En salig blandning

Publicerat: 3 juni, 2015 i Uncategorized

IMG_0794

Jag vaknade i god tid igår och stod utanför och väntade på min skjuts ner till busshållplatsen i lika god tid. Tyvärr hade min skjuts blivit fördröjd, så det blev lite dramatik innan jag äntligen kom iväg till bussen. Tack och lov känner vi ett flertal människor här nere nu och snälla Colin slängde sig i bilen bums! när han hörde om mitt predikament. Med tre minuter till godo kastade jag mig framför (den stillastående) bussen och hämtade andan nog för att kunna fråga om det var rätt buss. Oj, oj, vilken onödigt stressande början på dagen. *haha*

Hur som helst, jag skyndade upp på den 50 platser stora bussen och förvånades över att det bara var jag och ett äldre par som ockuperade var sin plats men tänkte inte mer på det eftersom jag ju visste att bussen skulle göra ett flertal stopp innan vi kom fram till Orihuela. Ett flertal betyder i detta all hela två, bara så ni vet. Och på det första stället var det bara en person som klev på. På det andra var det däremot rätt många, runt 20. Nu sänkte jag och chauffören visserligen medelåldern på bussen med en si så där 30 år, men det lät ändå som om det var ett gäng fulla ungdomar som klev på där i Vistabella. Herregud, så de tjattrade, ropade och höll på!

IMG_0802

Väl framme i Orihuela väntade vi in den guide som skulle visa oss kyrkan Iglesia de las Santas Justa y Rufia, vilka är två kvinnliga helgon som valde kristendomen redan innan resten av landet var kristnat. Då de även valde att viga sitt liv åt Kristus istället för att gifta sig tvingades de välja ett yrke för att kunna försörja sig och dessa två damer valde att starta ett krukmakeri. Därför känns de igen av att de bär på var sin kruka på alla sina avbildningar. 

Kyrkan var vacker. Gammal, förstås, men med en ganska varierad byggstil. Den äldsta delen var från tidig medeltid medan andra delar var från senare medeltid och ännu senare. Den hade ett nav som dominerade hela byggnaden, men byggherrarna från tiden då navet uppfördes vågade inte riktigt tro på att de byggtekniker som blivit moderna just då var att lita på och därför var det uppfört i någon konstig form av halvt om halvt nytt och gammalt. Senare tillägg gjorde att det såg ännu ”lustigare” ut. Det hela blev inte bättre av att man under inbördeskriget hade plundrat kyrkorna och samlat ihop alla deras skatter, inklusive altare. När kriget sedan var slut brydde man sig inte riktigt om vilket altare som kom från vilken kyrka, utan delade helt enkelt ut det antal altare som kyrkorna haft innan. Därför fanns det ett altare i barockstil, ett i renässansstil och så huvudaltaret, som helt enkelt inte fanns. Det hade förstörts under kriget och folket valde att inte ha ett stort altarskåp där. Platsen pryds nu av ett stort Jesuskors istället. Det kändes faktiskt ganska uppfriskande med så mycket ”tom” yta istället för ett enormt, intrikat, guld- och silverbestrött, målat och murrigt altarskåp.

IMG_0853

Något jag reagerade på var att fasaden inte var klar. Där avbildningar av helgon skulle finnas fanns bara stenen som de skulle huggas ur. Stora plattor med potential att likna något annat än en stor stenplatta. Uppe på krönet fanns stenarna på plats, men det var likadant där. Stenarna låg som stora block och ingen hade tagit sig tid eller ork att snirkla ur några mönster eller hugga till några ornament. 

Vi avslutade framför fasaden och när guiden tackat för sig såg jag mig omkring. Precis där vi stod fanns det en byggnad med en otroligt vacker hall. Den var stor och hade en fantastisk trappa. Då jag såg att det stod Ayuntamiento (stadshus) ovanför ingången smet jag in för att begapa underverket lite närmre. Det tog ungefär tre sekunder innan en vakt kom fram och smattrade på spanska i hundratio. Jag fattade noll, men började ändå retirera. Hellre fly än illa fäkta, som det så fint heter.

IMG_0864

Nu hade jag ju fattat helt fel, förstås. Hon vinkade in mig längre in i entrén och pekade uppåt där trappan var. Vad kan jag säga? Det var hissnande vackert! Huset har en kupol som inte syntes från gatan jag kommit ifrån, men som arkitekten tagit väl till vara då han byggde huset. Ljuset flödade in som om det vore rinnande guld och dekorationerna i tak och på väggar var makalösa. Jag kan i ärlighetens namn inte säga om jag tyckte att kyrkan eller denna kupol var vackrast. 

