En piss i havet

Publicerat: 6 oktober, 2015 i Uncategorized

compassion

3 år och 4 månader gammal stod jag för första gången på svensk mark. För liten för att förstå, men inte för liten för att ha mardrömmar över saker jag varit med om. Känna saknad. Jag minns inte särskilt mycket från den tiden. Om det beror på ett aktiv val att förtränga eller för att jag var väldigt ung spelar ingen roll. Kanske var det en kombination. Mina tydligare minnen börjar dock strax därefter. En del inte så trevliga sådana och en del väldigt mycket trevligare sådana. 

Jag minns att jag plockat upp språket lite medan vi vistades i Finland men att jag ändå tyckte att orden uttalades konstigt när vi kom hit. I efterhand är jag lite glad över att jag hamnade här istället för någonstans där de förvränger orden än mer än i Västerås. Men då, som väldigt liten, tyckte jag att de svenska orden lät konstigt. Jag hade ju bara hört dem med finlandssvensk dialekt innan. Dessutom hade jag inte hunnit snappa upp särskilt mycket språk alls medan vi var där. Tillsammans med min väldigt låga ålder gjorde det att jag tyckte att världen vi kommit till var lite läskig. 

Jag och mina syskon togs väl omhand om. Alla tre fick börja på dagis och när sedan min yngsta syster, som föddes här, blev gammal nog fick även hon gå på dagis. När jag sedan blev gammal nog att gå på lekis följde någon av mina dagisfröknar med mig dit och hämtade sedan mig efteråt. Det var ett specialarrangemang som jag än idag inte förstår varför jag fick, men så var det ändå. När jag sedan började skolan fick jag gå på fritids efteråt, trots att min mamma slutat på SFI och var arbetslös vid det laget. Nej, jag vet inte anledningen till att jag fick gå på fritids heller, men vad jag däremot minns är hur roligt jag hade det. 

Något annat jag minns tydligt är blandningen av människor som fanns i mitt område. Det tog inte särdeles lång tid att förstå att mitt område inte var något att yvas över och att de flesta som inte bodde där på Vallby eller på Hammarby, Råby. Bäckby eller Bjurhovda såg ner på folk som gjorde det. Ändå var jag stolt. Som en tupp. Jag själv var engelskspråkig med finskt påbrå (dock utan att någonsin använda mig av den väldigt lilla finskan jag kunde, något som sedan föll i glömska), min bästa vän på dagis var svenska och även om hon fortsatte vara en nära vän genom åren var hon inte alltid min närmsta vän. Istället kom och gick folk från olika delar av världen.

Sverige, Irland, Ungern, Bulgarien, Turkiet, Syrien, Egypten, Italien, Finland, Pakistan, Kina, Spanien, Estland, Jamaica, England, Chile, Argentina och gud vet vart alla kom ifrån. Men roligt hade vi! Ibland fanns inget gemensamt språk, men vad spelade det väl för roll när man lekte? Det spelade inte ens roll när man blev lite äldre och satt och hängde i grupp, så där som tonåringar gör. Det var inte viktigt. Det viktiga var att man var med. Att alla fick vara med. 

På den tiden var det lite mer områdesorienterat än det är idag. Man gick i småskolan på det område man bodde på och kunde som längst äventyra sig iväg till närliggande område om ens eget område inte hade någon högstadieskola, men utöver det var man inom sitt område. Stan var inte att tänka på förrän man kommit upp i tidigast högstadieåldern och oftast inte ens då. Man blev en sådan som hängde på stan i samband med att man började på gymnasiet, antingen på stan eller så att man ändå måste byta buss på stan och sedan kunde man ju lika gärna hänga kvar där en stund. Bara för att.

Jag tänker inte påstå att jag inte såg några kulturella skillnader mellan mina vänner. Klart jag gjorde det. Syrianerna var tuffa som fan utåt, speciellt killarna, och kaxade gärna mot andra men en förälder eller äldre släkting råkade komma förbi blev de fromma som lamm och bände sig på mitten för att uppföra sig väl. Samtidigt hade de en helt annan gästfrihet hemma. Mina svenska och finska vänner bad mig ofta vänta på deras rum eller gå ut medan de åt medan de flesta av mina utländska vänner erbjöd mig att göra dem sällskap. Sydamerikanerna pratade med hela kroppen och höjde ofta rösten utan att för den skull vara arga. Ja, jag generaliserar. 

