Våga vägra sällskap

Publicerat: 15 augusti, 2015 i Uncategorized

rocklundaspåret

Så här tomt är det i spåret en lördagsmorgon kl 8.50.

I morse vaknade jag vid sex första gången. Vid sex, inte av eller för sex. Då är det fan inte ok! Jag börjar inte jobba förrän klockan 13 idag och då vill jag fan inte slå upp ögonen och vara pigg klockan 6 på morgonen. Punkt. Jag är inte och kommer aldrig att vara en morgonmänniska, även om min kropp envisats med att vakna före klockan 8 alla mina lediga förmiddagar denna vecka. 

Jag vägrade så klart att kliva upp så tidigt och lyckades slumra till en stund till. Eftersom jag känner mig själv hade jag ställt ett larm denna gång, jag har ingen lust att sova i tre timmar till och sedan vara som en klubbad oxe resten av dagen. Att sova en liten stund till går, men en längre stund rubbar alla mina sinnen och jag blir som en sengångare. Kändes inte aktuellt då jag ska jobba hela eftermiddagen och kvällen och sedan ska köra ett morgon/dagpass i morgon. Nej tack.

På något vis vaknade jag före det att larmet gick igång och baserat på erfarenhet trodde jag att jag skulle vara ensam vaken i några timmar. Bortsett från katterna då, men de brukar i regel gå lägga sig en stund till efter att de ätit frukost. Döm om min förvåning när Vikingen öppnade ögonen strax efter att jag gjort det. Det kändes lite overkligt att vi låg där i sängen och hade en fullt vaken och vettig konversation före klockan hunnit slå 8 på en lördagsmorgon. Vad är oddsen, liksom?

Hur det än var så bestämde jag mig för att jag skulle bege mig ut i spåret innan frukost. Ja, jag vet att det är galet och jag förstår inte heller vad som kommit över mig, men den här veckan har jag jobbat 3 km fyra gånger och gått 5 km en gång. Första gången jag sprang 3:an kom var jag skitglad över att orka springa drygt halva och då med promenader mellan löpningen. Jag säger springa och löpning, men vi förstår väl alla att det handlar om att jag lufsar fram samtidigt som kroppen rör sig som om den jobbar utan att det för den skull går särdeles snabbt? Jag rör mig hur som helst snabbare än jag gör då jag går, vilket gör att jag svettas som en gris och knappt ser något för allt salt i svetten som rinner ner i ögonen. 

Jag höll på att sätta i halsen när Vikingen deklarerade att han också skulle ut och springa. För första gången sedan vi flyttade ihop. Jag vet att han sprungit sedan vi blev ihop, men det handlar om si så där en eller två gånger och långt innan vi flyttade ihop, alltså är det minst två år sedan han sprang över huvud taget. Men det spelar ingen roll. Han har mycket bättre grundkondis än jag och har dessutom flera meter längre ben än jag. Finns inte en snöbolls chans i helvetet att jag tänker springa någonstans i sällskap med honom! 

Snabbt som ögat hade jag träningskläder på mig, en full vattenflaska i handen och deklarerade att jag verkligen inte tänker springa tillsammans med honom då jag har nog med att hänga med mig själv, än mindre honom. Därefter cyklade jag glatt iväg till Rocklunda och satte sedan fart i spåret innan han hunnit fram. Jag räknade kallt med att han skulle varva mig, oavsett när han kom fram, men tro på fan att jag orkade springa hela 2.5 km utav de 3 och tog mig runt på 22 minuter. Han kom ångandes strax efter jag tagit mig fram till min cykel, men hade sådan jäkla fart att jag utgick från att han precis börjat springa och således cyklade jag hem och satte på kaffe åt honom istället för att hänga kvar och vänta.

Jag tycker att jag gjorde ett riktigt bra varv. Det är sammanlagt det längsta jag sprungit på femton eller så år, tiden känns bra, jag har slagit personbästa (nu räknas inte tiderna från då jag var ung och sprang regelbundet, bara så ni vet!) och jag föll inte ihop i en blöt fläck när jag kom i mål. Snacka om att jag var nöjd! Sedan kom Vikingen och var mindre nöjd med att ha tagit sig runt 3:an på ”hela” 19 minuter. Det var en sådan dålig tid jämfört med hur han sprang tidigare. Alltså. Vad fan?!? Kom inte här och gnäll över den dåliga tiden när jag sitter och är skitnöjd över mig själv. Det är bara taskigt. Det spelar ingen roll att man bara ska jämföra med sig själv, att han har styltor till ben, att han inte bär på lika många överviktskilon och att han har bättre grundkondis än jag. Det är ändå inte ok. Punkt!

Jag bestämde mig snabbt för att strunta i hans negativism och fortsatte därmed att vara skitnöjd över min egen prestation. Kanske kommer jag runt 3:an utan att gå alls snart? Eller troligare, snart orkar jag runt 3:an och bara går i de värsta uppförsbackarna. *haha* Jag har inga illusioner om min förmåga. Men det spelar ingen roll. För tre månader sen sprang jag 1 km på löpbandet på gymmet utan att stanna. Innan det var det 15 år sedan jag sprang alls, utom någon enstaka gång till bussen. De senaste två veckorna har jag sprungit fem gånger och promenerat fyra, var av fyra av löptillfällena varit runt 3:an och jag förbättrat både tiden och antalet meter jag sprungit/lufsat fram varje gång. Med den bakgrunden kan man säga att jag som novis på att springa gjort jäkligt stora framsteg. Jag kommer att fortsätta att springa och jag kommer att fortsätta vägra springa tillsammans med Vikingen… eller någon annan heller, för den delen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s