Hög igenkänningsfaktor

Publicerat: 2 februari, 2016 i Uncategorized

hamburger

Vikingen valde att gå på diet samtidigt som jag den här gången. Som tidigare gånger han valt att göra dieten har han begränsat sig till en vecka. Innan han gick på igår pratade han om att möjligtvis göra två, men det visar sig. Vi kan väl säga så här; han är nog mer pepp på att göra det efter helgen än han är just nu. 

Jag oroade mig över att det skulle bli en väldigt jobbig första vecka, men faktiskt kan jag jämföra det med att kliva i ett par ingångna skor. Inte bekväma sådana, utan bara ingångna. Det funkar, det fyller sitt syfte och det känns inte lika hemskt som det gjorde den allra första veckan. För mig, alltså. Det är nog skillnad att ha hållit på i 26 veckor förra året mot att ha gjort det tre veckor sammanlagt och med veckorna utspridda på fyra månader. 

Oj, vad han lider, min stackars Viking! Jag känner mig elak som fan som inte kan låta bli att skratta åt honom då han muttrar, knorrar, morrar och gnäller när de visar matbilder på tv. Hamburgerreklamer är värst. Jäklar vad gott det ser ut. Jag känner så väl igen den där längtansfulla blicken han kastar mot tv:n innan han prompt tittar bort och svär lite lågt. Jag minns. Det var ett av de allra jobbigaste jag upplevde i början av dieten. Tack och lov avslöjade en kollega till mig att hon läst ett blogginlägg av en känd fotograf som fått i uppdrag att fota en hamburgerreklam och som i inlägget avslöjade att det man ser på bild (och troligen tv) är gjort av plast. Det hjälpte mig att veta det. Det verkar inte hjälpa Vikingen lika mycket. 

Han är hungrigare än vad jag var i början, men nog känner jag igen en hel del av det han går igenom ändå. Jag fixar soppan bättre än honom och därför klarade jag av den där värsta hungerkänslan som kom, men i övrigt håller jag med. Man blir förbannat sugen på precis allt! Sådant man vanligtvis inte vill peta på med tång ser plötsligt oerhört frestande ut. Helt galet. Jag skrattar visserligen åt honom, men innerst inne hyser jag en väldig förståelse för vad han går igenom.

Samtidigt är jag glad över att jag hade de där skorna att kliva i. Det vette fan om jag orkat en vända till om jag tvingats genomgå det han går igenom nu. Eller jo, det hade jag men bara för att jag vägrar ge upp. Jag är ändå rätt nöjd över att jag inte känner så den här gången, utan att det helt enkelt var som att fortsätta som det var mot slutet av min förra resa, minus känslan av att det räcker nu. Jag fixar nog den här månaden ”utan problem”, dvs att jag inte kommer att ha problem med att få skallen med mig. Hur det är med tristessen och att jag avskyr att behöva planera och tänka på mat hela tiden är en annan femma. 

Håll tummarna för att jag går ner mycket i början, även om jag på intet vis förväntar mig att gå ner lika mycket som jag gjorde första vändan. För det har min kropp nog inte vilat från dieten tillräckligt. Men två kilo i veckan de första tre vore tacksamt. Om inte så blir det en väldigt lång senvinter och förvår. Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte behöver traggla på i en si så där tio veckor eller mer. Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte! Men är det det som krävs så är det det jag gör. Jag ska nå mitt mål. Punkt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s