Lite allt möjligt

Publicerat: 21 november, 2015 i Uncategorized

Writing Tools

Tiden bara springer iväg från mig. Inte alls på något dåligt vis, utan bara så att jag ibland inte hinner med saker som jag gillar. Som att blogga. Jag vet inte hur många gånger jag på sistone sagt mig själv att jag ska komma ihåg att blogga om det, det och det för att sedan komma hem med skallen full av allt annat än vad jag skulle komma ihåg att blogga om. När jag sedan sätter mig med datorn är allt jag bestämt att minnas som bortblåst. Puts väck.

Nu är det ju ingen större katastrof om jag inte plitar ner mina ord på det ofta fyndiga sätt jag funderat ut under dagen, men det blir ändå lite tomt inom mig när jag inte kommer på en enda sak att skriva om. Speciellt när jag haft en ett ämne och ibland en schyst inledning till ett blogginlägg för bara några timmar sen. Jag antar att jag får börja bära med mig ett litet anteckningsblock och skriva ner sakerna så snart jag kommer på dem, lite som jag gärna gör när jag är ute och reser. Då ser jag gärna till att ha papper och penna till hands för att skriva upp tankar, funderingar, frågor och små anekdoter.

Det nya jobbet går bra. Jag har lyckats sitta på händerna relativt mycket gällande saker jag inte förstår och nog gärna skulle vilja ändra på för att det ska vara mer logiskt för mig. Vissa saker har jag naturligtvis kommenterat men det är som det ska när det kommer ny personal. Det är lätt att bli hemmablind när man går på samma ställe dag ut och dag in och då kan en ny person liksom väcka resten av gruppen också. Allt behöver inte göras likadant bara för att man alltid gjort så.

Jag håller på att lära mig rutiner, att sova jour med ena ögat öppet, hur saker är där och främst av allt, lära känna barn och personal ordentligt. Det är himla roligt! Jag har dessutom haft väldigt mycket att göra hittills, vilket är bra. De gånger det inte per automatik funnits massor att göra har jag ägnat mig åt att titta igenom pärmar och göra mig själv en del av stället.

Igår hade vi bjudit hem några vänner för en trevlig kväll. Det blev precis lika roligt som vi trodde att det skulle bli. Lite käk, bandy på tv, gott att dricka, många skratt, lite Wii Bowling under vilken Vikingen hävdar att jag ägnade mig åt misshandel men det omöjligt kan vara misshandel om han sitter i soffan direkt bakom den som spelar just då. Han insisterar på att jag kunde ha stått två steg bort men det är bara dumt. Klart jag står mitt framför tv:n när jag bowlar. Vem har hört talas om att kasta iväg klotet från sidan, liksom. *hehe*

Senare på kvällen kom fler vänner över och på något konstigt vis blev alla riktigt glada i hatten. Återigen säger Vikingen att det måste vara mitt fel, men ärligt?!? Man kan faktiskt säga nej till drinkar, trots att jag i princip tvingar den i handen på dig. Faktiskt. Det blev hur som helst en ganska lång kväll och jag kröp inte ner i sängen förrän klockan slagit fem i morse. Därför var det lite förvånande att jag sedan stod och bakade bröd redan klockan halv elva idag. 

Jag lämnade däremot frukoststöket till Vikingen och tog det sedan lugnt resten av dagen. Det blev en tur till Rockis för att titta på dambandymatchen mot Nässjö men bortsett från den välbehövliga promenaden dit och hem. Frisk luft var precis vad jag behövde. Att smita in på pizzerian längre ner på gatan på vägen hem var också vad vi behövde idag. De gör dessutom jäkligt goda pizzor.

Nu när vi ändå är inne på mat kan jag med rätt mycket stolthet för min prestation meddela att jag vägde mig idag och att de där 2.5 kilona jag gått upp sedan jag slutade med dieten är borta. Mer än borta, till och med. Jag väger 300 g (ja, jag vet hur lite det faktiskt är men ändå!) mindre än jag gjorde när jag la av med matrestriktionerna. Det kanske inte håller i sig, men just här och nu så har jag ändå lyckats hålla min kosthållning på en bra nivå. Jag äter det jag vill, när jag vill och hur jag vill men inte nödvändigtvis inte lika mycket som mina ögon vill längre. Det är nog den avgörande skillnaden. Jag äter som sagt allt men begränsar mängden. Ingen, absolut ingen, behöver äta lika mycket som jag gjorde förr. 

Jag tränar som fan. Usch, tvi och fy. Men så är det. Hittills har jag varit till gymmet två timmar  veckan och simmat 1 km. Utom den här veckan, då gymmade jag i en timme till istället för att simma den där kilometern. Och nej, jag gillar inte mer nu än tidigare. Men numera har jag en förhoppning med eländet. Inte ett mål eller en plan, utan just det jag skrev… en förhoppning. Eftersom jag hade rätt rejäla volanger på magen och sedan tappade 45 cm där har jag en del löst skinn där. Inte så att jag ser ut som ett russin eller så, inte än, men tillräckligt för att jag ska ha en förhoppning om att all den där skittråkiga träningen ska ha en schyst bieffekt. Att gymma är att bibehålla styrka, skaffa kondis och inte tappa det mitt tidigare jobb givit mig i form av vardagsmotion. Om bieffekten blir att huden på magen stramar till sig lite så är det helt ok för mig. 

Tja. Nu har jag nog sagt mitt för den här gången. Nästa gång blir det kanske intressantare, om jag bara får tummen ur och slänger ner det där anteckningsblocket och pennan i någon av jackfickorna. Eller om jag ska vara ärlig, jag hoppas verkligen att nästa inlägg är intressantare. Dessa dagboksanteckningar är bara en liten del av det som trängs i min skalle och jag föredrar när andra saker tränger ut dem. Håll tummarna. 

Annonser
kommentarer
  1. Ullrika skriver:

    Om du visste hur mycket jag velat blogga… men inte orkat. Å så kan jag ju inte kommentera varenda inlägg här nu heller 🙂 får nöja med med att läsa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s