Kompromisser

När jag och Vikingen skulle flytta ihop var jag glad. Oerhört glad. Och tveksam. För hur lätt är det att bo tillsammans med någon efter att man haft egen lägenhet i över 11 år? När man fått bestämma precis hur det ska vara och den enda man behövt bråka på är Mini-Belse, som i stort sett höll sig på sitt rum, i köket och i badrummet? Han ansåg inte vardagsrummet vara värt ett besök då han ändå tittade på film genom datorn och då kunde ligga i sängen och göra det. 

Badrummet var liksom aldrig några problem. Han gjorde det han skulle och jag städade ju ändå där några gånger i veckan. Precis som jag gör nu. Men istället för några gånger i veckan städar jag där nästan varje dag. Det blir så när man har tre katter. Jäklar vad det yr damm från lådorna. För att inte tala om katthåren som ligger överallt. Det kan driva vem som helst till vansinne. Men det känns ändå ok. Jag städar badrummet och sen är det bra med det.

Sedan vi flyttade ihop har saker funkat bättre än jag ens vågat hoppas på och då ska ni veta att jag är en ganska jordnära optimist. Vi är olika, jag och Vikingen. Och jag och Blondinen. Och jag och Mini. Och Mini och Vikingen. Och Mini och Blondinen. Och Vikingen och Blondinen. Det utgör en mycket större skara att anpassa sig och ta hänsyn till. Det har som sagt gått över förväntan. Vi – dvs jag och Vikingen, eftersom barnen i stort sett inte bryr sig om städningen lika mycket som vi gör – knorrar ibland, men det beror mest på att vi inte förankrat med den andre vad som behöver göras och vad vi inte hunnit med själva men sånt hör ju till. Allt kan inte flyta smärtfritt hela tiden när man har fler att ta hänsyn till. Därav anledningen till att man måste kompromissa för att få vardagen att fungera.

Och jag kompromissar. Massor. Jag vet inte hur många gånger jag bitit mig i tungan och inte sagt något. För det hör till och jag inser att många av de saker jag skulle vilja ha annorlunda mest beror på att jag haft en särskild ordning när jag bott själv. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta, som det sägs. Och vet ni? Efter ett tag så slipper jag bita mig i tungan över just det jag bitit mig i tungan över. Antingen har jag lärt mig att acceptera olikheterna eller så har jag helt enkelt valt att inte låta irritationen bli mästare över situationen och därför gjort (eller gjort om) saker så att det passar mig bättre. Och jo, jag inser att det faktumet att jag ibland gör om saker kan reta gallfeber på Vikingen men då är det han som får kompromissa lite. *hehe*

Men det finns en sak…. en sak som driver mig till vansinne. En sak som gör att jag vill skrika högt. En sak som gör att det kryper i skinnet på mig av irritation. En sak som får mig att längta efter att bo själv igen.

Det är egentligen en skitsak. Jag vet det. Jag inser det. Jag har full insyn i det.

Ändå kan jag inte låta bli att svära högt varenda gång det sker. Och det gör det ofta. Så ofta att jag pratat med Vikingen om det i förhoppning om att han ska vara lyhörd och ta det som ett av mina OCD´n och därför hjälpa mig med det jobbiga. För det är precis vad det handlar om. Ett OCD. Jag klarar nämligen inte av stök i köket och oavsett det rimliga i att ha ren disk på diskbänken så driver det mig till vansinne när det packas på hög på bänken ovanför diskmaskinen. Vad är meningen med att ställa (ren – notera att den är ren) disk där och sedan lämna den där tills någon (läs; 98% av gångerna jag) inte orkar se den längre eller tills man behöver platsen till att lägga ny, ren disk där?

Jag städar av bänken minst en gång om dagen. Oftast två eller tre. Det är tomt eller i stort sett tomt där när jag går till jobbet. Om jag inte orkat ta det innan jag går och lägger mig  är att det oftast tomt där tio minuter efter att jag klivit upp, duschat och klätt på mig. För jag stör mig så mycket på skiten att jag inte kan äta frukost i lugn och ro utan att ha plockat bort det. Jo, jag vet att det är ett OCD och att jag själv äger problemet. Men saken är den att det verkligen är ett problem för mig. Det spelar ingen roll att jag förstår Vikingens misstro när jag tar upp en sådan skitsak som om det vore något viktigt. Jag förstår honom helt då han säger att ”Det är en diskbänk. Där ställer man ren disk som ska torka. Det är det den är till för.” Jag förstår. Jag gör verkligen det. Jag jobbar på det. 

Och jag dör lite grann inombords varje dag. 

Det där med kompromisser är svårt.