortsatt sin fest. De var sååå fulla av oro och sympati när ambulansen kom, ojade sig och såg ledsna ut. Men av det den första killen sa, kompisen som suttit utan jacka och försökt få sin vän att må bättre medan de övriga festade vidare, verkade de mest ha varit lättade och nöjda när de gått ifrån de övriga för att få frisk luft. 

Kompisen var nog rätt tacksam över att vi kommit. Han gav bra svar på frågorna först till oss och sedan till ambulanspersonalen. Han stod och såg förvirrad ut en stund och såg lättad ut då vi gav honom i uppdrag att ringa grabbens mamma. Det är skönt att ha något att göra i en sådan situation. Man känner sig hjälplös nog och att vara ung, hjälplös och säkerligen rädd är ingen rolig kombination. 

Jag förstår mig inte på människor. När de tror att det är en full kille på en bänk skiter man i det, men när det visar sig att det var allvarligare än så skulle man plötsligt fram för att se vad som händer. Varför kliva hela vägen fram? Jag fick be en man att backa, annars hade han bokstavligen klivit på oss, mig och grabben. Sjuksköterskan ville putta bort oss utan att förhöra sig om ifall vi hade koll. Henne kan jag dock hysa lite förståelse för, men det kändes ändå knepigt då hon inte någon gång frågade vad vi gjort och inte gjort. Ett flertal andra stod så när att vi inte såg varandra utan att behöva sträcka på nackarna och prata runt deras ben. De ville inte hjälpa till utan bara glo, kommentera och känna sig delaktiga. Till och med ambulanspersonalen fick be dem att backa. 

Varför är det så? Vad är det som gör folk så jäkla sensationslystna? Så nyfikna på andras svårigheter och elände? Att hjälpa till var för de flesta inte aktuellt, men nog fan måste man se vad som händer. Jag antar att det är lite samma fenomen när folk drar fram mobilkamerorna och filmar när de snigelåker förbi en trafikolycka? Jag har hört och läst om olyckor där ingen hjälpt offren men fem personer har deras lidande filmat på mobilen. Är det tidningarnas belöning för bästa läsarbilden som förstört oss så där eller har vi varit felprogrammerade från start? Det känns helt galet...

Jag undrar hur det gått för grabben? Har hans kompis fått någon att prata igenom det med så att han kan bearbeta det ordentligt? 

Annonser
kommentarer
  1. CatEye skriver:

    ❤ ni gjorde en fantastisk insats. är inte många som faktiskt går fram, har upplevt det med när jag faktiskt behövt assistans av flera om så bara ringa 112 under tiden…

  2. ~Sol~ skriver:

    Tack. ❤ Att inte gå fram är aldrig aktuellt för mig. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. ☺

  3. f skriver:

    Denna jävla alkohol!!!!

  4. Yvonne skriver:

    Bra gjort! Hoppas han är okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s