Nåväl, de två museerna jag ville hinna till stängde klockan 14 och enligt kartan var det en bit i mellan dem, så det var bäst att jag satte lite fart. Jag knatade alltså iväg enligt kartan och de skyltar som fanns. Det ena museet, Museo de la Reconquista, låg åt samma håll som det område jag tänkt avsluta dagen med så jag bestämde mig för att ta dem i ett svep, så att säga. Tur det. Jag lyckades nämligen knalla förbi museet och var strax framme vid området jag beräknat skulle ta en si så där 20-30 minuter att promenera till. Eeehhh?

IMG_0917

Ingen var dock gladare än jag! Det innebar ju att kartan var feldimensionerad och att jag inte skulle behöva skynda mig lika mycket som jag trott. Yay! Jag spenderade en god stund i området San Isidro och är numera ägare till ett hundratal av de väggmålningar som pryder detta fattiga, nedgångna bostadsområde. Ursprunget till dem är Francisco Franco, fascismen och Miguel Hernandez. De två männen var döda vid det laget och fascismen var tack och lov döende, ändå blev de färgen ur vilken folket visade vart skåpet skulle stå.

IMG_0972

De allra flesta av målningarna kom till 1976, ca sex månader efter att Franco gått bort. Konstnärer, författare, poeter och andra kulturella samt politiskt aktiva människor samlades i Miguel Hernandez födelseort och målade sin kamp mot regimen på väggarna i ett fattigt och nedgånget område. Polisen försökte stoppa dem, men världens ögon låg på Spanien och det fanns för många utlänningar med för att regimen skulle våga skapa en situation. Alltså målades det. 

IMG_0924

Området blev under en kort tid en symbol för regimmotståndarna, men sedan föll det i glömska tills 2012, då det restaurerades och några målningar tillkom som ett led i hedrandet av Miguel Hernandez död i ett fascistiskt fängelse 1942. Det är fortfarande ett fattigt och nedgånget området, men folket där är trevliga. De hälsade och log och jag kände mig aldig utsatt, trots att jag gick där som ensam tjej med en stor kamera runt halsen. Som mest tyckte de nog att jag var galen som gick omkring där mitt på dagen, med solen gassande över huvudet men de log och nickade ändå när jag gick förbi. 

IMG_1041

När jag tagit mig runt området flera gånger – det är ett ganska litet område ändå – och upptäckt målningar jag missat första och till och med andra gången kände jag mig nöjd. Just då var det oerhört skönt att veta att det inte var särdeles långt tillbaka. Jag lyckades dessutom hitta museet jag letade efter på vägen dit. *haha*

IMG_1100

Museet var intressant men det var väldigt ”välputsat” och dräkterna var uppenbara rekonstruktioner och informationen stod enbart på spanska. Jag ar inget emot rekonstruktioner, men när dekorationerna ser ut som Barbiekläder känns det liksom lite överkurs. Jag hade gärna sett lite information på engelska också, men som det var fick jag läsa den spanska texten, plocka ut ord jag förstod och försöka göra en helhet av det. Det var anledningen till att jag ändå tillbringade ungefär 20 minuter inne på det relativt lilla museet. 

IMG_1067

Nå, då var det bara ett planerat stopp till men för att komma dit var jag tvungen att äventyra mig iväg till ett område jag inte kände till alls. Kartan var bara så där bra. Det var en sådan där förstorad stadskarta man får på turistbyrån, ni vet? Gatorna är lite oproportionerliga och man har gått förbi både den ena och den andra innan man inser att det som ser ut som en aveny på kartan bara är en liten gränd i verkligheten. I det här fallet gjorde det dock inte så mycket då det var så pass enkelt som att hitta till en av de många kyrkorna i centrum och sedan hålla sig på gatan längst in mot berget till. Kyrkorna har förresten enorma kyrktorn, så ni kan ju tänka er hur lätt det var att lokalisera den jag letade efter? *haha*

IMG_1077

Jag lyckades på något vis hamna i ett mindre bemedlat område igen. Om jag valt att gå en bit längre längst huvudleden innan jag svängde in på gatan jag egentligen skulle till hade jag bländats av den välmående staden, men jag valde att sväng av tidigare så att jag bara kunde följa den sista vägen mot berget till hela vägen och slippa bli förvirrad längre fram, när jag i så fall skulle behöva svänga av. Det gör ont i mig när jag ser husen bokstavligen falla sönder och folket ändå bor där. När folket med trasiga kläder sitter på plaststolar och ser håglösa ut. Gamla damer som bär tunga tvättkorgar med kläder som de sedan hänger upp över en ledning mellan två hus. Inte ett snöre eller en tvättlina. En elektrisk ledning. Det är skräp överallt. Inte bara i de fattigare områdena, utan bokstavligen överallt. I alla fall i de städer jag varit i.

