Typiskt

Publicerat: 23 februari, 2016 i Uncategorized

kostokondrit

Jag har en inflammation i fästet mellan revbenet och bröstbenet (det gråa området), i regionen av nummer fyra-sex på höger sida. 

Jag var och träffade min läkare idag. Det är inget jag gör i en handvändning och idag var inget undantag. Men vad gör man inte när man haft ont i bröstkorgen sedan förra lördagen, 10 dagar sedan alltså, och det hela tiden blir värre? Till en början satt smärtan lågt ner vid bröstbenet och strålade ut mot högra sidan och efter några dagar förflyttade den sig uppåt, fortfarande ut mot höger sida. 

Nu är jag knappast känslig och kinkig, så lite smärta fixar jag.  Jag tänkte att jag på något vis måste ha sträckt mig, eller möjligtvis slagit i, på bandyresan till Kungälv men kunde inte minnas något sådant. Således utgick jag från att det kanske hänt mot slutet av hemresan, som jag har lite mer diffusa minnen av. Då det inte fanns något blåmärke utgick jag från att det handlade om en muskelsträckning. Hur otroligt det än kan låta. 

En sträckning går över av sig självt. Utan att först bli femton resor värre. Alltså handlade det möjligen om något annat. För femton resor värre räcker inte för att beskriva de besvär jag haft de senaste fyra-fem dagarna. Varje rörelse resulterar i ett hugg av smärta i bröstkorgen, en kramp som övergår i något som bara kan liknas med en svallvåg av smärta som sprider sig ut mot sidorna. Att lyfta på benen har varit extremt jobbigt och då kan ni ju tänka er hur det varit att cykla till och från jobbet… Jodå, att trampa fram på hala cykelbanor samtidigt som jag lutar mig lite framåt med armarna utsträckta mot styret har varit en rejäl pärs. Minst sagt. Till slut blev det jobbigt att andas. Att sitta, stå eller ligga ner och andas är svårt. Varje inandning är som ett knivhugg. Yay. Verkligen. Not.

Jag jobbade i natt. Det är en av de jobbigaste nätterna jag någonsin gjort. Inte för att det var mycket att göra, faktum är att jag aldrig varit så glad över att barnen sov hela natten, utan för att jag för var timme som gick hade ännu mer ont än jag hade i går. Klockans tickande har aldrig varit så långsam. Jag ville bara hem. Hem för att kunna ringa 1177 utan att behöva lyssna efter barn som sov oroligt eller vaknade. Vet ni hur svårt det är att tänka på annat när tiden bara segar fram och man inte får göra ljud som kan väcka någon? Jag jobbade med pappersarbete i rätt många timmar, men det hindrade inte att jag påmindes av smärtan var gång jag rörde mig eller andades in för djupt.

1177 rådde mig att ringa familjeläkaren. Sjuksköterskan hos familjeläkaren bokade genast en tid hos min läkare. Eller genast och genast, jag fick en tid kl 14.15, så jag hann alla fall vila i 4 timmar innan jag tog mig dit. Jag säger vila eftersom det varit svårt att sova på sistone. Om det inte hugger och smärtar så är det i alla fall konstant obehagligt och tryckande över bröstet. I ärlighetens namn hade jag nog ändå väntat mig att sköterskan hos 1177 skulle rekommendera 1 ipren och 2 alvedon och försöka leva som vanligt utan onödig ansträngning i någon vecka. Därför blev jag lite ställd när jag omedelbart fick rådet att ringa och rådfråga på min familjeläkarmottagning och den sköterskan gav mig en tid hos min läkare redan idag.

Efter att ha blivit undersökt noggrant kom läkaren fram till att jag har Morbus Tietze aka Tietzes syndrom  aka Konstokondrit. Det är en inflammation intill bröstbenet, där revbenet övergår till brosk och fäster vid bröstbenet. Jag har detta i två eller fler revben/bröstbensfästen, vilket är en av anledningarna till att jag har så förbannat ont. Den andra är att det helt enkelt är ett rätt smärtsamt tillstånd. Ingen vet varför man får detta, men det är tack och lov ett ofarligt syndrom och det läker av sig självt med tiden. Smärtan avtar allt eftersom. Enligt min läkare kan det vara lite envist och ta flera veckor att läka. Dum som jag är valde jag att googla när jag kom hem och satte andan i halsen då jag på 1177.se läste att det kan ta mellan ett halvt och ett år innan skiten läkt. Jag ska försöka glömma att jag sett det och gå på vad min läkare sa. *haha*

Jag kan jobba under tiden detta läker och jag kommer att jobba under tiden detta läker. Men inte den här veckan. Det är svårt att andas och känns helt omöjligt att ens cykla till jobbet, hur ska jag då klara av att hjälpa barnen med allt de behöver? Visst, jag skulle kanske fixa det – om jag absolut måste – men jag tänker vara smartare än att slita ut mig på det viset. Jag blir hemma de två passen jag har den här veckan, ska äta antiinflammatorisk smärtlindring och vila under veckan och sedan komma igen med nya tag nästa vecka.

 

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Shit asså! Du skrämde nästan byxorna av mig! Var helt övertygad om att du fått en hjärtattack, en sån där kvinnlig smygande variant.

    Hur katten kan man ens få en sån där kokosmockogrej?!

    Ta väl hand om dig. Tala om för Vikingen hur ohyyyyggligt mycket omtanke, omvårdnad, uppassning och kärlek du behöver. För det behöver du!

    • ~Sol~ skriver:

      Jag måste erkänna att jag skrämde mig själv lite också. Innan jag kommit till läkaren, menar jag. Jag vägrade googla på symptomen, det hade varit överjävligt och jag hade nog varit mer död än levande när jag kom till läkaren om jag gjort så. 😉

      Det finns ett gäng teorier om varför man får Kostokondrit men ingen vet egentligen varför folk, speciellt kvinnor, för det. Och hade det suttit på andra sidan – det är vanligast att få på vänster sida – hade jag varit övertygad om att döden stod runt knuten med lien i högsta hugg.

      Han har haft sprickor på revbenen, så han är rätt empatisk mot mig just nu. Vi får se hur länge det håller i sig. Nu menar jag både kostokondriten och hans empatiska ådra. *haha*

  2. Yvonne skriver:

    Oj, det låter väldigt otrevligt! Hoppas det inte blir alltför långvarigt och att du slippa ha så ont. Kram ❤

    • ~Sol~ skriver:

      Det är väldigt otrevligt. Värre än det låter, faktiskt. Men det ger nog med sig snart (hoppas jag) och med smärtstillande är det inte lika illa som innan läkarbesöket. Dessutom vilar jag mycket och då gör jag inte många rörelser alls. Att vända blad i en bok eller trycka ner tangenter på en laptop är inte så krävande. 😀
      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s