Läkarbesök

Publicerat: 22 april, 2015 i Uncategorized

inhalationsapparat med dospåse

Tydligen används denna sorts inhalationsapparat till små barn och uttröttade patienter då den inte kräver att man trycker på något samtidigt som man andas in och ut samt att det slutna systemet gör att aerosolen tillförs just då det gör som mest verkan i andetaget. 

I morse ringde jag min familjeläkarmottagning och hade tur nog att få en tid hos en läkare redan på eftermiddagen. Då min egen läkare var fullbokad fick jag träffa en AT-läkare jag inte träffat tidigare, men det kändes helt egalt. Huvudsaken var att jag skulle få träffa en läkare.

Att ta sig dit var en historia för sig. Att först gå till affären och köpa bussbiljetter och sedan ta sig ner på stan för att kliva av på Vasagatan och gå bort förbi Klippans parkering och bort till korsningen Norra Källgatan/Biskopsgatan var ingen dans på rosor. Jag satte mig på en pensionärsplats på bussen, så nära utgången jag kunde och fick ändå andnöd av att kliva av innan bussen skulle vidare. Fy fan. När jag sedan tagit mig förbi Stora torget och vidare in i gränden bakom Bondtorget kände jag att det snurrade i skallen. Under promenaden över Prästbron höll jag mig i räcket, väl medveten om att jag gick på fel sida men sket fullständigt i det eftersom det stod folk som fotade längst räcket på andra sidan. Mot mig kom då en man i övre medelåldern med bestämda steg och när han kom någon meter ifrån mig tog han ett raskt steg ut och gick förbi mig med orden ”Man kan ju gå på rätt sida, din jävla mupp!” Istället för att hejda honom och förklara ett och annat om hans bristande empati (det var rätt uppenbart att jag knappt kunde stå på benen), något jag hade gjort om situationen varit någorlunda som vanligt, höll jag på att börja gråta. Jag satte mig på en bänk på andra sidan ån och vilade i tio minuter innan jag orkade ta mig de resterande 150 meterna eller så till familjeläkarmottagningen. Hög feber, ingen sömn och söndersliten kropp är bara för härligt….

AT-läkaren var ung men verkar väldigt duglig och distriktssköterskan som assisterade henne kändes trygg och fick mig att slappna av, trots att kroppen allt som oftast drog ihop sig på grund av hostan. Det konstaterades att mitt blodtryck är medelnormalt, något som jag tackar viktminskningen för eftersom jag legat precis i överkant normalt de senaste sex-sju åren. Hon lyssnade länge på min andning, knackade på ryggen medan jag andades så ostötigt som möjligt och tvingades ge upp inför de starkt tvingande hostattackerna som överrumplade mig. Hon kände på min nacke och klämde på halsen. Nacken gör ont som fan men hon var ändå nöjd med att jag kan böja den framåt och bakåt utan att det tog stopp eller jag började gråta av smärta. Efter den fysiska undersökningen var hon ändå osäker då hög feber, kraftig huvudvärk, rosslig och stötig andning, tjockt och guldbrunt slem samt den hemska hostan indikerade lunginflammation. En sänka togs och jag fick slå mig ner och vänta en stund.

Det är nog inte lunginflammation, vilket var något jag mitt i den femtonhundrade hostattacken i natt fick för mig att det måste vara. Nu hade jag visserligen en rejält förhöjd sänka, 41 mot vanliga 5, men har man lunginflammation brukar den ligga uppemot 90-100. Hon ville dock inte bara släppa iväg mig, utan gjorde ett sådant där utandningstest som går ut på att man ska blåsa så hårt man kan i ett rör med en pil som flyttar sig utmed en mätare. Vad kan jag säga? Om man nu kan misslyckas med något sådant så gjorde jag exakt det. Det fanns ingen kraft alls i lungorna och mitt i försöken så kom hostattacken från helvetet. I alla fall två utav tre gånger. Yay för mig, liksom.

Det beslöts att jag måste inhalera combivent innan jag fick gå därifrån. Nu är jag rätt van vid att hantera inhalationsapparater men har aldrig själv behövt andas i en och detta var en variant vi inte använder på jobbet, så det var lite av en skräckblandad upplevelse att inse att jag verkligen inte kunde andas ut i apparaten. Det visade sig att jag råkat täcka ventilhålet med läpparna och fick ett oerhört hårt motstånd vid min utandning. Med tanke på att jag inte ens kunde blåsa utåt för att få ett vettigt utslag på utandningstestet så fanns det inte en chans att jag klarade av att andas ut i maskinen då. Vi justerade problemet och jag inhalerade färdigt. Ingen märkbar skillnad. Jag var återigen gråtfärdig. Läkaren hade sagt en inhalation men sköterskan bestämde på plats att jag skulle sitta kvar en kvart och sedan få en till, vilket hon även meddelade läkaren och fick godkänt på. 

Efter den andra inhalationen var det helt annat. Jag kunde andas! Djupa, syremättade andetag utan att ramla ihop i konvulsioner av hostningar. Visserligen hade jag hjärtklappning och skakade som ett asplöv, men det är tydligen en vanlig biverkning av combivent, så det fick helt enkelt vara så. Jag kunde andas! Det går inte att beskriva hur det kändes just då. Inte utan att använda tusen och åter tusen ord. Lättnaden och befrielsen var omätlig. Det var som att natten svåra mödor – då jag inte fick mer än några minuters sömn åt gången innan nästa hostattack slet sönder min arma bröstkorg – försvann i ett töcken. Just där och då fanns bara de djupa, sköna, härliga andetagen jag kunde bjuda mina lungor på.

Innan jag fick lämna familjeläkarmottagningen fick jag nya förhållningsorder gällande min astmamedicin, ett e-recept på Lepheton, väldigt mycket vila och strikta order om att komma tillbaka om febern håller i sig, så det i så fall kanske är lunginflammation ändå. Blä. Hon upprepade detta två gånger till och med. Det känns ju tryggt. Not. Håll tummarna för att febern går ner nu när jag fått hjälp att bekämpa hostan som försvagar kroppen ytterligare. Låta kroppen få energi till att kämpa emot. När jag sedan kom hem tog jag genast en dos hostdämpande, ytterligare febernedsättande och gick och la mig. Nu försvann så klart inte all hosta mirakulöst men jag lyckades ändå slumra i någon timme utan att slitas sönder av de vidriga attacker som i natt avlöste varandra som om jordens undergång stod vid dörren och hotade att släppas lös om de släppte taget om mig.

Som ni kan förstå så har dieten inte legat speciellt högt på listan under den här veckan. Dels har jag inte varit särdeles hungrig och dels beslöt jag mig för att det var bättre att äta lite riktig mat istället för att äta soppa de gånger jag orkade äta alls. Jag har dessutom druckit minst ett glas riktigt kall coca cola per dag, mest för att det är det enda som smakat gott. Om jag känt för något snabbt har jag tagit en brödskiva och lite mjukost hellre än att mäta upp, mixa och dricka soppa och sedan diska ur mixerbehållaren. Fatta vad drygt när jag knappt orkat stå på benen. Jag har helt enkelt inte orkat. Inte för att det spelar någon större roll viktmässigt, jag har tappat över två kilo sedan i söndags, men jag misstänker att jag får genomgå en detox när allt återgår till normalt. Det är smällar man får ta.  

Annonser
kommentarer
  1. Ks skriver:

    Men herregud! Vafan! Kunde du inte ha tagit taxi, färdtjänst, brandbil eller låtit någon annan köra dig till doktorn?!

  2. Yvonne skriver:

    Ja jävlar … sisu …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s