Kan man vara för självständig?

Publicerat: 14 februari, 2016 i Uncategorized

kan själv

Jag är riktigt dålig på att låta någon göra saker för mig. Saker jag kan fixa själv, menar jag. Jag tar tacksamt emot hjälp då det handlar om att saker jag av olika anledningar inte själv kan fixa, men i övrigt är jag nästan så där fånigt, styvnackat, obstinat jäkla självständig och kan minsann själv. Det händer att jag driver andra till vansinne på grund av det. Kan själv!

Jag har en ganska god uppfattning om varför jag är så hårdnackat ska klara av saker själv. Det går långt tillbaka i tiden och jag måste nog erkänna att jag hellre än att analysera och göra något åt det varit rätt nöjd med att jag klarar saker själv. Att jag inte gjort mig beroende av någon. För när jag var yngre, ja till och med från den tiden då jag var liten och i många år framåt, var det inte en bra sak att ha gjort sig beroende av någon. Det fanns alltid ett pris att betala och många gånger var det priset högre än vad som var rimligt. 

Alltså klarade jag mig själv eller var utan. Under åren som gått har jag inte bara utvecklat själv utan även bytt omgivningar och det har gjort att jag till viss del mjuknat gällande att ta emot hjälp från andra. Men jag ber väldigt, väldigt sällan om någon form av hjälp. Undantaget är från Vikingen eller min släkt, men även det blir mer sällan än jag kanske borde. Däremot uppskattar jag verkligen att veta att det finns människor i min omgivning som skulle hjälpa mig om jag behöver det, oavsett anledning och oavsett situation. Det gör stor skillnad för mig då jag ändå försöker fixa allt själv.

I ett av mina förhållanden fick jag väldigt stort ansvar och det som egentligen inte var mitt ansvar blev det eftersom hela tillvaron annars rasat samman för en hel familj. Så kunde vi ju inte ha det, alltså blev jag expert på att klara det mesta, även sådant jag kanske inte kände att jag  borde behöva eller ens borde kunna fixa. Därefter hade jag en lång period då jag bodde själv och inte hade någon direkt inpå att fråga när det uppkom saker, alltså klarade jag mig själv väldigt mycket under den tiden också. Att ha ett barn med vissa sociala och medicinska svårigheter och att pappan till barnet mest slår ifrån sig för också att jag liksom klev i ett par stora skor med bravur. Det var inte lätt, men jag klarade det också till slut. 

Här om dagen fick jag höra något som gjorde mig lite ställd. Nu i efterhand – och då jag hörde det också, även om jag inte var direkt överlycklig över det just då – förstår jag precis vad personen menade och det är därför jag ställer mig frågande till om man kan vara allt för självständig för sitt eget (och andras) bästa. Samtalet hade landat på ett av mina tidigare förhållanden och den jag pratade med konstaterade lätt att jag ju gjort min dåvarande överflödig i förhållandet. Ouch. 

Men han har rätt. Nu höll inte förhållandet speciellt länge heller och det kan nog till stor del förklaras i att vi var för olika och hade för olika behov. Spelar ingen roll att vi var bra för varandra under en period, i längden var olikheterna för stora. Speciellt när han så gärna ville ta hand om mig och jag så länge klarat mig själv att det sitter i ryggraden att hellre böka med saker för att få dem gjorda än att be om hjälp så att allt går smidigare. Vanans makt är stor och i kombination med den ovilja jag har över att vara till besvär för andra gör att jag liksom bara kör på.

Idag ser mitt liv lite annorlunda ut då jag har en karl som alltid finns där för mig och som gärna ger mig ett handtag då jag behöver det men i regel utgår från att jag ber om hjälp då det behövs och i övrigt är nöjd med att veta att jag fixar det själv. Han fattar hur jag funkar och är nöjd över att låta mig vara den jag är. Nu menar jag inte att han släpper allt på mig och tror att det är bra så. Absolut inte. Men säger jag att jag fixar något så tror han på mig och låter mig göra det. Om han i sin tur säger att han ska fixa det kan jag ibland tycka att det går lite för långsamt innan det blir gjort, men jag litar ändå på att han klarar av det. Men oavsett hur jag och Vikingen har det idag så kan det vara dags att se om i boet. Finns det saker jag gör onödigt svåra? För mig? För honom? För oss bägge?

Svaret på min fråga är alltså ja. Och nej. Man och kan inte vara för självständig. Däremot kan man vara styvnackat, obstinat, korkat och fånigt självständig, vilket kan vara illa nog. Då behöver man lära sig att att se de erbjudanden som finns i omgivningen och anpassa sig till dem. Det är inte att vara vek eller svag eller ens att släppa kontrollen (det senare är min största svårighet) utan att ta vara på det som är bra i ens liv. Att våga släppa in någon. Att inse att ensam inte alltid är starkast eller bäst, men samtidigt veta att ensam är stark nog när det behövs. 

”Du gjorde honom överflödig i förhållandet.”
Det ni. Den hade jag gärna varit utan. Dags att börja tänka mig för.

Annonser
kommentarer
  1. f skriver:

    Det är väl just därför självständiga personer bäst passar ihop i en relation med starka personer. Såna som ska stå emot och som accepterar självständigheten och som finns där utan att självständige ska känna att den ger avkall på just sin självständighet.

    • ~Sol~ skriver:

      Javisst är det så, man passar inte ihop med alla och vid olika tillfällen i livet kan de man passar ihop med se olika ut, beroende på vilken nivå man själv är på just då. Det är ju det som är så svårt med det här med kärlek.

  2. Yvonne skriver:

    Fast du sade också nåt väldigt viktigt just; ”Han fattar hur jag funkar och är nöjd över att låta mig vara den jag är” en sån egenskap är dyrbar alltså. Som jag ser det är ni två väldigt jämställda och jämlika. Och då menar jag inte ur jämlikhetsaspekten alls utan att ni står på samma nivå och behöver inte göra er till eller leva upp till nåt för varandra. Självständighet är bra och behöver ju inte nödvändigtvis leda till nån sorts exkluderande.

    • ~Sol~ skriver:

      Det är precis det som gör att vi passar så bra ihop. Vi låter den andra vara den de är. Sedan finns det alltid tillfällen då man får kompromissa för att få förhållandet att funka, men det hör mest till livet och handlar i vårt fall inte om några personlighetsförändringar eller liknande utan att man helt enkelt får bita i det sura äpplet för att det ska passa alla. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s