IMG_1163

Den enda gången jag kände mig utlämnad var just i det området. Fem eller sex män satt i rad på plaststolar och pratade när jag närmande mig men tystnade genast då jag kom fram. Jag såg deras huvuden unisont vända sig mot mig och uppfattade sedan i ögonvrån hur de följde varje steg jag tog. Just som jag passerat dem var det en som ropade något på spanska till mig. Jag har ingen aning om vad han sa, så jag fortsatte helt enkelt gå. Återigen, hellre fly än illa fäkta. Jag blev inte rädd, men det var lite obehagligt.  

IMG_1165

Det andra och sista museet jag traktade efter var Casa museo de Miguel Hernandez. Hans barndomshem. Det lilla oansenliga hus där levde han tillsammans med sina föräldrar, bror och två systrar under sina första 20 år. Där föddes hans poetiska ådra. Det var även där han bodde då hans politiska låga tändes. Inbördeskriget i Spanien slet och drog i alla riktningar och många ställdes mot sina familjer, släktingar och vänner. Miguel Hernandez var republikan och ville inte ha något med Franco´s fascistregim att göra. Han blev vän med kända revolutionärer som Pablo Neruda, Frederico Garcia Lorca och Vincente Alexiandre. Många av hans vänner dog i strid, andra blev tillfångatagna av nationalisterna och dömda till långa fängelsestraff eller döden. Även Hernandez tillfångatogs och dömdes till döden, men efter att dennes vän Lorca blivit mördad och fått martyrstatus bland folket valde Franco att omvandla Hernandez dödsdom till 30 år i fängelse istället för att förhindra att även han blev martyr. 

IMG_1193

Hernandez skrev många brev till sin fru under sin fångenskap. En del skrev på vers, andra skrevs som vanliga brev. De verk han skrev i fångenskap togs omhand om av vakterna. Många av dessa gavs sedan ut efter hand död i tuberkulos 1942. Francos försök att utplåna Hernandez inflytande hade gått om intet. Poeten och författaren är lika hyllad idag som då och hans hem och hemstad är en hyllning till det liv han levde, de uppoffringar han gjorde och de alster han producerade. Miguel Hernandez är inte bortglömd. 

Vaktmästaren på museet rådde mig att hålla mig utom solens strålar under den varmaste tiden på dagen och då jag var hungrig som fasen vid det här laget följde jag glatt hennes anvisningar till en liten servering som hos försäkrade var både förstklassig och billig. Jag klev in, noterade att alla som satt vid bardisken var män och 50+, satte mig vid ett bord och fick en meny. På spanska. Servitören kunde ingen engelska alls och således inledde vi ett invecklat gestikulerande där vi slängde in enstaka ord i förhoppning om att den andra skulle känna igen det. 

Vad kan jag säga? Sopa con pollo var skitenkelt. Kycklingsoppa. Av allt han slängde ur sig med rakerfart var det en av de få saker jag uppfattade. Saken var biff! Eller ja, kyckling då. Sen visade det sig att det var en förrätt och att den ingick i en Menu de dia, dvs en förrätt i en flerrättersmeny. Nu blev det svårt igen. Jag förstod pescado och lyckades på något vis förklara att jag är allergisk mot skaldjur men om det inte fanns några sådana i rätten tog jag gärna fisk. Han såg lite fundersamt på mig men försäkrade sedan att det inte alls fanns skaldjur i fiskrätten. 

20150602_134610

Jag förstår hans fundersamma min…

IMG_20150602_171541

Jag lekte turist i några timmar till och satte mig sedan i skuggan för att vänta in bussen som skulle föra mig tillbaka ner till kusten. Vid det laget var jag rejält mör av både sol och backiga gator. Jag hittade ett ställe som hade öppet (siestan är ingen myt!) och köpte en kall cola, totalt vårdslös inför det faktum att jag troligen skulle få knipa som en galning på bussen hem. Jäklars så gott det var! Det fanns inga andra resenärer vid hållplatsen, så jag antog att de tagit den tidigare bussen hem. Det visade sig att jag hade rätt. Chauffören skrattade när han såg mig och sa att jag var ensam under hela resan, som förresten gick mycket snabbare då vi slapp göra omvägar för att stanna vid hållplatserna längst vägen. Jag hade en härlig, fantastisk och rolig dag men det var rejält skönt att komma hem igen. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s