Periodare

Publicerat: 25 augusti, 2015 i Uncategorized
Etiketter:, , , ,

gone-girl

Jag själv skulle påstå att jag är en periodare när det gäller att läsa böcker, men jag tvivlar på att någon annan skulle hålla med mig. I alla fall inte någon som inte är likadan som jag; någon som alltid har en bok på gång och oftast läser slut på en bok inom två veckor men som där i mellan har perioder då man slukar tre eller till och med fyra böcker på den tiden. Två veckor är lång tid för att läsa en bok och för mig känns det inte alls konstigt att konstatera att jag sedan den 28:e juli läst fem böcker. 

Jag började med ”Gone, girl”. Mest för att jag fått den i julklapp och det kändes som att jag behövde läsa den för att inte vara otrevlig. Det visade sig att den var riktigt jäkla kass och att jag efter halva boken var egentligen var färdig med den. Ändå läste jag ut den. För att jag gör så. Och för att jag fått den i julklapp. Jag förstår inte alls hypen kring den boken och hoppas för allas skull att filmen är bättre än den där eländiga saken. Den tog dessutom längst tid att läsa. Hela två veckor tog det innan jag äntligen slog ihop pärmarna för gott. 

The last kingdom

Nästa bok jag gav mig på var ”The last kingdom”, vilket är den första i en serie som handlar om Uthred, en saxisk pojke vars far dör i ett slag mot danerna vid York (Eoforwick på den tiden, ett ord som betydde grisfarm). Uthred blir därmed herre över faderns borg och all land runt om. Nu råkar det sig så illa att fadern tagit med den nioåriga sonen för att han ska bevittna ett krig och lära sig bli en man och när fadern dör blir Uthred tillfångatagen av danerna och tillbringar sedan de kommande sex åren i deras vård. Jag skulle kunna säga fångenskap men det vore fel. Han behandlas som en son i huset och lär sig nordmännens språk, religion, krigskonst och allt annat man nu råkar få med sig när man vistas bland folk. Hemmavid la hans farbror beslag på Uthreds arv och skulle mer än gärna se pojken död så att ingen annan än han och hans söner hade anspråk på borgen och makten. 

the pale horseman

Anledningen till att jag gav en sådan utförlig beskrivning om vad ”The last kingdom” handlar om är att de kommande två böckerna jag läste var del två och tre i samma serie. I ”The pale horseman” är Uthred en ung man som tvingats söka skydd hos Alfred, kung över Wessex och den kung som i senare tider kommer att gå under namnet Alfred den Store, kungen som enade Britannien. Ni kan ju tänka er vilka konflikter detta medförde för Uthred, född saxare, formad till dan med större respekt för dessa än för sitt eget folk och sedan tvungen att tjäna den saxiska kungen, som dessutom råkar tillbe den i Uthreds åsikt svagare guden med en hetta som gränsar till galenskap. Enligt Uthred, alltså. Livet är inte helt lätt för den unge, hetsporrade ädlingen utan land. 

lords of the north

I tredje boken ”The lords of the north” händer det en hel massa saker som gör att Uthred är både längre ifrån att kräva sitt arv än någonsin och att vara närmare än någonsin att äntligen bli herre över sina ägor. Man får följa honom genom krig, vedermödor, goda tider, svek, förräderi, stark vänskap, generositet och allt annat som finns i världen. Det jag gillar bäst med böckerna är egentligen inte huvudpersonen, han kan tidvis vara dryg och fånig i sin övertygelse i att han har rätt och i hans motvillighet att acceptera att man ibland måste göra saker för att livet helt enkelt ser ut så, utan i att författaren är påläst och verkligen bemödar sig att skriva böckerna utifrån hur livet var på den tiden. Naturligtvis är mycket påhittat och ingen vet egentligen hur det faktiskt var, men utifrån de kvarlämningar och de dokument som överlevt finns det ändå en hyfsad uppfattning och Bernard Cornwell har verkligen ansträngt sig för att få det så korrekt som möjligt. Inte heller utmålar han någon sida som monstruösa eller bestialiska, utan det är helt enkelt folk som försöker leva utifrån de förutsättningar som de har. De historiska skillnader som ändå finns i böckerna har han förklarat anledningen till i eftertexten, vilket kändes bra för mig som är en historienörd. 

