Fasad eller brist på självinstinkt?

Publicerat: 30 juni, 2015 i Uncategorized

facebook

Facebook är ett fascinerande fenomen. Det är ibland en riktig fröjd att följa vad som skrivs där. Andra gånger är det mer som tortyr. Oftast är det mitt i mellan. Nu har jag inte en öppen sida, så om man vill ha mig som vän får man be om det och det händer rätt ofta att jag inte ser någon mening med att ha någon på facebook bara för att vi råkade träffas en gång för sjutton år sedan eller så. Eller på en fest där vederbörande var så full att den rimligen inte ens minns om vi pratat eller ej. Ja, ni förstår? Jag tar ibland bort inbjudningar och ibland bekräftar jag vänskapen. Det senare sker ibland även då jag inte känner personen speciellt väl men ändå tror att jag kan ha utbyte av att ha vederbörande i mitt nyhetsflöde. 

Lika ofta som jag lägger till folk tar jag bort dem. Inte nödvändigtvis samma folk, märk väl, men ändå. Om jag har någon som aldrig någonsin gillar eller kommenterar min sida och jag själv upptäcker att jag heller aldrig gillar eller kommenterar dennes sida så ryker den. Vad är meningen med att ha någon för att ha någon? Jag ser då ingen sådan mening och då väljer jag att ta bort denne. Det betyder dock inget i den riktiga världen. Jag kan ha tagit bort en nära vän på facebook av den enda anledningen att vi aldrig pratar där, men det gör ju inte att vi inte är vänner irl. Det är en distinktion många har svårt med, men för mig är det busenkelt, logiskt och självklart.

Men tillbaka till ett av de många fascinerande fenomenen som finns på facebook….

Har ni en eller flera sådana vänner där allt verkligen är rosendoftande, strålande och skimrande bra hela tiden? Jag har ett flertal sådana. Eller hade. Jag har tagit bort en del numera eftersom jag toktröttnade på att läsa sagor. Vill jag göra det har jag en hel källare full av böcker att välja mellan. Där kan jag dessutom välja vilken genrer jag vill ägna de närmsta minuterna åt.

OK, var ärliga nu… Hur många av er har vänner som hela tiden skriver om sin perfekta make/maka, barn, mamma, pappa, syster, bror, kollektiv, jobb, singelstatus eller vad det nu kan vara? Nu menar jag inte enstaka inlägg där man upplever att de är förbannat nöjda med livet just här och nu, utan de där som inlägg efter inlägg betonar hur mycket de älskar sin underbara och pluttenuttiga kärlek, hur deras förtjusande barn uppfyller alla kriterier för att vara änglar, hur deras föräldrar alltid är till hjälp och hur deras jobb är en sådan fröjd att de egentligen inte vill eller behöver ta semester men att de ändå gör det för att vara ännu piggare, fräschare och till större nytta för det där personliga, superstora företaget som ger en julklappar med förtryckta namnetiketter. 

Vad fan, liksom? Ingen, absolut ingen, är så nöjd hela tiden. Ingen partner får en att sväva på moln varje sekund av dagen, inga barn föds som änglar och jag har hittills inte träffat någon teling som helt hoppat över trotsåldern, ge mig en förälder som ställer upp och jag kan i 98 fall utav 100 ge dig en förälder som anser det ens privilegium att ge dig goda råd och lägga sig i dina angelägenheter som om du ännu är en ung tonåring som behöver fast vägledning och jag tror på fullaste fast att alla jobb har perioder av slentrian och/eller stress som får en att vilja slita sitt hår. 

Vem försöker man övertyga? Är det mig så har man misslyckats grovt. Efter ett gäng sådana där inlägg och då dessutom dag ut och dag in så kräks jag mer på den skitdåliga fasaden man försöker måla upp. Verkligheten är bättre. Faktiskt. Alla har dåliga dagar, alla vill slita sitt hår då ungarna bråkar, tjafsar, gnäller och vägrar lyssna på vad man säger, alla vill hänga sin partner i anklarna från taket under en orkan ibland, alla önskar ibland att ens föräldrar kunde flytta till en annan kontinent när de kommer med sina välmenande råd och ge mig den som hävdar att den älskar sitt jobb varje dag och varje arbetspass och jag ger dig en lögnare. Faktum är att en del av de jag känner som skriver på detta viset på facebook upplevs som lögnare av mig då jag otaliga gånger hört dem gnälla och klaga över än det ena, än det andra igen och igen och igen för att sedan måla upp den där sötsliskiga fantasibilden på fejjan. Eeeehhh?

Så? Är det omvärlden man försöker övertyga med denna fabulöst felfria fasad eller handlar det om att bygga upp en perfekt värld utåt för att själv orka ta itu med det som faktiskt händer? Eller har man så dålig självinsikt att man inte förstår att ingen går på det och att man bara gör sig löjlig när man håller på så där dag efter dag? Jag har försökt svara på den frågan länge nu utan att komma till något vettigt svar. De ena jag frågade rätt ut om hur det ligger till bad mig fara åt helvete, vilket jag naturligtvis inte gjorde. Jag var däremot blockad inom en minut, så jag antar att personen blev sur över att jag valde att inte ta dennes rekommendation om semesterort på allvar. Den andra jag frågade gav mig ett så diffust svar att det just inte var något svar alls. 

Så….? Hur ligger det till? Om man hela tiden gnäller om det ena och det andra när man träffar folk och sedan skriver på facebook hur lycklig man är med sin fantastiska familj som består av en man som aldrig fiser illa eller vaknar med dåligt morgonhumör, barn som hela tiden uppfyller sina plikter som änglalika keruber, föräldrar som finns där utan att ställa krav eller lägga sig i, syskon som ställer upp i vått och torrt utan motkrav och ett jobb uppfyller alla krav och önskemål om hur man vill tjäna sina pengar så att man kan åka till det där 30 kvm stora torpet utan el och rinnande vatten mitt i den mygginfesterade skogen med sin man och tre sötnosar som aldrig hamnar i trotsåldern eller blir uttråkade i tre veckor varje sommar… Ja, ni fattar… Hur som helst; Är man så blåst att man inte fattar att folk vet att man ljuger eller ljuger man så bra för sig själv att man inte ser hur man faktiskt håller på? 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Jodå, det där är ett sant fenomen. Finns ett antal folk som bara har det bäst på alla vis hela tiden. Bekräftelsebehov kanske? Att få hänförda eller avundsjuka kommentarer kanske triggar. Inte vet jag. Liksom kategorin jag säger A men aldrig B utom möjligen via meddelande om nån frågar efter B. Varför alls lägga ut A då?

    • ~Sol~ skriver:

      Det är en mycket bra fråga, Yvonne. Jag tror dock inte att vi kommer att få några svar som känns eller låter vettiga. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s