Jag var själv ett barn på den här tiden och såg saker ur ett barns perspektiv. Jag varken såg eller förstod allt. Ändå vet jag att det fanns män som på fullaste allvar förväntades att lydas utan minsta tvekan. Kvinnor som förtryckte och mobbade barn och andra. Barn som blev en produkt av deras omgivning. Jag såg och upplevde våld, mental och fysisk misshandel och förtryck. Ibland under inflytande av alkohol eller olagliga substanser och ibland bara för att personen hade en dålig dag. Jag såg vänner med blåmärken, Jag bar själv blåmärken, både synliga och osynliga. 

Anledningen till att jag berättar detta är inte för att ni ska tycka synd om mig. Istället vill jag att ni läser det jag skriver. Det handlar om människor från hela världen. Med olika kulturer och trosinriktningar. Människor. Jag vet inte allt som hände – eller inte hände – bakom deras stängda dörrar. Jag vet dock att det jag faktiskt vet hände bakom kulisserna hos människor från hela världen. Det handlade inte om vart de kom ifrån eller vilken religion de hade. Inte heller handlade det enbart om missbruk och galenskap. Nu levde vi visserligen i en annan tid, där barnkonventionens förbud mot aga nyligen gjorts till lag i Sverige och många inte riktigt tagit till sig den ännu, men en svensk man hade lika lätt för att smälla till sitt barn som en sydamerikan. En finsk kvinna tyckte att det var helt normalt att låsa in sina barn då de inte lyssnat. En turkisk man tog fram bältet. En kinesisk förälder klippte av håret på sitt barn för att visa dess skamliga beteende. 

Beteenden finns över hela världen. Dåliga också. Jag förstår att man kan ha lättare till vissa beteenden om de är accepterade som gängse norm där man kommer ifrån. Absolut. Man gör som man är van vid och tycker inte att det är något konstigt alls. Normalisering är en farlig process. Är aga lagligt i ett land beror det troligen på att aga används ofta och anses normalt, att det hör till. Får inte kvinnor ta del av beslutsprocesserna anses detta i sin tur att vara normalt. Det hör till. Gör man si eller gör man så för att det är det man vet så följer man bara sedan därifrån man kommer.

Men vet ni? Det innebär inte att alla nödvändigtvis håller med och tycker att det ska vara så. Det innebär heller inte att de som av gammal hävd tycker så inte kan ändra sig. Att de kan tänka till. Fundera lite själva när de kommer i en situation där det finns alternativ. När man får tycka och tänka annorlunda. Där det är normalt att tycka att sådant inte är normalt. Det normala avnormaliseras och blir onormalt. 

Om alla muslimer vore odjur så är inte de kristna bättre. Under de kristnas tvåtusenåriga välde av att vända andra kinden till har en enorm del av världens befolkning dödats och lemlästats i Kristus namn. Inkvisition, korståg, häxprocesser, missionärsexpeditioner, kyrkomäns girighet och massmissbruk och allt vad det är har krävt fler dödsfall än vi kan räkna. I Jesu Kristi namn. I Gud den allsmäktiges namn. Ändå finns det goda kristna. Människor som är kristna av rätt orsaker. På samma vis finns det onda och goda muslimer, buddister, hinduister och vad man nu råkar tro på. Människor.

Något jag däremot slås av när jag ser och hör vad som händer runt om i världen är att många av de människor som i nuläget tvingas överge land, språk, familj och allt de har för att försöka överleva och någon gång i framtiden få ett drägligt liv igen är att de kanske inte alls förstår vad vi säger. Hur vi gör. Varför vi tänker som vi gör. Inte för att de inte har förstånd till det, utan för att de levt ett liv som inte påminner om det vi lever idag. Gick man däremot tillbaka 100-150 år i tiden och ser vart vi var då, vart i utvecklingen vi befann oss i då – både tekniskt och tankemässigt –  och hur gemene man levde så är det nog lättare att förstå den förvirring som finns i bland de som i desperation lämnat sina egna områden. 

Nej, jag säger inte att de är efterblivna eller senfärdiga. Jag säger heller inte att de aldrig, någonsin upplevt teknik eller sett det vi tar för givet till vardags. Jag säger däremot att det är en jäkla skillnad på att vara bonde i Sverige mot att vara bonde i Syriens karga landskap. Jag säger även att dessa människor har förmåga att förstå teknikens utveckling utan problem men att de eventuellt inte haft möjlighet att uppleva den tillräckligt mycket för att ha någon ingående kunskap inom området för att förstå den just nu. Vi gör alla en resa genom livet och den resan ser olika ut för var och en av oss. Därför kan man inte utgå från sig själv när man försöker bedöma andra. Vem ska man då utgå ifrån? Ja, det är en bra fråga och jag har inget enhetligt svar på den. Jag vet däremot att jag inte vet, kan, har sett eller upplevt allt och att jag därför inte ska döma andra utifrån det jag tror mig veta. 