Odinsbarn

Tyvärr hade jag bara tre av böckerna hemma och då jag jobbat en hel del trodde jag inte att jag skulle behöva ha fler delar hemma förrän om några veckor. Ack, så fel jag hade! Jag beställde tre delar till så snart jag insett mitt misstag, men de har ännu inte hunnit hit. Som tur är hade jag en annan bok som jag verkligen ville läsa hemma, en fantasybok av en norsk författarinna som påstås bryta mot gängse ”fantasynormer”. Mycket intressant. Och jag blev verkligen inte besviken. Jag plöjde den 662 sidor långa boken på bara två dagar. Det i sig är dålig planering eftersom jag numera inte har något att läsa förrän fortsättningen på Uthred-böckerna dimper ner i brevlådan, men satan i gatan vilken intressant vinkling det var i boken jag precis läst!

”Odinsbarn” utspelar sig i en annan, troligen parallell, värld än den mänskliga där männskr är mytologiska avgrundsodjur som sprider röta om man kommer dem för nära. I den parallella, fornnordiska världen hamnar en nyfödd liten flicka som hittas av en ensling som inte klarar av att ta flickan av daga. Istället gör han så att det ser ut som om hon förlorat det kännetecken folket har i en vargattack och låter henne tro att hon är precis som alla andra. I alla fall fram tills det blir ohållbart och den nu femtonåriga flickan tvingas slåss för sitt liv. Det finns många böcker av detta slag, men få där människor har en undanskymd och olycksbådande plats i berättelsen. Det finns uppenbarligen likheter mellan världarna, annars skulle inte Hirka, som flickan heter, kunna misstas för en ättling (som de kallar sitt folkslag) enbart genom att avlägsna något på kroppen men det är ändå intressant hur Siri Pettersen lyckats binda ihop berättelsen på ett sådant bra sätt som hon gör. 

röta

Boken tog slut alldeles för fort. Jag har naturligtvis beställt del två, ”Röta”, men den är inte leveransklar förrän i slutet av nästa månad. Det är kanske lika bra eftersom jag då hinner plöja några Uthred-böcker till innan jag vänder min uppmärksamhet mot Hirka och hennes äventyr igen? Det finns nio böcker i serien än så länge och jag borde rimligen ha hunnit läsa ut i alla fall sju eller åtta av dem innan Röta landar i brevlådan. Men jag ser med spänning fram emot att få läsa Röta. Den har en en mycket annorlunda twist och jag vill se hur författarinnan lyckats få ihop det.  

Som jag sa, jag är periodare. Just nu är jag inne i en period. 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Också periodare … fast inte på samma sätt. Handlar mer om läsa eller inte läsa, även om jag senaste tiden varit mer på läsaspåret. Gone girl har jag inte läst. Men väl sett filmen och tyckte den var jättebra! Fast kanske just för att jag inte läst …

    • ~Sol~ skriver:

      Jag har alltid en bok på gång, sen är det inte säkert det går speciellt snabbt att läsa den. Oftast tar det dock bara någon vecka eller två och då har jag läst långsamt.
      Jag tyckte att Gone girl var trälig att komma in i, det fanns alldeles för mycket som var förutsägbart och när sedan upplösningen kom gäspade jag stort. Tyvärr. 😦

      Jag valde att påbörja en trilogi i Mini-Belse´s samling av Warcraftböcker. Det visade sig vara vad som hänt innan de böcker jag redan läst, men det är ok. Jag avslutar trilogin och fortsätter sedan på serien om Uthred. Blir lagom för några veckor framöver. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s