Det håller än

Publicerat: 2 juli, 2015 i Uncategorized

delmål

Idag ställde jag mig på vågen efter att i ungefär tre veckor ha ätit och druckit precis vad jag velat här hemma. Jag har alltså ätit den maten jag känt för, smaskat på chokladen jag köpte i taxfreen på flygplatsen, mumsat i mig lite chips med dip, druckit läsk och ett glas vin eller två, köpt och inmundigat lite smågodis och fikat på jobbet. Eftersom jag visste att jag gått ner två av de där tre och ett halvt kg jag sammanlagt gick upp efter att jag slutat med dieten samt varit på semester och då verkligen njutit av vardagen kände jag att jag nog inte var helt ute och cyklade, vilket gjorde det lättare att titta ner mot siffrorna på vågen idag.

Jag har gått ner ytterligare ett halvt kg. Det innebär att jag numera ligger där jag låg efter att kroppen stabiliserat sig efter dieten. 1 kg upp innebär ändå sammanlagt 23 kg ner. Det känns jäkligt bra! Fan vad skönt att få bevis på att jag numera tänker mer ‘rätt’ när det gäller mat. Jag tar mindre portioner och i dessa portioner får kolhydraterna mindre utrymme. Proteiner och sallad får desto mer plats, men utan att det överdrivs. Jag har i stort sett slutat lägga på utifrån vad ögonen vill och går helt enkelt efter vad jag behöver. Magen får inte heller säga sitt då den bevisligen fixar att svälja dubbelt så mycket som jag behöver. Och det viktigaste av allt; Jag är inte hungrig. 

Jag var lite orolig över att min oförmåga att känna mättnadskänsla skulle göra att jag kräver mer mat än andra, men det har visat sig att jag visserligen inte känner mig stånkmätt någon gång men att jag precis som tidigare – då jag åt dubbelt så mycket utan att bli stånkmätt – känner mig nöjd när jag går ifrån bordet. Så ja, detta håller än. Jag njuter av livet utan att förvägra mig något jag verkligen vill ha, men begränsar en del av det där jag ändå inte egentligen saknar. Kontentan är att jag håller vikten jag kommit ner i bra. Bra! Gissa om den upptäckten gör mig glad?!?

Jag har helt bestämt mig för när jag påbörjar den andra etappen av dieten. Det är nu två veckor dit och jag håller redan på att förbereda skallen för det. Hur jag än vänder och vrider på det så är det skittråkigt att gå på diet. Jo, dag fem och sex känns jäkligt bra, men de övriga är endast en enda lång transportsträcka. Utan dag fem och sex skulle jag inte fixa det alls. Det är väl uträknat då, antar jag, men ändå. Men jag tänker så här; Om jag gör detta nu, ser till att motionera och träna regelbundet och sedan anammar en normal och vettig kosthållning i framtiden så blir detta sista gången jag behöver utsätta mig för eländet. I resten av mitt liv.

Det där med träningen är nog viktigare än jag vill erkänna. Satan i gatan vad jag har ont i axlarna. Hela tiden. Oavbrutet. Så där så att jag bara kan ignorera det i korta stunder per dag. Det jävliga är att jag känner igen det. Visserligen förstod jag att det skulle återkomma men jag trodde i ärlighetens namn att det skulle dröja ännu ett tiotal kilon innan det blev så. Bysten. Den där förbannade, jävla bysten. Innan jag gick på dieten hade jag en fin liten volang precis under den. En volang som till viss del hjälpte till att stödja den. Numera finns det ingen sådan och hela tyngden av en gravitationsskadad I-kupa blir axlarnas ansvar. Precis som det var förr. Precis det som till stor del var anledningen till att jag så obesvärat gick upp i vikt. 

Så ja, träning är viktigare än jag vill erkänna. Jag kommer dock inte undan. Inte om jag inte vill ha problem med axlarna resten av livet. Och vem vill väl det? Speciellt när lösningen egentligen är ganska enkel? Jag må avsky det, jag må kräkas över skiten och jag må göra Tomas de Torquemadas spöke stolt med mina tortyrinfesterande fantasier om vad som vore bättre än träning men i det långa loppet är det ändå ett litet pris att betala för att hålla olika följdsjukdomar till fetma stången. Jag har dessutom hört att motion och träning är bra för annat också, men det har jag fortfarande svårt att tro. 😉

Jag ber alltså om ursäkt i förväg då jag redan nu vet att jag kommer att använda bloggen som ett sätt att hålla reda på den utveckling som sker med mig. Den senaste månaden har om något visat att jag genomgått en kroppslig utveckling som skallen inte riktigt hängt med i. Trots allt mitt tjat om vikten, dieten, kosten, vågen, måtten, spegelbilden och allt det där tog det ett flertal veckor efter att jag avslutat den första etappen innan skallen landade i förståelse om vilken jäkla resa jag faktiskt gjort. Missförstå mig rätt, jag visste ju – egentligen – men det tog tid innan det verkligen landade. Innan jag inte var fixerad vid varje trång knapp och försökte tänka på hur det varit senaste gången jag använde det plagget. Innan jag slutade tänka på varje smula jag stoppade i mig och hur den skulle påverka dieten. 

Det är kanske lite ironiskt att jag ska ge mig på en etapp till med dieten just nu när jag känner ett lugn i situationen, men det är nog ändå det bästa alternativet. Jag är inte där jag vill sluta viktmässigt ännu och att vänta skulle bara göra det svårare att börja igen. Det är svårt nog nu, känner jag. Att ge mig än mer tid att bli slentrianmässigt blasé och nöjd med situationen vore förödande. Nej, den 13 juli är det dags igen. Då äter jag soppa till frukost, lunch, middag och troligen någon gång där i mellan. Hur länge? Ingen aning. Tills jag känner mig nöjd. Jag ämnar gå ner ett gäng kg till – faktum är att jag kan gå ner lika mycket till utan att anses ha ett vettigt BMI – men lovar att sluta långt innan jag är pinnsmal. Jag ska ju trivas med mig själv också. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s