Det jag med den här långa texten vill ha sagt är att jag skräms av att se hur lätt vi glömmer. Hur lätt det är för samhället att stänga till så snart det kommer något okänt. För sjuttio år sedan flydde miljoner människor från och inom Europa. Omvärlden slöt upp och gjorde vad de kan. Medmänskligheten flödade och rann över. Kriget påverkade oss alla. Idag krigas det i Mellan Östern och folk skräms av den anstormning som kommer. Gränser stängs. Rop om invasioner hörs. Protester skallar. Rädsla och oro suger i mellangärden. 

Var i ligger skillnaden? Handlar det om att man för dryga 100 år sedan hade en annan form av migration i världen? Man hade släktingar, nära släktingar, som rest till Amerika. Eller Frankrike. Eller England. Dessa släktingar hade i sin tur dessa släktingar kvar i sina hemländer. Folk rörde på sig utan att behöva fly. Det var visserligen en migration men en ordnad och ekonomisk sådan hellre än en panikartad och skräckfylld sådan? När sedan kriget kom slöt världen upp. För att alla kände någon som var kvar i det gamla landet? För att man kände någon som var i det nya landet? Är empati större när vi känner någon som är drabbad? 

Jag är en av de som tycker att vi ska hjälpa. Att flyktingar ska få komma hit. Jag tycker vidare att det är upp till oss att visa hur vårt samhälle fungerar och leda den stora skaran – största skaran – av flyktingar som inte vill annat än att få komma till ro i vårt samhälle, följa våra normer och lagar och bli en del av Sverige i sin strävan. Att man råkar födas i Teheran, Jalalabad, Bujumbura, Cochabamba eller Xi´an gör dig inte till ett monster. Inte ens om du uppfostras av monster. Om du däremot väljer att vara ett monster så är du det, oavsett vart du bor eller kommer ifrån. Ge dessa människor en chans. Öppna deras värld och bjud in dem i vår. Troligen släpper vi in ett monster eller två – tyvärr – men i det stora hela hjälper vi människor i nöd. Människor som du och jag. Människor som i sin tur kanske hade hjälpt oss om skon suttit på den andra foten. Människor som skulle hjälpa oss vakta mot monstren. 

Personligen tycker jag att vår invandrarpolitik är under all kritik. Så har det varit i många år och denna plötsliga anstormning gör den inte bättre. Istället har den havererat och det ena ryktet värre än det andra om vad som händer när flyktingarna kommer sprids i sociala medier. Källkritik verkar vara en utdöende konst och SD får ett allt större följe. Skrämmande. Det SD förespråkar är ju precis det de själva säger sig inte vilja ha in. De påstår sig värna om det svenska, om våra traditioner, gamla, unga och skolor. De säger sig inte vilja ha så stora klasskillnader och att man ska hjälpa folk på plats. Hjälpa på plats? Men om platsen inte längre finns då?

Vi är varken mer eller mindre värda än dessa människor. Vi är alla människor. Jag, du, vi, han, hon, de, De är dock värda all hjälp de kan få. Vi måste samla ihop oss och inse att de enbart är i denna situationen för att de råkade födas där det är oroligheter idag. Det kunde ha varit vi. Vem vet, om femtio eller hundra år så kanske det är vi. Jo, ekonomi är viktigt och nej, man ska inte urholka det egna landet för att hjälpa alla i hela världen. Det går inte. Det skulle bara orsaka mer kaos i världen om man gjorde så. Många med mig verkar tycka att ekonomi är en svår fråga. Därför är det inte konstigt att så många ropar om att lägga pengarna från flyktingpolitiken på våra gamla och sjuka istället. Men hur tänker man egentligen då? Våra gamla och sjuka fick inte mer innan flyktingströmmen kom heller. Skolorna fick också bara sin beskärda del. Då kan vi helt enkelt dra slutledningen att de olika pengarna inte delas och således inte har med varandra att göra. Hur exakt det fungera får ni fråga någon annan om, jag vet inte. Jag vet däremot att våra unga, gamla och sjuka inte skulle få ett enda öre mer om vi plötsligt drog in alla bistånd och utgifter för flyktinghjälp. Därför tycker jag att vi ska fortsätta hjälpa så mycket vi kan. Om några år kommer dessa flyktingar i sin tur göra vårt land rikare genom jobb, egna företag, skatter och allt vad vi själva bidrar med. 

Man kan däremot hjälpa väldigt många. En piss i havet jämfört med alla som behöver hjälp, men ett enormt steg för mänskligheten för oss själva och de vi hjälper. Och de vi hjälper kan sedan i sin tur hjälpa andra. Då blir det plötsligt en pöl i havet istället för en liten piss. Det handlar inte om religion. Det handlar om medmänsklighet. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s